Underbara Clara* skriver att den här sommaren är en konstig sort. Nu har hon ju precis gått ut med att hon och hennes man ska skilja sig, så det är väl inte så konstigt, men jag känner lite att jag håller med – och jag vet egentligen inte vad det ÄR med den här sommaren.
Skulle jag välja ett ord för att representera sommaren så skulle jag välja ”resignerad”. Jag menar det på både gott och ont, sånt som jag anser viktigt kämpar jag för, och jag kan i princip inte sluta. En sån sak är att jag så väldigt gärna vill göra saker med HELA familjen, men för att inte både gå sönder själv och ta sönder familjen pga konflikter, förväntningar och mentalt arbete så har jag ”släppt” taget om de båda stora barnen. De har alltid fått erbjudande att följa med på de små utflykter vi tagit, men eftersom de är tonårströtta (tonårslata) så vill de aldrig det, vilket resulterat i att de inte varit med på nånting i år. Inte när vi paddlat kanot, inte när vi badat, inte när vi åkt och fikat nånstans. DE är lika glada och obrydda för det, att hänga med föräldrar är då absolut inte på topplistan för någon av dem, det är kompisar som gäller.
Det känns lite bitterljuvt, JA det är skönt att slippa tjata på och hantera olika viljor, kompromissa med tider och aktiviteter och försöka ta hänsyn till allas känslor. Samtidigt är det en känsla av förlust som infinner sig – det blir inga familjebilder till fotoalbumet för sommaren det här året (symboliskt men ändå viktigt).
Det här har lite gjort att jag tappat motivationen för många saker som jag mentalt kämpat för, och lite rent generellt gjort att få saker känts riktigt roliga. Samtidigt har det då inte gått åt riktigt lika mycket mental energi åt att hantera allas känslor och förväntningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna, jag är inte så mentalt trött men känner mig samtidigt lite tom och uppgiven, och framförallt känns det så FEL att inte ”kämpa för en gemenskap” – men när jag är den ENDA i familjen som vill ha den så finns det ju ingen poäng med den. Känner mig också lite dum, här går jag och kämpar för att vi ska ha en gemenskap så så är det inte nån som saknar eller efterfrågar den, alltså har jag ju gjort allt i onödan?!
Självklart är lilla F med på allt vi gör, men jag vet att står valet mellan oss och kompisar så vinner kompisar där med, så det är inte lång tid till jag kan få med honom heller – då vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt. Den dagen, den sorgen.

Så känslan för hela sommaren är konstig, jag känner mig lite planlös och inte behövd, och den ledande känslan är att jag gett upp och därmed misslyckats. Svårt att få nån riktigt go känsla utifrån det…
*Underbara Claras har nu börjat ta ut en avgift för sina blogginlägg, man prenumerar för 49 kr per månad och får då tillgång till alla inlägg. Känner mig extremt kluven till detta, jag förstår behovet att få betalt för sin insats för det är MYCKET jobb med att blogga som hon gör – samtidigt känner jag privat att det är tveksamt om jag kan motivera prenumerationen någon längre stund. Vi får se, jag testar lite – men det är så många prenumerationer som läggs på hög och denna är den som kommer ryka först.

Kanske är det som du känner att släppa taget om tonåringarna som skaver inom dig. Det är inte lätt att inse hur vägarna börjar dela på sig. Tar tid att vänja sig.
Skulle aldrig ta betalt för mina inlägg och kommer inte betala för andras heller.
GillaGillad av 1 person
Jag tror inte att du har kämpat för gemenskap i onödan, men ibland behöver en backa eller släppa taget för att ge andra utrymme att växa. Kanske upplever någon av dem att du håller lite för hårt? Det är lätt hänt även om det sker av kärlek.
Det är som det ska att ungdomarna vill ha frihet och hellre umgås med andra än med er. De behöver göra sig redo för att flytta hemifrån en dag och ta reda på att de klarar sig utan er. Det kommer en dag då ni hittar tillbaka till varandra och hittar mer gemenskap igen, kanske i en vuxnare relation.
Med det sagt så hade jag haft svårt att hantera att inte göra något alls tillsammans allihop, men kanske är en nyckel att vara nöjd med att t ex äta middag ihop hemma och inte vänta sig mer.
GillaGillad av 1 person
Ja jag fattar ju med att de behöver bli självständiga, men känner mig oxå liiiite sårad över att de verkligen inte brytt sig ett dugg (vad det verkar)
GillaGilla
Vad gäller Clara gissar jag att det är ett nödvändigt val för henne, för att säkra en tillräckligt stor inkomst och klara sitt nya liv. Jag har valt att inte prenumerera just nu men tänker göra det någon månad då och då, kanske längre fram när höstmörkret lägger sig. Tänker att det blir en månad med Clara i stället för att köpa någon tidning eller magasin, vilket jag i och för sig sällan gör.
GillaGillad av 1 person
Ja jag förstår henne verkligen, och ändå tar det emot. Testar lite så får vi se om jag fortsätter betala.
GillaGilla
Vet du vad Linda, jag tänker precis tvärtom; att du inte gjort ett dugg i onödan utan tvärtom. Du har skapat bra förutsättningar för tonåringarna att nu ge sig ut och skaffa sig nya ”gemenskaper”. Allt du gjort för dem har de med sig i hjärta och själ – tyvärr är detta inte något tonåringar brukar inse – det kommer senare i livet. BAMSEKRAM till dig från en mamma som vet precis hur det känns
GillaGillad av 1 person
Tack! Det kändes gott att höra!
GillaGillad av 1 person