Personligt

E n sak i taget, tack

/ LindaG / Lämna en kommentar

Sakta så puttar ett lugn undan stressen i min kropp – bit för bit. Stressen ligger fortfarande nära till hands, men stunderna med lugn blir åtminstone fler och längre hela tiden. Några saker funkar bättre – min roll som förälder till barnen har t.ex. absolut blivit MÅNGA gånger bättre sedan jag gick hem, istället för att orken för längesedan är slut när jag möter dem efter skola och dagis så har jag (oftast) åtminstone lite kvar, vilket gör kvällarna så himla mycket trevligare! En annan bra sak är att jag märker att jag kör bil oerhört mycket lugnare, nu kan jag behöva sätta på farthållaren för att hålla uppe farten (inte på 40 vägar, det går inte köra i 40???) men på landsväg och motorväg, istället för att sätta på den för att inte köra alltför fort.

Vår grind, från vår trädgård och ut mot vägen. Till vänster här går det kossor ibland, som hälsar en välkommen 💕

En negativ sak som kvarstår är att jag absolut tappat all huvudräkning, det är bara de mest basala som funkar på rutin. Jag kan heller inte klura på invecklade problem, det är som hjärnan bara slår av och då blir det väldigt märkbart att den här stressen har tagit väldigt mycket mer på mig än jag trodde från början. Jag har oxå svårt att behålla den röda tråden, i min text får jag läsa om en massa gånger och ändå blir det nog virrigt ibland.

En sak som är både positiv och negativ – men i vilket fall en ren konsekvens av den här utmattningen – är att jag inte alls klarar av multitasking. Det kan ju låta som en helt negativ sak, men efter att ha lyssnat på ett avsnitt av Dumma Människor där just multitasking avhandlas och där forskning visar att det är MYCKET mer ineffektivt än att göra en sak i taget så kanske det här borde räknas som något positivt. Därmed inte sagt att jag inte ibland FÖRSÖKER multitaska, det gör jag av ren vana hur ofta som helst, men om det inte varit en god idé innan så är det definitivt inte nu. Just att göra en sak i taget är något jag verkligen medvetet övar på sedan jag lyssnade på det poddavsnittet, och jag tycker mig känna att det gör stor skillnad. Men det är SVÅRT, det är dels lätt att tänka att man får mer gjort och sen är det även himla svårt att inte ”se” de andra sakerna som behöver/man vill göra liksom i periferin, där de ligger och stör när man är ovan.

I dag till exempel, åkte jag ut till gården på förmiddagen. Hade en tanke att jag skulle målat klart mitt skafferi som min ”dagens uppgift”, men när jag kom ut där var det så makalöst fantastiskt höstväder så jag valde istället något som egentligen inte alls är prioriterat just nu, nämligen att klippa ner alla totalt vildvuxna björnbär som tagit över kökslanden. I mitt huvud drog det lite fram och tillbaka, mitt gamla jag hade absolut sprungit runt och försökt få så mycket gjort som möjligt, men nu fick mitt nya jag öva aktivt på att släppa allt annat för att bara ha en fantastiskt skön dag i trädgården. Eller ja, skön förutom att det var såna sjuka taggar på björnbären – dessutom så mycket att jag fyllde ett helt släp till brädden med bara det (nån som har tips på hur man får död på dem, till nästa år? Eller ska jag bara försöka gräva upp rötterna?).

Missade helt att ta före- bild, den här är lite mitt i. Var en enorm björnbär till vänster!
Åtminstone björnbär borta. Skulle behöva röja en massa annat med, men det får väl bli till våren. Förresten, det vore en fantastisk inflyttningspresent, att få en timme trädgårdshjälp!

