Tankar

Dr Jekyll och Mr Hyde?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har så svårt att blogga nuförtiden känner jag. Det är en sån himla konstig mix i mitt huvud av en massa lösryckta och ofta direkt motsatta tankar att det är nästan omöjligt att bena ut någon enskild tanke och blogga om, i kombination med att det mesta jag just nu tänker på känns så ointressant att läsa om? Jag skriver ju för mig själv, men jag vill ju samtidigt helst ha NÅGON form av kvalitet på det jag skriver här, åtminstone i några inlägg.

Som vanligt med lite random fina bilder från gården, för att jag inte kan låta bli.

Den här sommaren och semestern har varit ganska … avig? Och samtidigt alldeles rätt? Jag tror aldrig nånsin vi varit så tjuriga på varandra i familjen som denna semestern, till exempel. Kanske en kombo av taskig tålamod pga utmattning från mig med tonårsfaser och andra faser hos övriga? En bra sak med det är däremot faktiskt att jag tycker att vi blivit mer tillåtande när nån har en dålig dag och allt blir tjurigt. Det är skönt när det känns ok att allt är skit en dag, liksom.

Sen det där med semestern i Tyskland med, som jag skrev så hade jag (vi) ett sånt himla längt efter att komma dit, men efter typ tre dagar så var vi samtidigt liksom lite trötta på det, eller kanske på att gå precis på varandra i tre dagar. Kombon med extremvärmen var ju såklart inte kanon just i det sammanhanget heller. Här hemma finns det ju gott om space och utrymmen att vara på utan att vi går varandra på nerverna hela tiden, kanske var det bara det som spökade eller så har vi kanske kommit till någon slags punkt i livet när det är svårt att toppa det vi har här hemma? Jag har inte riktigt blivit klok på det, men jag tror att vi alla kom hem och kände att vi nog inte behöver resa på det sättet på ett bra tag.

Trött men glad, första dagen på Tysklands-semestern.

När vi kom hem så kände jag mig mycket mer nöjd och avslappnad, det var så skönt att kunna gå och pilla lite med sitt eget ute på gården. Det är det bästa jag vet, att bara kunna gå och göra det jag känner för just för stunden – idag har jag tex röjt bort en massa björnbär bara för jag fick lust med det. Låter kanske konstigt att man kan tycka det är kul, men precis som det kan vara jätteroligt att organisera om ett rum när man känner för det så är nästan alla projekt på gården roliga om man är på rätt humör. Det gäller bara att ta det som matchar för dagen! Samtidigt går jag här och känner mig också … jag vet inte. Rastlös och tjurig tror jag. Det går liksom om vartannat, ni förstår kanske varför jag inte får någon ordning på mitt huvud?

Jag har saknat varma, sköna sommarkvällar den här sommaren, tycker vädret är ganska kasst. Men kvällsljuset, det är det inget fel på!

Ibland känner jag det som att jag är i något utvecklingssprång själv – ena dagen känner jag mig som mitt ”gamla” vanliga jag, rastlös och driven, känner mig tjock och som om jag borde kunna göra det mesta bättre. Nästa dag känner jag mig helt plötsligt helt tillfreds med mig själv och allt annat med, jag mår kanonbra och känner mig lugn ända in i själen. Klart det här hattandet fram och tillbaka tar en del på krafterna och tålamodet med, och jag som helst alltid vill veta allt om allt blir jättefrustrerad när jag inte förstår hur jag själv fungerar. Då blir det ju också väldigt hattigt här på bloggen, ena dagen skriver jag på ett sätt och nästa på ett helt annat, det måste kännas väldigt schizofrent att läsa.

Helst skulle jag vilja vara i den här nya, lugna och mogna personen hela tiden, för jäklar vad gott jag mår då! Då är jag som mitt allra bästa jag, klok efter utmattningen och säker i mig själv. Men det är ju inte riktigt så att jag kan välja det, och ibland växlar det ju flera gånger på en dag.

