När man är 43 år så borde man vara klok, självsnäll och självsäker. Jag är det ganska ofta, men så kommer ett bröllop där man ska vara lite extra fin i en superfin klänning och sen står man där och provar och provar och tänker att det hade varit så mycket finare om jag bara hade varit lite smalare. Ungdomens självförakt trycker sig på och blir till en jobbig massa i huvudet, det jag jobbar så himla mycket med att trycka undan. Eller har jag det? Kanske har jag bara undvikit sammanhangen där jag känt mig som mest att jag inte duger? Ute på gården är det ingen som bryr sig, minst av allt jag själv, där går jag i shorts och en gamma ful tröja och sätter upp håret i tofs fast det inte ser klokt ut. Kanske har jag bara lurat mig själv att jag inte längre bryr mig om hur jag ser ut genom att befinna mig i sammanhang där det är viktigare att klä sig funktionellt och bekvämt. Och likt tidigare i livet spenderar jag inte de närmsta dagarna med att äta nyttigt och kalorisnålt (usch vilket hatord det är) utan snarare på att trycka i mig trygghetsgluten för att döva rösten i huvudet som tycker att jag borde kunnat så mycket bättre, vilket i sin tur ger näring åt självhatet och föraktet för att jag inte kan vara lite smalare.
Dumheter, det är vad det är.
Men inte hjälper det alltid att jag vet det, när huvudet tar ett eget kommando och går in i gamla hjulspår. Men jag ser er, dumma tankar, och jag jobbar hårt för att inte låta er ta överhanden. Skäms på er!
Går runt ute i köksträdgården och vattnar nysådda frön och lyssnar på ”i väntan på katastrofen”-podden med Kalle Zackari Wahlström och Patrick Sellman. Tycker inte om just Patrick för jag har extremt svårt för män som lite nedlåtande säger ”så här är det…” i varannan mening och anser att just deras sanning och kunskap är den enda rätta och den som givetvis räknas, men ämnet de pratar om är ju ibland intressant. Eller, det kanske är fel ord för ont i magen är ju vad man får.
Har skrivit om det här lite innan, att det är svårt att både skriva och prata om beredskap för hur man än vänder sig så känner man sig lite dum? Dum om man helt ignorerar sånt som händer i världen och lever på i tron att allt ska vara som vanligt i all framtid, men lika dum på ett sätt när man försöker se till att man har någon form av beredskap för kris ändå – för det känns som man bara lajvar någon form av foliehatts-lek. Alltså landar man aldrig riktigt, inte ens i det där ”mittemellan-läget” utan pendlar snarare hela tiden fram och tillbaka.
Höns är ju kanon i självhushållning, men löser ju liksom inte ALLA problem.
Även just i sammanhanget *kris* så är jag så glad över vår lilla gård, för jag har i alla fall på det stora BÄTTRE möjligheter till självhjälp här. Ja förutom det där med att det går åt en massa bensin för att ta sig någonstans (elbil står på önskelistan men som jag pratade om i går så är det inte alls aktuellt med alla utgifter just nu). Vi har en egen brunn, eget avlopp, snart solceller (vilket inte hjälper om ALLT släcks ner dock) och så tillräckligt med mark för att i teorin vara självförsörjande. Samtidigt så är jag oerhört medveten om att vi inte har de kunskaper som krävs för självhushållning – de som skulle klara sig bäst måste ju vara de bönder som är födda och uppvuxna på gårdar där alla ”hur man gör” sitter i ryggmärgen och inte på en internet-krävande sida (i bästa fall). Vi kan inget om hur man sköter allt så att man verkligen nyttjar mark och resurser, hur man sparar mat utan kyl/frys mm. Eller jo, lite har vi ju såklart lärt oss med åren, jag lär mig ju mer för varje säsong, men jag FATTAR hur lite jag kan, i jämförelse.
EN liten potatisåker klarar man sig ju inte på, om det verkligen går åt skogen.