Varje gång hjärnan ville fundera på om det inte vore mer effektivt att göra något annat så tog jag liksom ett aktivt tag om mig själv – på ett vänligt sätt – och vände tillbaka uppmärksamheten på att just bara vara närvarande i det jag gör just nu. Det låter kanske lätt, och är inte jättesvårt när det gäller en sån här sak, men det räcker att barnen vill ha min uppmärksamhet samtidigt som jag gör något annat så är det helt plötsligt jättesvårt att bara göra en sak i taget. Det lär bli ännu värre på jobbet, misstänker jag.

Bara en kort passus, förresten. det faktum att jag har något så oerhört positivt just i denna utmattning som vår gård är nog en räddning på många sätt. Men, jag är lite orolig för att någon ska tro att jag på något sätt ”valt” att vara utmattad just nu, eller på något sätt ”fuskat” för att jag har turen att kunna vara på vår nya gård. Jag hoppas verkligen inte att så är fallet, jag har aldrig någonsin fuskat till mig en endaste sjukdag. Att jag faktiskt har detta fantastiska stället nu gör att hela min vardag känns positiv istället för tung och mörk, så jag är så oerhört, oerhört glad för att timingen nu faktiskt är som den är, det är bara oron för att någon ska tro att jag utnyttjar systemet som är ett litet moln på den himlen.

Det här är vårt nygamla vi

/ LindaG / Lämna en kommentar

Här är vi, framför vårt nya hus på vår nya gård. Det kändes lite viktigt att få till ett gruppfoto, det är så sällan vi fångar hela familjen på bild samtidigt och det här känns absolut som ett sådan tillfälle att man vill kunna titta tillbaka på det och säga till barnen – minns ni? Minns ni att vi vågade flytta hit, ut på landet? Vad stort det kändes här då, vi kunde ju nästan ingenting om att ha gård. (Nu tänker jag ju mig att allt blir bra så att det är i en väldigt positiv kontext vi pratar om detta 😂 )

I alla fall, det finns ju foton och så finns det foton, och jag fick idén att det skulle vara himla kul att ha ett gammeldags foto där alla ser så där allvarliga ut, så vi tog ett sånt :

Barn, vuxna och till och med hunden kom med på ett hörn. Vissa gömmer sig bakom krattan för det ÄR ju ibland livsfarligt med en kamera…

Fast vi tog såklart ett vanligt foto med, som kanske stämmer lite bättre med de vi är :

Lukas 11, maken och jag 42, Filip 4 (och ett halvt) och Oliver nästan 15 – hela fina familjen samlad framför vår förhoppningsvis alldeles fantastiska framtid som lantbor!

Jag är så glad att få kunna dela med mig av den här resan och vårt liv, jag kan egentligen inte förklara varför för att stå i rampljuset är inte riktigt min grej. Men på något sätt känns det här viktigt, för min egen skull och för barnens som kan gå tillbaka och läsa, men även för att NI är inne här och läser. Den delen kan jag inte riktigt sätta ord på själv, men den gör mig i alla fall väldigt glad. Och du, gillar du att läsa här så blir jag ännu gladare över en kommentar ibland, eller en tumme upp. Kanske vet du nån kompis som skulle tycka det var kul att hänga med på resan med? Bara att dela länkar och sidor såklart!

Ett ställe man inte vill lämna

/ LindaG / Lämna en kommentar

Hallå dagboken, som man alltid började sina dagböcker med i de tre dagar man orkade skriva nåt (aldrig nåt relevant, utan typ vad det var för väder och vad man åt för mat), när man var liten.

Det känns som jag inte skrivit på länge här nu, men det är nog bara några dagar sedan egentligen. Den här veckan har jag fram till och med i dag torsdag haft inte mindre än 4 olika läkarbesök inbokade (coach, arbetsterapeut, läkare och så skulle Filip till tandläkaren) så det känns som det har varit en nästan stressig vecka. Hur sjukt är inte det då? Förr hade jag väl klämt in allt i en vecka där jag samtidigt jobbar heltid, men nu känns det som sagt som det varit en fullbokad vecka fast jag är sjukskriven. Det kommer jag fortsätta vara på 75% i ungefär en månad till förresten (de 25% är min skoltid), för att sen testa lägga till 25% jobb med. Just nu känner jag att jag inte kan förstå hur det ska kunna funka, men det kanske kan hända mycket tills dess.

