Så har en veckas VAB avslutats med en himla fin helg ändå – rent bokstavligt för vädret har ju verkligen varit fantastiskt! Vi har gått runt ute och smågrejat och inte velat gå in för det har varit så soligt och härligt, visserligen svinkallt i skuggan men sätter man sig vid vår södervägg i vinkel där det är lä så har det varit ljuvligt.. Det har både fikats och lästs böcker här ute i helgen, mycket skönt!
Lite soliga promenader har det blivit.
Annars har vi varit ovanligt sociala och träffat vänner, vilket behov det finns av det ändå! Så kul att få träffa de man inte sett på länge ☺️ Vi skulle egentligen rivit i vårt badrum både i går och redan på förmiddagen i dag, men det var så fint väder och skönt att få sitta i solen så vi kom inte igång förrän efter lunch idag. Men det gick ändå rätt ok, 3 väggar av 4 är rivna ner till råsponten, sista måste vi koppla bort vatten från handfatet på först. Sen är taket kvar (borde vara hyfsat okomplicerat) och så golvet (lär vara desto mer komplicerat…) . Ändå skönt att det går framåt, även om det känns motigt.
Det är så himla rörigt i mig just nu, och jag vet inte riktigt varför. Tror det började när jag backade i tid på jobbet, förra måndagen, det blev liksom en konflikt i dåligt samvete, lättnad, besvikelse och nåt mer som jag inte kan definiera. Det har inte blivit bättre sedan Ukraina hände och fortfarande går jag runt med en sån olustkänsla i mig som jag inte hittar ursprunget till. Är inte riktigt van vid det, även om det kan ta en liten stund så brukar jag ju, om inte annat så med bloggens hjälp, kunna bena ut vad det är som händer. Det gnager och skaver i magtrakten och det känns bara inte bra.
Vi vabbar vidare här hemma idag, jag och Filip. I morgon måste jag in och vara med på ett möte jag inte kan missa, men vi får väl se när han är frisk nog att gå till dagis igen. Vi har det mysigt ändå, han är sådär lagom hängig så man kan motivera lite skärmtid (=vilotid för mig) men orkar ändå hitta på lite smått och vara ute en stund. Hoppas på fint väder idag, det vore en dröm att få sitta mot en solig vägg en stund…
Bild från mäklarens bilder på huset sommartid. Längtar en liiiiiiten gnutta efter sommar nu…. (SÅ MYCKET – ifall inte ironin gick fram)
Det går långsamt fram med vårt motiga projekt att renovera badrummet, allt är beställt nu i princip, och jag ska försöka få hit en elektriker och en röris inom kort för att koppla bort el och vatten så vi kan riva väggarna med gammalt kakel. Men det ÄR inget kul projekt, det är för läskigt när det är vatten inblandat även om vi inte själva kommer göra något med just de delarna, saker kan gå fel i alla fall och då blir det dyrt. Känns som det kan bli svårt att få någon av plattsättarna att hinna sätta kakel med, de har fullt upp just nu 😔 Vill gärna ha det klart ganska snart med, i vår kommer vi ha mycket arbeten som ska göras utomhus – huset ska målas och fönstren med. Och så det roliga med – trädgårdsarbete. På tal om det så hade Lukas en kompis här i helgen förresten, som hade med sig en drönare. Han var snäll och fotade lite från ovan, så kul att ha! Kolla här:
Längst till vänster skymtar hönshuset, sen vårt hus och till höger i bild är vårt garage (och vedförråd). Framför det ser ni trädgårdslandet.Här har ni trädgårdslandet från ovan, det ni ser till höger är jag som gått och drömt om ett tunnelväxthus någon gång och stegat upp i snön hur det skulle bli med den modellen jag tycker är lagom. För referens är det ett på 3×8 meter jag kollar på! Ni ser också 4 små rektanglar i köksträdgården, det är vanliga pallkragar – så där får ni en bild av hur stort det är ungefär. En bild från grillplatsen på vår kulle 😄Och så en bild rakt ovanifrån på hus och garage.