Nu har jag svamlat nog känner jag, som vanligt när jag bloggar så har jag ändå fått bilden lite tydligare för mig själv genom att försöka förklara för ER. Dags för ett avsnitt av Stranger Things nu, sen dags att sova… Kram på er!

NÄSTAN allt går bra

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ps, jag hoppas att ingen uppfattade gårdagens inlägg som drygt eller som att jag på något sätt ”tagit” en sjukskrivning för utmattning för att bara ha det gött, så var ju naturligtvis inte fallet.

Ibland är det naturligtvis skitjobbigt att ha kvar sviterna av en utmattning. När man efter ett par timmar umgänge med vänner totalt får slut på energi helt plötsligt, eller när man efter en dag med liiiite för mycket fix i tex trädgården behöver två dagar utan några aktiviteter alls för man tog i för mycket. Men om det jag ska säga den enskilt största förändring jag gjort från innan utmattningen till nu, så är det att jag är oändligt mycket snällare mot mig själv. Jag tar till Underbara Claras tips ibland och klappar om mig själv rent mentalt när det känns jobbigt, istället för att banna mig och tycka att jag är värdelös. Det funkar efter mycket övning nästan jämt nu.

Det är egentligen bara ett område där jag har riktigt svårt för att acceptera konsekvenserna helt, och det är på träningen. Jag tycker det är så svårt att inte jämföra sig med andra här, eller med mig själv när jag var i toppform. Jag förstår ju att jag inte borde jämföra, men när det kommer till träning så handlar den ju i mångt och mycket om att pusha sig själv och gå lite över gränserna för att bli starkare till nästa gång. Det blir liksom en konflikt här.

Jag tycker OM att gå och träna, CFSW är kanonbra och jag väljer i princip alltid pass som strongman eller functional strength där det inte är så högintensivt och hektiskt utan mer fokus på styrka och teknik. Crossfit-passen har jag extremt svårt för, jag blir stressad och känner mig KASS. Men även på de pass jag väljer känner jag att jag själv skulle vilja kunna prestera lite mer, pusha mig lite mer och bara rent allmänt bli lite bättre – för det går inte så fort framåt direkt. Samtidigt känner jag både fysiskt och psykiskt att jag verkligen inte orkar mer än det jag presterar, vilket kan variera rätt mycket olika dagar. Känner mig ofta lite ledsen när jag går därifrån, fast jag FATTAR att allt har sin tid och allt inte blir bra direkt.

Jag är ändå så OTROLIGT glad för att jag redan dag ett på utmattningen bestämde mig för att alltid prioritera att träna åtminstone två pass i veckan, för även om det nästan gick bakåt ett tag där i början så hade det varit så himla mycket sämre utan det beslutet.

Jag var banne mig värd en utmattning!

/ LindaG / 7 kommentarer

Nu är vi mitt i semestern, och projekt ”måla fasad” har gett massor med tid att tänka (men inte så mycket ork att skriva). Förutom underarbetet som är PEST (och där maken gjort i princip allt) så tycker jag att målningen är helt ok – det är dessutom en himla tillfredsställande färg att måla med när man målar med slamfärg. Skrapade förresten lite fönster med och foder och fönsterlister (de små som håller fast själva glaset) är i bedrövligt skick på södersidan av huset, så de ska bytas. Men det tar vi en annan dag!

Hjälper nog inte att bara måla här 😂

I alla fall så har jag haft gott om tid på mig att tänka på diverse, det är skönt att hålla händerna sysselsatta och så kan huvudet fladdra fritt mellan vad som faller en in. (Insåg just att det nog kommer bli ett långt inlägg det här… håll ut) Just nu tänkte jag nog skriva en form av slutsats om man kan säga så, på det senaste året i förhållande till min utmattning. För det är ju snart ett år sedan jag blev sjukskriven, och för mig var det en liten skitdetalj i slutet på augusti som liksom blev den där droppen. Jag är lite glad för den på ett sätt, för det var en sak som gjorde mig arg, och arg är lättare att hantera än den stress som då i allra högsta grad var mig övermäktig och hade varit länge. Jag visst ju såklart att jag var stressad och att det fanns en massa varningstecken, men om jag ser på folk i min omgivning så gjorde jag som så många andra och ignorerade dem så länge det bara gick, på ett sätt för att man bara inte vet hur man gör annars? När man successivt ökat stress, ansvar och annat under flera år så är det svårt att ens föreställa sig en vardag när det inte är så.