En enkel sak jag gjorde tidigare i veckan på gården var att trycka ner ett gäng vitlökar. Det kändes lite orimligt glädjande kan man tycka, men just känslan av att man planterar något i det här nya hemmet som vi kommer kunna ta upp och njuta av nästa höst, den blev så stor och varm!

Två förmiddagar har jag i alla fall varit ute på gården, en för att släppa in städfirma så nu är det helt rent och fint, och en bara för att det är en sån fantastiskt känsla att knata runt där och liksom bara småpilla lite, sätta upp nån hylla, flytta in lite grejor. Jag upplever ett sånt otroligt lugn och sån himla glädje där ute (såklart extra lugnt när jag är själv) att det är helt galet. Det är några saker som gärna får hinna bli klart innan vi flyttar ut – måla sovrum och sätta upp garderober där, så vi har något att packa upp i – gör i ordning mitt lilla skafferi av samma anledning och så måla/tapetsera vardagsrum. Jag älskar att måla, det är ju det som går snabbast och som ger resultat meddetsamma om bara grundarbetet är gjort.

”Allrummet” i garaget är färdigmålat, här ska in möbler och TV så det funkar att ungarna hänger här när de inte vill vara med och greja mer, och så att jag har nånstans där man kan vila utan att man ser saker som ”behöver” göras. Lovar att det kommer betydligt bättre bilder sen, det här är bara lite hastigt från mobilen.

Sen ska jag också arbeta med mig själv och se till att verkligen njuta av de saker vi gör, tänka på sånt vi kan göra om vi vill men utan att känna att något måste bli klart. Det är himla lätt att tänka att ”bara det här blir klart blir det bra sen”, men det är ju själva fixande jag/vi älskar med, så jag ska lära mig själv att inte tänka ”det måste bli klart” i en viss tid eller rent allmänt liksom. Dessutom över jag på att vila just precis när jag behöver det, utan att tänka att jag ska vila EFTER jag har gjort klart något.

Just nu längtar jag galet mycket efter helgen, jag vill sätta lite småsaker som gardiner och växter som gör att det för varje sak börjar kännas mer som vårt HEM. Så fruktansvärt roligt!!! Däremot känns det SÅ trist att behöva åka därifrån för att åka ”hem” och sova och äta, gud vad jag längtar efter att vi är här hela tiden!

Hur ska jag förklara?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Hela helgen har vi varit här – på vår gård. Det känns lika konstigt och ovant att skriva det som det känns fantastiskt att vara där! Varje gång vi åker ut tar vi med ett lass med saker – just nu känns det inte som man vet vart nånting är. I morgon kommer en städfirma och städar eftersom det inte var gjort en riktig flyttstädning, efter det kan vi börja plocka in saker i huset. Det längtar jag efter!

Barnen har klippt gräset, klippt ner björnbärs-slanor och hjälpt till med målning. De är så nöjda, alla 3, över att gå runt och greja och fixa utan att vi behöver lägga oss i särskilt mycket. Det blir såklart en massa pauser, men de har verkligen varit duktiga. Filip hjälper ju liksom inte till så mycket, däremot trivs han som fisken i vattnet på ett nästan FÖR bra sätt, man får ha ett öga på honom hela tiden för han kan liksom ta sig för precis vad som helst. Nala är superglad och springer inne och ute lika glatt, leker med det barn som är närmast och kollar vad vi sysslar med.

Enda möbeln vi ställt in är vårt nya matbord (och lite tillfälliga stolar) för att kunna fika och äta mellis.

