Att skriva eller inte skriva

10 oktober, 2017 / LindaG / 7 kommentarer

Igår hade jag väl en dag av lite svajig karaktär, men den slutade bra – maken och jag delade en flaska vin över lite goda ostar och kallskuret och pratade en lång stund, precis det som behövdes kände jag!

En av de sakerna vi pratade om lite kort var att jag skulle tycka att det vore vansinnigt roligt att skriva en bok. Ja, ingen biografi (hahaha) eller så utan en skönlitterär bok av något slag. Jag har sedan jag var lite slukat böcker i parti och minut och har åtminstone en känsla av vilken typ av böcker jag själv gillar, dessutom tror jag faktiskt att jag skulle kunna skriva den ganska bra – rent språkmässigt. Däremot finns det ju en massa saker jag inte kan när det kommer till att skriva en bok, hur lägger man bäst upp strukturen, hur håller man ihop storyn, HUR ska man kunna bestämma sig för en och samma story och en massa andra frågor.

Shit, tänk vilken känsla OM man skulle få publicera en bok på riktigt.

Men vad tror ni, ni läser ju ändå det jag skriver här – även om språket i min blogg såklart blir mer av ett talspråk (och ibland ganska splittrat när barn och verklighet kommer mellan), tror ni att det skulle kunna bli nåt vettigt? Förstår ju att det är stor skillnad mot en blogg såklart, det beror ju på hur boken BLIR, men är jag helt ute och cyklar eller skulle jag faktiskt kunna i små ministeg börja fundera lite närmare på det här?

På något sätt känns det lite… jag vet inte, pinsamt? Att någon skulle läsa saker jag har hittat på liksom, på något sätt känns det mer utlämnande än att skriva om personliga saker på bloggen, jättekonstigt. Nåväl, vore kul att höra vad ni tänker, jag vet i alla fall att jag kommer fundera vidare på det här ett tag framöver.

Back to work

2 oktober, 2017 / LindaG / Lämna en kommentar

Idag har jag alltså jobbat min första dag sedan Filip föddes. Det var en start i 180, så att säga, för det är en av våra större mässor (när det gäller innehåll som rör min tjänst) som börjar på onsdag så det var rätt in i hetluften. Inte helt fel iofs, de här dagarna precis innan en mässa börjar är alltid väldigt roliga, speciellt inför Elmia Garden.

Jag kunde i alla fall snabbt konstatera att jag (eller åtminstone min arbetsinsats 😉 ) var grymt efterlängtad, så det kändes ju absolut bra 🙂

Efter att ha svarat på frågan ”hur känns det att vara tillbaka på jobbet” ungefär 83 gånger så kom jag nog faktiskt på vad det är som gör att det känns lite som ”semester” att jobba, även när det är så hektiskt som det är nu. Med barnen så ger jag ALLT av mig själv, det finns knappt nåt kvar till vare sig mig eller maken när kvällen kommer, vilket gör att man är typ utmattad, även fast inte barnen är vare sig särskilt besvärliga eller krävande. Men ändå, med Filip blir det ju allt jobb som kommer runt en bebis, med de stora ska man lyssna, prata, göra läxor, planera, förmana och tjata. Det ska lagas mat, serveras mellis, man ska kontakta deras kompisar, planera och fixa runt deras sporter och aktiviteter och allt annat, förutom att hushållsarbetet liksom självklart faller tyngre på den som är hemma hela dagarna.

Missförstå mig rätt, jag klagar inte – eller i alla fall är det inget jag skulle vilja ändra på direkt, men det ÄR jobbigt. Däremot har man ju igen det,, att vara hemma med barnen känns ju mer grundläggande meningsfullt än att jobba, om ni förstår hur jag menar? Man ger allt, men får oxå allt som är viktigt tillbaka… Ett jobb är ändå bara ett jobb och även om man gör sitt bästa och är engagerad på jobbet med så blir det ändå bara ett jobb. Så får man nog inte säga i dagens samhälle förresten, det är lite fult att inte ge hela sin själ i sitt jobb, som om man gjorde jobbet sämre då (vilket inte är fallet).

När man jobbar 2-3 dagar i veckan får man en paus från hemmalivet – och en låååång weekend från jobbet, vilket på många sätt ger det bästa av två världar! På jobbet får jag äta, kissa och prata i fred, bara en sån sak 😉

Så, det var mina tankar om hur det känns att börja jobba igen 🙂

Vänskap

29 juli, 201730 juli, 2017 / LindaG / 1 kommentar

Hittade en så intressant lista om vänskap hos Underbara Clara, så jag kopierade den. Ganska bra att fundera över sånt här ibland känns det som 🙂

Hur är du som vän? Fasen vad svårt att säga. Lite svårtillgänglig kanske, familjen kommer ju först på listan och det är inte så himla mycket tid kvar sedan. Plus att jag behöver lite egentid för att orka vara en bra vän. Men annars är jag nog ganska avslappnad och okomplicerad tror jag???

