VAD var det här för känsla?

Jag har haft så svårt att identifiera vad jag skulle vilja göra för något för att fira att jag (och maken) fyller 40 nästa år, och det känns väldigt ovant för mig. Normalt sett känner jag ganska omedelbart vad jag vill göra och så kör jag på det, men just nu får jag liksom inte riktigt fram vad jag vill göra. Först tänkte jag att det kanske var någon form av stressreaktion, men det kändes konstigt för stressad är jag inte, men nu under helgen har jag nog banne mig kommit på vad det är…

Jag känner mig nöjd. 

Det låter kanske lite förmätet men jag kan garantera er att det var så längesedan jag mådde så här bra att jag först inte ens kunde identifiera känslan. Jag vet inte ens om jag någonsin varit så här just nöjd – jag har varit gladare än jag är nu vid speciella händelser, men jag har aldrig varit så här långvarigt tillfreds. Med det menar jag inte att det inte finns saker som inte kan bli bättre, men just nu känns det för bra för att jag ska känna mig motiverad nog att jobba för de sakerna. 

Kan inte ens komma på om jag vill åka till Kroatien igen i sommar?

Så vad är det som är så bra då? Ja men det är just det, inget är väl egentligen exceptionellt fantastiskt, men nästan* allt i mitt liv känns mer än bra nog. Vi är alla friska, maken trivs på sitt jobb, jag ska få ett nytt jobb där jag känner mig välkommen, uppskattad och satsad på, det går bra för barnen i skolan och de har kompisar, Filip är åtminstone mellan förkylningar (så som det är när man är 20 månader och går på öppna förskolan ett par gånger i veckan) och är allmänt väldigt nöjd och glad med. Vi har inte så mycket att göra med huset, visserligen krånglar vår gamla bil men å andra sidan har vi en buffert undanlagd för just sånt här så det är inget jätteproblem om än sura pengar. Jag får till träning, ofta tre gånger i veckan även om det ibland blir färre, vi äter bra, ekologisk mat som vi lagar från grunden (hej matkasse), vi gör det vi kan för att på ett rimligt sätt minska vår klimatpåverkan och alla har aktiviteter som vi visserligen får pussla ihop men som vi ändå oftast lyckas lösa. För första gången i mitt vuxna liv har jag (nästan aldrig) kroppsångest längre och jag vet inte om det bara är ”åldersbetingat” men jag har en mycket större distans (på ett bra sätt) till det som händer runt mig, jag känner mig liksom lugn.**

Kolla vilken familj jag har liksom!

Det ändrar ju inte det jag skrev om häromdagen – klimatångesten – men i mitt dagliga liv som jag själv kan påverka känner jag mig ändå nöjd med att vi lever ”good enough”. 

Jag känner att den här känslan är flyktig, att det när som helst kan hända något som vänder upp och ner på livet eller att bara humöret svänger, så jag försöker verkligen att njuta av den och ta tillvara på den. 

Dagens känsla!

Det här kan kanske kännas som ett provocerande inlägg mitt i julstressen (kan ju för övrigt vara bra att komma ihåg att vi är föräldralediga än vilket gör att man hinner en massa som man inte hunnit annars), men det jag hoppas är att det kanske kan inge hopp till någon som känner sig fast i den där galna karusellen där allt bara rullar på och man inte har kontroll över något. Det går att landa, helt enkelt!

Hur är det med DIG? Finns det något du känner dig nöjd med, eller känns allt bara som kaos?

*Det finns en sak jag saknar, eller åtminstone skulle vilja hinna med mer av, och det är att träffa vänner mer!

**Jag gissar att alla som är äldre än mig fnissar lite åt denna ”nyvunna insikt” på samma sätt som jag lite godmodigt kan fnissa för mig själv åt en naiv 25-årings insikter om världen. Men det är ok, jag bjuder på det 😉

Ambulanspojken

Tre barn har vi, och visst, vi har fått åka upp till akuten ett par gånger med en bruten tå, allergireaktioner och lunginflammation. Men vid två tillfällen har vi fått ringa ambulans och då har båda gångerna varit till Filip – varav en i går kväll. 

Jag har ju varit superhostig ett tag och i går kändes det som Filip fick det från mig med, han blev lite hes och lite rosslig, men inget farligt. Men, när han sovit ett litet tag och maken gick in för att titta till honom så kunde han knappt andas – varje andetag fick han kämpa som tjyven för! Det lät sjukt tätt och efter att ha insett att 1177 hade 30 minuters väntetid så ringde vi faktiskt 112 som skickade upp en ambulans. Medan vi väntade på dem satte vi oss ute i vår uterum, eftersom jag misstänkte att det var krupp (falsk krupp?? Vad är skillnaden?) och då ska det hjälpa.

