I dag har varit en riktig skitdag, och jag har tvivlat på typ allt. Vad fan ska vi flytta för, blir vi ännu mer isolerade, vad vet vi om att ha gård, orkar vi med, och kommer det funka med barnen? Det är inga nya frågor, självklart har jag haft och ställt mig dem innan, men ibland känns allt bara lite övermäktigt.

Vi flyttar ju för att få lite mer frihet, lite mer ytor och lite mer tystnad och natur. Isolerade är vi ju redan nu i mångt och mycket, man hinner ändå aldrig träffa vänner för alla har fullt upp och livet är ensamt. Så är det bara. Vad vi vet om ha gård? Inget, men initialt behöver vi inte direkt heller hantera mer än hus och trädgård – betesmarkerna tänker jag att vi ska kunna låna ut utan några större konstigheter. Och vad fan, vi får väl lära oss, det kommer ju bli misstag såklart men vi lär oss väl av dem med. Orkar vi med? Som sagt, det är ju egentligen huset i första hand vi ska hantera, och hus som hus liksom. Och orka med? Jag vet inte. Kommer det funka med barnen? Det vet vi ju inte. De är jätteglada och sugna på att flytta allihop, även om de kanske inte direkt förstår allt vad det innebär. Lukas är med på att han behöver byta skola (till Ölmstad skola) vilket nog kan bli en fördel med tanke på hur stökig klass han går nu. Oliver kommer jag göra allt för att han ska få gå kvar sista terminen i nian på junedal – det vore ju lite omänskligt annars av skolan, men han vet att jag inte kan garantera det. Nästa höst börjar han ju gymnasiet och då är det ju skit samma. Filip byter ju ”bara” dagis, det borde inte vara några jättekonstigheter såvida inte de har riktigt dålig personal.

Vi flyttar 20 minuter från jobbet, där bussarna går en gång i halvtimmen och det finns en affär runt knuten som har öppet till 22. Det är mycket barn i krokarna har jag förstått, för skolan är typ överfull. Huset vi flyttar till är i jättefint skick och ligger så ofantligt vackert. Marken är PRECIS nätt och jämt stor nog att få kalla fastigheten för ”gård” och är precis så där böljande och fin som jag drömt om, med betesmark och ängar på nästan hela ytan. Trädgården är kanonfin och kommer vara enkel att jobba vidare med – om jag vill.

Jag VET allt det här. Men ibland känns det ändå jobbigt, jobbigt att allt hänger på mig och att det känns som att jag släpar med mig en familj som inte direkt är drivande i frågan. Fan ta mig.

Och alternativet då, att bo kvar? Jo men då ändras ju inget, allt är detsamma och vi kommer ingenstans, hur fint vi än bor. Vi kommer inte vidare med drömmar, vi har inget rätt att önska större längre, vi sitter precis där vi sitter och då kommer vi också att förbli där.

Vet ni vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja skapa ett hem på en gård där precis just alla ni som läser detta ALLTID skulle känna sig välkomna. Att man kan messa en tisdag och kolla om man kan komma över – det blir kanske bara pannkakor men det är ju roligare att äta ihop. Ungarna kan leka vart de vill ute, eller gå ut till det extra ”huset” ihop med garaget och hänga, beroende på väder. Vi kan bara hänga en stund, kort eller lång spelar ingen roll, men jag vill att ni känner att ni alltid är välkomna här, för det är ni verkligen. Känn aldrig att ni behöver ta med nåt eller att ni är till besvär, bara titta förbi och njut lite av lugnet, och kanske bara prata en stund. Ok? Jag VET att alla har fullt upp, att du inte hinner för nästan alla jag känner är halvt utbrända och har fullt upp med sitt eget, jag vet att det inte kommer bli som jag skulle vilja för det är inte så bekvämt att bara åka hem till nån så där, men jag önskar ändå att det blev så. DET är det jag önskar mest av allt med det här stället.