Sämst som vän? Ibland blir jag lite för lat, orkar inte ”gå ut” (ja ok, nu var det evigheter sedan det hände men ändå) eller hitta på saker. Och så kanske lite tråkig med, nu för tiden åtminstone, orkar inte komma med så mycket initiativ till saker längre, eller vara den som drar ihop nåt.

Vad stör sig dina vänner på med dig? Hahaha, säkert en massa saker… Ibland att jag är för tyst och bara lyssnar ;-), en del blir nervösa av det. Att jag är tämligen envis kan säkert också vara irriterande ibland.

Återkommande vänproblem? Vid ett par tillfällen har jag ”blivit av med” vänner utan att jag själv förstått varför, så jag har helt klart nån form av brist på att läsa av något antar jag?

Helt orelaterad bild på en sjukt fin sommardahlia jag har i trädgården 😉

Typiskt för dig som vän? Tämligen lojal, enkel och snäll. Är väldigt gärna med på ett hörn men är absolut inte den som hörs mest om vi är flera (såvida jag inte är på extremt gott humör eller möjligen lite full, då blir jag pratglad som bara den ibland). En annan sak som kanske inte är så självklar som jag tror att den är, är att vänner alltid är välkomna och därför missar jag kanske att jag borde bjuda in dem, men jag tänker liksom att om de har tid över så får de alltid komma hit.

När blir du sur? Hmmm. Svårt att säga rakt upp och ner? När jag tar åt mig av nån kommentar och inte personen förstår det utan fortsätter. Men det är annars rätt sällan jag blir sur på kompisar, tycker jag.

Tråkigast med dina vänner? Att det är så svårt att hitta tid att träffas! Men det gäller ju även mig själv… När man ska pussla ihop jobb, barn och aktiviteter så blir det alldeles för lite tid över.

Önskeegenskap som vän? Jag önskar att jag vore bättre på att läsa folk, så jag inte blir av med vänner i onödan. Och jag önskar att jag kanske liksom…var lite mer intressant? Dessutom önskar jag att jag vore bättre på att visa hur mycket jag uppskattar mina vänner med, insåg jag just.

Värsta sortens vän? Komplicerade människor där man spelar ”ett spel” och inte är äkta.

Bästa sortens vän? Äkta vänner, där jag vet att de står för och menar det de säger utan att krångla till det. Vänner man skrattar med!

Gemensamma drag för mina närmsta vänner? Tja, det är samma som under bästa sortens vän, jag har inte så många nära vänner men de jag har tycker jag så himla mycket om!!!

Jag saknar ibland att ha ett ”tjejgäng”, det verkar så mysigt, men det har liksom aldrig blivit så. De flesta gamla kompisar jag har, har jag bara lite kontakt med. Väldigt synd, men det är väl så det är liksom.

Gott och blandat

13 juli, 201713 juli, 2017 / LindaG / Lämna en kommentar

Vi har ju hållit på med dels lite trädgårdsprojekt och dels med att storstäda garaget nu de senaste dagarna när de stora pojkarna varit hos mormor och morfar, och då får man ju liksom huvudet fritt. Himla skönt, det är inte ofta tankarna kan flyga runt i lugn och ro annars.

De stora pojkarna brukar ju inte bråka LIKA mycket när vi är iväg på semester som när vi är hemma, men då har vi ju också dels mer tid för dem och mer uppstyrda dagar – även om det bara är med en utflykt till havet tex. Kanske det som saknas för att sommaren ska bli uthärdlig? Inte en semesterresa då, men lite mer uppstyrda aktiviteter? Men hur parerar man då att de ska leka med kompisar med, vi har inga platser över i bilen till kompisar längre ju…

Fick bli lite sommardahlior så länge i min höns-rabatt, visst blev det fint!

Vi är rätt duktiga på att inte samla på oss en massa saker, för även när vi rivit ut precis allt i stora delen i garaget så blev inte slänga-högen så stor. Skönt! Mindre skönt är hur trötta vi är i kroppen nu, både jag och maken… Jag har ju dessutom tryckt in lite gym, och han har kört Triathlon-mitt-i-veckan med IHKP uppe vid Axamo (grymt imponerad). Slutsats – när vi får hem barnen i eftermiddag måste vi vara klara med åtminstone den stora delen av garaget, så vi båda kan vila kroppen nån dag eller två.

