Denna och nästa vecka har vi skola måndag-tisdag istället för bara fredagen. Alltså vabbade jag 2 dagar förra veckan, gick i skolan i fredags och har nu skola tills i morgon eftermiddag innan jag är tillbaka på jobbet igen. Ligger efter som fasen nu känner jag, och känner mig sjukt stressad över att vara bromsklossen för att inte tala om att jag inte hinner få fram saker till mina hantverkare eller ens svara på garantiärenden. Känns skit, rent ut sagt. Nästa vecka försvinner också måndag och tisdag till skolan, torsdag är röd dag och på fredagen har jag tagit ledigt för den första inbokade aktiviteten med familjen på typ ett år – så det tänker jag INTE ställa in. Ser liksom ut som jag bara kommer fortsätta halka efter i två veckor till, inklusive denna 😦
Vet ni vad som varit räddningen idag? Räddningen från att jag spenderat varje minut på rasterna med att försöka jobba ifatt mig så jag inte hade fått någon vila alls? Den här tösen:
Sandig i halva ansiktet efter att ha grävt…
Så, istället för att sitta och stressjobba när jag borde haft rast (tämligen krävande kurs) så har jag spenderat frukost och lunch på promenad med henne i skogen. Glatt mig åt att hon går så himla fint i koppel nu mot vad hon gjorde innan – såklart en hel del kvar men hon/vi har kommit så långt! Njöt av att se henne skutta mellan vitsipporna, tränade med henne lite och tänkte på just inget annat alls än att jobba med henne. Sen gick jag in och satte mig vid Zoom igen och pluggade (och jobbade lite samtidigt) – och sen gjorde jag om allt igen.
Det hjälper ju ändå att få den där pausen. Fast sen ändå inte när jag inte går med henne längre, för då kommer ju allt tillbaka igen såklart. Men ändå – några pauser om dagen är inte illa! Annars kunde det ju varit en stressfaktor i sig att hinna gå ut med henne, men det är (oftast) inte det?
För övrigt – mest för att jag själv vill komma ihåg och kunna gå tillbaka – så har vi nog fått en ganska nätt liten tös. Hon väger nu vid 5 1/2 månad ca 14,7 kg, och hennes syrror i Stockholm vägde runt 17 kg för drygt 3 veckor sedan redan. Är ju rätt stor skillnad ändå?! Känns rätt skönt att hon inte blir sådär superstor…
I går vabbade jag för Filip som är förkyld. Vi var ute på två promenader a ca 1,5 timmar vardera.
Vitt: (När jag sovit bra och är i mitt egentliga utgångsläge som är positivt)
Det var en fantastisk dag i går, jag vabbade med en Filip som visserligen är förkyld och snorig, men i övrigt rätt opåverkad och pigg. Vi tog två låååånga promenader – eller i alla fall under lång tid – där Filip mest fick styra vart vi gick och så följde jag och Nala efter. På förmiddagen blev det en sväng utmed Hallbyleden som är makalöst vacker med alla vitsippor och små, små knoppar på alla buskar och träd, innan vi spenderade en stund i en lekpark. Passade på att träna lite med Nala när Filip åkte rutschkana – så skönt att ha ordentligt med tid för en gångs skull!
På eftermiddagen efter lunch, fika och lite vila så åkte vi upp till Dumme Mosse. Det tyckte Nala var fantastiskt roligt och hon skuttade verkligen runt på stigen och i den omkringliggande skogen!
Svart: (När man sovit kasst i 10 nätter, känner sig stressad över allt man borde gjort på jobbet den här tiden och Filip som brukar vara så himla rolig för nån månad sedan sprang rakt in i trotsåldern med huvudet före)
Vilken jäkla dag. Vabbade Filip som var förkyld men ändå sådär pigg att det inte blir någon vila direkt. Enklaste lösningen att hantera honom och valp blev att gå promenad, så det gjorde vi. Vet inte riktigt vad det var med Nala men hon var extremt dragig – det har annars varit bättre ett tag tycker jag? Iofs blev det INTE lättare att gå med henne när Filip HELA tiden envisades med att springa i förväg så hon skulle jaga honom. Sa till honom tusen gånger innan jag lackade ut och skrek på honom att gå med mig – som vanligt en mycket lyckad lösning och man känner sig som årets förälder sen. Svinkallt i luften än, så händerna var helt stelfrusna när vi väl kom hem.