Det kan kanske verka lite avigt, men det rummet vi håller på att göra iordning (dvs måla om och sen städa av) är ”allrummet” i garage-byggnaden. Det är lite för att om vi får ordning här med soffa, bord och stolar som det är tänkt att vara, då har barnen någonstans att hänga om vi tex vill måla eller tapetsera inne i huset, eller de bara vill vara ifred. Utgångsläget är detta:

Det syns inte så väl, men väggarna var i ganska stort behov av lite färg, i övrigt är det inte mycket som ska åtgärdas.

Lite konstigt är det allt, alltsammans, tycker nog Nala. Men hon är glad och nöjd, vi är ju alla på samma ställe så att säga, och hon har enorma ytor att röra sig över. Jätteduktig har hon varit idag och varken skällt på kor eller hästar!

Jag åkte ifrån en stund i dag, för att köpa färg och beställa lite tapeter. Åkte ut från grinden mellan de två enorma lönnarna med sina höstgula blad med ett enormt leende på läpparna. Jag tror faktiskt aldrig jag varit riktigt så glad som jag är just nu (barnens födslar har gett lite annan sorts glädje och kärlek), det känns samtidigt som vi äntligen kommit hem och ändå nästan overkligt på en och samma gång.

Trött är jag, såklart, hejdar mig så gott det går men vill ju också så klart vara med och fixa och greja. Det är ju ingen panik med något, huset går alldeles utmärkt att flytta in i som det är, utan det vi gör just nu är bara lite ytskikt för att få det att kännas som VÅRT hem. Nu blir det en vanlig vecka, då blir det prio på att vila, även om jag såklart önskar att jag orkade greja hela tiden där ute, bara för det är så roligt!

PS, det har ju varit extra underbart att det varit så fint höstväder, det är ju både trevligare och lättare när man kan gå in och ut utan att kladda ner och det är smidigt att kunna ha dörrarna öppna med. Och så galet vackert såklart!!!

Lite av en cirkus

/ LindaG / 3 kommentarer

Jag vet nästan inte vart jag ska börja, dels för det känns som det hänt mycket de senaste dagarna och dels för att mitt huvud är gröt av samma anledning.

Vi måste ju ändå börja med det största av allt, att vi i går fick nycklarna till vår gård och nu är den bara vår! Vi åkte ut direkt efter, det var så magiskt fint i den varma höstsolen.. Utsikten och omgivningarna är verkligen sagolika, det känns helt overkligt att vi ska få ha det vackra runt oss varje dag???

Tyvärr blev det två smolk i bägaren, dels hade inte förra ägarna städat ordentligt, eller rättare sagt har de städat ”vanligt” och alltså är det inte så rent som det ska vara när man tar över ett hus. Just nu pågår diskussioner med dem och mäklare, jäkla surt att börja med, men det är ändå en enkel sak att lösa ju. Jag har fått tag i en städfirma som kan komma på måndag, nu är det bara diskussionerna över vem som ska betala som fortgår.

Smolk nummer två var att Nala väldigt vänligt kräktes upp en mask som inflyttningspresent till oss… 🤢 Hon har nu fått avmaskningstabletter, så vi tänker väl att det ska ge sig med.

Det som gjort mig så trött nu med är att det varit TVÅ skoldagar denna vecka. Visserligen med ett ämne jag tycker är så himla roligt och intressant – ledarskap – och vi har haft hur mycket bra diskussioner som helst och fått mycket insikter, men ihop med husövertag så har det tagit mer energi än jag har. Då var vi ändå bara ute och vände i går, för att bara känna av läget liksom. I dag efter skolan åkte jag raka vägen hem och har inte lyft ett finger sedan dess, förutom för att ta hand om stackars lilla Filip som ramlat illa ute på gården på dagis och som har den värsta fläskläpp jag sett. Som tur är verkar inte det påverkat tänderna – och ännu mer tur är att vi ändå har ett standardbesök hos tandläkaren inbokat för honom nu på måndag! Bra tajming där.

