Det är svårt i dagens samhälle, där informations finns ett musklick bort för det mesta, att sålla i vad som är viktigt och vart framtiden är på väg. Varje expert har naturligtvis sitt eget område för ögonen, och beroende på vem du tar in information om så är det ju många olika saker som är kritiska för att vi ens ska ha en framtid. Pratar du med en klimatforskare så är det naturligtvis klimat och extremväder som är viktigast, någon som forskar om havet kan berätta om olika saker som är direkt kritiska för mänsklighetens framtid och vad som hotar dem, pratar du med en ekonom så pratar hen kanske om hur det ekonomiska systemet kommer se ut framöver, en militär om de överhängande hoten om krig och upprustningen av kärnvapen, en virolog om pandemier eller om du pratar med en biolog så är den biologiska mångfalden nyckelfaktorn till överlevnad. Jag tänker att alla de här har rätt, och allt är på många sätt lika viktigt. Varje område är så stort i sig att jag FÖRSTÅR att man bara mäktar med att koncentrera sig på ett, men det innebär inte att vi ”får” säga att de andra är mindre viktiga – vi vet bara mindre om dem.

I går lyssnade jag på Max Tegmarks sommarprat, en forskare som forskar om AI och som i sitt sommarprat ger en extremt mörk bild av en ganska omedelbar framtid. Jag tror att AI kan användas till MÄNGDER med bra saker och kanske kan bli delaktig med att rädda framtiden för mänskligheten, men jag ser också att det naturligtvis finns stora risker, som vi ”vanligt folk” kanske inte har koll på. Det som är enklast att förstå är väl kanske att det vi ser är ”snäll AI”, dvs AI som byggts av och som utvecklas av den laglydiga delen av befolkningen, men jag har svårt att tro att inte det finns folk i den ”undre världen” (förlåt, jag kan inte slänga mig med det uttrycket utan att det låter konstigt) som utvecklar AI UTAN de inprogrammerade spärrar och riktlinjer som den officiella AI’n har. Lägg till då allt det här Max berättar om Super-AI mm, och ja, jag kan absolut förstå oron och se att den är verklig, den med.

Det är så mycket att förhålla sig till, som en liten människa. Klimatet jobbar jag ju med dagligen vilket både känns bra – eftersom jag GÖR nåt – och dåligt – eftersom jag ser också att det inte görs tillräckligt mycket. Krig kan jag nog bara vagt förstå utifrån vårt priviligerade liv, och det känns inte som jag har så stor påverkan på, biologisk mångfald kan jag jobba med i microskala här på gården, men AI? Nej den har jag inte någon chans att påverka arbetet kring som jag kan se det. Lägg då till dessutom att jag som jag nämnde inledningsvis att det naturligtvis finns MÄNGDER med saker där en AI kan hjälpa oss, och att det är ett verktyg och framtid vi inte kommer kunna undvika.

Vad ville jag med det här resonemanget? Jo, för det första, lyssna på sommarpratet – visserligen ger det en existentiell ångest men det är inte ok att helt blunda för farorna heller. Sen måste man nog, för att inte gå under rent mentalt, välja sin strid, så att säga. Vi kan inte göra allt, men alla kan verkligen göra något. Välj det område som ligger dig närmast, och försök gör NÅGOT, om det så bara är att sortera dina sopor lite mer noggrant. Vi kan ju inte gå runt och vara rädda jämt, och en känsla att man gör något konkret kan hjälpa en att förhålla sig till oron.

Jag har så galet många komplexa känslor inför framtiden, den känns som den kommer vara ”som nu”, den kommer försvinna i ett kärnvapenkrig, den kommer bli som Waterworld, Mad Max, Matrix eller Terminator – det är ingen idé att skicka barnen till skolan för de behöver lära sig andra saker för att överleva, det är KLART att de ska gå till skolan för att ta framtiden framåt, självklart behöver de gå i skolan eftersom allt är ”business as usual”…. Det är överväldigande, skräckinjagande och till och med en gnutta spännande – kommer jag se oss gå in i en post-apokalyps (mitt favorittema på filmer och böcker)? Det svåraste av allt är att inte veta – för HUR ska jag kunna förbereda oss och våra barn inför framtiden när den kan te sig på så väldigt många olika sätt?

Paradoxalt nog fortsätter nu denna måndag och vecka som vilken som helst, strax ska jag gå på föräldramöte för förskoleklassen, jag ska boka in veckans träning och sen är det en fullspäckad jobbvecka som ska planeras, vardagsmiddagar som ska lagas och barn som ska tas om hand – precis som vanligt. Jag TROR att de flesta av er, mina kompisar, kanske inte alls reflekterar över detta och då känns nog hela inlägget ödesmättat och kanske till och med lite fånigt. Men jag vet också att jag har ett gäng läsare som faktiskt ÄR oroliga.

Hur resonerar du? Vilken ”strid” väljer du? Vilken framtid förbereder du dig för, och hur?