Ungefär samma sak upprepades på eftermiddagen, Filip bara kutar och skrattar och jag försöker få ordning på Nala som blir helt stirrig. Hon for som ett jehu över hela dumme mosse, och var allmänt spattig – det blev ingen sådär mysig promenad nu heller.
Väl hemma var det som vanligt aldrig tillräckligt med det man gör med barn så Filip villa ha med mig samtidigt som jag behövde ha knas på Nala. När det stora barnen väl kom hem var det mest tjafs, och hela dagen slutade med att jag bara kände mig förbannad och otillräcklig.
Kontentan av det här är ju att varje sak jag skriver om här reflekterar just den känslan jag har för dagen eller stunden, vilket gör att det lätt blir lite hoppigt och jag kan tänka mig att det känns osammanhängande från dag till dag. Men så mycket är ju vad man väljer att visa, och hur man tolkar saker för stunden. I vilket fall är jag glad att det snart är helg, för hur man vänder sig så är det inte så mycket vila att ha 4-åring och valp – men det är ju både självvalt och inte så mycket att göra något åt.
I morse när jag stod framför spegeln i badrummet och plockade på mig ansiktet för dagen så for tanken förbi att jag fyller år på lördag. Jag brukar ändå gilla födelsedagar, man blir ju aldrig firad annars så någon dag om året är det ju väldigt trevligt, och jag älskar att få paket, men nu kändes det bara … ingenting? Jag stod där och kände hur deppigt det kändes att bara vara helt likgiltig inför en annars rolig sak. Ibland kan man ju gå runt hur länge som helst och bara inte kunna fånga vad det är som gnager, men bitarna föll väl på plats under natten eller nåt, för i morse kändes det väldigt tydligt.
Jag har tappat bort mig.
Jag har (tack och lov) fortfarande en i grunden positiv syn på det mesta, men jag är ganska säker på att jag brukade kunna ha roligt – och till och med VARA rolig ibland. Jag gillar ju att göra saker nu, men det mesta handlar om att man får en känsla av lugn (tex promenader i naturen) – jag vet inte hur länge sedan det var så att JAG faktiskt hade roligt? Det känns mest som hela jag består av en massa jävligt tråkiga måsten och rutiner (för att ens få vardagen att gå ihop), inget tålamod och ”polis”-sidan av mig där man mest hela tiden kollar så ungarna har gjort läxor, duschat, bytt kläder (ja, jag har ju tre killar som tycker det är pest) och annat så jag måste vara den tråkigaste jävla mamman någonsin. Ibland försöker jag, men det är som jag inte ens hittar dit själv.
Gud vad jag hatar den här personen känner jag.
Jag VILL inte vara fast i alla måsten och borden, jag vill skratta och kunna ha roligt utan att jag känner att jag borde ”ha koll” på allt och alla – men jag vet inte hur jag ska komma dit igen. Jag vet inte hur jag fastnar i det heller, men det är ju så mycket man behöver ha koll på när man har barn tex? Eller jag ser ju att andra klarar sig fint UTAN att bry sig om att kolla så läxor är gjorda, barnen har plockat upp sina kläder från golvet eller hålla ett öra på om leken håller på att urarta till bråk (=alltid, förr eller senare). Hur gör ni?
Fysiskt känns det som jag åldrats typ 10 år det senaste året och jag har inte heller kvar mer än få, små spår av alla muskler jag jobbade mig till för några år sedan för det hinns inte med – och får jag väl en lucka så orkar jag verkligen inte motivera mig själv nog för att gå och ställa mig på gymmet och lyfta något. Fredagsträningen är guld värd för det är ett så roligt gäng och jag trivs suveränt bra där – fast jag blir också lite deppig efter varje träning eftersom jag märker så himla väl allt jag tappat. Där det var muskler är det bara mjukt och vad gör väl det egentligen, men inte är det då något som höjer humöret. Ändå ligger det här långt ner på listan att få ordning på, för vad ska jag med muskler till om jag har glömt att ha roligt? Och vad gör det om kläderna sitter kasst när man känner sig ful inuti?
