Saker jag vill:

5 augusti, 2018 / LindaG / 1 kommentar

Åka på en vandringsresa

Ha/gå på kräftskiva
Skriva en bok
Prova att ha en liten gård
Bli bloggare på heltid
Gå ut med tjejkompisar och dricka bubbel
Lära mig fota på riktigt
Magiskt tappa mina sista mamma-kilon så jag kan gå och shoppa loss på kläder i min vanliga storlek och kombinera med min vanliga garderob utan att det sitter åt oskönt
Vinna pengar så man kan göra precis vad man vill eller åtminstone till att shoppa ovanstående garderob
Gå på bröllop
Hälsa på kommande bebisar
Åka på all inclusive och inte lyfta ett finger på minst en vecka
Åka ut i skogen och vandra med alla pojkarna
Fira att jag och maken varit ihop helt galet länge, 19 år nu i höst
Bli självhushållande
Träna så jag återigen känner mig pigg, frisk och stark
Se nya mission impossible på bio
Prata mer med maken

Allt rakt upp och ner från en söndagstrött hjärna, liggandes i sängen medan jag väntar på att Filip ska somna bredvid mig. Stort som smått, när man väl kommer på saker man VILL gäller det att skriva ner det. Ska försöka utveckla alla punkterna ovan för att se vad jag kan göra för att det kanske någon gång ska gå att uppfylla dem.

Några orelaterade bilder från dagens höjdpunkt, picknick i stadsparken. Typ det enda sättet för att hinna sitta och äta båda två samtidigt en kort stund och prata.

Framtidsdystopi

31 juli, 2018 / LindaG / 14 kommentarer

Vi har börjat kolla på The Handmaid’s Tale. Jag hade bara sett nån reklam och avfärdat den som ett historiskt kostymdrama eller nåt, men det var ju helt fel! Det är ju en framtidsdystopi som utspelar sig i princip i nutid och jag har aldrig sett en serie som, samtidigt som den är asbra och spännande, får mig att känna mig så illa till mods? Det känns som den snuddar vid hur lätt det kan gå fel i samhället och hur nära det är att allt vi tar för givet nu bara rycks bort.

Kanske reagerar jag mer nu när man ändå redan är konfunderad över vad som ska hända med världen rent klimatmässigt, jag har hört reportage där man pratar om ändringarna som kommer – inte som spekulationer längre utan som ren fakta, bara med en något oklar tidslinje, och det är banne mig läskigt.

Måhända har jag bara mycket fantasi, men allt som händer får mig ännu mer att känna att jag vill ha en gård – med eget vatten och egen elproduktion. Där man har möjlighet att odla (herregud vad jag skulle behöva lära mig mycket) så man kanske klarar åtminstone en liten del av det man behöver. Är det bara jag som får den känslan? Och kommer jag se tillbaka på det här om 40 år och skratta åt att jag trodde att det behövdes – eller kommer jag vara enormt tacksam för att vi tänkte så? Är det kanske bara naivt att tro att det ens skulle hjälpa? Det är ju lite läskigt att ens skriva om det, för på ett sätt låter det så himla fånigt, men jag tar väl klivet ändå, för nog måste väl NÅN mer fundera på det?

Nu spelar det ju inte så stor roll så länge vi inte hittar det vi vill – helst bara mark (5-6 hektar) med VA-anslutningar (för säkerhets och enkelhets skull), inte för långt från där vi bor nu, där vi kan bygga ett eget hus… Haha, typ omöjligt att hitta….

Insikter

27 juli, 201827 juli, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Sommaren är ju en sån där klassisk tid för att värdera, omvärdera och fundera över sin tillvaro. Jag tror mig minnas att skilsmässor är mer vanligt på hösten efter semestern till exempel, troligen för att man dels kanske umgåtts lite ”väl” mycket men även för att det kanske blir mer tydligt att den bild man kanske trodde var gemensam inte var det. Insåg just att det lät som vi ska skilja oss, men det menade jag inte alls, haha… Det är väl dessutom efter semestern många söker sig till nya jobb med.

Det jag var ute efter är ändå lite det här att till slut när inte vardagen springer på i riktigt samma tempo så kan man ändå utkristallisera lite vad man vill och inte vill, det trots att det inte finns många sekunder att tänka på med 3 barn. Har de senaste dagarna nästan lite förbluffat slagits av en stark vilja att dels fixa till trädgården lite mer (äntligen kom lite inspiration) och dels av en känsla att jag vill vara i naturen lite mer.

Även om typ allt är torrt och bränt i trädgården nu så ser det ut att bli en makalös äppelskörd, vilket gör mig orimligt glad!