Nu kommer jag inte gå igenom hela utmattningen med er, det känns rätt ointressant just nu och det finns en hel del att läsa om det på bloggen här med, utan jag tänkte nog snarare sammanfatta vart jag är nu och hur jag tycker det har blivit.

Ok lite krystat, men som när man sammanfattar sin dag på kvällen var tanken när jag valde foto…

Helt ärligt – utmattningen var nog nåt av det bästa som kunde hända mig. Men låt mig utveckla det lite. Kanske blev det hela lite lättare för att jag var arg på en orimligt arbetssituation, för jag bestämde mig ganska snabbt för att jag verkligen skulle ta den här tiden till att bli frisk (såklart) och till att hitta mitt fotfäste igen, för det började jag nog tappa för länge, länge sedan. Först när jag var hos läkaren tyckte jag inte jag VAR så stressad, men i efterhand och när jag läser hennes anteckningar så kan jag säga att det var mycket sämre än jag fattade själv. Jag kunde nästan inte prata sammanhängande, hade ett konstant tryck över bröstet och en massa andra saker – men som jag skrivit innan så var jag INTE deprimerad, vilket jag trodde var obligatoriskt för en utmattning.

Det senaste året har ju varit övning på övning i att hitta mitt egna jag igen, att komma på vad JAG vill och behöver när man så länge prioriterat bort det. Så vart är jag nu då? Jo rent krasst så jobbar jag ca 80% och har själv tagit 20% föräldraledigt, eftersom min sjukskrivning tog slut med det gamla jobbet. Helt ärligt så är det MAX vad jag orkar med på ett arbete nu, för jag är SÅ trött i slutet av dagen, men jag mår inte dåligt och känner mig stressad. Det här upplägget kommer jag fortsätta med under minst Augusti men kanske även september beroende på hur jag känner då.

Och nu då, mitt i sommaren? Jo, jag har inte tänkt på jobbet en sekund (lättare med nytt jobb såklart, inte en massa arbetsuppgifter som hänger på en). Jag är PIGG – mycket piggare än jag trodde jag ens KUNDE vara?!? Jag menar, trots riktigt struliga nätter (Filip som stör minst 6 av 7 nätter), visserligen där man oftast får sovmorgon till framåt åtta, halv nio, så orkar jag sitta uppe med maken och 15-åringen och kolla serier nästan fram till midnatt??? Det är flera decennium sedan det hände? Har också insett att jag inte är så kvällstrött som jag alltid trott, utan det är helt enkelt så att jag är helt slut på kvällarna så det är därför jag är så trött vanligtvis. Det var en häpnadsväckande insikt så här i 40-års åldern! Nu är jag tröttast de kvällar vi haft gäster, det är svinkul och fyller på med en massa av en sorts energi men tar ju också en massa energi på ett annat sätt.

Fick energi nog för att förnya min ”stil”, det fick bli bl.a. ett par vida jeans (som både man och barn skrattar åt).

Jag känner mig väldigt mycket lugnare, mer harmonisk och otroligt mycket mer närvarande här och nu. Självklart känner jag mig stressad ibland (nu för tiden kommer det i princip omedelbart som ett tryck över hals/bröst) men jag kan antingen stå ut i det om det är något mindre som ska göras (tex få klart matlagningen om man är mitt i) eller så kan jag gå undan och få lite vila. Förresten, för mig är i princip allt vila som innebär att jag inte behöver planera och projektleda, vilket i och för sig i mångt och mycket är det jag sysslar med här hemma när hela familjen är hemma, vilket är värdelöst. Men det finns också gott om stunder när jag kan gå runt och greja med det jag känner för – fixa i trädgården, slå gräs, sortera lite i garaget och sånt. Och det finns alltid tid för fika och en stund läsning i en bra bok (eller slösurf, det är lite av en akilleshäl och jag försöker låta bli men jäklar vad svårt det är när man börjar).