Det är ju vår ambition att lära oss, både för att man får en sån tillfredställelse i att känna att man kanske kan klara sitt eget behov av grönsaker åtminstone under sommaren, men även för att vi tycker om att lära oss och dessutom känns det bra – utifall att. Ett mål vi har är att båda två kunna gå ner i tid under sommar-halvåret för att ha större möjlighet att vara här och sköta en gård, för att sedan jobba heltid under vinterhalvåret, men vi har inte tillräckligt på fötterna för att vara där än. Alltså är än så länge tiden knapp för sånt som behöver fixas med för att vi ska kunna bli lite mer självförsörjande. SKULLE man dessutom vilja satsa lite mer så behöver vi ju betande djur i våra hagar med, vilket i sig kräver en större insats från oss själva. Jag drömmer ju om två, max tre små Dexter-kossor eller kanske Highland cattle som ska kunna ge mjölk och kött, men det räcker med en snabb googling på jordbruksverkets riktlinjer för nötdjurshushållning för att man ska tappa all ork innan man ens börjat. Samtidigt pratade jag med en kollega idag och vi drömde oss bort på härliga bilsemestrar neråt alperna med vandring, god mat och gott öl – något som inte alls går ihop med djurhållning. Och som jag sa inledningsvis så blir kontentan att man står och stampar med fötterna i varsin verklighet och inte har en aning om vilket ben man ska stå på.
Här har jag i alla fall alla möjligheter jag behöver, och bara DEN känslan är ju en lättnad jämfört med tidigare – trots en stor villatomt. Förstår ni dilemmat förresten? Hur tänker och känner just DU? Att det känns skrattretande med all form av ”prepping” eller att man är dum om man inte är åtminstone lite förberedd? Snälla, berätta lite!
Jag har så himla svårt att skriva här just nu, och jag vet inte varför. Det är som att det samtidigt är helt fullt av snurrande tankar och samtidigt helt tomt i huvudet. Ja och så lite saker jag inte kan skriva om med, som komplicerar det hela. Det hela blir så lösryckt, men kanske hjälper det att bara liksom skriva det som kommer fram i huvudet.
Jag är galet trött just nu, tycker att alla säger detsamma. Det är väl kanske någon vårtrötthet kombinerat med pollen kanske? I vilket fall så gick jag en runda på asecs i dag efter jobbet för att handla lite smycken till stundande bröllop, jättetrevligt att få gå runt i lugn och ro själv en stund, men sen var jag så trött så jag höll på att somna på vägen hem.
Det ska måla och fixas färdigt med, men orkar inte det just precis nu.
Det är ju lite kaos här hemma med, med ett badrum som tar en evighet att bli färdigt då vi bara har några få plattsättare och de är fullbokade. Nu är halva rummet klart – men de blev tvungna att åka ifrån på annat så nu händer liksom ingenting förrän om nästan 2 veckor.
Det har varit en galen mängd utgifter med den senaste tiden förresten, det är ju rätt stressande bara det – speciellt när det är saker man inte vet hur de landar. Vi har badrummet och solpaneler (kommer om någon vecka), två STORA poster som vi tog höjd för i lånet när vi köpte huset, men som alltid finns det ju inga projekt som håller budget utan det är alltid något oväntat som tillkommer. Vår tvättmaskin gick sönder i helgen så vi fick köpa en ny, det är lite jord mm vi har behövt beställa för att få ordning på trädgården, färg till huset och en jäkla massa andra utgifter. AVSKYR när man inte har 100% koll på sånt och just nu har det liksom bara fått rulla på – de utgifter som har kommit har varit helt nödvändiga och är som regel bra investeringar eller sånt vi inte ”kommer undan”, men de kostar ju lika mycket ändå. Svindyr bensin är ju inte heller kanonkul, den kom ju lagom till att vi flyttade ut 3 mil från stan… (Inte för att jag skulle byta mot all bensin i världen, men ni fattar). Det är mycket ekonomi i huvudet alltså.