Känns både skönt och tryggt att vara lite ”isolerad” här ute, samtidigt som jag också just nu känner att jag vill ha sällskap. Helt logiskt, som vanligt…
När jag hämtade Filip i går var han hes och lite snorig, och i natt vaknade jag av att han satt upp i sängen och hostade med ett välbekant biljud som innebär att han håller på att få krupp. Nu har vi vant oss och lärt oss, så efter en kort stund ute i kall luft så lugnade det ner sig, sen sov vi med sängen i högläge och fönstret öppet. Låg och höll honom nära mig och undrade vad vi hade gjort om vi hade suttit i ett skyddsrum istället? Eller om vi varit på flykt undan ett krig? Det är lätt att (till en liten grad) förstå hur maktlös man skulle känna sig som förälder i ett sånt läge, och det gör så ont att tänka på alla som flyr nu. Jag är glad och tacksam att jag kunde bädda ner oss i en varm och skönt säng, hemma där han känner sig trygg och där Alvedon och Ipren finns tillgängligt om det behövs.
En bild från solen i helgen, på stallets kortsida. I dag var det mest riktigt råkallt och blåsigt…
Idag är han mest hostig och snorig, krupp kan antingen börja eller sluta en förkylning hos honom och nu var det väl en början. Det lär ju inte vara covid i alla fall, bara några veckor sedan vi hade det. Jag känner mig med rätt trött och hängig, men vet inte om det bara är sömnbrist – märker väl det om ett tag. Har i alla fall tagit ett välbehövligt varv med dammsugaren och plockat undan lite ”vinterpynt”, måste köpa lite tulpaner eller nåt för att få in lite vårkänsla. Hade planteringsjord nog för att plantera om lite tomater och kronärtskocka, måste köpa mer för att plantera om sallat. Nu ska vi kolla film och vila, ta hand om er – och har ni en slant över så skänk till någon av alla organisationer som jobbar med bistånd och akut hjälp!
Förutom när vi veckohandlade i går och när vi var på en hundkurs i grannskapet i dag så har vi inte lämnat gården på hela helgen. Hade det här varit i vårt hus så hade jag nog varit rastlös, speciellt den här årstiden när det inte finns så mycket att göra i en vanlig villaträdgård. Men här hemma har vi röjt och eldat, jag har byggt ett litet bord som man kan ställa saker på vid vår grillplats utan att Nala når dem (utan ansträngning) och Tobbe har byggt en sågbock.
Här käkade vi lunch idag, grillade gnocchi och stekfläsk och åt med lingonsylt, i en liten murrikka.Vi slåss om att såga med motorsågen typ, så jäkla roligt!Vi fjuttade eld på en massa döda, torra enebuskar, en hög med eld och sen tre lika stora högar precis intill som vi i tur och ordning matade på elden med. Varmt och gott blir det!Är man liten kan man klättra och ramla i de andra högarna med ris, till sin egen stora förtjusning.
Filip är så jäkla skön och rolig att ha att göra med (nästan jämt) här på gården. Som jag skrev i går så står han i med sitt så det står härliga till, och idag hjälpte han till att elda ris, bära ved och köra den stora tunga skottkärran med ved in i stallet. Jag FATTAR inte hur stark han är för att vara så liten, eller hur mycket han faktiskt orkar med, för vi blev absolut trötta innan han blev det och då var han mer aktiv än oss! Han har verkligen flaggan i topp här på gården, den här lille pojken!
Den här skottkärran kör han sedan in i stallet med själv och lastar av – typ hur många gånger som helst!
Så himla skön helg det har varit, även om jag är fysiskt trött så laddar det här på mina batterier hur mycket som helst – mycket för att det var så underbart väder med.