Återkommer framöver, när jag har lite mer energi och det förhoppningsvis inte händer en massa oberäkneligt skit.

Sex, sju procent kanske?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har ju tidigare liknat utmattningen med att ha fått inflammation i en överansträngd muskel, och jag tycker verkligen det är en bra liknelse (tar inte åt mig äran, har säkert hört det någonstans). Nu börjar jag faktiskt känna lite skillnad i den där ”muskeln”, om jag får dra den parallellen vidare.

I början när man har en inflammerad muskel så gör den ju ont precis hela tiden, även när den är i vila. Likadant med utmattningen, det var jobbigt precis hela tiden först. Men, när muskeln fått vila ett tag så gör den inte längre ont – i vilande läge. Dit börjar jag komma nu! Nu mår jag bättre så länge det är lugnt och vilsamt, jag känner igen mig själv på ett annat sätt, och det känns himla hoppingivande! Men, likt muskeln så är det ju än så länge så att även en mycket lätt ansträngning lämnar en med ont ett tag, och jag är såklart känslig för stress även i liten form.

MEN ÄNDÅ!

Det känns väldigt, väldigt skönt att det börjar hända något. Ska jag försöka göra någon slags bedömning på hur mycket jag fyllt på mina batterier så skulle jag vilja säga att det är någonstans strax över 6-7% ungefär? Inte längre på illrött men än så länge utan marginaler så att säga. Det är också i den där känslan – när man känner sig som vanligt lite – som frustrationen uppstår. Men den får jag nog liksom bara lära mig att hantera misstänker jag.

Nu ska jag vila innan barnen kommer hem, jag har varit på en lång promenad med Nala (eller ja, runt Munksjön men med henne är det rätt långt ändå) och vi är båda rätt trötta. Kram på er!

Som en katt, älskar en plats i solen när den tittar fram!

Frustration

/ LindaG / Lämna en kommentar

De senaste dagarna har varit lite sisådär, med en ljusglimt*. Känslan som har dominerat har varit FRUSTRATION rakt över.

Frustration över att jag börjar känna att jag VILL göra saker men inte orkar. En sak om dagen känns ibland väldigt, väldigt lite. Knepig känsla av frustration att man inte kan effektivisera återhämtningen? Jag FATTAR att det är en del av problemet, att jag inte SKA effektivisera hela tiden, men det skaver lik förbaskat.

Frustration över att jag längtar som en tok efter ett vi ska få komma in i nya huset. Vi står mest och stampar just nu, ingen idé att packa mer och inte så mycket mer att förbereda, utan bara en stor vilja att få börja komma IN i huset.

Taggigt kan man nog kalla mitt humör i helgen.

Frustration eftersom jag har en känsla av att delar av jobbet inte förstår vad en utmattning är utan tänker att det är något hittepå för att jag ska få vara ledig. Jag ska erkänna att jag kan ha fel här, men lite småsaker har ändå gett mig känslan. Det är frustrerande i sig att vilja få folk att förstå liksom.

Frustration över att vi inte gjort nåt av den här helgen – eftersom vi dels inte orkat, dels har det varit skitväder och dels är det svårt att få huvudet att släppa huset. Avskyr känslan att en vecka eller helg bara försvinner utan att man fått ut något av det.

Det ska tilläggas att humöret blev något bättre efter ett träningspass, det ger ju ändå en känsla av att man gjort nåt vettigt och ger utlopp för viss frustration – även om den också bygger på lite för att man inte orkar som man vill där eller.

Nästa fas

/ LindaG / Lämna en kommentar

Den här helgen börjar vi packa igen, för omgång två av fyra tror jag. Första omgången var till visningen och fotografering, då packades allt ner som inte var tänkt att användas förrän till vintern. Sedan dess har vi kunnat köra ut lite smått, men nu till helgen kan vi börja köra ut lådor med sånt som har varit trevligt att ha, men som vi klarar oss utan ett par veckor. Där åker tex vaser, ljusstakar och lite sommarkläder.

