Ja mitt i veckan är det nu, och jag har varit på konferens i Aronsborg en bit utanför Stockholm sedan i går. Det är alla energikontor i Sverige som samlas en gång om året för att dela erfarenheter och projekt med varandra. Det har varit ganska intensivt med mycket info och nästan 100 nya ansikten och ett enormt sorl av ljud hela tiden. Lägg till 4,5 timmes bussresa enkel väg och jag ska villigt erkänna att jag är rätt trött nu, men även glad för det har varit trevligt.
Har typ inga bilder från konferensen, det har dels inte funnit så mycket tid till det och sen är jag inte helt bekväm med att gå runt och fota bland folk heller. Jag har dock konstaterat att det fenomen vi har på vår Energikontor med världens roligaste lunch-diskussioner även verkar gälla för övriga Energikontor, för det har varit mycket skratt! En hel del av dem skratt kom även när fyra av oss skulle spela biljard eftersom vi var precis lika inkompetenta vilket därmed blev en kanonrolig match, helt prestigelös.
Nä ledsen, det blir inget under av iväg direkt idag, skallen är tom. Nu ska jag försöka sova en stund av bussresan tror jag, kram på er!
Jag tror det finns något talesätt eller citat som går ut på att misstag bara är misstag om man inte lär sig från dem, annars är de bara ett steg i utvecklingen. Det låter som ett bra sätt att förhålla sig till sina misstag och jag tror att jag kanske har ungefär den inställningen från grunden fast jag inte tänkt på det.
På ett sätt har jag gjort tusentals misstag, det blir ju fel en massa gånger i både jobb, relationer, privat och i alla andra situationer man kan tänka sig. Jag har verkligen inga problem att erkänna ett misstag och gör det ofta – men självklart försöker jag lära mig av det så jag helst inte gör samma sak igen.
Vad i hela friden har en snigel med detta att göra undrar du nu? Ingenting, absolut ingenting, men det blir ju för tråkigt med ett inlägg utan bilder och uppenbarligen tänker jag inte spontant att jag ska fota resultatet av mina misstag.
På ett annat sätt har jag gjort få misstag, om man ser till lite större grejor. De misstag jag i så fall gjort har nog alla varit i sammanhanget ”relationer”, antingen med vänner, kärlek eller med barnen. Med barnen är det så svårt att veta vad som blir stora misstag, det som kanske råkas sägas ogenomtänkt en vanlig tisdag kan fastna hos ett barn på ett helt annat sätt en det där stora bråket man hade om något. Jag hoppas och tror (oftast) att mina misstag med dem inte är irreparabla eller att de gjort stor skada på dem, men säker är jag ju inte förrän de blir vuxna själva. Med vänner är mitt största misstag nog att jag inte prioriterat de relationerna nog när jag var yngre, jag önskar att jag lagt mer tid och engagemang i speciellt vissa vänner när jag hade ”all tid i världen”, dvs innan barnen.
Jag kommer garanterat göra misstag framöver med, i alla sammanhang, men om jag slutar lära mig av dem – då säger ni till va???
Det har liksom varit ganska fullt upp i all enkelhet denna helgen, fix med hönshus, städa, handla, laga mat och fika med kompis, så det har inte blivit nåt bloggeri. Gårdagens ”melodifest” är oxå helt ointressant att skriva om när man är just det -ointresserad- av sånt. Funderade lite över dagens ” man saknar inte kon förrän båset är tomt”, har jag något i mitt liv jag känner att jag saknar just nu? Det skulle vara träningen då, men en månads uppehåll med styrketräning pga läkning känns ju inte som ” båset är tomt”…
För övrigt kommer jag inte direkt på något jag saknar, vilket ju är helt fantastiskt! Klart jag har lite materiella saker jag skulle vilja ha, men på ett djupare plan saknar jag inget stort. Inte än i alla fall, men snart för jag nog det förresten, jag har liiite ångest för att Filip snart fyller sex år och ska börja förskoleklass till hösten. Sedan han fyllde fyra och framåt så har han varit så otroligt rolig, och jag känner redan nu ett visst vemod över att han snart är stor nog att gå i skolan. Jag vet ju att det blir lite annat då, och jag kommer sakna att ha en liten plutt med mig här hemma…
Alltid med, alltid full fart. ♥️
Men nu måste jag sova, i morgon är det ju jobb och hela veckan är rätt uppbokad, två dagars konferens utanför Stockholm tisdag-onsdag med. God natt på er!