På tal om träning – vi har kommit överens om ett jättebra upplägg nu i sommar, vi ska helt enkelt träna något varannan dag. Jättebra att veta att det är ”sin” dag och även jättebra att kunna få lite push av den andre. Jag varierar mellan gym och längre promenader, lite beroende på hur bra jag sovit – är jag för trött så blir det en onödigt stor påfrestning med gym för kroppen, även om det nog är den typen av träning jag behöver mest. Maken har som sagt kört lite triathlon-upplägg, väldigt kul!

Utflyktsmål jag vill åka till i sommar är ev. Skara sommarland – där har jag inte varit sen jag var typ 5 år. Men hur mycket folk kan man räkna med att det är där, kan det funka som utflyktsmål även med en bebis? Dvs är det så pass ”luftigt” att nån av oss kan sitta med Filip i vagn och ändå inte sitta jättelångt ifrån där de stora barnen och den andra föräldern är? Ett annat utflyktsmål är Borås djurpark, hoppas faktiskt komma iväg dit på lördag och möta upp med bror och hans sambo (som också tagit MC-kort i sommar, stort grattis till det!). På lite närmare ort tänker jag mig Attarpsbadet, dock måste jag köpa ett myggnät till vagnen först (det andra har typ blåst bort???) för det brukar vara en del getingar där.

Lyckan med en sladdis

26 juni, 2017 / LindaG / Lämna en kommentar

Alltså jag är så otroligt glad att vi ”skaffade” ett barn till. Citationstecken på skaffade, för det uttrycket får det att låta som nåt man bara bestämmer sig för och så blir det så, när det i verkligheten kan krävas både tid och medicinska insatser, om det går över huvud taget. Satt härom kvällen och insåg att vi sammanlagt försökt få barn i nästan sex år av våra liv, alltså så lång tid det tagit innan det blivit verklighet. Två, ett och två år innan barnen blev till. Det är rätt lång tid att gå och längta…

Men det var bara ett sidospår, tillbaka till min reflektion.

Nu är det väl visserligen säkert så att i och med att Filip är så pass lätt och rolig att ha att göra med så blir det hela mycket roligare och enklare än om vi haft en bebis med tex kolik – i alla fall tror jag det hade påverkat brödernas engagemang. Men, som vi har turen att ha det nu så är de S Å glada i sin lillebror! Så fort de ser honom så pratar och gosar de med honom och det är helt fantastiskt att se! Filip älskar brorsorna och pratar alltid tillbaka. Vi vuxna njuter också för fulla muggar – lite mer nu när vi är lediga båda två – och tar tillvara på den här tiden mer än vi kanske känt att vi kunde med de äldre barnen. Inte så att Filip är viktigare än de på något sätt, men man har lite mer distans och insikt i vad som är viktigt att man tar tillvara på.

Det är så häftigt att se hur en sån här liten människa kan berika en hel familj, Filip har verkligen gett oss något som vi gemensamt älskar! Bästa ”beslutet”* någonsin!

* Nu kom det där igen, ett ord som låter som om det är något man bara kan bestämma så blir det så. Men jag hoppas ni förstår hur jag menar. Vill passa på att skicka lite extra kärlek till er där ute som längtar och kanske försöker!

Fira eller inte fira?

6 juni, 2017 / LindaG / Lämna en kommentar

Det finns en sak jag börjat fundera (och störa mig) på, och det är att jag är så himla dålig på att fira ordentligt. Födelsedagar, högtider och annat man brukar fira toner jag liksom ner, vilket jag inte direkt funderat närmare på innan, men det är ju så jäkla dumt?

Jag menar, vardag är det ju jämt och visserligen tycker jag att jag åtminstone försöker ta tillvara de dagarna, men det är ju ett stort slöseri att inte fira det som går att fira. Jag känner mig dessutom som en dålig förälder som inte ger mina barn några traditioner, liksom varför?

Ibland, eller kanske ofta, är det för att jag är bekväm, varför gå och titta på en påskeld i fem plusgrader och duggregn? Massa folk och dessutom svinkallt, ungarna är uppe för sent och blir därmed en pest dagen efter, men ändå, de får ju inga traditioner???

Vardagar och helger firar vi nästan bättre, eller vi hittar snarare på saker då. Här är från när vi var i Gränna och testade glass.