Det sistnämnda är däremot inte heeelt okomplicerat, dels känner jag att det precis som med vissa andra saker byggs upp ett motstånd när man inte gjort det på länge (det känns krångligt och ”jobbigt”) dels så är det ju i alla fall just NU för varmt helt enkelt.

Eftersom jag ändå kände att jag blev lite sporrad av de här två tankarna så gjorde jag två snabba och just nu görbara åtgärder – jag började planera i trädgården och gjorde en intresseanmälan till scouterna för barnen (haha, hej projicering!). Såklart efter att ha pratat med dem…

Annars tycker jag ofta det är lättare att fundera ut hur man INTE vill ha det snarare än hur man VILL ha det, så jag suger glatt åt mig de tankar jag nu får!

Har du kommit till någon slags insikt under sommaren?

Din inre kritiker och vän

22 juli, 201822 juli, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag är en av mängder med folk som följer yogagirl (Rachel Brathen). Jag började nog mest för att hon var gravid ungefär samtidigt som mig och då var det lite extra kul att följa henne, men sedan dess har jag stannar kvar. Min upplevelse av henne är att hon känns lite som en lillasyster, hon är typ 9 år yngre än mig och mycket av det hon skriver är kanske lite naivt, men på ett väldigt skönt sätt. Hon delar med sig massor av sig själv, sina känslor, sina problem och sina humörsvängningar och det känns lite som en nära vän eller syster som man pratar med (även om nu kommunikationen är från enbart hennes sida).

I vilket fall, hon har även en podd (tror hennes Instagram är störst annars), som jag visserligen ytterst sällan har tid att lyssna på men jag brukar skumma igenom dem skrivna versionen på hennes blogg när den kommer.*

I veckan här handlade det i alla fall om de två olika röster man har inom sig – sin inre kritiker och sin inre bästa vän. Kritiken är den som talar om för dig att du inte duger, att du inte kan, att du inte är värd och att du borde vara bättre, medan vännen är just den röst som säger det en vän hade sagt om kritikern fått prata högt – att du VISST kan, att du gör ditt bästa och att du duger. Inga nyheter direkt men oftast kanske inget jag reflekterar aktivt över. Naturligtvis går det där lite i perioder, ibland får kritikern mycket utrymme och ibland nästan inget, beroende på humör, stress, trötthet och yttre kritik.

Inte lika dramatiska fighter mellan de två just nu kanske…

Min kritiker har numer lagt ner sitt snack om hur jag borde se ut (hurra, 39 år senare) och förekommer nu ganska sällan, men när hon dyker upp så är det för att sätta ett vasst finger på mitt föräldraskap oftast, även om andra områden oxå kan få sig en känga.

Min inre vän har en tjurigt envis röst vid de tillfällena, när hon lite trumpet muttrar att jag visst är en bra förälder, eller i alla fall gör så gott jag kan, annars är hon nog inte lika tydlig i sin röst.

Jag tänker lite att det här ändras med åren, att man liksom rensar bort lite av sin kritiker på samma sätt som man till slut bryter med en kompis som bara tar energi? Har inte riktigt någon tanke gällande sin inre vän här, behövs hon bara inte mer eller kommer hon fram mer med åren?

Lite svammel från mig så här en söndagsmorgon bara, men vad säger din inte kritiker/vän till dig, och har det ändrats med åren?

* Om du ska lyssna på ETT avsnitt så lyssna på det när de ska flyga med dottern och allt blir katastrof. Har aldrig skrattat så mycket åt en podd!

Vad tänker du på?

18 maj, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

När jag läste Angelicas inlägg om ensamhet häromdagen så kände jag lite igen mig, inte nu längre så mycket, men de senaste åren har jag ändå gått igenom någon slags…fas? Inlägget fick mig sen att reflektera över om ”alla” är likadana, dvs går runt och tänker en massa på hur saker känns och ens existens, eller är ”vi som bloggar” lite mer fundersamma av oss och gillar därmed att blogga? Lite hönan eller ägget, om ni förstår hur jag menar… Själv tycker jag att det hjälper mig att få ordning på tankar och känslor att formulera mig på bloggen.

