Igår såg jag bilder från vänner i mitt flöde som hade åkt längdskidor och jag blev så SJUKT sugen att åka. Efter att ha frågat runt i x antal grupper på facebook och instagram samt försökt tyda skidspår.se (USEL användarvänlighet på den sidan för övrigt – kan inte nån göra en enkel och bra sida som är lätt att uppdatera?!?) så fick jag tips om att Rallarleden från Bottnaryd och nästan till Axamo (inte spårat det sista) skulle spåras i går kväll. I morse vaknade jag och det kändes som ett stort projekt att komma iväg, var på vippen att hoppa av men hade ändå letat fram allt igår, så jag åkte.

Och ni vet ju – jag älskar det ju. I nästan 2 timmar (drygt 1,5 mil) åkte jag med ett jättesmile på läpparna – folk log tillbaka och hejade för att de nog blev lite smittade (eller tyckte jag var helknäpp) – för det är ren och skär lycka för mig att åka längdskidor så här i skogen! Sista tjugo minuterna var nog leendet lite ansträngt pga skoskavet från helvetet, men vad sjutton. Under den här tiden hann jag ju såklart filosofera MASSOR och har säkert formulerat 15 blogginlägg i huvudet, men nu är jag trött och ni får ta det som det blir 😉

Har en massa funderingar om varför jag älskar det så mycket, men tror att det dels är världens frihetskänsla att skida fram själv men sen även känslan av att jag är kapabel. När jag försökt mig på jogging och sånt så känner jag mig bara stor, tung, klumpig och DÅLIG förutom dödsångesten som kommer eftersom jag är så sjukt dålig på att andas och springa på ett avslappnat sätt. Men här? Här glider man ju fram, det är lagom svårt och lätt att anpassa hur jobbigt det är med vilken takt man håller. Det KÄNNS som man åker fort (jag åker inte fort, inte jämför med alla sportnissar som flyger fram) och arbetet fördelas liksom på ett bra sätt på hela kroppen. Alltså blir det BARA roligt!

Miljöerna runtomkring gör ju sitt med, givetvis, jag åker helst inte på korta motionsbanor eller elljusspår, jag trivs bäst här, lite mer mitt i skogen. Har inga stora krav på spåren heller, men det är skönt om det FINNS spår. Njöt för övrigt av att jag hade nyvallade skidor (tack till mig själv som gjorde det innan jag lade in dem förra vintern) och bra fäste – skin-skidor är verkligen toppen!

Det här var även sista gången jag använder runkeeper tror jag, det var mest för att få veta hur långt jag åkt av ren kuriosa, men annars är ju en av de bästa sakerna jag gjort mot mig själv att jag numer inte loggar någonting överhuvud taget. Inga steg, ingen fart, ingen daglig rörelse, inte antal träningspass, inte vad jag äter eller någonting alls. Det har varit lite svårt ibland att bara låta bli – som att själva mätande tillför något – men jag mår SÅ mycket bättre av att inte mäta något alls. Friheten av att bara göra för min egen skull och inte för mätandets skull har extremt stor betydelse för hur roligt jag tycker att något är har jag kommit fram till. Det här har tagit mig flera år att komma hit, att inte koppla ihop tex vad jag gör och vad jag äter (fredagsfys före fredagsmys), nu går jag enbart på vad jag känner att jag vill och vad kroppen behöver och mår KANON av det. Kan varmt rekommendera att man testar, om man vågar, vet att trenden går mot det motsatta när alla har en pulsklocka och registrerar det mesta, men för mig är det en extremt ångesttriggande känsla (speciellt nu när jag är mer medveten om den).

För att försöka avsluta det här utan att få ner ALLT jag funderat på så vill jag bara säga att jag är tacksam till ett så himla fint avslut på ett av de bästa ”jullov” jag varit med om, och det kommer nog lite fler inlägg framöver med allt annat som poppade fram i huvudet idag. Kram på er!