Vill bara avsluta med att säga att det är jobbigt att skriva om det här – för jag vet ju att det finns HUR mycket folk som helst som har det mycket värre än mig? Vi är två vuxna som har jobb, vi har tre barn där vi visserligen har saker att jobba med men vi har inga diagnoser att kämpa med, ingen av oss är sjuk osv. FÅR jag ens vara deppig då? Men samtidigt kan jag ju inte bara INTE känna det jag gör. Har en kille i ett annat företag vi jobbar med en del som alltid är glad och som alltid har attityden att ”det blir ju inte bättre av att deppa” – han är fantastisk att jobba med och hur jäkla svårt ska det vara att vara mer på det sättet?
Jag borde kunna…
Men ibland går det inte och så är det väl bara. Mina svackor brukar inte vara långvariga heller, så ni får ursäkta mitt svammel, i morgon känns kanske allt bättre. Men jag är inte så naiv att jag tror att jag hittar tillbaka till hon den där som en gång hade roligt – om hon ens fanns? Kanske kan jag däremot hitta fram och ut till nån som KAN släppa på allt och bara ha roligt för egen del? Till nån lite trevligare människa som är mer lättsam att umgås med och som inte har en hjärna som går på högvarv hela jävla tiden. Kanske…
Hur gör DU för att inte tappa bort dig i vardagen?
Kanske är det bara lite vårdepp och allt jag behöver är sol och värme.
Vet ni, kanske är hela det här inlägget enbart ett resultat av en veckas kass sömn, och en dag när jag vaknar utvilad kommer allt kännas bra och som vanligt igen, och så har jag gnällt helt i onödan. I vilket fall ser jag att mina ”gnälliga” inlägg är de som flest läser – antingen för att man tycker det är skönt att relatera eller för att det är gott att läsa om andras problem, oavsett så hoppas jag det ger er nåt. För egen del får jag i alla fall lite ordning i mitt huvud när jag skriver, sen kan man väl ibland fundera på själv om det ska skrivas ut ”offentligt” eller ej.
Nehej, inte COVID den här gången heller. Tror jag testat tre gånger, en gång för varje barn som smittat mig med nån förkylning sedan i somras typ. Men hängig är jag, lik förbaskat, en envis förkylning som antagligen fick bättre fäste i en trött och stressad kropp (dessutom allergisk, det är ju heller ingen höjdare för immunförsvaret). Jag hostar och snyter mig, men framförallt är jag TRÖTT. Det blir små punktinsatser hemma, med några korta kisspauser i trädgården med Nala så har jag klippt ner den gamla humlen som klättrat på hönsgården. Älskar att klippa ner gamla döda saker i trädgården, det känns så himla tillfredställande på något sätt.
Lika grön och fin som den var i somras, lika trött och risig var den nu.
När psykologen förra veckan frågade vad jag tycker om att göra för att fylla på med energi så var mitt huvud helt tomt. Jag kom inte på EN enda sak som ger mig energi? Men idag kom jag ju ihåg en av dem, att pilla och greja i trädgården ger ju energi! Förutsatt att det såklart inte är för mycket jobb med det så det stjäl mer än det ger.
En annan sak som jag faktiskt inte räknat med skulle ge mig energi, var något som hände i morse. Jag tog Nala på en långsam promenad utmed Hallbyleden här nedanför, typ inget folk ute utan bara hon och jag. Och hon börjar svara på det vi tränar med henne! Hon har lärt sig, att springer hon så långt fram att kopplet blir sträckt så stannar jag, och hon får springa till min sida innan vi fortsätter gå. Hon har lärt sig att om hon kommer till mig under promenaden och har koll på vart jag är, så får hon belöning (oftast godis), och hur självklart det här än är för andra hundägare så hade jag inte alls räknat med att det skulle ge MIG så mycket tillbaka att få den kommunikationen? Jag tänkte liksom att, ja det ska ju funka bara, jag trodde inte att jag skulle tycka det var så givande att få till kommunikationen? Det var riktigt, riktigt kul!
Vår lilla valpis 🙂
Så kan det gå, när man inte haft hund innan, man lär sig något om sig själv på kuppen!
