I dag har jag varit hemma hela dagen, sjukanmäld. Hemma för att det tog stopp på jobbet, jag var helt slut och såg ingen ljusning på överskådlig tid. Valde mig själv, och skrev in att jag var sjuk på telefon och jobbmail. Tagit det lugnt, gått en lång promenad med Nala, läst i en bok och kollat tv. Sovit en stund i soffan.
Legat i soffan och sett vilka söta blommor det är på bordet.
Känner mig lugn just nu, accepterar att jag inte kan ha det så här, och kramar lite om mig själv – rent mentalt. Lyssnade på en podd om hur man känner sig nöjd, mycket tänkvärt.
Jag kan inte vara helt slut efter en dag på jobbet, jag har en familj jag vill ha ork att vara med. På tal om familj förresten, jag har inte varit själv hemma, O är hemma med huvudvärk och ont i kroppen med.
Nu ska jag ta hand om mig lite mer, träna en stund och sen åka hem och vila framför en bra serie.
Jag ska nog kunna ta mig ur det här med, till en annan vardag för den jag har nu funkar ju inte. Nu får verkligheten anpassa sig efter mig istället för tvärtom.
Ni har säkert varit med om det nån gång, känslan att det man gör för sekunden SKULLE kunna tolkas på ett komiskt eller felaktigt sätt och genast infinner sig en lust att förklara sig. Det kan vara när man går på systemet höggravid och köper vin till helgens gäster, jag VILL skrika ut i hela butiken att det inte är jag som ska dricka vinet med alkohol i, det är mina gäster! Jag får det numer i princip varje gång jag åker och tränar med jobbet och inte orkar lyfta typ nåt, jag vill SÅ gärna förklara att jag HAR varit i toppform och att det är en graviditet och tre barn sedan dess så jag har inte hunnit/orkat. Men mest av allt har jag just nu en skrikande lust att förklara något annat – och nu har jag bestämt att jag minsann ska unna mig att göra just det för er som läser här (troligen helt i onödan och ganska meningslöst, men ni väljer ju själva att läsa 😂
Jag har i princip inte pratat med någon de senaste veckorna som INTE vet att vi köpt en gård, dels läser många här, dels jobbar jag i en bransch där ”skvallret” sprider sig som en löpeld och sen har jag även mina stora barn där framförallt L berättar vitt och brett för exakt alla han ser att vi köpt en gård, vad den kostade, när vi flyttade och allt annat han kommer på. Så vad vill jag då förklara?
Får absolut en overklighetskänsla när jag tänker att vi ska bo här, med utsikt över ängarna, om bara ungefär 2 månader…
Jo, i min värld är det inte normalt att kunna köpa en gård för 7,7 miljoner, det är ju helt sjukt?! Så hur har vi kunnat göra det då? Vi är båda uppvuxna i familjer där våra föräldrar varit låginkomsttagare, man fick inte köpa något ”extra” men vi har ändå haft allt vi behövt (vilket man såklart INTE tyckte var crocker jeans när alla andra hade Levis i nian, hahaha). Både jag och maken pluggade på högskolan (det var ju så vi träffades) men ingen av oss fick ju några utbildningsrelaterade jobb när vi gick ut, mitt i it-bubblan. Istället hamnade jag som säljare i en sängbutik och maken på Kjell o Co – heller inga jättelöner direkt. Ändå tog vi det då extremt stora beslutet att bygga hus, här på Hisingstorp. Vi valde ett hus där vi inte behövde göra några direkta tillval eller ändringar, vi gjorde alla invändiga ytskikt själva (med hjälp) och vi höll vår budget! Maken körde ut jag vet inte hur många ton matjord med skottkärra (jag var såklart extremt höggravid och sen nyförlöst) och så lyckades vi bygga ett hus och då bara stå med ett lån på ca 3 miljoner. Eller ”bara”, det var ju galet mycket pengar, men tack vare en bra budget och vad som visade sig vara en sjukt bra investering så värderades huset upp redan innan det var klart, och vi klarade oss utan topplån från start. Himla tacksamt, med tanke på att räntan låg på över 4% om inte ännu mer, om jag inte minns fel.
