Veckan har gått i snabb fart, med besök av makens släkt under gårdagen bland annat. Idag kommer min bror med familj och firar lite jul, det ska bli väldigt kul! har just varit och handlat det sista inför nyårsafton och tänkte göra ett inlägg om det viktigaste – såklart maten 😉
Nyårsafton blir hemma med familjen och i vanlig ordning har barnen fått vara med och bestämma menyn. I år blir det en asiatisk touch och ganska okomplicerad meny, men tycker ändå det är väldigt kul att kunna gå tillbaka och se vad vi ätit genom åren. Förra årets meny såg ut så här till exempel:
Och menyn för nyårsafton 2021 ser ut så här:
Förrätt: Vanameiräkor frästa med vitlök och chili i olivolja, serveras med krispigt surdegsbröd och färsk salladslök
Varmrätt: Filé av anka, serveras med ugnsrostad pumpa, apelsinsås samt rostad sojamarinerad grönkål
Dessert: Friterad banan och vit chokladgelato
Största utmaningen blir friterad banan, har faktiskt aldrig friterat något innan så det känns lite osäkert. Vad äter ni?
Det känns som jag bara skrivit gnälligt och deppigt här ett tag, i dag tänkte jag skriva nåt HELT annat! Det var längesedan vi hade en så här bra jul, och det hänger till stor del på tre saker:
1 – Vädret – HELT magiskt med snö, massa minusgrader och så strålande sol?! Familjen är så galet trötta på mig nu eftersom jag var tredje minut utbrister ”TITTA VAD VACKERT!”. Kan inte för mitt liv låta bli, och vill inte heller.
Solnedgången från mitt köksfönster på julaftons kväll…
2 – Vår gård/vårt nya hus. Det ÄR svårt att inte ryckas med när man kan elda i öppna spisen till julfrukosten, när man kan sitta i ett jättemysigt vardagsrum, när man kan knata upp på SIN kulle och göra en liten grillplats.. Det är nästan så jag skäms över att skriva det, för jag tycker det är så otroligt fantastiskt här! SÅ vackert runtomkring och det finns så mycket roliga saker man kan göra! Vilket leder mig till nästa punkt:
(Fast först en pausbild från vårt stall och upp mot huset nu ikväll… magiskt!
3 – fyrhjulingen! Det här ger så många blandade känslor, dels bortskämt med en fyrhjuling, blandat med lite pinsamt för vi har ändå bara 2 hektar mark men ändå får den tredje känslan överhanden för FY VAD ROLIGT DET ÄR! Svinkul att köra, och man känner sig så himla kapabel? I går skottade vi vår och grannens gård med den, nu i eftermiddags använde vi den för att dra upp några tunga betongfundament till kullen så vi kunde göra en till bänk till grillplatsen, och sen bara för att det är så roligt så körde jag och hämtade ved och så satt vi där en liten stund och njöt av solnedgången… Känner vi inte att vi har nytta av den om ett tag kan vi alltid sälja vidare, men skit i det nu, nu njuter vi bara av en grej som hamnade RAKT in på rolighets-kontot! Oliver utbrast ”nu behöver vi inte åka till Liseberg mer” när han åkt med, Lukas hade kanonkul och Filip ville inte ens kliva av… En riktig bonusgrej till oss alla!
SÅ rolig maskin!
Den som hänger med på instagram har nog redan sett att vi gjorde en kanonutflykt till Ramsjön med, vi knatade runt där en stund sen tog vi en varm glögg på toppen och njöt av den otroliga utsikten! (OBS, man får inte gå där från 1 februari till sista augusti pga fågelreservat, kan vara bra att veta).
Kika in på instagram för fler bilder om ni vill!
Fick en sån där alldeles varm känsla i hela kroppen när vi satt vid elden på kullen nu i kväll, det känns så himla bra och nästan svårt att greppa att vi bor här. Och ni vet ju, ni är välkomna hit om ni har vägarna förbi, för att titta in på en kaffe eller lite glögg, och bara njuta av omgivningarna!
Jag vill bara önska er alla precis den jul ni vill ha, oavsett om den är lugn, stimmig, i sällskap eller bara familjen.
Julfoto – enda gången på året vi lyckas få bild på oss alla tror jag.
