Komosse

27 september, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

I lördags var vi ute och grillade, jag, maken, Filip och Nala. Då gick vi i princip bara rakt till grillplatsen 300 m, eftersom Nala mest hoppar på 3 ben än så länge, så efter vi ätit och åkt hem kände jag att jag dels behövde en stund utan hund och barn och även röra på mig, så jag tog med mig kameran och åkte ut till Komosse (söder om Bottnaryd) för lite avkoppling. Har tänkt åka dit ett tag, men det har inte blivit av, det är alltid lurigt att ta med barn och grillgrejor till ett nytt ställe – finns det då ingen bra grillplats så kan det bli en smärre katastrof.

Komosse hittar man till om man googlar, startpunkten är egentligen bara en grusig vändplan och det finns bara en led – på drygt 4 km.

Jämför man med Dumme mosse så är Komosse mycket blötare runtomkring, och lite smalare spångar (spänger?) även om det såg ut som de höll på att bygga ut dem. Inte riktigt barnvagnsvänligt än dock, om man är i det stadiet.

Kom dit på eftermiddagen, det var 7 bilar på parkeringen men mestadels gick jag själv. Grillplatserna (kommer till den) var upptagna, men det fanns gott om picknickbord utmed leden.

Grillplatserna låg på en ”skogs-ö” vid en sjö vid mossen, som ni ser så ser det verkligen ut som en ö åtminstone. Här fanns det minst 3 ordentliga grillplatser, ved kunde man ta i början av leden. När jag var här var det fullt, så jag kunde inte fota just här, men det såg väldigt fint ut med en utsikt över sjön och med kvällssol.

*Till vänster om ”ön” är en sjö, men visst ser det ut som en skogs-ö!*

Skulle säga att det nog är en ganska perfekt familjeutflykt, lagom lång, även om möjligen en del raksträckor på mossen kan bli lite enformiga för ett barn, men man kan å andra sidan gå den lite kortare vägen fram och tillbaka så blir det enklare, för där är även en del skog.

PS, du vet väl att det finns en hel del tips på små vandringsleder och utflyktsmål under rubriken vandring?

Snabb vändning

7 september, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Idag känner jag mig ungefär lika trött som när man varit sjuk en längre tid i typ influensa eller lunginflammation men nu är på bättringsvägen. Har en molande huvudvärk (undrar när den ger sig) och lyckades dessutom med bedriften att få nackspärr när jag schamponerade håret i morse – så gammal är jag, tydligen…

I vilket fall så tänkte jag att jag skulle unna mig en lång, lugn och skön promenad med Nala, någonstans där man går typ själv (hahaha, en tisdag förmiddag, det visade sig vara fullt på parkeringen?!?) och utan ett uns brådska – så jag åkte upp till Dumme Mosse för att gå ut på den blå leden. På den leden var åtminstone inget folk, väldigt skönt.

*Hade jag tagit tag i att gå en lång skön naturpromenad i dag om det inte var för henne? Troligen inte.*

*Precis allt jag önskat, fint väder, vacker natur och lugn och ro.*

Hade plockat med mig kameran med, det är så sällan jag hinner fota nåt vidare och jag tycker verkligen det är himla roligt. Det känns fint att se de små sakerna och fånga dem, man blir mer uppmärksam på sin omgivning. Har inga illusioner (eller ambitioner) att jag är en fantastisk fotograf, men med en vettig kamera är det lätt att få bilder JAG är nöjd med. Fota är ju också nåt jag verkligen skulle vilja hinna med, men nu har det inte funnits tid eller ork.

Ungefär längst ut på blå rundan satte vi oss och fikade, hon på hundkex och jag på kaffe och kaka. Alldeles, alldeles stilla, och jäklar vad trevligt det är med ett vandringssällskap som inte pratar oavbrutet som barnen har en tendens att göra. Nu hann man ju sitta en stund och bara njuta.

Seeeeeeen…. ringde telefonen.

Det var från dagis, Filip är förkyld och börjar bli rosig om kinderna och hängig, kan ni komma och hämta? Jo men visst… Jag var lite väl långt bort så maken fick hämta hem honom, men vi knatade ändå hem så fort vi kunde, tösen och jag. Så nu sitter vi här, det blir väl varsin skärm i dag tänker jag. Men men, glad att jag hann få den där promenaden åtminstone, den laddade åtminstone lite batterier…

Gosigt sällskap

29 augusti, 202129 augusti, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag ligger i soffan, och på min mage (ok, hela min överkropp) ligger en tung, varm och djupt sovande hund. Där kan man snacka om avslappnande tyngd-täcke!