Vår lilla gård, från en helt annan vinkel, går bara att skymta hus och stall mellan träden
Förresten, nu kom jag nog lite på varför det är så svårt att skriva här nu, eller i alla fall en del av svaret. Jag älskar ju den här gården och är SÅ VANSINNIGT TACKSAM för att vi faktiskt får och har möjlighet att bo här – det är det bästa beslut vi någonsin fattat! Därför känns det dumt att skriva och ”gnälla” om i-landsproblem och vardagssaker – samtidigt som det ju såklart går i perioder att sånt är rätt jobbigt ändå. Det känns bortskämt att gnälla om att ”det är dyrt att renovera badrummet” när det i allra högsta grad inte är något alla i världen eller Sverige har råd att göra, samtidigt som vi ju inte har en sån ekonomi att inte en sån stor utgift är jobbig. Det blir kluvet i huvudet och då kommer det inte ut nåt vettigt här alls….
Vi får väl se om det lossnar lite, nu när jag ändå kom på en del av anledningen?
Vi är ju fem plus hund i den här familjen, och jag kan nog räkna på ena handens fingrar de dagar jag varit själv hemma en större del av dagen sedan vi flyttade hit. Ja i september förra hösten då (fast det var ju innan flytten) när jag var sjukskriven på heltid, men det är ju dels länge sedan och dels så var jag minst sagt inte riktigt mig själv då. Men idag har jag jobbat hemma själv, resten av företaget har varit på företagsdag som då inte involverar en som just sagt upp sig, så i stället för att sitta på ett tomt kontor valde jag att vara här. Väldigt skönt, speciellt när man ska sitta och sortera besiktningspunkter och helst inte vill bli störd. Dessutom så är Filip hos mormor vilket gör att maken hämtar honom efter jobbet och gör lite ärenden innan de kommer hem, O är på scouter och L är hos en kompis – alltså är klockan nu 17:30 och jag har fått vara själv sedan lite innan 08.
Det är ju så jäkla skönt, speciellt när det typ aldrig inträffar. När orken tröt på uppgiften på jobbet så tog jag en paus, torkade lite i köket eller dammsög ett rum, något som skiljer sig från att sitta och sortera saker på datorn liksom. Alltså har jag fått mycket gjort på jobbet OCH sitter just nu i ett ganska rent hem – som fortfarande ÄR rent eftersom ingen kommit hem! Känslan är underbar… Började bli hungrig och passade på att fira denna ovanliga dag med kronärtskocka, lite brynt smör och ett litet glas rosevin. Bara sådär, en tisdag. Jag arbetar aktivt på att förstå att jag inte måste förtjäna att sätta mig och ta en lite lyxigare stund utan att jag kan göra det utan att prestera ett endaste dugg – men visst känns det ändå lite extra gott att sätta sig ner i ett nystädat hus.
Kronärtskocka är en sån där sak jag köper bara för min egen skull, i princip ingen annan i familjen som gillar dem.
Förresten har jag fått min sista sjukskrivning nu förlängd fram till när jag slutar mitt gamla jobb, alltså till 27 maj (om inte försäkringskassan har andra idéer), vilket känns skönt. Nya jobbet är medvetna om min sjukskrivning och jag har förvarnat om att jag kommer vilja vara 25% föräldraledig i början och tills i höst – så jag själv ger mig chansen att komma in i jobbet på ett bra och hållbart sätt. Känslan i det? Stor, avslappnad suck…. Tänk om jag vetat att jag var värd saker utan att prestera nåt i gengäld tidigare.
Nu ska jag avsluta mitt lilla vinglas och läsa en bok i lugn och ro, hoppas du får en minst lika skön tisdag!