Det är ok med alla humör som kan uppstå en julafton 😉 (Ja alltså för normala människor som inte gör någon annan illa på riktigt)
Vi har faktiskt hittills en fantastiskt bra julafton, dels tack vare att det kom en massa snö i natt och nu är kanonfint men kallt väder, men även för att vi köpte oss en ”julklapp” i går – nämligen en fyrhjuling! Nu vill jag spontant skriva en lång förklaring om hur och varför vi köpte den, en sån dyr och onödig ”leksak”, men eftersom det tydligen är så att en överdriven lust att förklara sig egentligen bottnar i en rädsla att bli bortvald lärde jag mig nyss av en psykolog, så då får jag väl utmana mig själv och INTE förklara.
Kul är det i alla fall att köra, extra roligt i snön! Och vi har haft nytta av den med, vi har skottat hela vägen bort till stallet, gick ju jättesmidigt 😀 . Sen har vi fikat, ätit tomtegröt och sånt såklart. Till mat i dag blir det inte alls julmat, utan en ljummen potatissallad med varmrökt lax, något alla älskar, toppat med det vi inte kan vara utan på julafton – ris a la Malta!
Återigen, ha en riktigt fantastisk jul! Avslutar med lite bilder från de vackra omgivningarna här i snön!
Skottad fin infart!
Tror inte jag fotat garaget och extrarummet innan?
Södergavel i solen…
Ingen mexikanska som räds snö och kyla det här inte!
I juli var det semester och fullt ös på hemmafronten med att förbereda och sedan även sälja vårt gamla hus. Det var verkligen 1000 känslor på en och samma gång, det var oro för att vi köpt gården för dyrt, det var ett glädjerus för att vi äntligen köpt en gård, ångest för att vi hade köpt en gård – skulle vi trivas? Precis i slutet av juli avslutades försäljningen och vi sålde för nästan exakt lika mycket som vi köpte för, och därmed släppte oron för framtiden. Annars var det en himla fin månad, med fantastiskt sommarväder och mycket sol vill jag minnas.
Som alltid – ett hus som är så fint till visningen som det aldrig någonsin är annars.
Augusti började tungt på jobbet, mitt jätteprojekt startade sin typ 5:e fas och allt var kaos. Så mycket som skulle bli klart på kort tid och så mycket som hela tiden ändrades på grund av att man aldrig vet hur ett gammalt hus beter sig. Jag hade weltschmerz, vandrade och insåg att om jag ska orka med mitt liv så måste jag börja träna igen, så jag körde en introkurs på Crossfiten vi tränar på med jobbet på fredagar. Men min hjärna började bli till gröt.
Hade det inte vart för våra helgvandringar så tror jag att det hade gått åt skogen mycket tidigare. Har ju haft ett sån OTROLIGT behov av just att komma ut så här och det är väl ren självbevarelsedrift egentligen tänker jag mig.
Sen hände det där som bara händer andra – jag gick in i väggen. Jag kan förstå uttrycket lite, för känslan är just att det finns ingen mer mån att pusha och dra ut sig själv, det tar bara stumt stopp. Det fanns inga mer marginaler, inget ytterligare extra växel att lägga in och helt enkelt bara inget mer av MIG kvar. Hela septembers inlägg handlar nästan uteslutande om just detta. Den enda kvarstående delen av jobbet jag fortsätter med är min utbildning, den får fortsätta på fredagar eftersom det hade varit mer stressande att känna att jag skulle komma ifatt nästa år.
Jag fullkomligt badar i ensamhet och vila, något jag inte gjort sedan… jag vet inte ens när. Och det behövs, verkligen.
Oktober kommer och är även den fokuserad på återhämtning och vila. Tittar jag på det nu så var det så mycket lättare att faktiskt få kvalitet och ordentligt tid till just detta som heltidssjukskriven, nu är det mycket svårare att få tiden att räcka till (självklart på ett sätt, men jag menar att det känns som jag inte har tid i proportion till sjukskrivningen). Men sen precis i slutet av oktober, då är det till slut dags att flytta till vår gård! Och även om dagarna där omkring var stressiga och otroligt jobbiga, så finns det ändå ett bakomliggande lugn.
Så glada och stolta!