När ambulansen kom fick han andas in lite adrenalin och så fick han betapred av snälla ambulansskötare, så efter frisk luft och lite avsvällande så bestämde vi att vi lika gott kunde stanna hemma – för något mer hade de inte gett honom på sjukhuset ändå. 

Ingen av pojkarna har haft något åt det hållet innan, så jag var inte riktigt beredd på HUR svårt att andas man kunde få, hade man varit bättre förberedd och påläst hade jag kanske inte ringt 112, men just nu fick det bli så och det kändes skönt ändå att ha fått lite hjälp för honom. 

Nu blev det ju lite svårt att somna efter det hela – adrenalin för Filip och tja, för oss också fast på naturlig väg, men tillslut så sov vi med öppet fönster, halvsittandes, så gott det gick. I dag är jag därmed lagom seg… Vet inte riktigt hur det är det där med krupp (om det nu var det), kommer det ALLTID komma tillbaka nu när han blir förkyld/hostig? Kan man förebygga? Måste kolla upp det lite…

Men nu så, Filip, nu får det gärna bli så att vi aldrig mer behöver ringa en ambulans för din skull igen, kan vi bestämma det?!?!

Ett jäkla bekymmer

Först och främst, ett vansinnigt stort tack för alla gratulationer till mitt nya jobb, ni anar inte vad det värmer! Men, nu måste jag skriva lite om en HELT annan sak, nämligen ett bekymmer vi har som växer sig större för varje år här hemma…

Det där med speltid. 

Eller, egentligen är det inte DET som är ett bekymmer, vi har begränsad speltid för våra barn och det funkar väldigt bra på det stora hela (förutom att vi absolut inte gör det enkelt för oss själva). Bekymret uppkommer när framförallt Oliver som ju nu är 12, ska hänga med kompisar. Så vitt vi ser det så har inga av hans kompisar några som helst regler eller begränsningar runt spel och speltid – en del har åtminstone lite regler kring VAD de får spela, men det är ungefär så långt det sträcker sig. Så, när Oliver vill hänga så vill ju kompisarna i princip enbart spela, och hans (ganska många och fantasifulla) alternativ till att bara spela (för de FÅR ju såklart också spela, naturligtvis!) får mest suckar och pustande om att det han föreslagit är tråkigt eller jobbigt. Och när till och med Oliver börjar tycka att det är jäkligt tråkigt att hänga med kompisar som inte kan göra NÅT annat än att spela så blir det ju riktigt tråkigt!

Mina barn spelar ju tex gärna sällskapsspel med.

Här sitter man ju lite i en rävsax – ska man låta honom spela hur mycket som helst för att inte bli utanför?!? När jag VET att han mår bättre av begränsad tid med spel? Nej – vi KAN bara inte låta honom göra som kompisarna, vi som ändå spelar båda två (alltså jag och maken) uppmuntrar gärna bra, ”riktiga” spel (ej mobilspel typ) ser också att för mycket spelande dödar kreativiteten, för att inte tala om hur illa det är rent fysiskt att sitta still så mycket. Men FAN för att hans kompisar får spela så mycket de vill för det gör ju vår och hans sits så jäkla dum!

Ett enkelt exempel är ju när det kommer snö – första dagen kanske det är ett par barn i backen, men efterföljande dagar är det BARA våra barn som är ute (och har vansinnigt kul!) i pulkabacken, helt enkelt för att vi kräver att de ska vara ute och leka också! Och visst, det går väl an att ha roligt i pulkabacken med lillebror, men jag fattar ju att man som 12-åring också behöver egna kompisar. Men de egna kompisarna behöver man ju GÖRA saker med också, och PRATA med, inte bara spela med…. Och nej, jag upplever inte att de umgås så mycket ens över spelen, det är ganska lite kommunikation dem emellan även när de spelar ihop. 

Så vad gör man?!?! Vad gör ni?!? 

Grattis Oliver!

I dag blir du hela 12 år, fast jag har räknat dig som det ända sedan i somras av någon anledning. 

En bild från när pappa var med er på Astrid Lindgrens värld på höstlovet. 

Du börjar bli så stor, det är jätteroligt att prata med dig om lite andra saker än man kunnat prata om innan, och jag tycker det är kul att höra dig resonera om saker. I skolan går det jättebra, du har det lätt för dig, kanske till en viss del för du läser ganska mycket hemma. 