Alltså, vi var så unga!? Men gissa om jag är glad nu, att vi vågade ta steget DÅ? Här hade vi bott i huset i två veckor, och varit föräldrar i typ 3,5 veckor… puh. Allt som inte var själva huset gjorde vi själva – trädgård, garageuppfart, altan och allt annat.
Sedan dess har vi byggt till, amorterat och sparat, bygg uterum, altaner och jobbat fram en trädgård. Vi har inga dyra vanor någon av oss, inga hobbies som tar en massa pengar och har bra koll på våra utgifter. Så har vi klarat oss genom föräldraledigheter och jobb-byten, tills där vi är i dag, men en snittlön mellan oss som ändå är lite över medel antar jag. För första gången sedan vi blev ihop för 22 år sedan så får vi en ganska stadig slant över och eftersom vi aldrig haft så mycket extrapengar så är den ganska lätt att lägga undan, att ha till det nya huset och allt däromkring.
Stackars maken fick jobba hårt… 😘
Som ni vet vid det här laget så sålde vi ju nyligen vårt hus för nästan lika mycket som vi köpte gården för – men även med den galet bra försäljningen så går det åt nästan en halv miljon åt pantbrev, lagfarter, mäklararvode och att betala in en uppskjuten vinstskatt från vår lägenhet vi hade innan huset. Men nu känner vi att det funkar och att det är värt den extra klumpsumman som hamnar på lånet.
Vi har haft tur, varit smarta, gjort genomtänkta men vågade val och vi har jobbat hårt – och just därför vill jag förklara mig. Av oklar anledning är det viktigt för mig att ingen tror att vi ”är rika” (kan inte riktigt förklara definitionen av det i mitt huvud, jag vet) eller bara obetänksamt köper ett för dyrt hus. Jag kan inte förklara riktigt varför jag vill förtydliga hela husköpet, men i grunden handlar det väl om att jag inte vill att någon får en bild av mig som är ”fel”? Sen kan jag själv tycka att det är rätt intressant med folks vardagsekonomi, ibland undrar man hur folk har råd med nya bilar hela tiden eller att resa på både skidsemestrar, sommarsemesterar och ett gäng SPA-vistelser.
Har ni läst hela vägen ner hit är jag sjukt imponerad, det här var nog både långt och hoppigt känner jag. Förstår ni min känsla av att vilja förklara sig? Har ni kanske frågor?
Nej, idag handlar inte inlägget om stress och vardagsliv, utan om det där som händer i världen. Att det är svårt att veta vad man ska skriva om när världen brinner och svämmar över omvartannat, Talibaner tar över ett helt land, det är dödsskjutningar nästan varje dag, kvinnor blir misshandlade och familjer förlorar en mamma, pappa eller ett barn i cancer. Allt det där är så himla stort och hänger hela tiden över en som ett stort åskmoln, samtidigt som man själv känner sig väldigt liten.
I mitt lilla gör jag det jag kan på rimligt vis för miljön, samtidigt som jag bollar allt annat. Mot krig kan jag inte göra ett smack mer än att läsa och bli så väldigt ledsen över alla som får sina liv förstörda. När jag är ute i går tittar jag på husen runtomkring och försöker förstå att i ungefär vart tionde hus så bor en familj där kvinnan och barnen upplever våld i sitt hem. Maktlös är liksom inte ett tillräckligt ord, det finns ett tyskt ord som heter Weltschmerz (världssmärta ungefär) som kanske mer stämmer.
Det jag gör känns så otillräckligt, jag är världsförälder och stöder wwf, jag försöker som sagt i mitt lilla liv göra miljövänliga val, men inget av det gör ju någon skillnad på riktigt.