Det blir inte så mycket skrivet om de stora grabbarna, men dels är det för att de inte är med OSS lika mycket men sen naturligtvis för att de har sin egen integritet med. Men de har också varit duktiga i helgen, hjälpt till att elda och kånka ris, hugga späntved och lite annat smått.
Inte förrän solen precis nu gick ner så gick vi in. Tänk vad jag hade skrattat gott åt mig själv om jag hade vetat det i 20-årsåldern (eller 30-årsåldern för den delen)!
Det är inte svårt att känns sig lite (mycket!) extra tacksam för allt man har i sitt liv just nu. Olustkänslan sedan i veckan hänger i, men kommer och går lite, men visst tänker man lite extra på OM och HUR det skulle vara om det hänt oss? Nån skrev att bor man i Malmö så är det närmare till Ukraina än till norra Sverige, det pekar ju lite på hur nära det är. Vi har i alla fall varit lite extra tacksamma för vår nya gård och verkligen njutit av att gå runt här och greja idag.
En bild från soluppgången i morse…
Vi började dagen med att åka och köpa ägg hos en tjej i närheten som jag hade lite kontakt med via Facebook när vi letade höns, dock hade hon mest lite större raser så därav valde vi att köpa en annan sort. I vilket fall, otroligt vackra ägg i grönt, beige och brunt! Vi fick också titta lite på kaniner, får, gäss, myskänder och såååå söta minigrisar…. De sistnämnda skulle ha kultingar till våren – kaaanske råkade säga att jag var himla intresserad. De var så söta, lagom stora och inte sådär läskigt stora som många raser blir. Skulle i så fall vilja ha 2 suggor och en galt, så att man kan få egna – en anledning till att ha grisar skulle ju ändå i så fall vara för att kunna slakta egna grisar någon gång. Har även bett henne säga till när hon håller slaktkurs för höns/tuppar, för vi KOMMER ju bli stående med alldeles för många tuppar och då tycker jag att det är mitt ansvar att vi ska kunna ta tillvara på de som inte kan få vara kvar (de stressar ihjäl hönorna om det är för många tuppar).
Så fin på så många sätt – och ändå kände jag mig så akut trött på allt strul och bök med henne att jag var redo att ge upp. Men nu känns det mycket bättre igen, vet inte om det bara var en dipp.
Sen åkte vi och handlade veckans mat – numer handlar vi nästan bara en gång i veckan och lite mer planerat, även om det bara tar 20 minuter till Jönköping så är ju inte bensinen superkul att betala och tiden här hemma är dyrbar och efterlängtad. Vi skyndade hem och UT efter lite lunch, vilket fantastiskt väder idag! Takdropp, vindstilla och med en värmande sol med frisk luft, det gick liksom rakt in i själen! Nala har varit med oss ute hela dagen, ”tyvärr” har hon inte fått någon stöt än av elstängslet – många gånger är hon så smidig att hon inte ens nuddar det om hon går utanför, men i dag var hon ändå superduktig och har hållit sig runt oss hela dagen.
En flock svanar flög norrut över våra huvuden och påminde även de om att det är varmare tider på gång framöver.
Jag har njutit av att ”städa i naturen” – något jag får sån SJUK lust med varje vårvinter och som jag ÄNTLIGEN kan få utlopp för! Jag har sågat av en massa döda träd och grenar (nästan bara Enebuskar/träd, där i princip hälften på varje ”buske” varit stendött) och så har vi hjälpts åt att samla det i en stor hög så vi kan elda upp det (igen) – det blir kanske av i morgon. Det blir så himla mycket finare när man tar bort det som verkligen är stendött och risigt – men vågar bara röra Ene just nu eftersom det är svårt att vara helt säkert på vilka lövträd som inte lever. I övrigt går jag och dagdrömmer och undrar vad som kommer titta fram när det börjar växa i trädgården, hoppas på lite lökväxter till våren!