Fortfarande är det att spela du älskar allra mest, helst Overwatch trots att de flesta av dina klasskompisar spelar Fortnight, och du börjar bli sjukt duktig! Häromdagen pratade jag och din pappa om hur otroligt bra du sköter dig när du spelar med, ALDRIG ett fult ord eller minsta form av känsloutbrott när det går dåligt – imponerande! Dessutom en förutsättning när vi har datorerna i vardagsrummet där alla oftast är, men icke desto mindre jättebra!

Ibland är det lite svårt med kompisar, många har egna aktiviteter som fotboll och simskola nästan alla dagar i veckan, andra får spela hur mycket de vill och till och med du som älskar det tycker att det blir tråkigt till slut (och får heller inte spela hur mycket som helst för oss). Du är nog också som jag och din far, mestadels introvert, för många gånger väljer du att vara själv. 

Du är öppen och ärlig (i de flesta fall i större utsträckning än man kan vänta sig av en 12-åring) och lugn, på det hela taget väldigt lätt att ha att göra med! Du är klok och rolig, med ett bra sinne för humor (förutom när du retar gallfeber på lillebror). Med din minsta brorsa är du fantastisk och väldigt kärvänlig ❤ 

Här är du lika gammal som Filip är nu ungefär…
…och här med. Och visst är ni lika:
…för så här ser ju Filip ut idag!

Stort grattis, världens finaste Oliver!

Upp och ner

Ja det fortsätter att gå upp och ner här, kan man väl säga. 

Men i vilket fall, nu till helgen ska vi fira Oliver som fyller 12 på måndag! Då blir det lite paket och såklart den numer årliga traditionen att gå på Rosegarden och äta buffé med hela familjen. De två sakerna som lockar mest för barnen är:

  1. Sushibuffén
  2. Glassbuffén

Mina barn kan äta säkert 20 bitar sushi vardera, vilket blir sjukt dyrt om man tar det som hämtmat någon gång, så när de nu får äta hur mycket de vill brukar det mumsas under stor glädje! 

För övrigt ska jag testa på lite crossfit i helgen, en kompis ordnar ett ”prova på”-pass på lördagen, kan vara bra innan det blir buffé dessutom… O.o

Om jag orkar ska jag försöka baka något gott på söndagen, då är barnen hos mormor, jag har kikat på tex Saffransrutor eller Saffransgrottor. Ja ni fattar temat här… Funderar på att ta lite ledigt i december för att kunna julstöka med barnen med, i år vill jag göra mormors gammaldags pepparkakor (och baka pepparkakshus!) och jag vill prova att göra egen marsipan enligt chokladverkstans busenkla recept (se nedan) . 

Som ni förstår så har inte mitt sug efter lite julmys minskat utan snarare ökat – i år känns det viktigare än någonsin att ge barnen så mycket julkänsla som möjligt (obs, det här innebär i min värld att vi bakar och gör julgodis ihop, jag köper inga kalendrar eller småpaket till advent, var och en får ju sikta in sig på det som är viktigast för just DIG). Vill du också bli lite julinspirerad så kan du lyssna på en Underbar Podd med Clara och Erika!

En bild från förra julen, hoppas på snö i år med!

Är du en av dem?*

Jag får ibland en fråga om vi har släppt på drömmen (?) om ett hus på landet där vi kunde bli lite mer självförsörjande – och jag måste verkligen säga att vi inte har det. Däremot är det så himla mycket att ta ställning till;

Blir barnen ensamma? Hur galet mycket skjutsande blir det?
Kommer vi  någonsin kunna åka på semester? Kan man ens åka ifrån en helg?
Hur ska vi hinna med ens en minibondgård om vi måste jobba heltid?
Vill vi ens? Är det kul?
”Måste” vi bli mer självförsörjande om klimat och samhälle går åt skogen? Gör det det?

Osv. osv i all oändlighet i våra huvudet…

slattas_6

Måste bara visa världens sötaste ko-ras, Dexter! Det är en lurvig och vänlig MINIKO! Hur söt? Bild lånad från Dexterföreningen

MEN – i dag kläckte min man en bra idé. Nu vet jag att minst en specifik kompis kommer garva brallorna av sig om han läser det här, men försök bara ta det för den tanke det är:

Vi kanske inte måste göra det själva?

Tänk om vi kunde få 4-5 familjer till, gärna med barn, som hade liknande önskemål? Då kunde vi bygga varsitt hus på varsin tomt – inte alltför tätt utan att man känner att man har sitt eget. Då kunde de som eventuellt ville gå ihop om att ha tex höns, eller ett par kor, de som vill odla lite mer kanske gör det, man hjälps åt att tex skotta vägen på vintern osv. Jag har INTE en romantiserad ”Bullerby-bild” av det, men om vi var fler så skulle i alla fall de översta tre punkterna bli väldigt mycket mindre problematiska. Med fler barn så blir det inte lika ensamt och man måste inte ALLTID skjutsa till kompis. Man kanske skulle kunna få hjälp en vecka om man vill åka iväg?