Alltså, så fort jag är själv och typ inte har tusen akuta saker i huvudet (t.ex. vad ska vi handla/äta, vem fixar det ena med det andra, hur blev det med mötet på jobbet, har barnen gjort sina läxor mm) så funderar jag hela tiden på … jag vet inte, men typ vad jag vill/vad jag känner/hur jag mår osv. Haha, det ska tilläggas att det väldigt ofta uppkommer blogginlägg när jag står och funderar i duschen tex, en av de få stunder man har i lugn och ro där man inte gör så mycket mer än just reflekterar. Men det här är inget jag någonsin direkt diskuterat med vänner faktiskt, så jag vet inte – är vi alla likadana? Eller vad fyller DITT huvud när du får tid att filosofera fritt? Är det otroligt knäppt/förmätet av mig att inte ha känslan av att alla funderar kring saker lika mycket som jag gör? Jag lägger absolut ingen värdering i det och det hade nog varit skönare att INTE tänka så mycket alla gånger. Men nyfiken är jag nu, vad tänker du på?

Psst, jag hämtar såna här bilder gratis från Pexels! Perfekt till inlägg där inte vanliga foton passar.

Det där med vaccin

6 maj, 2018 / LindaG / 4 kommentarer

Fan vad jag hatar när det finns vaccin men som inte ingår i allmänna vaccinationsprogrammet. Dels blir det dyrt men dessutom måste man själv försöka fatta ett aktivt beslut om huruvida man ska ta (och ge sina barn) vaccinet. Det jag pratar om nu är såklart fästingvaccin (TBE), precis som alla överallt pratar om känns det som?

Vi försöker ju ta oss ut i skogen så ofta vi nu kommer åt, hela familjen, och jag siktar väl inte direkt på mindre sådan tid för oss (vi ska ju ut i dag tex). Samtidigt har vi inte direkt haft några (en hjortlusfluga och ett fästing) fästingbett tidigare, men å andra sidan var det ju bara för ett par år sedan vi började vara i skogen. Så, nu har vi väl fattat beslutet att vi SKA vaccinera oss hela familjen, har tid i morgon, men jag känner ändå inte att det är HELT självklart att det är rätt val? Hur resonerar ni? Kan inte bara nån riktigt insatt säga med 100% säkerhet vad som är rätt val?

Sommarlöften

22 april, 201822 april, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag sover i Filips rum när telefonen ger ifrån sig ett pling som indikerar att den yngsta familjemedlemmen är vaken och redo att börja dagen.

Klockan är 06:15 och jag stapplar ograciöst bort till vårt sovrum för att hämta honom. Som vanligt möts man av ett brett leende, även om jag är lite väl nyvaken så är vi ändå morgonmänniskor, han och jag.

Vi lämnar maken i sängen och går ut i vardagsrummet. Jag sätter Filip vid fönstren mot baksidan och tar på mig träskor, dags att släppa ut hönorna. På morgnarna är jag varm av mig och kliver ut i trädgården i bara nattlinnet.

Solens strålar värmer redan mitt ansikte men luften är sval mot mina bara ben, mättad av fukt från nattens dagg. Det är helt tyst ute förutom en mångfaldig kör av fågelkvitter, inga bilar och inga människor än så länge. Hönorna kluckar förnöjt när jag släpper ut dem på gräsmattan, som senaste veckan bytt ton från brun-grå till krispigt grön. I trädgården har små knoppar förvandlats till nya små blad och ger löfte om att det snart är mer än gräsmattan som skiftar färg.

Jag blir stående i några minuter och bara njuter av känslan att det snart är sommar, innan Filip bankar på rutan och vill ha sällskap.

Den här morgonen kommer jag spara, tänker jag, och går in och försöker få ner den på bloggen. Här fastnar bara en bråkdel, men känslan, den finns kvar i min kropp.

Bild av Henrik Rosén, tack!

Rörliga reflektioner

28 mars, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Herregud, jag har faktiskt testat typ allt när det gäller träning och kost, inser jag när jag började fundera på hur jag skulle inleda det här inlägget. Med ”allt” menar jag inte alla träningsformer som finns, såklart, men liksom alla sätt att träna på? Från att ha vuxit upp med simträning ”för det var nåt man gjorde”, till att i övre tonåren och upp till 30-årsåldern vara den där ”man borde börja träna”-sporadiska typen och sedan vidare till ”tränar 8 pass i veckan” varianten.