Ta nationaldagen idag tex, just nu hade jag nog stannat hemma med min mjölkstockning ändå (har gått över ont-i-hela-kroppen-fasen och in i nån slags kallsvettningar) men i ärlighetens namn tror jag inte vi hade firat direkt ändå. För övrigt, hur firar man just nationaldagen? Födelsedagar likadant, vi firar ju barnens men är dåliga på att fira våra egna (maken är bättre på att fira mig än jag honom ska tilläggas), jag vet egentligen inte riktigt varför.

Det här är något jag redan nu känner att jag liksom ångrar, att vi inte firar ordentligt och att vi inte ger barnen traditioner, så nu ska jag försöka skärpa mig och FIRA MERA!

Hur gör du, firar ni mycket, inte alls eller nåt där emellan?

Jag vill ju gärna ge barnen en känsla av att de, vi och en massa andra saker är värda att fira!

Reflektioner

30 maj, 2017 / LindaG / Lämna en kommentar

En av de bästa sakerna med att ha en blogg (sedan snart 7 år faktiskt!) är att man kan gå tillbaka och läsa vad man gjorde, tyckte och tänkte tex samma månad fast för flera år sedan. Jag spenderade en stund häromdagen med att läsa igenom lite gamla inlägg, det är jätteroligt att se hur man tänkte när de andra barnen var små och så. Insåg också att jag skriver mycket mindre privat nu för tiden, det känns som jag har svårare att dela med mig av mig själv förutom till de allra närmaste. Däremot har jag mycket mer bilder nu, det kan jag sakna i de gamla inläggen för det hade varit kul att se nu.

Nu för tiden har jag ju väldigt mycket mer besökare med, men de flesta är faktiskt ute efter mina recept, vilket känns väldigt roligt – de besökarna kommer oftast via MyTaste där jag just idag ligger på plats 18 (!!!).

En personlig insikt jag fått nu i dagarna är att jag, så länge jag bara är hemma här med familjen, inte har ett dugg dumma tankar om min kropp. Här hemma känner jag mig fin som jag är och det hinns inte med så mycket mer än att bara vara tacksam att kroppen funkar bra. Det är en sak jag önskar att jag kunde ta med mig när jag börjar jobba sen, men vi får väl se…

Samtidigt saknar jag så vansinnigt mycket att vara stark och ”lätt”, nu känner jag mig svag och tung, så även om jag inte har ”ont” av mitt utseende så längtar jag väldigt mycket efter att få tillbaka min starka kropp. Den senaste veckan har det inte blivit någon styrketräning utan bara promenader, vilket känns i ryggen. Det har liksom inte funkat med Filip, och nu i helgen när jag tänkte komma iväg så fick jag ju mjölkstockning och då vill jag inte göra det värre med träning. Dumt dumt… Mitt mål och förhoppning denna veckan är att kunna komma iväg på ett pass yoga på torsdag, och åtminstone 1-2 pass styrketräning. Men det är en låååååång väg jag har att ta mig och det känns lite tungt helt enkelt. Eller mycket tungt, rättare sagt, jag vet hur mycket jag får kämpa för att komma i form – att ”bara” hålla den är ju liiiite lättare sen.

Om några år kommer jag nog titta tillbaka på den här tiden, med en liten bebis igen, och säkert både sakna en del och vara lättad att andra faser är över. Hej på mig, i framtiden!

Annars försvinner dagarna iväg snabbt tycker jag, bäst är när maken är ledig och det inte är någon skola utan man har hela dagarna tillsammans, hela familjen – även om man i vissa lägen känner att det är skönt att vara själv med den här lille fisen med. Han är väldigt rolig nu, Filip, det händer så mycket och ingen dag är den andra lik – därav blir det svårt att planera in träning tex. Som igår, då sov han bara 2×15 minuter men var ändå väldigt go hela dagen, men det går ju inte få något gjort direkt, jämför med för någon dag sedan då han sov 5 (!!!) timmar mitt på dagen. Svårt att veta helt enkelt!

En favoritdag

21 februari, 2017 / LindaG / Lämna en kommentar

För nåt år sedan eller så så var vi på ett inspirations-föredrag med Olof Röhlander med jobbet och sedan dess prenumererar jag på hans nyhetsbrev. Nu är det rätt ofta jag mest snabbt scrollar igenom det, men den här gången ställde han en fråga som jag tyckte var rätt intressant – eller egentligen flera frågor, utifrån ”Hur ser din favoritdag ut?”. Det är ändå en ganska intressant och både lätt och svår fråga, så jag var tvungen att klura på det lite…

Var du ensam eller var du bland andra människor? I så fall: med vilka?
Jag är med familjen. Det är lätt att identifiera faktiskt, och det finns inga andra svar som konkurrerar med detta.