Och vad ska jag skriva om – för i jämförelse med allt det här så är ju inte stress, ångest eller vardagsbekymmer något alls, samtidigt som det i mitt dagliga liv ju är något som påverkar såklart.
Att läsa om allt som händer har jag svårt för, jag orkar helt enkelt inte att ta till mig allt. Jag KAN inte läsa eller höra om barn som far illa för hela min kropp knyter ihop sig då. Jag är inte till nytta för någon av de som blivit av med hem eller nära och kära, det enda jag kan göra här är att försöka finnas för mina egna.
Jag tycker om att skriva här, jag tycker om att själv läsa om andras vardagssituationer, och jag älskar när jag får kloka kommentarer på mina inlägg. Samtidigt känns det ju jättekonstigt att bara ”låtsas som inget” på bloggen, men ändå har ju JAG inget att tillföra när det gäller vare sig krig, klimatförändringar eller andra saker, så det känns det inte som jag har något ”mandat” att skriva om ändå? Men blir det ignorant att bara skriva om sitt? Känns det inskränkt och korkat?
Hur tänker ni? De flesta av oss är ju lyckligt lottade och kan bara oroa oss för ”lyxsaker” som vardagsekonomi, husrenoveringar, problem med barnen, utbrändhet och andra saker som känns stora för oss men som hade känts små om jag just nu befunnit mig i Afghanistan till exempel.
Mvh, en som får ont i hjärtat av alla som far illa och som ändå oroar sig för att få dagisplats nära nya huset.
Det är så mycket lättare att se både det fula och det vackra i det som står en närmst. Som att se att det sakta, sakta börjar skifta från sensommar till höst i naturen.
Jag får ingen riktigt bra ordning på mina känslor om den här sommaren känner jag. Det allra, allra bästa (hittills) har varit att det har varit så fantastiskt väder ändå – för med den här solen och värmen så har det inte funnits ett behov av att resa någonstans för att få just de två sakerna, och en dag då man kan bada är ju åtminstone enligt barnen en bra dag.
Men ändå.
Jag känner att jag liksom kippar efter andan flera gånger om dagen här hemma, och stressen ligger hela tiden som en klump i halsen. Bäst är de dagar då vi är i väg (den bästa dagen av alla var på Liseberg), men det blir ju jobbigt på ett annat sätt, vi kan ju inte flänga runt hela tiden heller.
Går runt i trädgården som förutom att jag gjort den ganska underhållsfri dessutom är väldigt fin nu. Tji att det hjälper.
”Du måste kunna stänga av”, säger mamma när jag suckar över att de stora killarna tjafsar om vem som ska bära vilken sak till badet. Ja det vet jag väl, det är ju inte så att jag inte VILL kunna stänga av, jag får det bara inte att funka. Och så han mini då, som hur go han än är ger en magsår över alla saker han får för sig att göra hela tiden, för att inte tala om att han pratar på både in- och utandning.
Som jag skrivit innan så är det jobbigast att vara hemma, en vanlig dag. Typ som i dag, vi hade mormor på elva-kaffe och sen tog jag med barnen till Vätterstranden. DET är dock stressande, inte själva badandet men till och i från och nån måste kissa och tog vi inte med badringen, kan nån gräva ett sandslott med mig, ställ dig inte på filten med sandiga fötter, alltså ni får hjälpa till att bära sakerna tillbaka till bilen?!? Hatar typ att åka och bada. Eller det runtomkring då. I övrigt har vi liksom inte gjort nåt, de stora följde med mormor hem, maken var borta en sväng med en kompis, jag har legat i solen och läst när jag satte Filip vid min ipad, men ändå, stressen är bara en hårsmån från att lamslå mig.
Nästa vecka är min sista semestervecka, och jag är orolig. Orolig för att jag inte hunnit få nåt vidare längre avstånd mellan mig och stressen, orolig för hösten som kommer bli krävande som fasen på jobbet. INTE orolig för flytt mm, inte på det viset, konstigt nog får inte det stressen att öka alls? Kanske för att det är så tydligt vad som behövs göras – städa till visning, absolut jobbigt men inte mentalt. Flytta sen? Också jobbigt men när jag tänker på det så ökar inte klumpen i halsen. Fast visst, den lättar inte heller.