Så konstigt att nån annan ska bo här, i huset vi byggt. Möblera med egna möbler och sätta egna tapeter .

Ser när jag skruvar ner hyllor här hemma att det ju blir rätt mycket hål i väggarna och misstänker att det nog blir så när vårt nya hus nu töms med. Vi får se lite hur det ser ut, när vi kan se det helt tomt. Behöver mäta med, har inga mått i några rum alls så det är lite svårt att planera. Första prio kommer bli förvaring till hallen och så belysning, allt annat kan vi ta efter hand.

Just som vi fått till vårt sovrum så fint 😂

Det känns så konstigt, och så pirrigt, att packa ihop allt det som liksom gör vårt hus lite fint. Tomt och opersonligt blir det snabbt… Jag ser så oerhört mycket fram emot att få göra detta nya huset till VÅRT!

Omgång tre av flytten blir i slutet av oktober när vi ska flytta allt smått och allt som ryms i kartonger själva, sista omgången blir 28 oktober så vi tar flytthjälp för alla stora möbler. Sen är flytten klar, även om vi har ytterligare ett par veckor på oss innan vi lämnar vårt gamla hus!

Planen för mitt eget år*

/ LindaG / 2 kommentarer

Måste säga att det känns himla bra att börja sätta någon form av plan! Sen är det väl alltid så att en plan som bara gäller en själv är den som är lättast att sätta åt sidan, men jag ska verkligen jobba för att hela året ska användas för att jobba fram nya rutiner och bra vanor.

Lite lösa funderingar och sånt som jag vet är viktigt, från andra utmattade, poddar och lite forskning får bli en grund till det hela. Jag kommer ha svårt att sätta en tidsram för själva sjukskrivningen och utmattningen såklart, eftersom jag inte VET hur det kommer bli med det.

Först och främst – jag måste ju låta min kropp och min hjärna läka från ”stressinflammationen” som pågår. Det gör jag genom att göra sådana saker som fyller på i mina batterier (läkarens råd) och att vila där jag behöver vila. Det här är jättelätt och jättesvårt samtidigt. Första veckorna var jag så trött så vilandet kom helt självmant, nu börjar jag ändå få en känsla av att jag VILL göra saker och då är det knepiga att känna efter vad jag orkar – även när det är roliga saker jag gör. Det finns också så MÅNGA saker jag gärna vill göra, sånt som jag inte prioriterat eller hunnit med på flera år, och då blir det lite frustrerande när man inte orkar mer än en grej om dagen.

Här kommer min lista på punkter, utan inbördes ordning, jag måste och vill jobba med det kommande året (och såklart alla framåt sen):

Träna är en sådan där hygienfaktor som måste göras. Det är såklart ofta roligt också, men jag måste inse att jag inte KAN prioritera bort den. Absolut minsta nivå är 2 pass per vecka, men jag kommer sikta på 3. Däremot anpassas den såklart till vart jag befinner mig, kroppsligt, nu tex kan jag inte jobba med någon intensiv, pulshöjande träning, eftersom kroppen då reagerar som om det vore stress.

Promenader får jag ju liksom ”gratis” i och med hund, att vara ute en stund varje dag (ok, inte om det VRÄKER ner regn som häromdagen) är helt nödvändigt.

Vila – det funkar INTE att ta vila ”när jag är klar med X eller Y”. Jag behöver lära mig att ta vila när jag behöver den, och inte när den ”hinns med” (=aldrig).

Tid med barnen – en återkommande punkt när jag pratat med terapeuter och kommit in på barnen är att de behöver få en liten stund ”ensamtid” med båda oss föräldrar varje vecka. Den enda som får det nu är Filip, i övrigt har det inte funnits ork eller tid – det här är mitt absolut värsta dåliga samvete det senaste året, ihop med att mitt tålamod och humör varit helt galet dåligt. Jag tror att jag måste ”boka in” detta med, för att det inte ska försvinna i vardagsbruset.

