Det här blir väl på ett sätt lite en fortsättning av min förlossningberättelse, och handlar lite om allra första tiden med bebis och som snittad, finns ju inte så mycket jag själv hittat som täcker in det så jag kan väl bidra med något kanske.

Efter vi hade kommit upp till BB på fredagen, nån gång runt två skulle jag tippa på, så fick vi lite tid i lugn och ro att ”boa in oss” och bara njuta av att sniffa bebis! Så galet mysigt, han var/är ju så makalöst liten, de andra pojkarna har ju vägt 3500 g och den här lille vägde bara 3020 g på 51 cm, så han är makalöst liten och näpen (och ja, jag har garanterat glömt bort hur små nyfödingar är, men ändå). Han sov mest och vi bara nosade, klappade och gosade, världens mysigaste känsla!

Vi har ju en massa kläder i strl 56, men när man ser hur stor den här bodyn är i strl 50 så får vi nog tänka om lite där… Han är såååå liten och söt!

Själv mådde jag helt ok och hade inte direkt så ont förutom när man försökte röra sig. Det gick typ inte alls, eller ja armar och så funkar ju, men så fort man försökte justera läge eller flytta benen så använder man ju sig av magen och då gjorde det ont, men i helt stilla var det absolut ingen fara. Jag fick alvedon och diklofenak, med nån tämligen ineffektiv morfin däremellan.

Framåt 18-tiden kom mormor och morfar med barnen och hälsade på den nya familjemedlemmen, barnen var hänförda och lite avvaktande till en början, med flest frågor om mitt sår och varför jag hade slangar i händerna. Uppmärksamheten varade väl en sisådär en kvart innan de skulle leka med nåt annat, men å andra sidan var det ju disco som hägrade för Oliver, och vad kan tävla med det?!? 😉

Jag blev fort trött och började få rätt ont i magen, liksom lite som magknip när alla tarmar och allt skulle ”ramla på plats” (oavsett förlossningssätt) så det var rätt skönt att inte ha barnen så länge just den kvällen. Mormor och morfar tog med Oliver och åkte till discot, sedan åkte maken och Lukas hem runt halv nio – det kändes lite läskigt när man blev lämnad själv, för jag kunde verkligen inte göra NÅT själv, skulle jag försöka amma så var jag tvungen att ringa på nån som kunde höja sängen, likadant om jag behövde dricka (och GUD vad mycket jag har druckit sedan dess, man är ju helt vansinnigt törstig när man ska börja amma). Men det var inte så himla mycket att göra, så det var bara att gilla läget.

Lagom till att jag tänkte försöka sova så fick jag en rumskompis på rummet – hela BB var fullt. Hon var dessvärre enormt förkyld och hostig, men är det fullt så är det så det fanns inga andra rum – sitter dessvärre nu och tror jag fått hennes förkylning, men som tur är verkar bebis (jag kommer till namnet senare) ha klarat sig. Hon snarkade sig i alla fall högljutt igenom hela natten…. hurra….

Värsta tiden för mig var den kvällen/natten, typ 21-03, då hade jag jätteont. Många saker kände jag igen sedan en vanlig förlossning, men så gjorde ju snittet ont med. Det gjorde ont av eftervärkar, i ryggen efter spinalen (hade samma efter epiduralen insåg jag när jag kände igen det onda), av tarmarna och alla inälvor som skulle hitta sin plats igen och så av snittet. Sammantaget jättejobbigt och inte blev det lättare av den här första tiden när man ska försöka ”hitta” till amningen och mest känner sig otillräcklig innan mjölken rinner till ordentligt. MEN, nån gång på natten där så började det ändå lätta och jag fick under senare delen av natten ett par timmars ordentlig sömn, väldigt, väldigt skönt!

På lördagen sen så blev jag av med de sista droppnålarna och katetern (aj) och blev beordrad att försöka ta mig upp i sittande och stående. Jag hade försökt sitta upp kvällen innan men det gick i princip inte, men nu gick det väldigt mycket bättre så jag kunde ställa mig upp redan vid 10. Härifrån gick det väldigt fort åt rätt håll, och efter lite frukost och lunch hoppade (haha, ja kanske inte hoppade) jag in i duschen – lätt en av de bästa duscharna i mitt liv!

Eftersom jag dels kände mig så himla mycket bättre på lördagen och dels numer delade rum vilket gjorde att allt blev väldigt trångt och stökigt så frågade vi om vi inte kunde få åka hem redan samma eftermiddag – det fick vi ok på efter kontroller av både mig och barn. Det var obeskrivligt skönt att få komma hem kan jag säga, dessutom hade vi det extra lugnt och skönt eftersom de stora barnen sov över hos mormor och morfar.

Så, nu vill vi bara säga, välkommen hem älskade lilla Filip!

Världens sötaste lilla bebis!