”Skör” är inget ord jag förknippar med mig själv, men gränsen till min stress är nog ändå typ ”skör” just nu.
Tänker att jag skulle vilja bli inlagd på ett gammaldags vilohem i några veckor, där maten lagas åt mig och jag inte behöver tänka på någon eller något annat alls… Skulle väl förlora förståndet av ren chock.
Blir så arg på mig själv med, som inte kan bara vara som alla andra och kunna släppa det, vi har sänkt våra krav här hemma till en lägstanivå som vilken //idiot// som helst skulle klara av. Vill ju bara kunna njuta av de här dagarna, inte göra ett smack, inte ta ansvar för något. Jävla mig, att förstöra för mig.
Nej, det kommer inte bli en träningsblogg av det här (igen), men hela anledningen till det här inlägget kom sig av en tanke som slog mig just när jag faktiskt TOG mig till gymmet, inbjuden av kollegan Anton som snällt nog såg till att jag kom dit.
I vilket fall, när jag åkte genom stan insåg jag ett par saker:
1. Det är tydligen fredag (DET är ju ett skönt tecken på semester att man är veckovill och det är jag verkligen)
2. Det var en massa folk ute på uteserveringar och restauranger som festade, drack lite gott och satt och tjötade.
Jag tar ju minst lika gärna en drink en sommarkväll, det är inte det, det kändes bara långt bort att sitta ute och festa med ett gäng kompisar.
Kommer strax till min fundering, men kände mig extremt långt ifrån deras verklighet just nu – det kändes lite som en livstid sedan, trots att jag såklart gärna går ut på en och annan AW, men just det där somriga bekymmerslösa festandet en fredagskväll kändes minst sagt avlägset.
Jo, men i alla fall, såg flera grupper med tjejer som gick och pratade och skrattade i sommarfina klänningar, och det såg så härligt ut. Här då till min fundering, jag har absolut ett gäng vänner det är inte alls så jag menar, men just det där hänga med ett gäng tjejkompisar, eller vara med bästa vännen en hel sommar och ändå aldrig få slut på saker att prata om, det händer liksom inte direkt. Alla har (självklart) sitt och så, men så är det nog olika typer av människor med tänker jag. Och då slog det mig, många av de jag följer som antingen är influenser eller som jag – vanlisar som bara har en stor del av sitt inre liv online på ett eller annat sätt, vi är nog av det ensammare slaget.
Det är ju så många tillfällen när det mest normativa är att hänga med ett gäng vänner. På sommaren, vid mysiga höstkvällar, runt julen och sen påsk och midsommar. Då blir det mer kännbart när man mest är själv med familjen, på gott och ont.
Kanske är det så att det är vi som är i grund och botten introverta som gillar det här sättet att kommunicera lite extra, vi som kanske prioriterar en lugn hemmakväll över att hänga med ”gänget” som också tycker om att utrycka oss med ord och bild på blogg eller tex instagram? Eller gör vårt liv online det inte lika intressant att hänga med oss, man kanske tycker att man får nog av mitt liv ändå, så att säga? Kanske är det en blandning av båda, eller så missar jag målet helt. Jag kanske bara råkar följa folk som är lite ensamma av sig, eller är vi det allihop som lever lite härigenom?
Det var min fredagsfundering i vilket fall, nåt ska man ju sysselsätta sig med en stund innan det är dags att sova. Vad tror du, ligger det nåt i min spaning eller är jag helt ute och cyklar?
Och du Anton, tack för att du fick med mig till träningen, det känns himla skönt! Eller ja, det kommer det nog inte göra de närmsta dagarna, men just nu gör det det åtminstone).