Trots att hon är i tonåren och därmed är jobbig typ varannan dag så är det ändå väldigt mentalt avslappnande (oftast, inte alltid) med den här fyrbenta kamraten. Igår efter en tupplur (jag, inte hon) fick jag feeling och tog med henne upp på Dumme Mosse trots riktigt ruskigt väder. Men tack vare vädret, och att det var lördagkväll, så var vi helt själva där, hon och jag. Nu är hon ju som sagt tonåring, så första delen av promenaden var som vanligt mest en dragkamp, men sen när vi kom ut på mossen så taggade hon ner och det var liksom bara fridfullt. Hur gott när man efter en sån promenad? Nästan ännu bättre efter regn och rusk!

Liksom helt öde, och då känns det ändå tryggt och trevligt med henne som sällskap. På banvallen tillbaka fick hon springa lite löst, hon håller sig hyfsat nära (så länge vi är själva och inga djur hoppar fram) och jag tror jag njuter lika mycket av att gå fritt som att se hur härligt hon tycker det är att få hoppa och skutta som hon vill.

Längtar dock tills hon blir lite mer vuxen och inte fullt så energisk… men nu kommer väl först den period som verkar vara allra värst, från ca 10-14 månader (där flest hundar hamnar som omplacering). Men att hon drar på promenader och skäller på hundar och besök är små problem, hon är så fin på alla andra sätt, så vi ska nog stå ut ☺

Idag hade hon förresten besök, av en Basenji vid namn Charlie som hon brukar leka med. Han var lite orolig att bli lämnad, men vi har förhoppningar om hundvakt båda två framöver.

Blåbärskrabbelurer med lönnsirap

17 augusti, 202117 augusti, 2021 / LindaG / 3 kommentarer

I helgen var vi ju på utflykt, och eftersom våra blåbärsbuskar just nu är fulla av stooora amerikanska blåbär så plockade jag en skål och gjorde en variant på krabbelurer. Det går ju såklart även ösa i nyplockade blåbär direkt på plats, då kan du plocka dem i skogen! Blåbär och pannkakor har ju sin smakkompis lönnsirap (en favorit, men det vet ni ju), så istället för att vända krabbelurerna i kanelsocker ringlade vi på lite sirap. Alltså det kan vara något av det godaste vi ätit, men det säger jag ju i och för sig ofta om sånt vi äter utomhus…

Det här receptet är lagom till fika för ungefär 4 personer, eller som lite lättare lunch/mellis för 2-3 personer. Bara att dubbla vid behov alltså!

Blåbärskrabbelurer, lagom till fika för 4 personer

3 dl mjöl (jag använder alltid dinkel)
1,5 dl fullkornsmjöl
2 ägg
1 dl socker
1,5 dl mjölk
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
0,5 tsk salt
Blåbär efter tycke och smak, jag hade i ganska mycket, kanske runt 3 dl.
Smör eller olja till stekning
Lönnsirap till servering (det går ju bra med vanlig sirap med, eller att vända dem i socker)

Blanda alla torra ingredienser, rör sedan ner mjölk och ägg till en slät smet. Rör ner blåbären om du har med dem hemifrån, annars gör du detta på plats vid elden. Häll upp smeten på någon form av flaska eller termos, jag brukar använda en tom ketchupflaska eller juiceflaska. Har man blåbär i måste man ju dock skruva bort hela korken när det ska ut, annars är det perfekt att trycka ut smeten.

Värm en stekpanna över eld, häll i olja eller smör och dutta i små ”plättar” av smeten. Vänd när de är gyllenbruna, och när de är klara lägger du upp dem och ringlar över lite sirap och lägger till färska bär. Supergott!

Naturhelg

15 augusti, 202115 augusti, 2021 / LindaG / 1 kommentar

Den som kikat på mitt insta vet redan att vi hade en himla trevligt dag i skogen redan i går, fast på ”hemmaplan”, men idag blev det en tripp till Västanåleden. De stora grabbarna har ju varit på scoutläger hela veckan, så det fick stanna hemma om de ville (det ville de), så det var jag, maken, Filip och så Nala såklart. Hon är ju en sån himla tonåring nu, i går var hon jättefin att gå med och hur mysig som helst, idag var hon dragig, skällig och rätt jobbig. Nåväl.

Alltså han är så söt, den här lille. Mvh ”inte alls partisk”

Det är ungefär lika mycket passande av de där två.