Det är bara att erkänna, jag är på gränsen till en utmattning. Vad konstigt, för jag har inte känt att jag kunnat eller velat skriva om det här tidigare, men så idag kändes det som om bitarna föll på plats. Jag har fått hjälp, ska tilläggas, efter ett standard hälsobesök via jobbet så fick jag rött på staplarna som gällde stress, och i dag var jag på ett av de samtal hos en psykolog som mitt jobb generöst bjuder på om man vill eller behöver. Det är många saker i det här jag vill förklara känner jag, det är på något sätt viktigt för mig att jag får en chans att förklara hur och varför – och som vanligt eftersom jag har en blogg så kan jag ju faktiskt göra just det utan att någon avbryter 😉
I vilken ände ska jag börja då? Jo, till en början vill jag säga att jobbet är inte den största enskilda faktorn till att jag är så stressad, det är en samling av många saker varav de flesta gäller familjen på ett eller annat sätt och de kommer jag inte skriva om nu heller. Ni får helt enkelt ta mig på mitt ord. MEN, jag har ett jobb som kan vara stressigt och mycket i perioder, har jag då INTE ett grundläge där jag är så stressad att jag är på vippen att slå över så har jag inga jätteproblem att hantera den stressen och hålla den ifrån mig. Men har man redan andan i halsen och en halvt förlamande känsla av stress så hinner jag liksom inte hålla undan stressen på jobbet heller, då är den helt plötsligt redan över mig och jag har inte hunnit få upp guarden.
Jag har aldrig varit hos en psykolog innan – bara för min egen skull – och jag måste erkänna att jag inte direkt trodde att jag skulle få så mycket hjälp av det. Men såklart dumt av mig, det här är inget som är unikt på något sätt och det är proffs som jobbar med det hela tiden, så hon hade såklart mängder med bra frågor, förslag och så. Hon ringade ganska snabbt in hur illa det egentligen är trots att jag kände att ”äsch, det är väl inte så farligt, varje enskild sak är inte så stor och det här borde jag klara själv” och satte väl ganska snabbt fingret på vad problemet/problemen är i att må som jag gör. Egentligen och i vanliga fall VET jag att jag måste hålla min högpresterande sida i schack och det brukar jag kunna göra med, men det har som sagt krupit över mig lite obemärkt till ett läge där jag inte längre kan hantera det.
Hur dum man känner sig? Jättedum. Dum som inte fattar bättre än att se till att jag inte blir utbränd, dum som tänker att jag ska kunna klara det själv, dum som fortsätter försöka prestera på 120% i precis allt jag gör – jag VET ju rent teoretiskt att det inte funkar, att ingen tackar en och att det bara är dumt, men det smög liksom upp på mig och det är lite som att vara begravd under ett ton fjädrar – varje fjäder väger inget men tillsammans är det lik förbannat ett ton. Mina starkaste känsla just nu är en stark känsla av otillräcklighet och mitt största problem är att det inte går att få till någon återhämtning just nu, stressen är helt enkelt konstant och hög.
Hur mår jag då? Det knäppa är att jag vill skriva ”men typ ok” på den frågan, fast MINSTA lilla antydan till egentligen vad som helst gör att jag får ett tryck över bröstet och min andning blir ytlig så den knappt ger nåt syre. Min hjärna är TRÖTT, jättetrött och jätteseg vilket i sig är ett problem eftersom den glömmer saker som gör mig stressad – jag ni fattar vad dumt det blir. Det jag oroar mig för mest när det gäller jobbet är att det ska anses vara en svaghet och att jag därmed inte ska få behålla ”mina” projekt, något som jag verkligen inte vill. Nu ska också tilläggas att den oron finns troligen bara i mitt huvud, jag har ett bra företag i ryggen som inte borstar av sig sånt här, så missförstå mig rätt.
Det känns bra att ha börjat ta tag i det hela med lite hjälp. Mitt mål är att jag inte ska må så dåligt under ”hell hour” (dvs första timmen man kommer hem efter jobbet, alla är hungriga och vill ha mat och precis alla vill ha något av en samtidigt) att jag inte får luft och bara vill skriva rakt ut. Att jag återigen själv ska kunna ha kontroll över stressen på jobbet så den inte styr mig utan istället tvärtom. Och visst ja, den lilla detaljen att jag kanske kan hitta tillbaka till att ha lite roligt med…
Förresten, en liten passus, den kommentaren jag fått oftast när jag nämt att jag känner mig trött och sliten är att ”det var ju smidigt att skaffa valp med då”. Och ja, det var kanske inte den bästa timingen, men samtidigt som hon ju kan vara en handfull pga valp så ÄR hon ju också återhämtning. Att gå ut med henne kräver 100% fokus på bara henne och inget annat, att gosa med henne gör hela kroppen lugn och framförallt – är hon totalt spattig en stund kan jag avgränsa hennes yta med kompostgaller, något som inte rekommenderas i övriga familjesituationer tydligen 😉
Sådär, nu har jag delat en del av min känsla just nu med er. Varför? Jo men dels för det får mig att bena upp saker och få dem att inte kännas så stora som de gör när de stängs in i mitt eget huvud, men även för att jag ju inte är dum – jag VET att det är många fler än mig som är eller har varit i ungefär samma situation. Och är det nåt jag lärt mig i denna pandemi så är det att om man inte delar med sig av saker så blir allt så stort och mörkt i ens huvud att man inte kan hantera det. Frågor på det?