Så fint ljus ute i eftermiddag – och så skönt det är att känna att det verkligen börjar märkas skillnad på när solen går upp och ner!
Så vackert hus det var nu ikväll, längtar redan efter morgondagen, då ska vi fixa lunch över eld ute (gnocchi, stekfläsk, ärtor och lingonsylt) och äta hembakade semlor – på tisdag blir det lite knasigt med fika så sent på kvällen som alla är hemma på. Nu är jag skönt trött efter en dag ute, och efter en halvdan natt (och efter ett litet glas vin till maten), så nu ska vi kolla senaste ”hjälp vi har köpt en bondgård” och sen ska jag nog sova…. Kram på er ♥️
Jag kom av mig lite, i #fångafebruari. Först för att de senaste ämnena (Finporslin och Frökenaktig) inte direkt… talade, till mig? Men så Ukraina med då. Det är så svårt att förhålla sig till, ska man oroa sig eller inte, ska man skriva om det eller ska man låta bloggen löpa på som vanligt? Lite som när Covid kom, jag vill helst inte skriva om ”yttre” saker som jag inte alls har kunskap nog om att ge en nyanserad bild av. Men i vilket fall, någon form av overklighetskänsla är det ändå, att Ryssland invaderat ett land i Europa? Om inte annat så tittar jag på Filip och tänker att under hans nästan 5 levnadsår så har det varit pandemi, miljön håller på att gå åt helvete, Ryssland invaderar Ukraina och så tror jag det är nån meteorit på väg mot jorden med, om jag inte missat helt. Den senare ska visst göra det – missa alltså – men ändå. Vad är det för värld våra barn får växa upp i…
Nu känner jag mig inte direkt orolig för att Ryssland ska invadera oss rakt upp och ner, men ekonomin lär ju inte minst bli påverkad ändå. Bensinpriser och börsras (även om jag inte har något placerat där direkt) bäddar ju inte för en superstabil ekonomi framöver. Men som sagt, jag ska inte uttala mig något vidare om det, kan alldeles för lite om det. Det har ändå varit lite deppiga dagar det senaste, mycket trygghetsgluten har det krävts (det mest korrekta nya ordet någonsin tror jag – tack för det Gynning och Berg!). O och L har båda varit hemma idag med feber och halsont dessutom – inte Covid för det hade vi ju nyligen så tänker inte ens testa igen.
Skulle behöva lite positiva nyheter i mitt liv känner jag, vilket också känns bortskämt att önska sig när det är krig. Men ni fattar, ni är kloka människor. Jag vill ha vårsol och kaffe mot en solvarm vägg, jag vill höra takdropp och ha torr asfalt under skorna. Jag vill upptäcka snödroppar och krokus som slår ut och jag vill känna att det finns hopp framöver!
Det blir ju helt nytt för mig i år, att så fröer här på gården. Jag vet inte vad det finns för perenna växter, och jag vet inte hur jordmån och knappt hur solläget är i trädgårdslandet. Just nu har jag försådd av tre olika sorters chili (jalapeno, padrones och en ny sort med vit chili som jag inte minns namnet på), 2 kruktomater, sallat och kronärtskocka under växtbelysning i allrummet i garaget. Det är också nytt, där kan jag hålla det svalare än jag haft mina försådder innan vilket gör att det växer lite långsammare men förhoppningsvis även blir kraftigare plantor.
Jordärtskocka i bredsådd, snart dags att skola om. Sallat för att ha att äta innan sommaren, bredsådd som skolas om när de är lite rejälare.
Min plan är lite diffust att hålla tomaterna här runt huset, i krukor och förhoppningsvis i nån större låda som jag tänker att vi ska bygga framåt våren – just för att de inte ska komma så nära trädgårdsland där vi kommer ha potatis.