Det är sådär lagom långt att gå, 2,2 km enkel väg, och vi hade tur och kom fram till ett ledigt vindskydd. Planen för idag var ett nytt recept (kommer upp i morgon) på blåbärskrabbelurer med lönnsirap… ALLTSÅ! Ni ska få en tjuvkik från bilderna jag tog:

Så fruktansvärt gott det blev, och så självklart lite kok-kaffe till med…

Det var perfekt väder att gå i, strax under 20 grader och lite halvmolnigt, men jäklar vad det blåste ute vid Vättern – trots att vi bara gick några meter in så var det en STOR skillnad på vindstyrkan…

Så mysigt att sitta i vindskyddet och dricka kaffe och äta krabbelurer, samtidigt som det var halv storm ute på Vättern precis bredvid.

Så, en otroligt friluftsig helg får man ändå säga! Nu MÅSTE jag gå och lägga mig!

Vaccin och en imponerande insats

25 maj, 202125 maj, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Förra veckan var vi och vaccinerade Filip – mot vattkoppor. Tycker det är helt fantastiskt att det nu finns vattkopps-vaccin, för det är väl ändå en av de jobbigaste (icke allvarliga) sjukdomar ungarna kan få!? Filip som gärna kliar sig mycket ändå pga torreksem typ, det hade varit en pina.. Än ingår inte vaccinet i det allmänna programmet, så man får betala själv. Men det är ju ändå billigare än 2 veckors VAB så att säga…

Filip är just nu asrolig och asjobbig. Han har sån sinnessjuk fantasi, häromdagen så pratade han en lång stund med ”Kalle Johansson” som tydligen var med på en promenad och det bara bubblar ur honom saker. Otroligt roligt att lyssna på honom, men också rätt jobbigt eftersom han ALDRIG slutar prata. Puh. Dessutom är han vansinnigt kliig och pillig på allt och kan liksom tydligen inte riktigt låta bli att pilla på nya saker så fort man vänder ryggen till – det är aldrig nåt man kan förutsäga heller. Han älskar att leka med Nala – och hon med honom – men det blir heller inte bra när han helst vill leka med henne oavsett om hon sover och behöver det eller ej.

De stora grabbarna var på varsin scout-hajk i helgen. O var på 3 dagars kanothajk där det ösregnade hela tiden, men han var glad ändå. De hade badat och han hade lagat maten ute, sen sov de i vindskydd en natt och under tarp en natt (med huvudet utanför pga jättetrångt så det regnade på hans huvud hela natten? Men han klev upp vid 06 när han kände sig kall och gjorde upp eld). L hade vandringshajk i 2 dagar och fick nästan inget regn på sig – men även han kom hem och berättade att han hade lagat köttfärssås på stormkök till allihop. När jag hör att de är med, utan gnäll, hjälper till och klarar sig själva och framförallt inte bangar för att det är skitväder, då blir jag så vansinnigt stolt över dem. Vad de kan!

*Ett år sedan vi var i Tiveden och tältade i safaritält i regnet. Ungarna klarar vädret betydligt bättre än jag gör.*

Sen kan man komma hem och bli mindre stolt över deras beteende på hemmaplan ibland, men det kan vi ju ta en annan gång…

Själva hade vi en helt ok helg, med bara 1 barn och hund (iofs det barnet som kräver mest just nu, men också ger många skratt). Lite småfix, lite vila.

Första skogsutflykten med Nala

27 februari, 202127 februari, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Idag blev det ändå en nästan oväntat trevlig dag måste jag säga! Eftersom det är sånt fantastiskt vår-likt väder så tog vi hela familjen plus hund och gick till en av grillplatserna längs Bankerydsleden. Eftersom hund och treåring inte orkar så långt så ställde vi oss så nära som möjligt, så det var ungefär en kilometer att gå, precis lagom.

Både tonåring och 10-åring hängde med (hyfsat) glatt, och vi grillade lite kolbulle till lunch – gott som alltid. Det var lagom icke-avslappnat att hålla reda på hund, barn och matlagning samt eld, men till slut hade ändå alla fått lite mat i magen och ingen hade gjort sig allvarligt illa – och på så sätt blev det mer lyckat än jag befarat ändå. Sen var det ju Nalas första skogs- och grillningsutflykt, så hon sprang ju runt mest hela tiden och kollade (och smakade) på allt i naturen, med tiden hoppas jag att hon kommer till ro även när vi är ute så det blir lite lugnare, men det dröjer nog ett tag.

*Har insett att det är skitsvårt att fota hund bra, hon rör sig ju hela tiden och hukar jag mig ner kommer hon direkt springande.*

När vi ska låta henne springa av sig så sätter vi på en sele och använder flexikoppel, då vet vi ändå att hon inte springer iväg men hon får ändå möjlighet att springa runt lite. Mycket roligare för alla inblandade än om vi skulle försöka få henne att gå i vanligt koppel på en sån här runda – det behöver vi träna mer på först för att det ska funka en längre stund.