Det är alltid känsligt när man ska dela på saker, men jag tänker att om var och en i möjligaste mån har sitt eget och övriga ”tillägg” gör man upp sinsemellan med hyfsat tydliga gränser så kanske det ändå kan bli mer positivt än negativt att vara flera familjer. Dessutom kan man dela på kostnader för tex att dra in vatten, el och bredband och för att anlägga en väg in till ”kvarteret”. Även markberedning och sånt måste ju bli billigare om man är fler som delar på det.

Vad tror ni, hiss eller diss på den här idén? (*Som ju hänger på att man känner ett gäng familjer som är intresserade så klart)

Tänk dig här, 4-5 hus på kullen, med skogen i bakgrunden. Hittade ett superfint ställe idag när vi var ute och letade, inte för långt bort (ca 5-10 minuter från där vi bor nu), men inte för nära någon stor väg så det blir en massa ljud därifrån. 

Tacksam!

Den här helgens dominerande känsla tror jag är tacksamhet faktiskt. Inte på grund av något omvälvande på något sätt, utan jag bara njuter av nuet. Jag är tacksam för att alla på det stora hela är friska (ok, Filip är förkyld, men det är ju inte hela världen), att det är ett fantastiskt väder, att både jag och maken hann träna igår, att vi kom iväg på utflykt och att det är så vackert ute i naturen nu!

Jag njuter av att jag hann städa hela huset i fredags, älskar när det känns rent till helgen. Jag njuter av att jag just nu sitter och bloggar. Maken håller på och kokar aroniasylt och jag har nyss gjort umamimajonäs, för om en liten stund ska vi grilla hamburgare. Solen skiner in, Filip sitter på golvet och leker, Oliver pusslar och väntar på en kompis och Lukas är och leker med en av sina kompisar. Herregud så bra vi har det! Och ja, i morgon kan känslan vara en helt annan, jag kan vara deppig, stressad eller bli sjuk, därför tänker jag verkligen passa på att vara glad för att allt känns så skönt just precis nu.

Här kommer ett till tips på grill-utflykt – en bit av Bankerydsleden med en grillplats (nr 23) med fantastisk utsikt. På vägen tillbaka lyckas vi alltid gå lite fel (gröna streck) och då blir rundan ca 3,5 km totalt (dock väldigt backig och brant), annars tror jag den blir ca 5 km. Lättast är att utgå från Bankerydskyrkan (24)!

Bankerydsled.jpgIMG_8955

IMG_8958

Oliver som just börjat scouterna skötte elden och hade huggit ved – med bravur!

IMG_9001IMG_8974

IMG_8967

Den här lilla mannen knatade runt och upptäckte naturen. 

IMG_8989

Utsikt över Vättern!

IMG_9003

Vi åkte dit ganska sent, så när vi gick hemåt så började solen gå ner (strax efter 18). Så galet fint, kunde inte fånga en bråkdel av det med kameran dock!

IMG_8991IMG_8995

 

Ha en fantastisk söndagskväll, och hoppas ni alla får en underbar vecka!

Skilda sovrum

Vi är ju nu som bekant på vårt tredje barn. Ett barn som jämfört med de större grabbarna oftast sover tämligen tillfredsställande mellan 20-06 ungefär, även om man kan behöva klappa på honom nån gång på natten. Är det ”nåt på G” som förkylning, växtvärk eller tandsprickning så blir det däremot såklart fler gånger på en natt.

Vår lösning?

IMG_8850

En av oss (den som ska jobba) tar sitt täcke och kudde och sover i Filips rum där vi hoppat över barnsängar och växa-sängar och direkt köpt en i vuxenstorlek. Resultatet blir att åtminstone en förälder har möjlighet att sova ut (den som sover själv är sedan ansvarig för att ta hand om morgonen så den som tagit natten får lite sovmorgon) och eftersom vi delar föräldraledigheten så behöver man aldrig gå längre än några dagar innan man får sova. Sen kan det ju ändå vara svårt att sova riktigt gott, speciellt om man dagarna innan varit tvungen att vakna en gång i halvtimmen eller så, men det blir i alla fall bättre sömn.