I 20-årsåldern var jag, som de flesta, totalt opåläst och gick nog mer på ”veckotidningsträning”, ni vet ”träna XXX i 8 veckor och bli smaaaaaal”. Efter en vecka slutade man för det gav ju (såklart) inga omedelbara resultat och det var mest bara oinspirerande. Min vändpunkt blev när jag började med kickboxingen igen, det blev en riktig nytändning på att det verkligen kan vara superroligt att träna och jag kände ganska snabbt att jag ville komplettera med bl.a. styrketräning för att bli bättre. I samma veva hade jag några kompisar som började träna styrketräning och jag hängde liksom på i drevet där, läste på massor på tex styrkelabbet (bra sida) och drack proteinshakes till frukost, lunch och middag. När jag märkte hur fort, relativt sett, man fick ganska markanta resultat med tung styrketräning blev det i sig en morot för att driva det vidare. Jag envisades med att försöka lära mig jogga (det gick inget vidare), jag började med yoga och träningarna var hårda och frekventa. Men, sen började jag känna att jag ville ha ett barn till, så kickboxingen fick stryka på foten – det var nog ändå på G för jag hade börjat bli rädd när vi sparrades. Efter nästan två år lyckades vi till slut bli gravida, men då hade träningen ändå redan minskat till mer normala 4-5 pass i veckan. Jag var superglad över att kunna hålla i träningen långt in i graviditeten och det gjorde att jag mådde rätt bra fysiskt. Sen kom ju Filip och även om jag fick en bra start igen med träning så blev jag ju sjuk typ en hel sommar därefter och fick börja från NOLL igen. Det har varit sjukt trögt…

Någon gång runt där jag var mest vältränad.

Nu känner jag lite så här, FAN vad stark jag var när jag tränade som mest??? Visst, jag hinner inte med mer än 2 korta styrkepass i veckan samt ett pass yoga nu, men JÄKLAR vilken skillnad?!?! Störst skillnad är det nog på bålen, för när jag började med kickboxingen blev ju magmusklerna superstarka i ren självbevarelsedrift och sen märkte jag inte av dem så mycket när jag började styrketräna. Nu har jag fokuserat nästintill uteslutande på inre bålmuskler, ”korsetten”, och då är det en jäkla skillnad i vad jag orkar vill jag lova. Sen är jag såklart tyngre nu med, det påverkar ju alla övningar där man tränar med kroppsvikt, men ändå. Vid det här laget har jag ändå fått tillbaka en hel del muskler och ändå klarar jag bara typ hälften av de vikter jag klarade förr – obs, mitt mål är inte att klara tunga vikter längre utan bara att hålla mig frisk och stark så jag tränar ju heller inte alls så mycket.

Det bästa med att jag hade min extrema träningsperiod var att jag verkligen lärde mig hur man bör träna för att träna ”rätt” och effektivt samt att jag lärde mig massor om kosten. En annan bra sak är att det känns bra att veta att man KAN komma dit jag var, men det är helt klart sämre att veta hur mycket jobb det kräver. Det sämsta är att det är nästan omöjligt att inte känna sig klen nu när jag tränar eftersom jag vet vad jag brukade orka lyfta…

Jag känner mig himla nöjd med mitt upplägg nu, två korta styrkepass (på lunchen när jag jobbar) och ett pass yoga OM jag också kan få till någon form av konditionsträning. Nu när jag har åkt skidor har det varit heeeelt perfekt, det gav så mycket mer än att gå en promenad, men nu har jag liksom inga riktigt bra alternativ? Promenader i all ära, men just kondition ger de ju inte direkt och springa ÄR verkligen INTE min grej. Svårt. Kunde man komma ut och vandra lite mer kuperat nån gång varje helg skulle det ju vara perfekt, men det finns ju varken tid eller möjlighet till det som det är just nu.

Det bästa med att träna är att man känner sig pigg och stark så man inte känner att det är ens fysik som begränsar en! *längt*

Egentligen hade jag tänkt skriva lite om kost och sånt med men nu ser jag att det här inlägget redan blivit jättelångt, jag som bara tänkte skriva några rader, hahaha! Det blev väl inte sådär vansinnigt intressant det här, men ibland är det kul att ta ett steg tillbaka och se på saker i sitt liv med lite vidare perspektiv.

Tre pojkar

22 mars, 201822 mars, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

När vi väntade Filip (som vi då inte visste var just en Filip) så tänkte jag att det hade varit himla kul att se hur en tjej skulle bli, men faktum är att i samma stund som han föddes så blev jag så himla glad att han var en kille ändå. Fråga mig inte varför, kanske är det någon form av naturlig instinkt eller så, men nu känner jag inte alls något sug efter att skaffa fler barn ”för att få en tjej” med. Vi har tre pojkar och de två stora barnen är så olika varandra som man kan vara tror jag. Filip har absolut en egen personlighet, men exakt hurdan han blir är ändå svårt att säga så här tidigt. Han är i vilket fall en väldigt nöjd kille som ofta är glad, så det är ju en bra grundförutsättning!