Jag tycker det är så intressant med självutveckling. Att man förstår och växer som människa genom livet, genom erfarenheter man får och saker man upplever – goda såväl som onda. Jag tror däremot att det är lite olika hur mycket man växer, en del känns som de är fast i någon form av mental tonårsfas, några få utvecklas så kraftigt att det nästan känns som de ändrar personlighet totalt, men de flesta hamnar såklart i gråskalan däremellan.
Jag tror att jag är ganska bra på att utvecklas. Det jag skriver här är ju nästan alltid reflektioner över mina egna tankar och sinnestillstånd och det har kanske gjort att jag är väldigt uppmärksam på mitt eget mående och utveckling. Jag är stolt över modiga val jag gjort och steg jag tagit för att komma dit jag är nu, och tror dessutom jag är ganska väl medveten om mina styrkor och svagheter, vilket flera personer i rekryteringsprocesserna (kikade ju såklart på lite olika jobb) faktiskt påpekade. Till största delen tänker jag att det är bra, för det gör ju att jag kan utvecklas vidare genom att bättra på mina bra egenskaper och slipa på de mindre bra. Men ibland kan jag bli lite trött på mig med, på just svårigheten med att bara landa och vara nöjd i nuet – även om utmattningen hjälpt så otroligt mycket på den fronten.
Jag har utvecklat mina foton, även om det inte alls är lika mycket som jag önskat ha tid till. Från detta foto taget med mobilen för 11 år sedan…….till åtminstone lite finare bilder. Ok, tekniken har ju såklart utvecklats med, har ju ändå bloggat i drygt 11 år.
Ibland är utveckling att veta när man gått fel väg, backa och välja en annan snarare än att bara trycka sig fram på den väg man är nu. Ibland är det att göra något man aldrig gjort förut och ibland är det att göra det man gjort tusen gånger ännu lite bättre. Rätt ofta är det att göra det där som känns läskigt.
Jag tycker det känns så viktigt, för min egen skull, att känna att jag kan ändra mig och utvecklas över tid. Varje gång jag klarar något jag tycker känns läskigt så blir jag lite stolt och vid det här laget känner jag mig mer stolt över mig själv än jag någonsin kunde trott som osäker tonåring (såklart). Jag inbillar mig att det även gjort mig mer ödmjuk inför andra människor och deras erfarenheter, uppgifter på jobbet och allmänt ödmjuk och lite mer respektfull inför andra människor. Det känns gott i magen, förutom när jag tänker bakåt på en väldigt mer fyrkantig och icke-ödmjuk variant av mig själv, då kan jag verkligen ångra att jag inte sett ”hela bilden” utan varit så snabb att döma. Men jag lär mig – och vill lära mig – vilket känns som en väg framåt åtminstone.
Jag kan numer använda en kap- & gersåg utan nån vidare eftertanke, jag kan byta fönster, byta tak, regla och gipsa en vägg, ja jag kan t.o.m. köra en grävmaskin om det kniper – inte bra men det blir i alla fall en grop!
Som jag började skriva så tycker jag att det är så intressant det här med människor och självutveckling. Lyssnade senast i dag på Dumma Människor-podden om vad som gör en person till en riktig tråkmåns, älskar att reflektera lite över forskning som finns och roliga saker de tar upp – det är också ett sätt att utveckla mig själv. Jag är inte världens mest spännande utan nog en väldigt vanlig person, men jag är heller inte en regelrätt tråkmåns är kontentan jag tog med mig från dagens podd. Alltid något!
Ok, det här kan vara mitt mest egotrippade inlägg någonsin, men det blir lite ensidigt när jag vet att det är sällan ni orkar och hinner svara, så då måste jag ändå utgå från mig själv. Men det jag undrar är hurdana ni är? Tänker ni mycket på hur ni gör – inte i bemärkelsen att man är rädd för vad andra ska tycka – utan på hur ni utvecklar er själva? Vad tycker du har utvecklat dig mest? Och har du tips på hur man alltid fortsätter utvecklas? Ni ser, så många frågor… Nu ska jag sluta babbla och göra mig i ordning för att lägga mig – så jag orkar utvecklas lite i morgon också!