Glad att få med alla barnen ut med, så länge de går med på det (framför allt tonåringen då), väldigt trevligt att se dem underhålla sig tillsammans i skogen utan några problem!

Kanske inte så avslappnande som sagt, men ändå mysigt att komma ut allihop – precis det vi längtat efter med hund! Efter nästan 3 timmar ute så var hon tämligen trött – och lerig – så väl hemma fick det dessutom bli en premiärdusch. Det gick faktiskt oväntat bra det med, så nu ligger hon totalt utslagen här på golvet och sover och snarkar… ❤

*Enda fotot jag fastnade på, taget av 10-åringen med stark vårsol i ögonen. Bjuder på den 😉*

Nu ska jag passa på att vila lite jag med, med en bok, innan det blir livat igen. Kram på er!

Samlar energi

24 januari, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Nej men alltså, det har varit en sån konstig vecka. Inte mindre än tre, stora och oväntade nyheter helt orelaterade till varandra, och alla kom med egna orosmoment och tankar. I dag kände jag mig helt manglad liksom, så vi bestämde lite kort att vi skulle ta en dagstur på Västanåleden, med bara Filip eftersom de stora grabbarna sovit över hos kompis/mormor. Vi plockade ihop saker till att göra kolbulle, lite ved och knatade iväg.

*Här är i alla fall fridfullt, det var ingen förlust att grillplatsen var upptagen.*

*Stenar och vatten – mer behöver han inte. Men ja, två sekunder efter jag tog denna bilden stod han upp till knäna i vatten, så sen fick vi ställa stövlarna på tork vid elden en stund.*

Han är så himla duktig Filip på att gå, han blir 4 år om två månader men han orkar nästan lika mycket som de stora killarna. Han gick hela vägen till grillplatsen (och lite förbi och ner till stranden eftersom grillplatsen var upptagen) och sen klättrade han mer än halvvägs hem – den vägen som går uppe på ”bergssidan” så att säga. Och det var INGEN lätt väg idag, hälften lera, hälften is och fruset (iofs var det nog tack vare att en del var fruset som det ändå gick ta sig fram). Vi var ute i 4½ timme allt som allt, och som vanligt så känns det så skönt att ha varit ute och rört sig.

*Nej tar man bergsvägen tillbaka är det ingen enkel promenadstig, men det är också en mycket roligare väg att klättra fram på. Det tyckte även Filip.*

Det syns hur trött jag är, tycker jag. Ibland känns det som jag åldrats 10 år det senaste året. Suck. Behövde i alla fall inte oroa mig för motion i dag, med honom på ryggsäcken får benen jobba på rätt bra i den branta och hala terrängen.

I går firade vi ju maken som fyllde år, ett par presenter och sen mest lite gott att äta, men nog så han helst firar – undan all uppmärksamhet. Lovar att det kommer ett recept på efterrätten Glass-Tiramisu under morgondagen, för det var en höjdare.

För övrigt så har vi väl kommit fram till att efter vårt magplask i valpletande så har vi ställt oss i kö hos Pohlhöjdens kennel, som förhoppningsvis paras under våren och FÖRHOPPNINGSVIS får nån pälsad liten valp till oss. Det känns just nu som om vi kommer ha otur, men vi får väl se. Det blir väl som med barnen, man får kämpa i två år innan det tar sig, hoppas inte att det tar riktigt lika lång tid med valp O.o

Stråkenleden (10 km ?)

4 januari, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Ja alltså, varje beskrivning av leder jag gör blir ju såklart färgad över hur vandringen gick och rent generellt hur man känner sig, så vi kan väl börja med att säga att det här kanske inte kommer bli den mest positiva beskrivningen av denna led. Hur som hur, häromdagen hade vi barnvakt och då passade vi på att gå denna, för oss nya, led i Mullsjö.

Egentligen startar den vid kyrkan såg vi när vi gick runt där, men vi startade på samma ställe som vi brukar starta Ryforsleden. Där står det Stråkenleden 8,3 km, men på nätet står det 10 km och det stämmer nog bättre. Från där vi började var leden jättevacker och gick genom gammelskogen. Bra utmärkt och lätt att hitta, med relativt bred stig att gå på – precis som Ryforsleden. Dock går den inte särskilt mycket utmed stråken? Typ nån kilometer bara typ, så namnet är ganska missvisande.

I vilket fall, vi gick ett par kilometer och kom fram till Trollsjön, hit var det superfint och mysig skog, med lite rastplatser här och var.