Relativt små knubbiga skott från tomaterna, känns som det kan bli bra att ha i garaget! Chilin har det nog i kallaste laget, den växer inte så snabbt. (Håller runt 15-16 grader nånting där inne gissar jag)
Jag är egentligen inget fan av att förså, tycker det är jobbigt, baltigt och tar tid och plats, men en del grönsaker är ju liksom bara att gilla läget för – såsom tomat och chili tex. Att direktså i jorden är otroligt mycket smidigare, men visst, det ger inte lika bra resultat ska ju också sägas, inte på alla växter i alla fall.
Jag har köpt mig en liten låda (Moped) från IKEA där jag sorterat in fröerna för att ha lite bättre koll på NÄR de ska sås, känns himla praktiskt. Det blir också mer blomsterfröer i år än tidigare, men faktum är att jag tänkte försöka strössla ut en hel del av dessa på vår yta som kommer få fortsätta vara äng. Vallmo tex, det kan ju sedan självså sig och förhoppningsvis lysa upp ängen många år framöver! Har även köpt stor blåklocka, den tänker jag så i ”backen” bakom huset, för att få lite naturlig prakt där med. Hoppas SÅ på att det växer vitsippor där i vår!
Fröer jag inte kan vara utan är just tomat, gurka och baljväxter – det är de vi äter mest av och som är roligast att ta tillvara. Majs kändes bökigt – lyckades inte med dem så bra sist – och mangold är det ingen som äter. Lite palmkål (svartkål) blir det också, skyddat i en av odlingslådorna vid köket. Vad kan inte du vara utan?
Åh det känns så rörigt i mig just nu. Var på läkarbesök idag och tillsammans konstaterade vi att jag ska backa lite i några veckor, för att återigen komma på rätt spår och fortsätta min återhämtning lika bra som den gått innan. Det känns ju skönt, såklart, men samtidigt känns det också som ett väldigt misslyckande – vilket jag ju VET att det inte är, men det KÄNNS så. Det känns dumt mot jobbet och kollegor, det känns dumt HÄR för att jag skriver att jag känner mig oövervinnerlig när jag är hemma och grejar – vilket också stämmer men det är ju dels ett helt annan typ av arbete och sen innebär det ju också mängder med vila och återhämtning. Jag vet att ni är intelligenta människor som fattar att det är två helt olika saker och att inte allt skrivs här, så egentligen förklarar jag mig i onödan, men jag vill på något sätt ändå få ge luft åt min frustration när det inte går framåt i den takt jag vill.
Det här är liksom något helt annat, såklart.
Det känns ändå deppigt idag, samtidigt så kan jag säga att jag åkte hem och sov två timmar på raken i soffan så det VAR rätt beslut. Jag kommer ladda om och det kommer bli bra, men just idag känns det tungt helt enkelt. Jag vill ju att min hjärna har en möjlighet att återhämta sig i samma takt som kropp och psyke, men det är svårare att påverka. Visste inte ens om jag skulle skriva om det här idag, men det är ju supervanligt att det blir så här vet jag, och så även för mig. Ok, nu har jag babblat färdigt, kram på er.
Den här gården – vår gård – är verkligen min fristad. Min fristad från att känna mig osäker eller att jag inte passar in, för här, här känner jag mig så väldigt kapabel. Trots att det är en massa saker som jag inte vet något om – ännu – så känner jag mig här nästan oövervinnerlig i min övertygelse om att vi fixar det. Vi har verktyg och redskap vi behöver, det finns lite material för småfix på gården och i stallet och det vi inte vet – det tar vi reda på. Och när man kanske känner sig lite svag och dålig på andra plan i livet så blir kontrasten enorm och det är en del av kärleken jag har till det här stället.
I går byggde jag en lite större ”bur” till kycklingarna av sånt vi hade liggande, de kommer ju bo inne på Filips rum tills de blir runt 6 veckor. Superenkel konstruktion, men kommer funka utmärkt i dessa veckor. Sen var vi ute och lagade elstängslet runt hela gården, och så drog jag bort lite träd jag fällde för ett tag sedan med motorsågen. Visserligen gav jag motorsågen till maken i födelsedagspresent, men jag tror det är till 90% jag som använt den – för det var ju hur kul som helst!