I november jobbar jag 25% förutom då min skola. Det känns typ ok, jag får inte längre stresspåslag över att se en byggställning eller en hantverkarbil, och det är kul att träffa lite folk ändå. Nästan all tid går åt till att bara vara här i vårt nya hem, tända en brasa, gå ut och utforska omgivningarna och packa upp en och annan låda – även om det mesta var klart efter nån vecka vid inflytt.
Har tusentals foton i mobilen härifrån, allt är så vackert och jag kan inte förstå att det är vårt? På instagram är det kavalkad av bilder på gården, för den som är nyfiken på att se mer härifrån.
December kommer och har med sig fantastiskt vacker snö, återigen går jag runt här och bara får dåndimpen över hur vackert allt är. I min utmattning tappar jag bort mig lite, det känns i skrivande stund som jag inte riktigt får nån bra ordning, jag som hade en så bra plan. Får fundera på det över julhelgerna. Förutom detta så tar jag även examen som Byggproduktionsledare, ändå en prestation det med 😊
När jag sammanfattar året så här så har nog det har varit ett av de mest händelserika åren i hela mitt liv. Vi har skaffat hund, vi har köpt och sålt hus, jag har blivit utmattad och jag har tagit examen. Vilket sjukt år?!
Inför nästa år ser jag allra mest fram emot att få möta alla årstider, här på vår gård. I övrigt så tänker jag mig att jag INTE ska bränna ut mig igen och jag ska absolut inte köpa hus igen. Kram och en eloge till er som orkat läsa ända hit!
Började kika igenom mina blogginlägg för året, och tydligen var något av det jag skrev först 2021 att det hade varit ett skruttigt jullov. Precis just nu sitter jag med känslan att det här kommer bli det med, men vi får väl se. I alla fall – en fantastiskt trevlig sak som året inleddes med var att jag kunde åka massvis med längdskidor! För nytillkomna läsare kan jag meddela att det är något jag verkligen älskar! Jag åker varken för motion eller för att åka snabbt/bra utan åker bara för jag tycker det är så roligt (eventuell motion mm kommer som en bonus).
Jag åkte flera mil, hittade bland annat banvallen till Bottnaryd som var så fint spårad. Undrar om det finns några bra, längre spår här runt Ölmstad (om det kommer snö)?
Jag läser inlägg om stress och frustration, och tänker att det här året har varit himla jobbigt från start. I februari var det en stor händelse som satte mest prägel på månaden, och det var att vi hämtade Nala som då var 12 veckor.
Det var INTE kärlek vid första ögonkastet, första månaden hade jag grava tvivel på vad vi gett oss in på, men allt eftersom (framförallt allt eftersom valptänderna lossnade) så hittade vi någon slags balans och hon blev en mer naturlig del av familjen.
Mars går trögt, jag är så trött och det finns ingen tid till vila, återhämtning eller något som JAG tycker är roligt och som ger energi. Jag kämpar massor, och önskar så här lite i efterhand att nån bara gett mig en stor kram och sagt att det ordnar sig.
April går inte bättre, det är VAB nästan hela månaden och inläggen blir bara deppigare och deppigare. Det enda som går åt rätt håll är nog årets tomatplantor – de skulle sedan visa sig ge en helt fantastisk skörd.
Maj kändes ändå som den var lite bättre, men jag var sjukt stressad över att ha hamnat efter på jobbet efter VAB. I vilket fall bokade jag in en minisemester i form av en weekend i Göteborg där vi bland annat träffade min bror med familj, och spenderade en heldag i Slottsskogen.
Enligt alla restriktioner blev det bara träffar utomhus större delen av året.
Juni blev oväntat en helt galen månad, först åkte vi på ytterligare en liten miniweekend (vid Västervik denna gången) och på hemvägen sprang vid in på visning av en gård jag kikat på – den där jag nu sitter och skriver detta! Den 16 juni skrev vi på kontraktet efter en helt orimlig budgivning, som tur var så gick det ju lika mycket upp vid försäljningen av vårt hus sen, men det visste vi inte där och då.
Utan mina inbokade weekends och inplanerade helgvandringar så hade jag bränt ut mig mycket tidigare, så på ett sätt var jag ju på rätt spår även om det sedan ändå inte räckte till.
