När hela familjen består av grabbar så blir det allt tydligare hur mycket jag gör här hemma som bara jag uppskattar/ser/gör/njuter av/stör mig på. Det finns många trevliga saker med att bara ha pojkar, men vissa saker saknar jag, och även om jag gör alla de sakerna för MIN skull så önskar jag ändå att det kanske fanns någon mer som uppskattade dem. Låt mig ge några exempel:

Så länge vi har blommor utomhus i trädgården så tycker jag om att ta in en eller ett par buketter till helgen. Dels tycker jag de är roliga att sätta ihop, men jag blir också glad varenda gång jag tittar på dem – och eftersom de står på vardagsrumsbordet och köksbordet så blir det flera gånger varje dag.

Att plocka undan – dammråttor stör mig inte så mycket, men att det ligger saker överallt (skor, påsar, väskor, leksaker, ja ni fattar) gör att det blir rörigt i mitt huvud, så jag vill plocka undan det värsta. Det handlar absolut inte om att det ska vara kliniskt rent och tomt, men jag vill inte se en massa röra och jag vill inte snubbla över grejor. Ingen annan noterar detta, vilket gör att antingen måste jag säga till och tjata eller så får jag plocka undan det själv (det brukar bli en blandning). Sen ska jag också säga att grabbarna åtminstone delvis lärt sig och att det kunde vara mycket värre.

En annan sak jag gör ENBART för min skull är ju såklart sånt som t.ex. tatueringar, eller att kanske köpa nåt klädesplagg jag känner att jag saknar i garderoben och som kan användas länge. Men är det kul om nån ser? Absolut. Händer det? Sällan. Förresten, bilden ovan är från ett mycket spontant infall i veckan där jag såg att ”min” tatuerare hade en lucka efter jobbet och jag typ sprang dit. Älskar den jag gjorde från tummen och upp, och skulle vilja ha ett kompletterande streck på någon av vänster hands fingrar, så det blev den här enkla men fina linjen! Är mycket glad över den, även om pojkarna var mycket oimponerade över att det ”är ju bara ett streck”.

Till sist en sak som jag köpte för min skull, men där även övriga familjen älskar köpet, nämligen lilla Britta. Det var MITT inre barn som ville ha en liten kattunge att älska och gosa med, och som gärna får älska mig tillbaka (det gör hon). Självklart är jag väldigt, väldigt glad över att alla älskar henne, men köpte henne – det gjorde jag för min egen skull.

Det finns en befrielse i att göra saker för sin egen skull, samtidigt som det ibland blir en sorg när man inte känner att ens närmaste delar de sakerna. Men jag tycker att jag har blivit bättre på att identifiera sånt jag verkligen vill göra, och i hög utsträckning så ser jag även till att det händer – det är en bra egenskap tänker jag.

Den här veckan hade jag möjlighet att välja kompishäng en torsdag, och det fanns ett mycket större behov av än att träna så det var ett lätt val att göra. Att dricka lite vin och tjöta var precis vad mitt hjärta behövde, och jag var tacksam för att få möjligheten och sällskapet!

Självklart går mina egna behov och önskemål inte först – det gör det ju sällan med en familj – men jag känner att jag i större och större utsträckning kan bedöma när mina egna önskningar faktiskt måste prioriteras. Prioriteras så jag har roligt, blir glad, och bygger min egen identitet – utan att kostnaden för familjen blir mer än marginell eller liten. Såklart enklare när barnen är relativt stora med.

Önskar dig att du också får möjlighet att prioritera dig själv lite i helgen och veckan – vad vill du helst göra i så fall?