Går i trädgården och njuter av allt vackert som ploppar fram ♥️

Jag är mycket mer medveten om mitt eget mående och mina egna gränser, på ett väldigt bra sätt. Jag har fortfarande ”men” kvar känner jag, huvudräkning, att komma på vad folk heter och mitt minne är lite halvdant. Jag är mer känslig för stress och har fysiskt sett än så länge riktigt dålig tålighet för stress i form av intensiv träning. Kanske blir det bättre, kanske får jag acceptera att det är de skador som uppstått av långvarig stress, vi får väl se.

Helt ärligt, utmattningen var nog nåt av det bästa som kunde hända mig.

Ja, det jag skrev i början stämmer verkligen, men det är också tack vare att jag verkligen tog chansen att se det som en omstart. Att skaffa nytt jobb, att ge mig själv tiden och förstå att JAG var värd att må bättre. Så jag tackar mig själv, jag tackar alla omkring för stöd (en del lite extra, ni vet vilka ni är).

Sist av allt vill jag skicka en extra hälsning till alla de i min omgivning som jag nu ser ÄR (eller som de kanske tror själva, håller på att bli) utmattade. Det behöver inte vara så här, det finns ett superbra liv utan att du har ansvar för alla de sakerna du tror du behöver ha ansvar för, faktiskt så kan det vara något av det bästa du kan råka ut för, att bli utmattad. Jag skriver att det KAN vara det, för självklart kan inte garantera det, men jag tror att om man visar att man faktiskt KAN få det BÄTTRE efter en utmattning så kanske det inte känns som ett sånt oöverstigligt steg? Jag finns här i alla fall, om ni vill ha stöd, fråga nåt eller bara sitta tyst bredvid en stund i lugnet på landet. Vet ni, det kan bli SÅ bra!

Omotiverad bild på pionvallmo pga så otroligt vacker!

Det går bara runt i skallen

/ LindaG / 2 kommentarer

Febern har avtagit idag och är inte längre lika hög hos Filip (runt 38 idag), men han blir fortsatt väldigt ledsen och säger att han har ont huvudet när alvedonen ger vika. Han var superledsen nu ikväll, så nu ligger han bredvid mig i sängen och sover. Insåg just att han nyss klagade på halsont – vilken i hans värld likväl skulle kunna betyda ”ont i nacken”, så är han inte betydligt mycket bättre i morgon får jag nog ringa och kolla upp det hela lite.

Vi åt en av de bästa luncher jag vet – sill och potatis han gillar oxå sill men just nu får jag locka med korv om han alls ska äta…
Plockade in lite vägkantsblommor till köksbordet

Orelaterat, förutom att jag fått en del tid att bara fundera när jag suttit med sjukt barn, så har jag så väldigt många tankar och känslor i huvudet just nu. Många av dem står helt i motsats till varandra, till exempel stod jag vid vårt köksfönster och tittade ut och kände mig så vansinnigt tacksam för vart livet för mig. Hade aldrig någonsin kunnat tro att jag skulle ha ett sånt här fint liv när jag var tonåring! Samtidigt så är jag ledsen över saker som inte blivit som jag kanske föreställt mig, och känner mig lite ensam och utanför. Precis på samma gång… Kanske att en gnutta PMS ställer till det i skallen på mig med 🥴