(Medans jag skummade igenom det här – det gör jag i princip aldrig men det kändes som ett sånt inlägg man måste göra det på – så känner jag att det är 1000 saker till jag vill utveckla runt detta, men nu har jag redan tagit din tid läääänge, så det får bli en annan dag)
Vad många fina kommentarer jag fick på förra inlägget, tack! Det känns verkligen som något nästan alla (med lite större) barn går igenom på ett eller annat sätt. Ingen vill prata om det för man känner sig kanske både som en dålig förälder (jag talar i alla fall för mig själv) och sen är det ju det här med barnens egen integritet – även om det senare blir mest aktuellt när man skriver så här, inte bland vänner.
En bild med längt efter solljus som strilar bland träden…
I dag är jag helt slut, dels efter en riktigt intensiv jobbvecka som det alltid blir i uppstarten av ett nytt projekt, men också bara av allt som pågått den ”senaste” tiden. I morgon har jag för typ första gången någonsin tagit ledigt för att bara vara, utan att det är något annat viktigt inplanerat. Ja, det är några saker som måste skötas ändå, men i övrigt tänker jag bara försöka ta hand om mig själv – och så Nala med då – för att försöka få tillbaka lite energi. Jag har faktiskt börjat redan nu, jag har just hällt upp en liten skål ostbågar och ett glas rödvin och satt mig i soffan. Barnen har fått en kalle-pocket, en iPad och en är på scouterna och Nala har lagt sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det känns skönt, och jag hoppas att om en liten stund så sjunker axlarna ner en bit och då lär jag väl somna sittande här…
Jag hoppas att ni alla orkar med era egna kamper, om inte så kan jag alltid låna ut ett öra. Ha en riktigt skön torsdag nu, för i morgon hörni, då är det fredag!
Det måste verka så ”hattigt” mitt liv, för er som följer bloggen. Mellan inläggen kan det ju gå åtminstone ett par dagar, och då är det många små saker som hinner hända som kan ändra humöret och känslan ganska drastiskt, men när man läser här måste det verka provocerande hoppigt?
I dag har jag en riktig skit-dag. Inte på jobbet, det har rullat på rätt bra, men hemma. Jag har inte ett enda problem mer i dag än jag hade tex i går, men i natt sov jag uruselt pga Filip som bara strulade natten igenom och helt plötsligt känns allt liksom nattsvart. Alla vardagsproblem blir stora, och de stora problem vi har känns oöverstigliga och man befinner sig plötsligt längst ner i ett hål.
Ett inlägg utan bilder känns så himla fattigt. Samtidigt tar man ju typ aldrig bilder som passar in i ett deppigt inlägg? Kanske kunde bli en egen foto-genre…
Det har varit så jäkla emotionellt uttömmande det senaste året, vi har kämpat massor med vissa saker och man känner sig så himla ensam – trots att jag vet att nästan alla jag känner kämpar med olika ”problematik” med sina barn. Det är allt från ångest, ätstörningar, barn som behöver extrahjälp och barn som av olika anledningar orsakar huvudbry för sina föräldrar. Och vi kämpar så mycket, allihop, jag ser det och jag vet att vi försöker, vi jobbar i motvind och vi slåss på olika sätt för våra barn. På inget sätt menar jag att vi har det värre än någon annan – inte alls – men jag tänker att kanske kan det vara en tröst ibland att veta att många har egna kamper som inte syns och som tar oändligt med energi.