Det blev ett långt inlägg, jag får nog dela upp det i två. För den som vill kika tillbaka så går det bra att välja månad under ”arkiv” (till höger om du läser på en dator, längst ner om du läser på mobilen). Och du, fråga gärna om det är något du undrar!
I fredags tog jag min andra högskoleexamen. Lite stolt över mig själv är jag allt! Vi hade presentation av våra examensarbete – vårt vann pris för bästa examensarbetet – och sedan bjöds det på smörgåstårta i klassrummet. Efter smörgåstårta blev det bowling och grillbuffé, och det blev en väldigt rolig avslutning!
Nästan hela klassen på bild!
Jag hade först tänkt att jag skulle dricka lite alkohol den här dagen, men efter att jag nätt och jämt orkat mig igenom julbord veckan innan med jobbet UTAN alkohol så kände jag att det nog inte hade varit en bra ide, jag hade nog somnat sittandes rakt upp och ner. För hur trevligt och roligt jag än hade, så har den här typen av evenemang helt klart ett pris nu, även denna helgen har jag varit HELT slut och en del stress-symptom har gjort sig kända med. Men det var det värt för en sån sak som ett examensfirande!
Jag har aldrig någonsin i något annat sammanhang fått så otroligt mycket kärlek tror jag, jag fick så mycket snälla ord om mig och så många som gärna vill jobba med mig framöver, så mycket stöd i utmattning och så mycket bara vänlighet att jag verkligen aldrig varit med om maken! Så otroligt mycket det värmde långt ner i magen, om nån från klassen läser så TACK! Och jäklar, jag kommer sakna att träffa alla varje fredag! Även om det stundtals varit jobbigt så har det även varit ett tacksamt avbrott i vardagen.
Men som sagt, tröttare än tröttast har jag varit hela helgen och förra med. Nu har dock Filips trumhinna läkt igen och penicillinkuren är avslutade för denna gången, så i morgon blir det dagis för honom och jobb för mig. Nu blir det ju bara jobb – så då är det 50% som gäller, inte 25% jobb och 25% skola, det kommer bli en omställning det med som jag gissar kommer ta ett litet tag. Skönt att denna veckan är en kortvecka då, jag jobbar måndag till onsdag och är sedan ledig till typ 10 januari.
Bäst i helgen – efter examensfirande – var den i princip enda aktiviteten som gjorts, nämligen lite glögg, kokkaffe och adventsfika vid en eldplats vi puttade ihop lite snabbt på vår kulle. DET ska bli tradition!
Det här har varit en riktig skitvecka. Måndagen började med att den nya (mindre gamla) bilen inte startade och fick bogseras till verkstad. Natten till tisdagen fortsatte med att Filip fick öroninflammation. Snön har smält bort och det har varit en massa andra saker som varit skit, helt enkelt en riktigt dålig vecka.
Efter två dagar där jag försökt jobba lite hemifrån så har jag nu funnit mig i att man inte SKA jobba med sjuka barn hemma, så idag blev det bara VAB. Det här är svårt med, med utmattningen, det dåliga samvetet att man inte gör ”sitt” på jobbet och det dåliga samvetet när man jobbar en timme och inte är med sitt sjuka barn. Ni fattar.
I vilket fall – idag tittade ju solen fram, och eftersom ALL snö försvunnit på bara två dagar så ser det nu ut så här från vår entré:
Att jämföra med helgens vy:
Hur kan det bli så stor skillnad på bara 2 dagar?!?!
Gick runt ute och vallade barn och hund, när andan helt plötsligt föll på att greja lite i vårt stora trädgårdsland. Det är helt övervuxet eftersom de tidigare ägarna inte gjort ett smack åt det i somras, vet inte om ni minns men jag röjde ju undan sjukt mycket björnbär precis när vi flyttade in – men resten av landen är också övervuxna. En del växter vet jag inte vad det är och de låter jag såklart vara för att se vad som kommer till sommaren, men jag har tre saker som jag vill bli av med:
Rabarber (pga det står ca 15 gigantiska plantor som tar över allt, hur mycket man än gillar rabarber så behöver man max 2)
Revande jordgubbar (pga sprider sig och det är dessutom planterat jordgubbar i en stor odlingslåda uppe vid huset – bättre läge för där kan de inte föröka sig hejvilt)
Någon form av näva, tror jag? Vi hade samma växt i vårt förra hus, och här har den spridit sig och tagit över i princip varenda land, grusgång, stenparti och rabatt. Den måste bort helt, kommer gissningsvis ta ett par år om man är nitisk.