I dag ska vi få till matningen till elstängslet med ett elaggregat som ska kopplas in och så ska vi slå ner jordspett för jordning. Inget av det här har vi ju (såklart) gjort innan, men tillsammans så listar vi ut hur vi ska göra och så kör man bara på, det är en sån fantastisk befriande känsla!
Någon mer som känner sig både kapabel och extremt hemmastadd här så är det Filip. När vi var ute och fixade igår så knatade han runt här själv och donade och höll på – vet inte exakt vad det var han gjorde för jag ville inte störa, men han bar saker fram och tillbaka till lekstugan, stallet och kullen, pratade för sig själv och liksom bara *grejade*. Blir så otroligt glad och alldeles varm i kroppen när jag ser hur hemmastadd han är här, han är liksom en ”bondpojk” i själ och hjärta och har varit det sedan födseln – bara att han inte haft en gård att vara det på innan. Han tar hand om ”sina” små kycklingar med stor omsorg och det går inte låna ut leksaksverktyg till honom – nej en riktig skruvdragare och hammare ska det vara, annars kan han ju inte bygga!
Förlåt för att jag inte är en bättre förälder, för att jag inte alltid orkar göra det ni vill, för att jag inte alltid finns där, för att jag blir arg, för att jag missar saker i ert liv, för att jag inte frågar rätt saker, för att jag lägger mig i för mycket och för att jag inte lägger mig i tillräckligt.
Förlåt för att jag inte är en bättre maka, för att jag är så otålig ibland, för att jag har svårt att bara slappa, för att jag kör med dig och sätter dig i arbete ibland, för att jag blir sur på dig, för att jag inte alltid är så rolig att ha att göra med och för att jag inte är mer än den jag är.
Förlåt för att jag inte är en bättre syster, för att jag inte hjälpt dig mer, för att jag inte hjälper dig mer nu, för att jag inte haft tillräckligt med tid för dig.
Förlåt för att jag inte är en bättre kompis, för att jag inte alltid funnits där när du haft det svårt, för att jag inte sett att du haft det så svårt alltid och att jag inte hunnit lägga mer tid på att hjälpa dig. Förlåt att jag inte spenderat mer tid med dig över lag!
Förlåt för att jag inte är en bättre dotter, för att jag inte blev som ni tänkt, för att jag inte är en bättre mamma till era barnbarn.
Förlåt för att jag inte är en bättre kollega, för att det blir fel, för att jag virrar till det och för allt jag inte kan.
Tusen och tusen förlåt, och jag menar dem alla – men jag har också förlåtit mig själv för nästan alla. För jag VET att jag gjort så gott jag kunnat i varje situation, men ibland har inte orken räckt till, ibland inte tiden och ibland har jag inte sett. Så även om jag verkligen menar alla ovanstående förlåt, så vet jag samtidigt att jag inte är mer än människa och förstår att allt det jag velat göra inte är rimligt för en människa att hinna eller orka med. Jag tror att människor kan förändras och försöker alltid bli en lite bättre version av mig själv – även om den versionen inte är bättre för ALLA, och jag förstår att även om jag kan förändras så är det som det är med, och det enda jag kan vara verkligt säker på är att det kommer komma nya saker att be om förlåtelse för.
För att inte ljuga så ska jag säga att det är en bra dag jag resonerar som så att det är ok att göra fel och inte räcka till – en dålig dag gör jag som folk gör mest och mår skit över allt jag gjort fel eller där jag inte räcker till.
Och förresten – förlåt till mig själv. Förlåt att jag ställer så orimliga krav på mig, för att jag inte orkar mer, för att jag inte alltid kan acceptera mina brister och för att jag körde mig in i utmattning.
godatankar.com 