Känner att vi är så himla ensamma i våra kamper – kanske är det inte så utan bara en känsla som är färgad av min egen upplevelse – men min känsla är ändå att vi kämpar så mycket på var sitt håll. Tänker ibland att det på vissa sätt måste varit så mycket enklare när man levde i små bosättningar eller byar där liksom ”alla” uppfostrade barnen och hjälptes åt med saker tillsammans. Det är säkert en skev bild i mångt och mycket, men samtidigt är vi väl inte i grund och botten gjorda för att vara ensamma utan mer flockdjur. Nu är jag ju inte ensam på så sätt att vi är två föräldrar som jobbar ungefär lika mycket med barnen (och annars också), hade jag varit ensamstående vet jag inte vad jag gjort.
Så, i dag är en skitdag. Får jag sova lite bättre i natt kommer allt kännas mer överkomligt och inte lika stort och mörkt som det gör i dag – det VET jag ju rent logiskt och erfarenhetsmässigt. Men det känns ju lika skit för det, och det får ju liksom göra det ibland så länge man inte ”fastnar” och det utvecklas till en depression tänker jag. Och som vanligt känns det mesta liiiite bättre efter att jag fått skriva av mig, så tack för att ni lånat mig ert öra (eller snarare öga). Sen blir det ju vagt – barnen är inte så små längre och deras integritet kommer ju såklart först, det går inte komma ifrån.
Ett hjärta till alla er andra som kämpar ❤
Hoppas era kamper går lättare och att ni har fler bra dagar än dåliga! ❤
Jag är så dålig på att fejka. Fejka gott humör, fejka att jag tycker om nån som jag inte gillar, fejka att jag är intresserad av något jag inte är intresserad av (fast på sista punkten handlar det minst lika mycket om den som berättar, är det nån jag tycker om så gillar jag att lyssna ändå).
Nej att jag är lättläst och lätt-tolkad är det nog inte många som tycker, men jag är i alla fall genuin i mitt bemötande mot folk. Vilket i och för sig inte innebär att det är så det uppfattas..
Faktiskt så tänker jag själv att det egentligen är en ganska bra egenskap, även om den ibland ställer till det för mig. Jag skulle säkert kunnat knyta mer kontakter om jag kunde fejka intresse för folk jag inte känner för, men det GÅR inte. Men det bra med det är ju att alla personer jag tycker om att prata med och gärna gör så med, är ju personer jag genuint tycker om. Så verkar jag tycka om att prata med just DIG så gillar jag nog dig, som person. Okomplicerat liksom.
Men ibland blir det ju då dumt här, när det far runt en MÄNGD olika saker som jag inte kan prata om av olika anledningar, då får jag svårt att skriva här med. För jag kan ju inte fejka något halvglatt inlägg när det är en massa problem som virvlar runt i skallen – och alltså har det varit tyst här ett tag. Det är fortfarande lika många saker jag inte kan skriva om, men samtidigt så saknar jag ju SÅ att skriva, så jag får väl skriva om att jag har svårt att skriva? Jag brukar ju annars skriva om exakt det jag känner för stunden, men det funkar ju inte med alla saker.
Kanske, kanske finns det en liten ljusglimt framöver, en möjlighet som jag hoppas kan bli något bra, men det är alldeles för tidigt än för att veta. Det hindrar ju inte en från att bara dagdrömma lite, och kanske var det just därför jag ändå kände för att sätta mig och skriva här i dag ändå. Det är en liten chans att det blir som vi vill, men ibland gör ju själva möjligheten att man ändå får något positivt att låta hjärnan jobba med lite och det hjälper ganska bra tycker jag.
Det är en ljusglimt orelaterad till de skitsaker som hänt i övrigt, och jag vågar inte hoppas på mer än just att det blir lite dagdrömmar. Men om den HÄR punkten lovar jag att återkomma, inom kort, för när jag vet hur det blir då kan jag också berätta om det, till skillnad från det mesta annat just nu.
Känner mig lite lätt småhängig med huvudvärk i dag, så har jobbat hemma hela dagen. Har haft sällskap av maken som jobbar hemma typ hela tiden och tonåringen som haft ont i halsen. Dagen har som vanligt gått ganska fort, för det är så mycket att göra, men den har också eventuellt innehållit ett par utbrott av livs-frustration från undertecknad. (För att undvika missförstånd – jag trivs jättebra på mitt jobb)
Men alltså jag översköljs ibland av sån frustration att jag bara har lust att skrika rakt ut ibland – ÄR DET DET HÄR DET GÅR UT PÅ?! Eftersom jag nu med mina kollegors mått mätt är nästintill pensionär och man själv känner av att man inte är 20 längre så måste man ju på något sätt inse att det är himla lätt att nåt händer. Nån man känner eller man själv – man kan bli sjuk, råka ut för en olycka, ja men ni fattar. Lite ”livet är så skört”, ni vet.