IMG_8852

Det här är något jag rekommenderar folk (kanske speciellt yngre par i min omgivning) som inte får sova ordentligt – men de flesta ser det som en otroligt stor grej att sova i skilda sovrum. Men tro mig, det är bättre för en relation att inte vara aptrött än att man får sova ihop! Är det bra perioder sover vi tillsammans såklart, men i jobbiga perioder delar vi på oss. Det är en kort period i livet och det ÄR ingen stor grej, vilket man märker om man provar en vecka.

IMG_8848IMG_8847

Dagtid sover den här krabaten som en stock och vi brukar få väcka honom efter två timmar för att inte kvällen ska bli alltför lång. På de här bilderna är han alldeles, alldeles nyvaken och gör det han älskar att göra – nämligen ligga kvar och gotta sig en bra stund innan det är dags att kliva upp!

Mer sömn åt folket!

Kryssa i Karibien?!? Hjälp!

Vi har fått en idé inför våra 40-årsdagar, eftersom vi kommer resa med alla barn och därmed måste anpassa semestern, samtidigt som vi inte vill åka till en ”vanlig” all-inclusive, skulle det inte då passa att åka på kryssning? Där har man ju (oftast) all-inclusive, men du får ändå möjlighet att se dig om! Först kollade vi medelhavet – där har jag kryssat en gång i tiden med min familj, väldigt trevligt – men sen fick vi någon form av hybris och började fundera på Karibien?!? Men jag har tusen frågor, snälla hjälp mig ni som har nån erfarenhet!

beach-exotic-holiday-248797.jpg

  • Vilken rutt ska man åka?
  • Vilket bolag ska man boka med? Fattar att det är billigast att plocka ihop själv, men med 3 barn känns det skönt att lägga över en del av ansvaret…
  • NÄR ska man åka? Oliver har ju nationella prov och är därmed väldigt begränsad i när han (och vi) kan åka. Funderar på kring sportlovet, eller ännu hellre runt påsk – men så sent som påsk verkar det vara väldigt varmt? Eh?
  • Vad ska man göra? Det känns ju lite som hädelse att bara åka ett fartyg förbi alla karibiska öar, samtidigt kanske vi inte har råd (kostar va?) att göra allt…
  • Vad ska man tänka på mer? Hur flyger man typ 12-15 timmar med en 2-åring?
  • Det verkar vara lönt den extra kostnaden att boka hytt med balkong… eller?
  • Vart ska man åka från/till? Ska man stanna nånstans några nätter?
  • Hur jobbigt är det med jet-lag och tre barn?!?!

Vad tror ni, bra idé? Känns som en sån där grej man verkligen inte gör annars! Tänker mig en budget på max 50.000 kr totalt, har googlat lite och det känns som det kan funka ändå.

Hjälp mig, det här är så långt utanför vad jag är van vid!

Jobb, höstblåsor och Bankerydsleden

Den här veckan har det varit lite tyst här, dels har det varit en massa jobb eftersom både VA-mässan och Elmia Garden öppnade i veckan och inför det blir det alltid en lång, men rolig, arbetsdag. Därtill har Filip haft feber och sovit typ NOLL vilket ger att vi sovit typ NOLL, så nu är jag aptrött. Värsta starten på dagen hade jag dessutom i måndags när jag efter en natts icke-sömn gick ut till bilen, fick skrapa rutorna för första gången och sedan hann köra ca 50 m innan jag insåg att jag hade punka på höger bakdäck… Nu löste maken det under dagen så förutom en massa extra körande fram och tillbaka så var det inga jätteproblem.

Ett litet större problem är att jag misstänker att Filip fått höstblåsor. Dels har han haft en enda blåsa på kinden, men framförallt verkar han ha VÄLDIGT ont i munnen idag (har eskalerat ett par dagar). Nu kan han inte ens äta banan, och blåsor i munnen skulle ju förklara det hela. Mat är inte att tänka på, minsta lilla salt eller krydda så blir han superledsen…

Men, tänkte slänga ut ett tips om en fin grillplats till, i helgen tog vi ett besök på en kort sträcka av Bankerydsleden. Vi gick bara ca 1,5 km enkel väg, från 7:an till 8:an på kartan nedan, men det var lagom just då. Väldigt välgjort och rejält vindskydd med grillplats!

BankerydsledenIMG_8820+++++-+++IMG_8831IMG_8814

I helgen tror jag inte vi orkar oss ut, jag känner mig hängig men kan inte riktigt säga om det är lite av Filips förkylning/feber eller om jag bara är trött, i vilket fall är resultatet detsamma. Nu ska jag ta hand om kvällsfixande med barnen, maken är på föräldramöte.

Ha en bra kväll!