Två saker jag ÄR otroligt tacksam för är utsikten från fönstren i köket…

Under en del av ”sitta i knäet stunderna” så har jag suttit och slösurfat med, och kommit till den cykliska delen som tenderar att dyka upp då och då – nämligen att jag blev så himla trött på min stil. Kände mig just idag som jag klär mig exakt som jag gjort sedan jag var tonåring och det kändes både patetiskt och deprimerande. Det händer med jämna mellanrum, sen köper man lite uppdateringar (OM man hittar några vill säga) och så funkar det hjälpligt ett tag till. Men just nu kan jag omöjligt hitta kläder i de affärer som finns i stan, det som är på modet nu är INTE saker som passar mig, och börjar jag nätsurfa efter kläder så blir det heeeelt överväldigande. Både utbudet och sen att hitta passformer och storlekar gör mig helt matt långt innan jag ens provat. Blev i alla fall rätt sugen på ett par såna här brallor, eller nåt liknande, men jag vet ju av erfarenhet att de sällan sitter på mig som på modellerna.

Från House of Lola

Har också fått dille på att jag vill ha ett par vida jeans, för det är så snyggt på andra, men vet också att de ofta ser för jävliga ut på mig.

Även dessa från House of Lola

Inte helt billiga dock och inte gratis retur – skulle behövt beställa i fler olika storlekar för att kunna få nåt vettigt ut av det hela att jämföra med. OCh då blir det liksom för stort och jag orkar inte ens testa att beställa… Gillar inte att handla kläder på nätet, det är så många jag måste prova innan jag hittar det som sitter som jag vill.

Snacka om att det här blev ett spretigt inlägg men det är så det ser ut i huvudet på mig just nu. Eller ja, det här är ett litet axplock av det jag kan formulera här i alla fall. Kram på er.

De värsta dagarna

/ LindaG / 8 kommentarer

Jag har börjat HATA alla former av bemärkelsedagar, likt mors dag i dag, julafton eller min egen födelsedag. För varje år och varje händelse blir mina barn större, och nu är de två stora jag har i åtanke när jag skriver det här. För varje år tänker jag att det kanske ska komma fram ett uns omtanke, tacksamhet eller över huvud taget märkas att de bryr sig, men för varje år blir det mer och mer uppenbart att det inte är fallet och DET GÖR SÅ JÄVLA ONT och jag blir så besviken och känner mig så misslyckad – för det måste ju bero på mig som förälder att mina ungar är så totalt egocentrerade, bortskämda och lata att det knappt ens med ENORMA mängder tjat går att få dem att göra nåt för någon annan?

Jag skriver det här med en sån himla känsla av skam och misslyckande, och jag känner mig mer utlämnad än i vilken jävla gynstol som helst för mitt föräldraskap är det absolut varigaste sår man över huvud taget kan peta i. Jag har tre barn – inte en enda av dem har någon diagnos, de är alldeles ”vanliga” barn och jag kan inte för mitt liv få de två äldsta att bry sig om någon annan. Jag är pedagogisk och talar om för dem att när någon gör si så känner den eller jag så, jag sitter ner med dem och reder i konflikter vi haft och jag skriker åt dem när de ändå gör precis samma sak för 75:e gången i rad samma dag – eller när de INTE gör det vi bett om 75 ggr i rad. Jag ber om ursäkt när jag gjort fel, jag visar att det ÄR ok att göra fel, jag visar att det är viktigt hur man behandlar andra. Jag gör en massa saker för barnen men jag kräver också en del i gengäld, (hjälpa till, vara trevlig mm), men det vi kräver det kommer ALDRIG utan en jävla massa tjat. Vi pratar ganska mycket om allt från vardag till specifika situationer och i konversationen kan det verka som de förstår och bryr sig men sen räcker det att jag vänder mig om så gör de likadant ändå.

Tro mig men jag VET och FÖRSTÅR att tonåringar är självcentrerade och trötta, men det finns gränser för vad som är rimligt. Det är INTE rimligt att behöva lägga sig på sängen och vila med mobilen i två timmar efter man ätit frukost. Det är INTE rimligt att man förväntar sig att alla ska passa upp på en själv men själv ska man inte behöva göra något (har ALDRIG uppfostrat dem att bli curlade på något sätt men de har uppenbarligen ändå landat i tanken att det visst är så att alla ska göra allt för DEM men de behöver inte göra något tillbaka). Det är INTE rimligt att man ska behöva tjata på en unge som ändå är minst 11 att göra en sak HELA dagen och när de till slut EVENTUELLT gör det är de sjukt tjuriga över att jag tjatat och allt är SÅ orättvist.