ROLIGA saker – det som först fick stryka på foten när allt blev stressat. Att göra saker man verkligen tycker är kul, att få skratta (tror senaste riktigt goa skrattet var på en fnissig lunch med K för några veckor sedan, innan dess minns jag inte ens). GUD vad jag saknar att skratta. Tror vi gjorde det en del på jobbet innan med, men minns knappt?

Relationen, något som per automatik hamnar lite bakom när man har barn och som inte funnits någon energi till att jobba med alls, måste också bli prioriterad och få tid.

Jobba, när det blir dags, med en lagom stor arbetsinsats. Det här kommer bli svårast, att lära sig att arbeta i takt och tempo så att jag som standard snarare ligger på 70% av min kapacitet – för att kunna växla upp till 100% vid korta stunder – istället för att jobba i 140% av min kapacitet hela tiden (återigen på inrådan av både läkare och terapeut). Än så länge får jag stresspåslag bara av att skriva om jobbet, det här får ligga lite längre fram.

Så, det här är ramarna för konkreta saker jag behöver se över. Utöver det så vill jag ju som sagt gärna landa i lite mer vilken typ av person jag vill vara, men det kanske kommer lite längre fram, när jag inte längre är sjuk av stress. Framöver kommer jag försöka gå in lite mer på exakt hur jag ska lägga upp strategin för varje punkt.

Eftersom jag VET att ni är jättemånga som både varit utmattade, ÄR utmattade och kanske håller på att bli, så kan vi väl hjälpas åt? Säg till om jag missar nåt, säg till om ni vill hänga med på resan, eller kom med tips 🙂 Ta hand om er! Jag ska ta hand om mig 🙂

*Vad sjutton ska vi kalla det? Hälsoåret är ju Claras ord, och kanske mer inriktat på fysisk träning, men jag kommer ju skriva om mitt eget år en massa gånger här, borde ha ett bra utryck för det?

Vad sägs om ett år?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har börjat fundera lite på framtiden – hur JAG vill vara och må i framtiden. Hur jag ska se till att jag inte hamnar här igen, sjukskriven, utan hur jag får ihop allt på ett mycket mer hållbart sätt. Det är ju liksom inget man löser på en kvart sådär, men jag håller på och sätter ramarna för en plan, med lite skissartade streck runt kanterna.

Faktiskt kommer en del inspiration från Underbara Claras hälsoår som hon hade förra året – ett år där hon bestämde sig för att prioritera sin egen ( i detta fallet fysiska) hälsa efter 3 förlossningar. Hon avsatte tid i kalendern för träning och prioriterade det framför annat, frigjorde tid i sin jobbkalender och bestämde sig för att hon själv var ett projekt att satsa på.

Jag tänker att jag vill göra något liknande. Att prioritera mig själv i ett år, för att bygga upp en hållbar, stabil grund. På det sättet kommer jag även jobba med familj och relation, eftersom det såklart hänger ihop. Än är det mest en lös tanke som sagt, och jag har inga klara riktlinjer, men jag kommer lägga upp en RIKTIG plan för det här, med start i min sjukskrivning. Den kommer även röra fysiken, eftersom träningen har fått stryka på foten (som så mycket annat) det senaste året, men till största delen vill jag att den ska handla om att jag vill komma fram till hur jag vill leva mitt liv och vilken sorts person jag vill vara för de som betyder mest.

Är inte det här en bra bild på en väg framåt så säg – en massa hinder och många sätt att ta sig runt, men där borta, efter alla motgångar, där lyser solen.

Så, när jag nu har en möjlighet att ”starta om” och börja lite på nytt efter allt som varit, då väljer jag att jag ska jobba med mig själv. Låter ändå som en plan, eller hur?