…to raise a child. – så finns något gammalt ordspråk som lyder. Eller ungefär att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Just nu kan jag verkligen, verkligen sakna en by – det har varit konflikter på alla håll med barnen den senaste tiden. Rätt ofta är det ett barn som det är konflikter med i taget, det är som om de andra liksom väntar in sin tur, men just nu är det verkligen högt och lågt. Från en 5-åring som blev trotsig över en natt till en tonåring som tycker att allt är jobbigt och som behöver vila HELA tiden enligt honom själv, och så han däremellan som är så arg och ställer till med dumheter.
Ska vi bara ta en kort mellanlandning förresten, och konstatera några självklara saker. Jag vet ju att just DU kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, men jag älskar såklart mina barn. Dessutom FÖRSTÅR jag dem – till en viss gräns åtminstone. Jag VET att femåringen ska gå igenom den här trotsen och att den betyder att han känner sig trygg med oss. Jag MINNS att man tyckte att ingen fattade nåt och att allt var jobbigt ett tag när man var tonåring. Ok, så moving on – för jag måste få gnälla av mig lite med.
De var ju så goa när de var små? (O och L)
Det känns så hopplöst otillräckligt med bara 2 vuxna när man har tre barn i olika faser som behöver åtminstone 5 olika saker var – från en spark i baken, till rena instruktioner eller vidare till bara en kram. Just nu kan jag verkligen förstå hur skönt det måste ha varit på ett sätt, att ha en hel by där barnen kunde gå mellan och få olika hjälp med olika behov av olika människor, och där det alltid finns någon att leka med som vill göra samma sak som man själv. Nu blir det bara konflikter överallt hela tiden och min ork och mitt tålamod räcker absolut inte till – och jag tycker heller inte att det behöver göra det hela tiden, det hade varit helt orimligt.
Vi är lite olika med, jag hör precis allt vad ungarna gör, direkt när det börjar gå åt ett håll som kommer urarta eller om nån lägger sig i saker de inte borde, medan maken har den avundsvärda förmågan att helt stänga av det. Jag försöker verkligen låta bli att höra, men det är ungefär lika enkelt som att ignorera någon som drar med naglarna över en griffeltavla (nu har jag väl inte superunga läsare, men insåg just att det är en referens som många idag kanske inte förstår?). Just nu känns deras ständiga tjafs som någon som drar med samma naglar rakt över varenda nerv-ände på mig.
Bläh, ville bara klaga av mig lite. Hoppas ni har en bättre helg!
Nu har jag minsann något roligt att berätta för er, jag har fått ett nytt jobb! Jag har känt att det börjat bli dags att dra vidare och har haft ögonen öppna efter intressanta tjänster nu i vår. Två väldigt olika jobb fångade mitt intresse och jag hade faktiskt turen att kunna välja mellan dessa – en lyx jag aldrig varit med om innan. Det jobbet jag har valt har jag i princip uteslutande valt på magkänsla och för att jag verkligen tyckte om de personer i gruppen jag träffat och även chefen, det kändes som ”hemma” redan första intervjun. Så, vart ska jag ta vägen då undrar ni givetvis andlöst? Jo, till Energikontor Norra Småland (ok, inte det sexigaste företagsnamnet) som ligger under Region Jönköping Län.
Där kommer jag jobba som projektledare, och med ett citat från sidan så är det detta energikontoret jobbar med:
Energikontor Norra Småland är en del av Region Jönköpings län. Vi är en regional motor och en pådrivande kraft för att göra vår del av världen klimatsmart och hållbar.
Vår uppgift är att länet som helhet ska nå sina klimatmål. Framförallt stöttar vi Region Jönköpings län, kommunerna och företagen i vår del av Sverige att ställa om till en hållbar verksamhet och klimatsmart vardag. Det gör vi på flera sätt, brett och smalt, i olika typer av samverkans- och utvecklingssatsningar. Syftet med vår existens är att förändra och förbättra samhället ur ett energi- och hållbarhetsperspektiv.