Det här är ju vardagsmat som jag och vi lever med varenda dag, givetvis, men just de här dagarna när man verkligen hade önskat att det gick att få åtminstone omtanke nog för en kram och kanske ett grattis istället för att man slåss om vem som ska ha rosen på tårtan det uppenbart står ”mors dag” på, utan minsta tanke på vad nån kanske vill eller behöver, det är en pest. Det blir så uppenbart att det hela är så långt ifrån alla värderingar vi står för och hur vi själva behandlar varandra så hela dagen blir ofelbart en katastrof. Vi vuxna försöker så himla mycket, vi köper saker till varandras dagar, vi fixar mat och donar så det ska vara så trevligt som möjligt. Man tjatar på barnen i flera veckor att de kanske kunde göra en teckning eller nåt åtminstone men till sist ger man upp. Vi föräldrar försöker båda ge varandra det som är helt rimligt vilket är uppskattning och kanske nån liten blomma eller så, men det försvinner liksom i besvikelsen över hur totalt oengagerade barnen är.

Det här är det mest utlämnande jag någonsin skrivit, men det KAN inte vara bara jag som upplever det här. Antingen är vi bara så jävla misslyckade föräldrar eller så saknas det något hos barnen och jag vet inte vilket som är värst. Kanske är jag bara helt dum i huvudet som tänker att det skulle finnas en gnutta omtanke från mina barn. Oavsett så hatar jag verkligen dessa bemärkelsedagar, det är alltid de värsta dagarna på hela året! Jag vet inte om jag någonsin ska våga publicera detta för om det är något jag vet om föräldraskap så är det att man blir så vansinnigt dömd hur man än gör. Men kanske, kanske känner någon mer som mig, och vi kan få någon tröst i att det är fler som upplever samma saker. Kanske är det så.

Dumheter

/ LindaG / Lämna en kommentar

När man är 43 år så borde man vara klok, självsnäll och självsäker. Jag är det ganska ofta, men så kommer ett bröllop där man ska vara lite extra fin i en superfin klänning och sen står man där och provar och provar och tänker att det hade varit så mycket finare om jag bara hade varit lite smalare. Ungdomens självförakt trycker sig på och blir till en jobbig massa i huvudet, det jag jobbar så himla mycket med att trycka undan. Eller har jag det? Kanske har jag bara undvikit sammanhangen där jag känt mig som mest att jag inte duger? Ute på gården är det ingen som bryr sig, minst av allt jag själv, där går jag i shorts och en gamma ful tröja och sätter upp håret i tofs fast det inte ser klokt ut. Kanske har jag bara lurat mig själv att jag inte längre bryr mig om hur jag ser ut genom att befinna mig i sammanhang där det är viktigare att klä sig funktionellt och bekvämt. Och likt tidigare i livet spenderar jag inte de närmsta dagarna med att äta nyttigt och kalorisnålt (usch vilket hatord det är) utan snarare på att trycka i mig trygghetsgluten för att döva rösten i huvudet som tycker att jag borde kunnat så mycket bättre, vilket i sin tur ger näring åt självhatet och föraktet för att jag inte kan vara lite smalare.

Dumheter, det är vad det är.

Men inte hjälper det alltid att jag vet det, när huvudet tar ett eget kommando och går in i gamla hjulspår. Men jag ser er, dumma tankar, och jag jobbar hårt för att inte låta er ta överhanden. Skäms på er!

I-lands gnäll eller bara vanlig vardag

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har så himla svårt att skriva här just nu, och jag vet inte varför. Det är som att det samtidigt är helt fullt av snurrande tankar och samtidigt helt tomt i huvudet. Ja och så lite saker jag inte kan skriva om med, som komplicerar det hela. Det hela blir så lösryckt, men kanske hjälper det att bara liksom skriva det som kommer fram i huvudet.