I dag har varit en riktig skitdag, och jag har tvivlat på typ allt. Vad fan ska vi flytta för, blir vi ännu mer isolerade, vad vet vi om att ha gård, orkar vi med, och kommer det funka med barnen? Det är inga nya frågor, självklart har jag haft och ställt mig dem innan, men ibland känns allt bara lite övermäktigt.
Vi flyttar ju för att få lite mer frihet, lite mer ytor och lite mer tystnad och natur. Isolerade är vi ju redan nu i mångt och mycket, man hinner ändå aldrig träffa vänner för alla har fullt upp och livet är ensamt. Så är det bara. Vad vi vet om ha gård? Inget, men initialt behöver vi inte direkt heller hantera mer än hus och trädgård – betesmarkerna tänker jag att vi ska kunna låna ut utan några större konstigheter. Och vad fan, vi får väl lära oss, det kommer ju bli misstag såklart men vi lär oss väl av dem med. Orkar vi med? Som sagt, det är ju egentligen huset i första hand vi ska hantera, och hus som hus liksom. Och orka med? Jag vet inte. Kommer det funka med barnen? Det vet vi ju inte. De är jätteglada och sugna på att flytta allihop, även om de kanske inte direkt förstår allt vad det innebär. Lukas är med på att han behöver byta skola (till Ölmstad skola) vilket nog kan bli en fördel med tanke på hur stökig klass han går nu. Oliver kommer jag göra allt för att han ska få gå kvar sista terminen i nian på junedal – det vore ju lite omänskligt annars av skolan, men han vet att jag inte kan garantera det. Nästa höst börjar han ju gymnasiet och då är det ju skit samma. Filip byter ju ”bara” dagis, det borde inte vara några jättekonstigheter såvida inte de har riktigt dålig personal.
Vi flyttar 20 minuter från jobbet, där bussarna går en gång i halvtimmen och det finns en affär runt knuten som har öppet till 22. Det är mycket barn i krokarna har jag förstått, för skolan är typ överfull. Huset vi flyttar till är i jättefint skick och ligger så ofantligt vackert. Marken är PRECIS nätt och jämt stor nog att få kalla fastigheten för ”gård” och är precis så där böljande och fin som jag drömt om, med betesmark och ängar på nästan hela ytan. Trädgården är kanonfin och kommer vara enkel att jobba vidare med – om jag vill.
Jag VET allt det här. Men ibland känns det ändå jobbigt, jobbigt att allt hänger på mig och att det känns som att jag släpar med mig en familj som inte direkt är drivande i frågan. Fan ta mig.
Och alternativet då, att bo kvar? Jo men då ändras ju inget, allt är detsamma och vi kommer ingenstans, hur fint vi än bor. Vi kommer inte vidare med drömmar, vi har inget rätt att önska större längre, vi sitter precis där vi sitter och då kommer vi också att förbli där.
Vet ni vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja skapa ett hem på en gård där precis just alla ni som läser detta ALLTID skulle känna sig välkomna. Att man kan messa en tisdag och kolla om man kan komma över – det blir kanske bara pannkakor men det är ju roligare att äta ihop. Ungarna kan leka vart de vill ute, eller gå ut till det extra ”huset” ihop med garaget och hänga, beroende på väder. Vi kan bara hänga en stund, kort eller lång spelar ingen roll, men jag vill att ni känner att ni alltid är välkomna här, för det är ni verkligen. Känn aldrig att ni behöver ta med nåt eller att ni är till besvär, bara titta förbi och njut lite av lugnet, och kanske bara prata en stund. Ok? Jag VET att alla har fullt upp, att du inte hinner för nästan alla jag känner är halvt utbrända och har fullt upp med sitt eget, jag vet att det inte kommer bli som jag skulle vilja för det är inte så bekvämt att bara åka hem till nån så där, men jag önskar ändå att det blev så. DET är det jag önskar mest av allt med det här stället.
