Jag ligger i soffan, och på min mage (ok, hela min överkropp) ligger en tung, varm och djupt sovande hund. Där kan man snacka om avslappnande tyngd-täcke!

Trots att hon är i tonåren och därmed är jobbig typ varannan dag så är det ändå väldigt mentalt avslappnande (oftast, inte alltid) med den här fyrbenta kamraten. Igår efter en tupplur (jag, inte hon) fick jag feeling och tog med henne upp på Dumme Mosse trots riktigt ruskigt väder. Men tack vare vädret, och att det var lördagkväll, så var vi helt själva där, hon och jag. Nu är hon ju som sagt tonåring, så första delen av promenaden var som vanligt mest en dragkamp, men sen när vi kom ut på mossen så taggade hon ner och det var liksom bara fridfullt. Hur gott när man efter en sån promenad? Nästan ännu bättre efter regn och rusk!

Liksom helt öde, och då känns det ändå tryggt och trevligt med henne som sällskap. På banvallen tillbaka fick hon springa lite löst, hon håller sig hyfsat nära (så länge vi är själva och inga djur hoppar fram) och jag tror jag njuter lika mycket av att gå fritt som att se hur härligt hon tycker det är att få hoppa och skutta som hon vill.

Längtar dock tills hon blir lite mer vuxen och inte fullt så energisk… men nu kommer väl först den period som verkar vara allra värst, från ca 10-14 månader (där flest hundar hamnar som omplacering). Men att hon drar på promenader och skäller på hundar och besök är små problem, hon är så fin på alla andra sätt, så vi ska nog stå ut ☺

Idag hade hon förresten besök, av en Basenji vid namn Charlie som hon brukar leka med. Han var lite orolig att bli lämnad, men vi har förhoppningar om hundvakt båda två framöver.