Men sen? Sen gick ett antal kilometer först utmed reningsverket i Mullsjö, mellan järnvägen och 26’an och sedan in en sväng IN i Mullsjö innan det blev skog igen. Riktigt trist att gå här? Vill jag vandra en led vill jag väl inte gå mitt i rondellen i Mullsjö heller… Och inte utmed ett reningsverk heller. När vi väl kom in i skogen sen var det ganska bökig led att ta sig fram på – bra att veta om man har vagn (ta inte det) eller något annat bekymmer.

Nä, vi kommer inte gå den här leden till fullo igen, men fram och tillbaka till Trollsjön kan jag absolut tänka mig att gå igen.

Två i ett

12 december, 202012 december, 2020 / LindaG / 2 kommentarer

Kom på att jag aldrig skrev julkalenderinlägget i går, så här kommer både gårdagens och dagens inlägg ur Kajsons julkalender.

Något jag aldrig kommer göra igen

Ganska intressant inlägg egentligen. Funderade ett bra tag utan att komma på något först, för förutom små dumma saker man kanske inte vill göra om så kom jag först inte på något. Sen kom jag på att det behöver ju inte handla om något dåligt man aldrig kommer göra igen, och helt plötsligt var det lätt att veta vad jag skulle skriva om.

Jag kommer aldrig få barn igen.

Alltså, det är ju inte 100% garanterat att man inte ”råkar” bli gravid, men nej, jag varken vill eller orkar få mer barn. För det första – herregud vad det sliter på kroppen! Jag fattar inte de som bara ”studsar tillbaka” efter en graviditet, eller som skaffar mängder med barn (där det är frivilligt och inte beror på kultur eller brist på preventivmedel), själv har jag nog åldrats 10 år med varje barn – och då har jag ändå haft ganska okomplicerade graviditeter.

*Det spelar ingen roll att det är det sötaste som finns.*

För det andra – herregud vad det sliter på psyket. Japp, barnen är det bästa jag gjort och jag menar inte på något sätt att jag ångrar något alls, men man oroar sig, blir arg, försöker hjälpa, försöker lotsa, hanterar trots, hanterar utbrott, hanterar hormoner, hanterar deras känslor överhuvudtaget och ja, det är helt utmattande. Jag tror många här är oerhört mycket bättre än mig på att inte låta det ta så mycket energi, men jag verkar ha så jäkla svårt att bara släppa dem. Gud vad jag önskar att jag bara kunde låta allt vara ibland utan att fundera, oroa mig, planera, medla och fan allt man gör, men jag vet inte hur jag ska låta bli. Hjälp?

Så, nej, inga mer barn. Älskar små bebisar och lånar dem mer än gärna en stund, men inga mer själv tack. Både lite vemodigt och skönt.

Möjligen en hundvalp… (få se om jag ångrar det sen)

Det här längtar jag efter

Det här inlägget är nog det enklaste hittills, för det är många saker! Jag längtar efter…

Att KRAMAS kommer nog först på listan.

Att träffa vänner och sitta och snacka om allt och inget i några timmar, att få vädra och få höra hur de har det och haft det, att hjälpa och stötta om det går och att själv få stöd för sånt som känns jobbigt. Bara få sitta och babbla, länge, länge tills man kommer in på sånt som verkligen är viktigt.

Att gå på stan i lugn och ro en stund och bara riva runt lite i affärer utan att oroa sig för Corona. Att gå ut och käka en kväll, sitta och titta på folk och ta ett glas bubbel till maten.

Att åka längdskidor längtar jag grymt mycket efter, undrar om det ens blir nån snö att tala om i vinter.

Att åka på semester, nästan varsomhelst, men just att sen något annat än hemma. Att bila i Europa, att bada i det fantastiskt vattnet i Kroatien, att äta något gott ute för en billig peng och att titta på solnedgången över havet medan ungarna badar.

Att träffa min brorsdotter Elsa längtar jag massor efter, och min bror och svägerskan med. Att luncha med mamma.

Att få gosa med en alldeles egen liten lurvig valp med en kall nos och mjuka öron.

Att komma ut och vandra, inte bara en kort bit till en grillplats utan faktiskt få gå en runda på nån mil.

SOLEN!

Att få börja odla lite igen.

Att bo på landet där det alltid finns något att greja med när man går hemma och har tråkigt.

Massor, massor och återigen massor av saker längtar jag efter – förhoppningsvis kan vi framåt få uppleva allt här ovanför igen, för inget av det jag längtar efter är ju något som är omöjligt.

Vad längtar du efter?