Tanken är att jag ska kunna bidra med kunskaper när vi jobbar mot det profilområde som heter ”hållbart byggande och renovering” men även med de andra områdena såklart. Det känns skönt att få lite distans till att vara ”mitt i smeten” i byggbranschen utan att ändå helt tappa kontakten med den.
Har upplev så galet mycket på mitt nuvarande jobb, har en miljon erfarenheter och kunskap som jag plockar med mig.
Jag kommer sluta min nuvarande tjänst lagom till Kristi Himmelsfärds långhelg (om man tar klämdagen ledig) vilket innebär att jag får en långhelg på 4 dagar innan jag börjar mitt nya, det blir nog helt perfekt! På jobbet nu har jag börjat lämna över mitt stora projekt som drar igång i dagarna, jag kommer jobba parallellt tillsammans med en kollega på det en stund tills han har koll. Jag kommer sakna en hel del personer jag jobbat med såklart, men förhoppningsvis kommer vi kanske springa på varandra i andra sammanhang.
En av de roligaste sakerna var när jag fick vara med och snickra på ett bygge, superkul!
Det känns fantastiskt gott i magen det här, och jag är väldigt glad 🙂
Jag känner att det var längesedan jag skrev om min utmattning nu, och jag skulle vilja sammanfatta lite vart jag befinner mig nu – och kanske hela resan. För hur det nu är, en utmattning blir man inte frisk från i bemärkelsen att man blir densamma som innan, eller i alla fall är det ju inte målet eftersom den personen ju blev sjuk. Men ändå, jag känner mig inte längre sjuk och som jag nu mer ska återhämta mig EFTER en sjukdom snarare än att jag håller på med själva läkeprocessen. Det innebär inte att allt är som vanligt, som sagt är det inget jag eftersträvar, men jo – det går verkligen åt rätt håll.
Eftersom vi alla har ett grymt längt efter sommaren så kommer det bli foton från förra sommaren till det här inlägget.
Jag mår himla bra, måste jag säga. Jag har ju haft tur som inte varit deprimerad under min sjukskrivning utan möjligen bara stundtals deppig när det känts motig. Vet inte om det är min fundamentalt positiva inställning till livet som låtit mig må psykiskt bra hela tiden, eller om det är för att jag verkligen och genuint känner att jag hade inte kunnat göra något på ett annat sätt – vilket gör att jag inte känt mig dålig eller sämre för att jag inte klarade mitt jobb i den situationen som var. Vår gård har också varit en starkt bidragande anledning till att jag mår så bra, för även om själva flytten och försäljningen var pissjobbigt så är det här min fristad – här är det så otroligt rofyllt och jag har 1000 saker att göra om jag vill – och som GER energi. Att inse att det är viktigt att faktiskt göra saker som fyller på mina egna batterier har varit en sån där sak som har tagit tid att verkligen förstå.
Allt har inte varit lätt, absolut inte, och en av de svåraste sakerna att acceptera är väl att jag har ett värde även om jag inte presterar något särskilt för stunden, och att jag är värd att göra saker för min egen skull och kan vila utan att först ”förtjäna det”. Men jag lär mig, och sakta går det åt rätt håll. Jag kommer absolut göra misstag, ta i för mycket eller boka in för många saker – då kommer det bli som i helgen att jag blir mentalt ”bakis” i några dagar. Att lära sig planera in vila före och efter ansträngningar utöver det vanliga är en sak som jag även i fortsättningen ska lära mig att jobba med t.ex., bland mycket annat såklart.