Det hade ju varit enklare om jag visste lite VAD det är jag känner att jag saknar (ja just nu är det ju en massa saker, men den här frustrationen är ju inte pandemi-unik). Så att man tänker att ”om jag visste att jag skulle dö om ett tag, vad hade jag velat göra då?”. Eller ja, det blir ju inte rätt heller, för VISSTE man så skulle man ju inte jobba en dag till utan bara typ resa (om det går) och hänga med familj och vänner, men så kan man ju liksom inte leva i verkligheten.
Kloka människor säger ”sätt upp delmål, ta ett steg i taget” men det är ju jävligt svårt när man inte vet exakt vad det är man vill? Och en del saker som man vill – tex bo på landet och ha en hund – det är ju sådant som bara går att påverka till en viss del och det vi kan påverka det gör vi ju. Dvs vi letar aktivt efter mark och valpar i nämnda exempel.
Exempel – jag vill gärna åka mer längdskidor, men jag kan ju inte påverka om det kommer snö nog. Eller jo, jag kan åka uppåt norr någonstans, men eftersom jag är den enda i familjen som åker längdskidor känns det inte som ett riktigt görbart alternativ för bara mig. Jag KAN däremot se till att åka så fort det finns möjlighet, och det gör jag ju med.
Klart det här är priviligierat, jag har möjligheten att sätta högre mål för vi har två fasta inkomster, en familj, hälsan och kan betala räkningarna varje månad utan att det är ett pussel. Men för den delen är det ju ändå en frustration? Sedan ska det heller inte misstolkas som jag inte är nöjd med det jag har – för det är jag, det mesta har jag eller vi jobbat hårt för, men när det känns som det saknas en pusselbit, vad gör man då?
Är alla sådana här? Eller är det bara jag? Är det den jäkla ambitiösa ”duktiga flickan” i mig som bara inte kan finna sig tillrätta i det som är, eller är det bara en mänsklig jakt på att göra saker bättre?
Edit… Gud vad sur och trött på mig själv jag blir såna här dagar.
Om ungefär en vecka beräknas det födas valpar hos ”vår” uppfödare. Jag spenderat kvällarna med att läsa om hundfostran, foder och valptiden, och om någon tror att vi funderar på att skaffa valp med ett rosenskimmer så kan jag meddela att det gör vi absolut inte. Jag läser om de besvärligaste sakerna, om valpar som ska ut och kissa varannan timme HELA dygnet i början och självklart tvivlar jag. Kommer vi orka, herregud vad mycket de ska aktiveras, vad händer om… Osv. Maken tänker likadant.
Men sen tänker jag på hur naturligt det känts att ha hundarna vi lånat här hemma, på att en hund varit nåt jag önskade så mycket när jag var liten, på hur underbart det vore att ha med en hund på våra skogsturer och tänker att jo, men kanske.
Sen pratar vi om det här hemma, på allt som kan bli jobbigt, och vi inser att även utan rosenskimmer så vill alla ha hund. Vi pratar med barnen om att det blir jobbigt, om att det kommer behövas hjälp från dem vid enskilda tillfällen fast de inte är sugna (det här är väl mest nåt O förstår, de andra två är lite för små) och känner lite att har vi tagit oss så här långt i livet ska väl inte en valp (eller unghund) få oss på fall direkt.
Jag vet, vi åker och tittar på valparna när de kommit, så blir det nog lättare att göra en objektiv bedömning 😜 (bild från tidigare kull hos xoloanne)
Och om, bara om, jag får dagdrömma en kort liten sekund om att vi någon gång flyttar ut lite mer på landet, då vore det extra fantastiskt med en hund. (Ps, vi har inget rosenskimmer över tankarna att flytta till landet heller, även om det kanske kan låta så när jag skriver kort om det här)
Alltså, känslan är väl någon form av skräckblandad förtjusning över tanken på denna eventuellt blivande familjemedlem. Vad tror du om det hela?
godatankar.com 