Nu när han fyllde 1 var vi på JP och fotade, som vi gjort med de andra barnen, och nu när jag fått hem kortet ställde jag upp dem på rad bredvid varandra – alla barnens 1-års foton:

Ser ni vem som är vem? Skriver ut det längst ner i inlägget*.

Vi har sagt att vi tar en bild på dem var upp till de är 10 år och sätter upp på deras rum, just för att det är så kul att kunna se och jämföra. Det kändes himla stort att Filip är så stor nu att han fått en egen bild!

På ett sätt kan jag känna att det är extra viktigt att vi har det jämställt här hemma när vi har pojkar, de måste se att mamma och pappa kan göra, och gör, samma saker i ett hem. Sen blir det ju lite skillnader utifrån vad man är intresserad av – jag gillar ju att laga mat så det blir ofta jag på helgerna som gör det, men när pappa är hemma med dem så lagar han såklart mat, som exempel. Just det att vi är hemma båda två känns viktigt med, att de ser att man delar lika på föräldraansvaret. Kommer det små kommentarer någon gång att något är ”tjejigt” så försöker vi bryta ner det och få dem att se att det inte är ”tjejigt” att tex dansa, eller vad det nu kan handla om. Vi gör så gott vi kan i alla fall, även om det garanterat blir en massa saker man missar själv.

Nåväl, nu sover i alla fall Filip så jag ska passa på att göra lite lunch till mig själv. Ha en bra dag!

*Det är Oliver (nu 11), Lukas (nu 7,5) och Filip (1), inte så svårt att se kanske. Tycker Filip blir lite av en blandning av de andra två?

Ödmjuka Insikter

1 mars, 20182 mars, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Konstigt det där, hur man helt plötsligt kan komma till nya insikter om sig själv. Eller ja, plötsligt och plötsligt, man går väl och funderar på en massa saker hela tiden men ibland märker man vad det egentligen är man går och funderar runt. På sistone har jag känt mig så himla hudlös, som om allt i omvärlden bara tränger igenom den ytan man oftast har annars, och jag har i vanliga fall ett STARKT grepp om den ytan. Kanske är det för att all energi går åt till att hålla undan känslorna kring en specifik sak som gör att alla övriga intryck går igenom helt ofiltrerade, eller så är det för att jag fått ett till barn eller bara för att jag börjar bli ”gammal”. Först tyckte jag det var fruktansvärt jobbigt, som tex när jag verkligen höll på att helt bryta ihop och fulgråta under den tecknade filmen Coco, men nu, på ett väldigt försiktigt vis, så tänker jag att jag faktiskt till och med kan uppskatta det? Det går ju inte filtrera känslorna så goda så väl som dåliga tränger ju rakt in, men på ett sätt har det ju sin tjusning att ”låta sig” känna mer. Ja herregud, nu låter det som jag är nån form av isdrottning i vanliga fall, men så långt vill jag inte sträcka mig. Jag har bara haft ett behov av att ha alla känslor under kontroll tidigare, om ni förstår mig?

En annan sak kom jag på just idag faktiskt. Insikten slog mig när jag var på väg hem i bilen från ett himla trevligt restaurangbesök med vänner. Det började med en känsla av att jag är så himla glad och tacksam för de vänner jag har nu, men så kände jag mig också lite sorgsen över de nära vänner jag haft som jag numer bara finner i periferin i mitt liv. Åtminstone fyra väldigt goda vänner har jag ”tappat” genom åren och jag har aldrig riktigt förstått hur eller vad som har hänt. Det kan jag väl fortfarande inte direkt sätta fingret på, men däremot kom jag på att jag har aldrig lärt mig hur viktigt det är att behålla de vänner man har och hur man gör det. Det låter kanske sjukt konstigt, men jag kan inte minnas en enda gång under min uppväxt när vi pratade om hur man ska förhålla sig till sina vänner för att få de förhållandena att hålla. Mina föräldrar hade i princip inga egna vänner så jag antog väl att det var så det var, att man växte ifrån dem liksom och därmed har jag nog inte förstått riktigt hur man gör för att behålla dem. Det här låter himla konstigt när jag skriver det, men det är väldigt svårt att förklara känner jag.

I vilket fall så saknar jag er, mina ”gamla” kompisar, bara så ni vet! Och ni som finns i mitt liv nu, herregud vad glad jag är över att ni fortfarande hänger fast vid mig, trög som jag är… Jag är så himla glad över alla fantastiska vänner jag har runt mig nu och jag hoppas att jag får fortsätta ha lika stor glädje över ert sällskap!

Ta hand om er alla, och en stor kram till mina vänner, gamla som nya!