Visst ja, vill heller inte ha hallon i trädgårdslandet då vi har ett ”bär-land” en bit bort med hallon, vinbär och och björnbär (de senare ska BORT och ersättas med taggfria). Tog i alla fall och letade fram en grep och en spade och började lite i ett hörn, sen fick jag mer feeling och spenderade 3 timmar ute med barn, hund och en rejäl omgång trädgårdsarbete. Mitt i december! Det är enkelt att just röja oönskad växtlighet nu, annars ska man ju inte greja så mycket med växter man vill behålla så här års.
En kvadratmeter tog ungefär en timma, kommer bli riktigt tungt att röja detta land!
Det var så skönt, att vara ute, att jobba (blir lite dåligt med träning i veckan pga VAB och annat), att drömma om när det blir sommar och vi kan odla grönsaker och blommor här på vård gård. Bara att uppleva årstiderna här för första gången känns så stort!
Så nu hoppas jag att veckan ”har vänt”, nu ska jag läsa igenom vår presentation som ska göras i morgon bitti på vår sista skoldag, sen tar jag min andra högskole-examen. DET är ändå värt att fira!
Det är nog det bästa sättet att beskriva situationen, det jag menar är att jag ju fram till nyligen haft en ganska bra rutin och plan för min återhämtning och dagarna har liksom varit tydliga. Men nu vet jag inte vad som hände? Jag sover lite kasst igen, dagarna känns som de bara drar mig med sig utan att jag har någon kontroll, jag hinner (???) inte göra något jag tycker är roligt och som laddar batterierna. Svintrött och får liksom inte riktigt grepp om situationen.
Vet inte exakt när det här hände, men förra veckan med VAB erbjöd ju inte så mycket ordentlig vila, kanske det blev galet då. Nu känns det deppigt och rörigt, jag vet inte riktigt vart jag ska nysta i utmattningstrådarna och blir frustrerad.
En bild på hon som oxå stökar till det genom att rymma titt som tätt
Jag klamrar mig ju fast vid minst 2 (oftast 2, någon gång 3) pass träning i veckan för att jag VET att det är så bra. Men även den har känts så deppig, dels för att jag tycker att kroppen liksom inte riktigt svarar och utvecklas men även för att det är väldigt ledsamt och frustrerande när det blir något ”stressmoment” på träningen. Exempel – vi hade gjort ”cleans” ett helt pass i olika former, jätteroligt, fick massa bra tips och jag kände att jag vid åtminstone några lyft fick till LITE teknik. (Det är för övrigt en övning som känns ganska avig när man bara styrketränat innan). Men sen skulle vi avsluta med 4 minuter där man skulle göra så många som möjligt (enligt personliga förutsättningar) och ALLT bara låste sig. Jag tappade ALL teknik, fick varken fart eller styrka och absolut ingenting fungerade. Fick ta mig i nackskinnet och liksom tvinga mig att försöka tänka om, att inte göra dem fort utan att bara göra utan att bry mig om alla andra och att göra många. Lyckades väl med några till, urusel teknik och allt. Det kändes bara så himla ledsamt, när man känner att man VILL och sen blir det bara tvärtydligt att både hjärnan och kroppen slår bakut helt och hållet.
På något sätt måste jag få tillbaka kontrollen över situationen denna veckan känner jag, kontrollen över min egen återhämtning, för det här känns inte bra alls.
Nu ska jag åka och hämta Filip, och fundera på hur jag ska lägga upp det här de kommande dagarna.
Oj, nästan en vecka sedan sist, och en väldigt trött sådan därtill. I fredags var vi på julbord med jobbet, jag var hemma och sov en stund innan och valde bort julölen pga alkohol gör mig tröttare än vanligt nu. Det funkade rätt fint, vi satt och åt och pratade och hade det väldigt trevligt, men när jag satte mig i bilen sen så slog tröttheten till totalt och jag var nästan orolig att köra hem. Har varit så otroligt trött efter det sedan, under hela helgen, men det var det värt för att få komma ut lite. Också väldigt roligt att få klä upp sig och göra sig fin, jag minns inte senast det hände. Passade på att ta nån selfie, jag måste verkligen vara på gott humör för det men jag tycker själv det är roligt att fågå tillbaka sen och se hur man sett ut. Har dessutom ett så snällt porträtt-läge i nya mobilen som tar fram det bästa och ger fint ljus, inget filter direkt fast nästan?
