Vilken vecka det här har varit, på alla sätt och vis. I torsdags gick flyttlasset, vi tog hjälp av June Express för att köra alla möbler och det är jag väldigt glad för! Även utan utmattning hade det varit asjobbigt, dessutom fyllde vi en hel stor flyttbil och en liten med möbler så det hade tagit oss en evig tid. Nu var istället tre killar klara vid 13:30 och vi kunde bara köra lösa saker som kläder och sängkläder, så när kvällen kom hade i princip alla rum de möbler i sig som de skulle ha (några är lite osäker placering på) och det var bäddat och klart för alla att sova!

Sen blev det iofs inte så mycket av just den varan, Filip hade småhostat lite under dagen och min känsla att det skulle bli krupp på natten stämde dessvärre… Det blev ut i nattluften en stund och sen halvsitta och ”sova” med honom, så på morgonen var ingen i huset direkt pigg. Men, jag hade skola och de stora grabbarna skulle ju in till skolorna i stan – det var Lukas sista dag på Dalvik – så det var bara att bege sig. För övrigt blev gårdagen en blandning av lite skola, uppackning av det mest akuta och vila, om vartannat. Hann inte riktigt landa då heller kände jag…

Men nu… Nu!

Nu sitter jag vid köksbordet, bredvid mig sitter en jättesnorig Filip med en ipad och här intill där knastrar veden i den öppna spisen… Jag har inte riktigt orden för att förmedla känslan det ger, känner jag, men ljudet, doften och värmen är det mest lugnande man kan uppleva tror jag. Det känns att det liksom talar till nån urmänniska inuti en, för i samma ögonblick som elden var igång så kände jag att NU, nu är vi hemma!