Var du mestadels inomhus eller utomhus den här dagen?
Vi är nästan bara utomhus – självklart föreställer jag mig bra väder den här dagen, men den kan vara en vacker vårdag, en varm sommardag eller en gnistrande höstdag – det är inte så viktigt.

Var det en dag fylld av aktiviter, eller var det stilla vatten?
Åh, det här är lite olika beroende på hur man definierar aktiviteter med. Jag skulle nog allra helst vilja se en lite äventyrlig dag, där vi i familjen tex paddlar kanot, vandrar, fiskar eller gör något annat lite ”äventyrligt” i grunden, men även där det finns tid för att grilla tillsammans, kanske bada lite i en sjö (sommartid då) och sitta och prata. Helst vill jag kombinera med tex lite trädgårdsarbete eller så med, så man känner att man ”gör nån nytta”.

Vad fanns det för övriga omständigheter som gjorde den här dagen så bra?
Som så mycket annat så hänger det mycket på att alla är ”på humör”, vilket framförallt innebär att jag vill att barnen har roligt ute i naturen. Nu brukar de vara duktiga (ibland till min stora förvåning) på att underhålla sig när vi är just ute, det är lite värre på vintern när kylan frestar på tålamodet en del däremot. Man känner sig aktiv och gör saker ihop.

Vika tankar och känslor cirkulerade i ditt inre system?
Jag är lugn, men känner ändå att vi ”åstadkommer” något tillsammans. Vi upplever saker ihop, och det gör oss tajtare som familj. I slutet på dagen vill jag vara genomtrött i kroppen, men lugn i huvudet, sådär som man bara blir när man varit ute en hel dag.

När jag skulle leta upp foton till det här inlägget så blev jag ändå glad över att vi faktiskt jobbar ”i rätt riktning” genom att försöka ta oss ut en sväng så fort vädret och övriga omständigheter tillåter. Nu är frågan då hur man skulle kunna få mycket mer av det här i vardagen (ja, vinna på lotto hade ju varit najs, men det lär väl inte inträffa)? En gård känns ju som en slags dröm, helst i närheten av nån sjö så pojkarna kan fiska och bada… Sen älskar jag ju våra semestrar med, när vi bilar och hyr hus någonstans, men det räknar jag inte som en ”vardag”.

Hur skulle din bästa dag se ut?

Tankar inför 2017

8 januari, 2017 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag ser i diverse sociala medier att det är en del prat om nyårslöften, fast det ser inte ut som så många i min närmaste omgivning direkt avgett några. Kanske är det för att vi börjar bli … ehum, äldre, och därmed vet av erfarenhet att det där med nyårslöften liksom sällan blir något av. Lite synd är det, på ett sätt, för själv gillar jag lite att åtminstone ta julen och ledigheten till att planera vad man skulle vilja ha ut av nästa år – även om man inte direkt avger några nyårslöften för det.

Själv har jag inte, och tänker inte, avge några nyårslöften heller, men visst har jag lite tankar om året. Att det i stort sett blir omöjligt att planera mycket pga kommande bebis vet jag ju om, men jag har två utgångspunkter.

Äta mer vegetariskt. Eftersom jag nu inte alls varit särskilt sugen på kött så tänker jag att det är en bra start för att äta mer vegetariskt. Och jag kanske borde förtydliga – för mig räknas det i princip som vegetariskt även om det ingår ägg eller fisk (och skaldjur), det jag vill dra ner på är alltså rent köttätande. Borde inte vara svårt att öka på det här eftersom vi ätit väldigt mycket kött de senaste åren, men jag känner att jag har lite dåligt med vegetariska vardags-recept, speciellt såna med fisk där min repertoar är himlans liten. Visst, köper man en fin torskrygg är det ju superenkelt att göra världens godaste middag av det, men då ska man ju också ta sig förbi och handla färsk fisk någonstans lite smidigt i vardagsstressen.
Att innan året är slut ha fått tillbaka någon slags rutin på att träna igen. Jag tränade ju inte en minut vare sig före, under eller efter de andra graviditeterna, så jag vet inte riktigt hur jag kommer känna den här gången när jag faktiskt är van att träna, men min förhoppning är att jag inte ska tappa rutinerna helt. Hälso- och humörseffekterna är så stora att jag inte vill vara utan, däremot har jag extremt låga krav på mig själv när jag ska komma igång igen efter förlossningen och vad/hur jag ska träna.

Har ni några tankar om det kommande året? Eller kanske rent av nyårslöften? Vore väldigt kul att höra hur ni tänker.