På grund att tröttheten har jag i princip inte gjort nåt denna helg, förutom haft dåligt tålamod med mina barn 🤦🏻♀️ Gick dock runt ute idag och ”Oh-ade” och ”Åh-ade” över hur fantastiskt vackert det är ute nu, och använde ovan nämnda mobil igen för att fota (de flesta av er har nog redan sett det på Instagram, men ett par bilder får ni här med!
Fatta vilken himmel…
I morgon börjar min sista vecka som elev, på fredag har vi redovisning och tar examen vilket ska firas tillsammans i klassen. Önska mig lycka till ☺️
Innan jag började skriva det här inlägget så var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om jag inte redan skrivit typ samma inlägg något av de föregående åren. Men jag har inte riktigt det, jag har hastigt snuddat vid att jag tycker julen känns ensam men jag har aldrig skrivit mer än så. Kommer inte skriva allt jag känner nu heller, men i egenskap av personlig terapi så tänkte jag ändå försöka förtydliga min känsla, för min egen skull.
För det är lite fult, det där att vi firar julen ensamma här hemma. Hur jag än vänder och vrider på tanken så känns det ändå som ett misslyckande att inte fira julen ihop med en massa släkt. Det är svårt att skriva om utan att förklara precis allt och allt skriver jag inte om här, långt därifrån (fast det ibland kanske inte verkar så). I alla fall.
Makens familj firar med sina familjer, så de går så att säga bort naturligt. Min bror med familj ska fira med svägerskans familj i år – inga konstigheter alls. Och vi.. tja. Jag har ingen relation med min pappa längre, och mamma vill såklart inte lämna honom själv på julen. Så det är bara vi här, och det känns tomt och tråkigt. Julen ska väl vara den tiden då man suckar över mormor som vill ge alla för mycket mat, nån som drar dåliga skämt, nån som bråkar lite, nån som halvslumrar i soffan framför Kalle (ok, det kan jag väl göra oxå om det är så), men ni fattar. Och då har vi ändå en FAMILJ, jag sitter ju här med man och barn, jag har liksom ingen RÄTT att känna mig ensam kan jag tycka. Men det tar ju ändå inte bort känslan av att julafton bara känns tom.
Finns väl ändå ingen högtid som är så känslomässigt komplicerad som just julen. Det finns heller ingen som är så tacksam att fota?
I år kom den lite tidigare, juldeppen. Eller vad man nu ska kalla den, men känslan av att det känns lite meningslöst – det enda killarna vill är att få julklappar och äta julgodis till de mår illa, det är ingen som bryr sig direkt om jag julpyntar eller så, det gör jag mest för mig själv. Jag brukar liksom släpa med mig övriga familjen in i julen, vi bakar lussekatter och dekorerar pepparkakshus, men jag vet egentligen inte för vem – för det känns inte som det är för barnens skull och egentligen innebär det bara merjobb för mig. Men jag har väl någon bild i huvudet att man vill skapa minnen hos dem, fast jag vet inte om nåt av det ”jag” tycker är viktigt som fastnar.
Minst av allt vill jag ju att nån annan ska smittas av min juldepp ju. Det och känslan av att jag skäms är kanske anledningen till att jag bara fjäderlätt snuddat vid ämnet tidigare. Nuförtiden är jag tydligen lite mer filterlös här ändå, min förhoppning är att jag dels ska må lite bättre själv och kanske, kanske känner någon annan igen sig och får lite tröst av att inte vara ensam. Kanske är hela den deppiga känslan bara pms och om några dagar känns allt fantastiskt mysigt och juligt igen. Vem vet, det här är bara jag som svamlar ändå.
Kram på er, i alla fall, till er alla som läser, som bryr sig, som kommenterar, som följer i smyg, som läser i hemlighet eller som är trogen följare. Till mina vänner, såklart, störst kram till er!
godatankar.com 