På torsdag när fotograferingen är avklarad så sätter vi oss i vårt nystylade uterum och förhoppningsvis känns allt lite bättre än just i dag. Ok?
Jag får inte riktigt någon rätsida på vad det är som är ”fel”. Eller, bitar av det kan jag få, men dels så varierar de ganska mycket från dag till dag och dels så känns det som om jag liksom missar den stora bilden. Häromdagen hade jag tex en gräslig eftermiddag och då började jag skriva det här för allt kändes skit, i dag var dagen bättre och då känner jag mig mest fånig. Men just att allt står och balanserar på så lite är väl ett tecken i sig på att allt inte står rätt till.
Jobbet känns just nu under kontroll. Efter kaotiska veckor med VAB och en massa skola så har jag nu 4 dagars jobb på mig i veckan (om det nu inte blir mer VAB) och med det så kan jag hantera jobbet på ett någorlunda rimligt sätt. Mår dessutom aldrig dålig av att åka till jobbet (till skillnad från slutet av mitt förra jobb) och jag tycker om de jag jobbar med och det jag gör. Så får jag bara ”fulla” arbetsveckor så är det helt ok. Dessutom har jag både ett bra gäng med hantverkare och riktigt bra underentreprenörer vilket gör det hela både lättare och roligare!
Åtminstone utsidan av mitt projekt börjar sakta se bättre ut – insidan går än så länge åt ”fel” håll med rivning.
Värst just nu är ”hell-hour” hemma, ni vet den första timmen då allt ska hända. Jag hämtar Filip, samtidigt som vi kommer hem så kommer Lukas hem, och oftast har Oliver kommit hem strax innan. Maken jobbar ju hemma till omkring 17-17:30 ungefär. Och visst, det är väl den jobbigaste timmen för alla familjer, så det är ju inte direkt unikt. Men den stunden är gräslig – inte på grund av att det ska fixas med mat egentligen, utan för att ALLA (barn mest) är på mig från samma sekund de ser mig, ALLA pratar i munnen på varandra för de ska prata med mig, jag ska svara på vad som ska ätas, om man måste göra läxor, är det nån aktivitet, har du sett den här blomman vi plockade idag, kan du göra maten lite snabbare, vem kör till träningen, ska ni iväg, Nala måste kissa, jag gjorde det här på skolan kan du svara på det…. osv, i all oändlighet.
Jag vet, det är barn, det är så det är, men när jag inte ens hinner ta av mig skorna innan de första ”förfrågningarna” kommer eller när det står minst 2 barn utanför (eller inne i ) badrummet när jag försöker kissa så vill jag bara skrika rakt ut. Förlåt, men får man ens klaga på sånt här? Kanske är det bäst att jag ändå förtydligar att jag älskar alla mina barn oändligt och ju själv har valt att skaffa dem, bara så ingen tror nåt annat, men vi är ju vuxna människor och kan hålla två sker i huvudet samtidigt va?
Vi har tre barn som alla är fantastiska på sina egna vis, och som också är jobbiga på sina egna vis, precis som alla människor har sina bra och dåliga sidor givetvis.
Det är absolut inte barnens fel, något av detta, och hade jag varit på en bättre plats mentalt hade det nog inte triggar mig app mycket. Men, känslan av att alla HELA tiden vill ha nåt av mig är kvävande, och eftersom varje enskild sak är SÅ otroligt rimlig (självklart vill jag lyssna på vad du har gjort på dagis, ja jag vill gärna veta vad du kollade på på youtube och ja absolut hjälper jag dig med läxorna, inga problem!) så blir det nån jäkla gröt i mig av otillräcklighet, frustration och att inte få något mentalt utrymme för mig själv. (Tipsar återigen om Hej hejs inlägg, hon förklarar bättre än jag själv kan hur det känns).