Vi har just nu en period av ganska lyxigt fredagsmys – lyxigt på så sätt att det till största delen innebär att myset just nu mest innebär en lugn kväll för mig och maken framför På Spåret. Först börjar normalt fredagskvällsstök med middag och liksom lite vardagkväll med alla barnen, vi äter alltid ihop varje kväll om inte någon är borta. Inget speciellt så, bara vanlig mat enligt vad orken räcker till för. Sen sätter sig de stora och spelar från kl sju ungefär, och då har vi en timme med Filip och lite undanplockning innan han ska sova vid åtta. SEN börjar det lyxiga – att få sätta sig själva i soffan en stund, kanske med ett glas prosecco och en bit ost eller bara lite rödvin och ostbågar, och så kollar vi på På Spåret. Ingen app, bara vi som pratar och gissar och känner oss precis lika korkade båda, och tillsammans räknar vi fiktiva poäng. Älskar det, det är så avslappnat och skönt, och så himla mysigt med nåt att ”göra” tillsammans. Orkar vi så blir det nån serie efter, men ärligt talat – det är fredag och en jobbvecka gör rätt ofta att åtminstone jag vill lägga mig redan vid halv tio ungefär.
Nej unikt kan man inte kalla vårt fredagsmys, men det är precis vad jag vill ha just nu!
Det är på ett sätt ganska sköna åldrar på barnen nu, vi slipper en del styrande och ställande med vardagsgrejor och alla kan liksom göra sina egna grejor fast vi ändå är tillsammans. Skönt att inte ha småbarn som inte vill lämna ens famn, men samtidigt så himla gosigt med en som är nästan 6 år som gärna vill krypa upp i knäet och gosa ibland – för att sen fortsätta med egna äventyr. O och jag har börjat med hans övningskörning och det är väldigt roligt tycker vi båda. Klart det är utmaningar i alla åldrar med, och det är ibland pissjobbigt att vara förälder, men det FINNS ju också lugna stunder nu. Det är ju också lite coolt att se dem växa och ta egna ansvar och initiativ, det kändes ju som det ALDRIG skulle hända när de var små. Men visst, plocka upp smutstvätt och annat kul ingår visst inte i de initiativen 😉
Jag skulle behöva en morot just nu känner jag. Inte grönsaken (eller ja visst, för all del en sån med) utan något som lockar framåt. Just precis nu känns allt så trögt, vintern som typ inte blivit en ordentlig vinter bara fortsätter sitt vakuum, utan snö är det bara mörkt, kallt och lerigt. Visserligen frusen lera idag, men det är ju inget som lyfter humöret till skyarna heller – även om solen faktiskt gör dagen väldigt mycket mer uthärdlig.
Det känns som hela jag står still just nu. Jag vill ut och greja på gården men det går inte pga fruset och så förstås för att jag har ungefär lika ont i bålmuskulaturen runt ljumskarna och nederdelen av magen som efter kejsarsnittet. Varenda liten rörelse där man använder bålen (vilket ju såklart är typ alla rörelser) så drar och sträcker det i muskler och ligament som blivit tilltufsade. Det gör ju såklart att det står still med min träning med i ungefär 4 veckor, eftersom jag inte får lyfta tungt innan allt läkt ihop och fast. Resten av kroppen protesterar redan mot att inte få röra sig mer, och jag längtar till att kunna träna smärtfritt och utan begränsningar.
Jag skulle behöva komma igång med försådder av tomater och lite blomster, kanske kan jag få tummen ur till helgen. På tal om morot så har jag åtminstone börjat göra en plan för vart jag ska så vad i sommar. Tycker det där med växtföljd är så svårt, inte själva grejen att växla plats men när man tex vill odla rätt mycket potatis så har jag ju liksom inte FYRA stora potatisland som står redo? Och vad ska jag fylla det stora potatislandet med som jag använde förra året? Tycker det är tråkigt och baltigt att för-så, där blir ju såklart moroten att det just ska bli morötter och annat gott som vi kan äta till hösten.
Vi har heller inget roligt inbokat framöver, det är också en typ av morot jag saknar – något att längta till som inte känns lika diffust och långt bort som sommaren. I år blir det ingen semester i någon större utsträckning, vi behöver lägga de pengar som går på lite projekt på gården, och förra året lärde vi oss också att det inte känns så kul att åka härifrån mitt i sommaren när allt är som bäst. Men jag hade inte haft något emot en rolig helg eller dag innan dess, en morot när vintern känns evighetslång och allt står still…
Lite mindre utflykter kommer det såklart bli i sommar med, likt kolmården förra sommaren, men det är ju sånt man kan ta beslut om i farten när man vet om alla är friska och vädret är bra, så det ger heller inget att längta till.
