Till sommaren i år så händer något som både är jättenormalt och jättekonstigt – vårt äldsta barn tar studenten. Han går nu sista terminen på el-programmet på Bäckadalsgymnasiet (och har en taskig lågkonjunktur i bygg att komma ut till), och blir ju därmed student. Det känns himla konstigt att ha ett barn som är så stort, för jag tänker att han är som lilla F ungefär, som är 8 år och som sitter mitt över mig vid bordet och färglägger.

Men oavsett om det är konstigt eller ej att vi nu har ett så ”vuxet” barn så har jag lite ångest över själva firandet. I normala fall så firar man ju genom att släkt och vänner samlas vid skolgården för utspring, och sen bjuder man på studentmiddag/studentfest hemma under kvällen, där studenten i bästa fall gör ett snabbt inspel innan hen sticker ut och festar.

Men, sedan ca 7 år tillbaka har jag pga anledningar jag inte tänker gå in på nu eller här, ingen kontakt med min pappa (O’s morfar). Det hade väl inte varit så himla komplicerat om det inte är för att mina föräldrar fortfarande bor ihop. Så nu kommer vi alltså stå på varsitt hörn av skolgården antar jag, och sen kommer ju inte O’s morföräldrar komma hem till oss och fira antar jag. Det blir, som med alla högtider sedan dess, mest en situation som gör mig väldigt, väldigt ledsen – och arg med för den delen. Som med alla högtider blir det hattigt och halverat.

Barnen firar födelsedag med oss här hemma tex, och åker sen till mormor och morfar och firar där liksom. Det ska tilläggas att vi bor typ i samma stad. Det är vad det är, men det gör att det känns väldigt avigt att ordna studentfirande (vilket vi ju kommer göra ändå såklart, för O).

Nu brukar ju inte studenter vara hemma så långt stund ändå, men kanske blir det också så att han med sitt scoutgäng drar upp för att fira studenten genom att hajka i scoutlokalen ute i skogen, så då ser vi honom definitivt inte på ett tag. Jag kommer ändå bjuda in min bror med familj från Göteborg, och maken sin syster från Malmö och bror från Vimmerby (typ), men det är ju inte alla som kan ta ledigt en fredag bara sådär heller.

Jag vet inte om HAN bryr sig jättemycket, men JAG blir väldigt ledsen av det hela. Jag vet ju att vi inte är de enda med en ”komplicerad” familjerelation – kan ni inte komma med lite tips på hur ni har löst lite liknande situationer?