Jag saknar egentid, att själv få möjlighet att välja lite vad jag vill göra en kort stund, att träna (fast där skulle jag verkligen behöva en stor boost med motivation för att träna själv är just nu en orimlig tröskel att ta sig över), att välja själv att jag vill tex greja i trädgården en stund, ta Nala på en promenad eller bara sätta mig och glo på TV en stund INNAN det är så sent att alla barnen sover. Jag vill att folk och familj löser sina egna problem istället för att JAG ska behöva avgöra vem som startade just det här bråket, vems tur det är att göra vad och allt annat jag förväntas lösa.
Äsch jag vet inte, när jag försöker få ordning på det så känner jag mig bara dum och att det är skitsaker som vem som helst ska klara av, så varför inte jag. Det känns ändå som jag inte ser hela bilden, det är inte bara enskilda småsaker som stressar eller gör mig deppig – eller så är det det men det har smugit sig på i liten skala under väldigt lång tid? Hur som hur så saknar jag ändå mitt vanliga, glada jag.
Man kan tycka att det är så himla förmätet av mig, att skriva om mina vardagsproblem som om det vore intressant för någon annan. Men just därför skriver jag ju om dem – för här är det ju helt valfritt att läsa. Jag har skitsvårt att tex diskutera stress och annat med folk, för dels så känns det bara futtigt då och jag mer eller mindre skäms för att jag inte klarar av vardagen utan att känna mig stressad och dels så känner jag att jag inte vill att personen jag pratar med ska känna att det här var ju sjukt ointressant men att hen inte kan med att säga ifrån. Förstår ni hur jag menar?
Här väljer man ju om man tycker det är kul eller intressant att läsa – och även om det på ett sätt känns som fåniga problem med stress om man ser till världen i stort så känner jag ju själv att det är skönt att läsa om andras vardag. Speciellt nu när man kanske inte pratar så mycket vardag med andra eftersom man inte träffar så många andra känns det skönt att bli påmind om att alla har sina problem – små eller stora – och att det händer bra och dåliga saker hela tiden. Ens egna tankar får inte så stort utrymme att välla över kanten då, tycker jag… Med det sagt så har jag ett lååångt inlägg på g om status rent personligen på gång, men jag har inte riktigt bestämt om jag ska trycka på knappen än eller inte. Vi får se.
Tills jag har bestämt mig så skickar jag med det mest träffande inlägget jag läst på länge, såklart hos Hej Hej Vardag (som naturligtvis gjort den fantastiska illustrationen). Rakt in i centrum av mitt liv just nu kändes det som.
Denna och nästa vecka har vi skola måndag-tisdag istället för bara fredagen. Alltså vabbade jag 2 dagar förra veckan, gick i skolan i fredags och har nu skola tills i morgon eftermiddag innan jag är tillbaka på jobbet igen. Ligger efter som fasen nu känner jag, och känner mig sjukt stressad över att vara bromsklossen för att inte tala om att jag inte hinner få fram saker till mina hantverkare eller ens svara på garantiärenden. Känns skit, rent ut sagt. Nästa vecka försvinner också måndag och tisdag till skolan, torsdag är röd dag och på fredagen har jag tagit ledigt för den första inbokade aktiviteten med familjen på typ ett år – så det tänker jag INTE ställa in. Ser liksom ut som jag bara kommer fortsätta halka efter i två veckor till, inklusive denna 😦
Vet ni vad som varit räddningen idag? Räddningen från att jag spenderat varje minut på rasterna med att försöka jobba ifatt mig så jag inte hade fått någon vila alls? Den här tösen:
Sandig i halva ansiktet efter att ha grävt…
Så, istället för att sitta och stressjobba när jag borde haft rast (tämligen krävande kurs) så har jag spenderat frukost och lunch på promenad med henne i skogen. Glatt mig åt att hon går så himla fint i koppel nu mot vad hon gjorde innan – såklart en hel del kvar men hon/vi har kommit så långt! Njöt av att se henne skutta mellan vitsipporna, tränade med henne lite och tänkte på just inget annat alls än att jobba med henne. Sen gick jag in och satte mig vid Zoom igen och pluggade (och jobbade lite samtidigt) – och sen gjorde jag om allt igen.