För inte så många år sedan så använde jag bara mössa när det absolut behövdes. Mest fåfänga, jag ville inte förstöra frisyren kombinerat med att kort hår och mössa gärna ger en illusion av att man är helt skallig. Men då var vi heller inte ute så mycket, lek med barnen (de äldsta när de var små) skedde endast motvilligt ute vintertid.
Sen hände ju något, jag tror faktiskt egentligen det här var min första reaktion eller icke-medvetna försök att hantera stress, för vi började gå ut och vandra på helgerna. Inte lång, vi tog med familjen och gick några kilometer och grillade innan vi gick hem igen. Det gav såklart snabbt mersmak, det är svårt att ignorera hur bra man mår ute i naturen, och ganska snart hade jag en hyfsad garderob med ”ut-i-naturen-kläder” – och det gjorde också typ ALL skillnad? Att ha kläder man håller sig varm i och som inte gör något om man skitar ner eller om de luktar grillrök gör ju att man njuter av att vara ute. Såklart självklart för nästan alla, men jag hade ändå inte fattat det förrän nu.
Så ut gick vi, mössa och utkläder på, nästan varenda helg i ett par år. Så himla skönt det var och alla i familjen var ändå i princip alltid med och på bra humör – det var inte bara jag som behövde det!
Såklart var det också här vårt längt att bo närmare naturen växte sig fast, och drömmen om vår gård blev starkare.
I vårt gamla hus, mössan åkte ju åtminstone på när man skulle skotta snö!
Nuförtiden ligger en mössa och ett par arbetshandskar alltid redo i groventrén, där ”gårdskläderna” också hänger. Jag har ett par fantastiska muckboots som klarar både lera och relativt mycket kyla, en tjock arbetsjacka och fodrade brallor. Det är inte svårt att gå ut nu, och har jag inte varit ute på dagen en sväng (förutom för att mata djuren) så MÅSTE jag nästan gå ut och gå runt lite på gården i alla fall. Plocka undan lite leksaker, hämta in fler ägg, gå och göra en mental karta över vad och vart jag vill plantera grönsaker i sommar.
Det här är verkligen en dröm, och jag tänker vad mycket jag hade missat om jag inte dragit ut oss i skogen där för några år sedan. Däremot kan jag sakna våra vandringar ändå, för vi samlade hela familjen på ett sätt som inte riktigt inträffar när man ”bara” är ute på gården och skrotar, så vi ska väl försöka hitta lite tid för sånt också här i vår, när det blir lite varmare och mer njutbart att vara ute.
*Det här inlägget är det första i Underbara Claras #fångafebruari som nu mer är ett årligt återkommande tema. Gå gärna in och fånga februari du med!
PS, mår helt ok idag och har inte alls så ont som jag befarade, är mest matt och så sträcker det i stygnen när man anstränger bålen (vilket man ju gör i typ väldigt många vardagsrörelser). Skönt!
Aldrig blir man så ompysslad och omhändertagen som när man ska opereras. Sköterskor som kommer och stoppar om en och kollar så man mår bra, och alla i rummet har bara just ditt välmående i fokus – helt seriöst, när händer det annars i livet?
Nu är jag opererad och klar för stunden, men kommer inte bli släppt innan jag kan kissa. Allt har gått kanonbra och det känns nu helt ok, som om jag har en urinvägsinfektion visserligen, men ändå ok. Fast då ligger ju fortfarande bedövningen och jag har fått smärtstillande såklart, det blir säkert värre en stund innan det blir bättre. Förutom att få bli ompysslad utan en motprestation så har det bästa varit kaffe och en ”landstingsmacka” efter operationen, sällan smakar nåt så enkelt så gott!
Lite fika med, och massor att dricka!
Känner mig såklart matt och trött, men är också så glad att ha det här gjort, mest för det psykologiska motståndet i en själv.
Äntligen börjar förkylningen lätta och efter vad som känns som en evighet inomhus så släpade vi oss ut för att regla klart taket i hönshuset idag – förhoppningsvis kan vi åka och köpa det gips som saknades nästa helg och få det klart (ja förutom målning och fogning då). Självklart hade vi sällskap av Stina hela tiden!
Snygg man känner sig med rödsnuten näsa och vinterblekt ansikte. Upp i taket ska hon helst, om hon inte sitter på nåns axel. Blir så otroligt mycket bättre detta!