En sak jag verkligen inte var beredd på var det otroliga stöd jag känt, från nästan alla jag känner. Så många har kommenterat att de är, har varit eller känner folk som är utmattade, och jag har fått så himla mycket välvilja och önskningar att jag ska ta det lugnt och ta hand om mig. Ett oväntat stöd dök upp från en gammal träningskompis, som jag inte hade en aning om att han varit utmattad, han kom med mycket stöd och bra råd och det har betytt mycket. Mina hantverkare och underentreprenörer har också visat så väldigt mycket omtanke, det värmer verkligen – speciellt när det är folk som inte på något sätt ”måste” visa omtanke.
I slutet på april går min sjukskrivning ut, och om den ska förlängas innebär det att jag måste göra en ny utredning igen. Jag tänker att jag nog inte orkar ge mig in i det igen, utan kommer istället ta föräldraledigt till i höst på 25% för att i lugn och ro ge mig själv en extra möjlighet att verkligen landa med fötterna på jorden. En present bara till mig själv, liksom, som en klapp på axeln för allt jag gått igenom. Och VAR jag ska landa på fötterna – det lovar jag att berätta mer om i morgon…
Fatta att det snart är dags för vårkvällar med en mättad doft av syren, fyllda med fågelkvitter….
Med den teasern (förlåt, men det blir för långt om jag ska skriva om allt nu) så vill jag bara konstatera att den här utmattningen och det senaste året har varit det bästa som kunde hända mig. Jag har hunnit i fatt mig själv och fått en möjlighet att tänka om och prioritera om mitt liv, att uppskatta nuet (förlåt för klyscha men det är nästan oundvikligt), att förstå att en rimlig prestation är bra nog och att jag faktiskt är värd nåt bara som jag är – allt det är saker som jag verkligen förstått i år. Jag känner mig bergsäker på att jag är en bättre människa idag, om inte annat för mig själv – och det är banne mig inte fy skam. Jag tänker fortsätta på den inslagna banan, att ta hand om mig själv och vara snäll mot mig själv utan att sluta utvecklas, så nu kan det bara bli bättre!
Det har varit en väldigt intensiv vecka på många olika sätt, så idag känner jag mig absolut mentalt bakis. Ja ok, en gnutta vanligt bakis med, eftersom vi firade en sak som jag ber att få återkomma om, med att dela en flaska champagne till gårdagens plockmat.
Mums!
Vi har varit tvungna att komma framåt med badrummet vilket har resulterat i en hel del hemmajobb kvällstid den här veckan. Nu skiljer det sig ju tämligen markant att gipsa vårt badrum mot vad man gör på jobbet, så på så sätt är det ingen ”fara”, men man blir ju ändå trött av att vara igång långt in på kvällen. Men – nu är gipset uppe förutom i fönstersmyg – och ett första lager flytspackel täcker golvet. På måndag blir det det avslutande lagret med flytspackel, sen tätskikt och sen är det äntligen dags för plattsättning, vet inte än exakt när bara för det beror på när plattsättarna kan komma ifrån. Det börjar verkligen bli efterlängtat med ett till fungerande badrum nu kan jag säga, ett badrum på 5 pers är inte kanon.
På jobbet har det varit mycket med, många saker som ska klaffa och som dyker upp när vi börjar med arbetet inför fönsterbyte, så även det har tagit på krafterna. I torsdags träffade jag vänner ute på middag – så otroligt välbehövligt och utan den energikicken hade jag varit mycket tröttare nu. Och så den här sista grejen då, förlåt om jag håller er på halster, men jag kommer berätta mer i veckan – en väldigt, väldigt rolig sak, men den har också krävt lite energi även om den också gett massor. Kort sagt en turbulent vecka!
Inte ens vädret har ju varit lugnt, eftersom vi hade bytt till sommardäck på ena bilen har vi fått pussla och jobba hemifrån en del för att kunna dela på den bilen som haft vinterdäcken kvar – men fy vad motigt det varit med den jäkla vinter-väderleken som legat över oss i veckan. Nu längtar man ju nåt vansinnigt efter lite värme, vårsol och grönska, inte isande vindar, snö och kyla!