Det hjälper ju ändå att få den där pausen. Fast sen ändå inte när jag inte går med henne längre, för då kommer ju allt tillbaka igen såklart. Men ändå – några pauser om dagen är inte illa! Annars kunde det ju varit en stressfaktor i sig att hinna gå ut med henne, men det är (oftast) inte det?
För övrigt – mest för att jag själv vill komma ihåg och kunna gå tillbaka – så har vi nog fått en ganska nätt liten tös. Hon väger nu vid 5 1/2 månad ca 14,7 kg, och hennes syrror i Stockholm vägde runt 17 kg för drygt 3 veckor sedan redan. Är ju rätt stor skillnad ändå?! Känns rätt skönt att hon inte blir sådär superstor…
I går vabbade jag för Filip som är förkyld. Vi var ute på två promenader a ca 1,5 timmar vardera.
Vitt: (När jag sovit bra och är i mitt egentliga utgångsläge som är positivt)
Det var en fantastisk dag i går, jag vabbade med en Filip som visserligen är förkyld och snorig, men i övrigt rätt opåverkad och pigg. Vi tog två låååånga promenader – eller i alla fall under lång tid – där Filip mest fick styra vart vi gick och så följde jag och Nala efter. På förmiddagen blev det en sväng utmed Hallbyleden som är makalöst vacker med alla vitsippor och små, små knoppar på alla buskar och träd, innan vi spenderade en stund i en lekpark. Passade på att träna lite med Nala när Filip åkte rutschkana – så skönt att ha ordentligt med tid för en gångs skull!
På eftermiddagen efter lunch, fika och lite vila så åkte vi upp till Dumme Mosse. Det tyckte Nala var fantastiskt roligt och hon skuttade verkligen runt på stigen och i den omkringliggande skogen!
Svart: (När man sovit kasst i 10 nätter, känner sig stressad över allt man borde gjort på jobbet den här tiden och Filip som brukar vara så himla rolig för nån månad sedan sprang rakt in i trotsåldern med huvudet före)
Vilken jäkla dag. Vabbade Filip som var förkyld men ändå sådär pigg att det inte blir någon vila direkt. Enklaste lösningen att hantera honom och valp blev att gå promenad, så det gjorde vi. Vet inte riktigt vad det var med Nala men hon var extremt dragig – det har annars varit bättre ett tag tycker jag? Iofs blev det INTE lättare att gå med henne när Filip HELA tiden envisades med att springa i förväg så hon skulle jaga honom. Sa till honom tusen gånger innan jag lackade ut och skrek på honom att gå med mig – som vanligt en mycket lyckad lösning och man känner sig som årets förälder sen. Svinkallt i luften än, så händerna var helt stelfrusna när vi väl kom hem.
Ungefär samma sak upprepades på eftermiddagen, Filip bara kutar och skrattar och jag försöker få ordning på Nala som blir helt stirrig. Hon for som ett jehu över hela dumme mosse, och var allmänt spattig – det blev ingen sådär mysig promenad nu heller.
Väl hemma var det som vanligt aldrig tillräckligt med det man gör med barn så Filip villa ha med mig samtidigt som jag behövde ha knas på Nala. När det stora barnen väl kom hem var det mest tjafs, och hela dagen slutade med att jag bara kände mig förbannad och otillräcklig.
Kontentan av det här är ju att varje sak jag skriver om här reflekterar just den känslan jag har för dagen eller stunden, vilket gör att det lätt blir lite hoppigt och jag kan tänka mig att det känns osammanhängande från dag till dag. Men så mycket är ju vad man väljer att visa, och hur man tolkar saker för stunden. I vilket fall är jag glad att det snart är helg, för hur man vänder sig så är det inte så mycket vila att ha 4-åring och valp – men det är ju både självvalt och inte så mycket att göra något åt.
godatankar.com 