Nästa vecka blir minst sagt lite annorlunda. På tisdag ska jag nämligen operera bäckenbotten – ett enkelt ingrepp som hjälper till där musklerna inte riktigt orkar med efter 3 graviditeter och förlossningar. Det var en vän som fick mig att få tummen ur efter att ha gjort en likadan operation – nu kanske vi är jämt upp eftersom jag tidigare visst inspirerat henne till en annan grej för ett par år sedan 🙂
2 till 7 dagar är den något diffusa beräknade sjukskrivningstiden på detta ingrepp, följt av 4 veckor utan styrketräning (stackars min övriga kropp), men sen ska allt vara good to go och jag kommer förhoppningsvis kunna springa, hoppa, lyfta, nysa och hosta efter behag, hahaha!
Jag hade lite ågren först inför att skriva det här, men sen kände jag bara att skit samma, det är inte så att jag gjort något fel (typ inte kniptränat, vilket jag har och som inte hjälper) och det är ju dessutom en supervanlig åtgärd – vad sjutton ska jag gå och tycka att det är pinsamt för. Så, vill ni kan ni ju skänka mig en tanke på tisdag 🙂
Vissa dagar känns evighetslånga, det känns nu som vi varit hemma med Filip och vabbat i ungefär 3 veckor. Fast det var visst ”bara” sedan i tisdags. I går kväll delade han hjärtligt med sig av sin förkylning (vilket jag 100 ggr hellre tar emot än hans magsjuka) så sedan dess är jag rejält snuvig och hängig. Whoop whoop….
Åker kameran fram ska det ALLTID göras min som sedan ska inspekteras på mobilen.
Vi har i alla fall tagit oss själva i kragen och gått ut en stund, i dag var det ju så fantastiskt fint väder! Hela min kropp och själ längtar efter solljus så det nästan gör ont så varje gnutta som man kan ta till sig nu är så tacksam!
Utanför hönshuset står fullt med skräp från renoveringen blandat med fårstängsel och stolpar som ska upp tills vi förhoppningsvis får hit sommarfår. Det hade ju varit ljuvligt med bra väder kombinerat med lite mer ork….I växthuset går tempen upp snabbt när solen ligger på, och hönorna har gått runt och gottat sig i nästan 10 grader idag. Så skönt med solstrålarna som letar sig in med…
För övrigt har vi mest tagit det lugnt och gjort lite småsaker och övat på att vara snälla mot oss. Tex har jag ätit det bästa melliset när det kommer till comfort food, nämligen mannagrynsgröt med hemgjord hallonsylt….
Nu hoppas vi att både Filips magsjuka och min förkylning ganska snabbt får ett slut!
Åh herregud, vilken natt… Filip har varit hemma i två dagar och bara varit snuvig, så vi hade planerat att han skulle gå till dagis i dag. Men runt midnatt kom han över till makens halva och tog över, för han hade så ont i magen. I typ två timmar låg han och gnällde och jag låg och kliade på magen och klappade sådär som man gör, halvt i sömnen. Sen vaknade jag VÄLDIGT mycket av ljudet av nån som kräks… Efter byte av sängkläder och sanering av barn så blev det ytterligare ett par ”händelser”, och däremellan låg jag som mest och småslumrade med öronen på spänn. Ni vet hur det är, man ligger och lyssnar efter minsta lilla pip för att snabbt hinna sätta sig upp och dra fram en hink…
I dag har han fortfarande ont i magen och vi är båda sjukt trötta – men fick också assistera i natt såklart, men han sov i Filips rum sen så han fick lite sömn åtminstone. Alltså blir det till att hålla oss hemma nu, den av oss som jobbar gör det hemifrån – ingen vill ju ha någon på jobbet som har ett barn hemma som kräks naturligtvis. Vet inte om jag dessutom håller på att få hans förkylning eller om jag bara är så trött att jag känner mig hängig och snorig, vi får väl se. Just nu sitter vi i soffan och tittar på filmen om Nalle Puh i alla fall, efter ytterligare ”mys” i köket som resulterade i totalsanering.
Hoppas framförallt att ingen annan blir sjuk – och är lite förbryllad över vad han fått det från eftersom han inte varit på dagis sedan i måndags? Huvudsaken är att ingen annan får det med.
Så, det var blev då absolut inget upplyftande inlägg och jag är så trött så jag NOLL inspiration heller. Hoppas lite att Underbara Clara ska köra sitt ”fånga februari”-tema i år igen, det är alltid kul med lite idéer, utmaning och inspiration.
Nä det blev för deppiga bilder när jag försökte ta några idag, ni får lite våglängt i form av snödroppar av mig istället.
godatankar.com 