Efter detta så förstår ni kanske att det kommer bli en extremt lugn helg, mest blir det bara vila och lite TV-spel tror jag. Idag har Filip varit lite hängig med, men vi tror det är för att vi alla fyllde på TBE-vaccin i går eftermiddag. Gnälligt har det i alla fall varit – i hela familjen för den delen, så vila gör oss nog gott. Det ska också bli väldigt, väldigt skönt med långhelg nästa vecka, vi har inte minsta antydan till planer så vi får väl se vad det blir för påsk. Ha det gott nu hör ni, och ta hand om er!
Det har varit ganska tunga två veckor, trots (eller på grund av???) det fantastiska vårvädret. Jag har varit trött och lite deppig av olika anledningar, så ork och motivation har varit i botten. Det ser säkert inte så ut om man bara kikar på tex instagram, men instagram är min bubbla där jag bara lägger ut fina bilder och fina minnen – på samma sätt som jag nästan bara följer konton som gör detsamma. En typ av fristad, helt enkelt.
Jag har mest försökt vara ute så mycket som möjligt, för det är ju ändå där jag mår bäst. Gå runt och småskrota lite på gården, sitta i solen och dricka kaffe och läsa en bok, det är ju saker som jag mår kanon av, även om det känns som det ligger lite av en blöt filt över mig. Köpte förresten två nya stolar och ett litet bord till vår södervägg där vinkeln på huset gör det vindstilla och underbart varmt. Blev fint och var framförallt väldigt skönt att sitta i!
Den knallblå markisen är inte direkt en färg JAG hade valt, men oavsett så är det faktiskt väldigt praktiskt med markiser. Men visst blev det lite gulligt med möblerna?
Vi HAR de senaste veckorna sakta men säkert rivit badrummet med, framförallt stötvis på helgerna, när vi orkat med. Det är fin råspont bakom och allt har varit väldigt ordentligt gjort – vilket är suveränt förutom just när man ska riva såklart. Trots det så har det ändå gått ganska mycket enklare än jag var rädd för, även om det är mycket jobb ändå. I helgen rev Tobbe taket och så började vi med golvet nu på eftermiddagen (först nu vi fick lite ork), det gick visserligen lättare än jag vågat hoppas men jag missbedömde hur snabbt batteriet till slagborren dog – ska be att få låna ett extra på jobbet i morgon. Sakta men säkert så är vi i alla fall SNART i ett läge när man kan börja bygga upp allt med, det är ju mycket roligare!
Just nu klarar vi oss med en toalett och en dusch, men det är såklart efterlängtat att få ordning på det här badrummet med. Just nu är det rätt trångt i det lilla badrummet.
Denna veckan är det ganska mycket som händer. På onsdag går jag upp i tid igen …
Jag måste faktiskt skriva in en liten grej här. Jag känner mig lite rädd för att gå upp i tid, rädd att inte räcka till och rädd att inte orken ska räcka till. Jag VET att man inte ska låta själva rädslan hindra en eller stå i vägen och det gör jag inte heller, men jag vill samtidigt ändå erkänna för mig själv (och nu er då tydligen) att det är just så jag känner mig.
… sen ska jag klippa mig och OM jag orkar så är det middag med Brynolf och Ljung på kvällen sen. Just nu ser jag inte att jag kommer orka med det, men det vore så himla kul att se dem live ändå? På torsdag fyller Filip hela 5 år, vilket han för någon vecka sedan har börjat fira genom att gå in i en ganska o-charmig fas…. Nåväl, han är ju söt ändå som tur är 😉
Sådär, en lagom vimsig uppdatering, men jag har som sagt inte alls varit sugen på att skriva heller den här tiden. Är också inne i en sån där fas när jag känner att allt jag skulle kunna skriva är så himla ointressant, det går i perioder det där med. Äh, jag vet inte, helt enkelt.
godatankar.com 