Jag är galet trött just nu, tycker att alla säger detsamma. Det är väl kanske någon vårtrötthet kombinerat med pollen kanske? I vilket fall så gick jag en runda på asecs i dag efter jobbet för att handla lite smycken till stundande bröllop, jättetrevligt att få gå runt i lugn och ro själv en stund, men sen var jag så trött så jag höll på att somna på vägen hem.

Det ska måla och fixas färdigt med, men orkar inte det just precis nu.

Det är ju lite kaos här hemma med, med ett badrum som tar en evighet att bli färdigt då vi bara har några få plattsättare och de är fullbokade. Nu är halva rummet klart – men de blev tvungna att åka ifrån på annat så nu händer liksom ingenting förrän om nästan 2 veckor.

Det har varit en galen mängd utgifter med den senaste tiden förresten, det är ju rätt stressande bara det – speciellt när det är saker man inte vet hur de landar. Vi har badrummet och solpaneler (kommer om någon vecka), två STORA poster som vi tog höjd för i lånet när vi köpte huset, men som alltid finns det ju inga projekt som håller budget utan det är alltid något oväntat som tillkommer. Vår tvättmaskin gick sönder i helgen så vi fick köpa en ny, det är lite jord mm vi har behövt beställa för att få ordning på trädgården, färg till huset och en jäkla massa andra utgifter. AVSKYR när man inte har 100% koll på sånt och just nu har det liksom bara fått rulla på – de utgifter som har kommit har varit helt nödvändiga och är som regel bra investeringar eller sånt vi inte ”kommer undan”, men de kostar ju lika mycket ändå. Svindyr bensin är ju inte heller kanonkul, den kom ju lagom till att vi flyttade ut 3 mil från stan… (Inte för att jag skulle byta mot all bensin i världen, men ni fattar). Det är mycket ekonomi i huvudet alltså.

Vår lilla gård, från en helt annan vinkel, går bara att skymta hus och stall mellan träden

Förresten, nu kom jag nog lite på varför det är så svårt att skriva här nu, eller i alla fall en del av svaret. Jag älskar ju den här gården och är SÅ VANSINNIGT TACKSAM för att vi faktiskt får och har möjlighet att bo här – det är det bästa beslut vi någonsin fattat! Därför känns det dumt att skriva och ”gnälla” om i-landsproblem och vardagssaker – samtidigt som det ju såklart går i perioder att sånt är rätt jobbigt ändå. Det känns bortskämt att gnälla om att ”det är dyrt att renovera badrummet” när det i allra högsta grad inte är något alla i världen eller Sverige har råd att göra, samtidigt som vi ju inte har en sån ekonomi att inte en sån stor utgift är jobbig. Det blir kluvet i huvudet och då kommer det inte ut nåt vettigt här alls….

Vi får väl se om det lossnar lite, nu när jag ändå kom på en del av anledningen?

Självutveckling

/ LindaG / 1 kommentar

Jag tycker det är så intressant med självutveckling. Att man förstår och växer som människa genom livet, genom erfarenheter man får och saker man upplever – goda såväl som onda. Jag tror däremot att det är lite olika hur mycket man växer, en del känns som de är fast i någon form av mental tonårsfas, några få utvecklas så kraftigt att det nästan känns som de ändrar personlighet totalt, men de flesta hamnar såklart i gråskalan däremellan.

Jag tror att jag är ganska bra på att utvecklas. Det jag skriver här är ju nästan alltid reflektioner över mina egna tankar och sinnestillstånd och det har kanske gjort att jag är väldigt uppmärksam på mitt eget mående och utveckling. Jag är stolt över modiga val jag gjort och steg jag tagit för att komma dit jag är nu, och tror dessutom jag är ganska väl medveten om mina styrkor och svagheter, vilket flera personer i rekryteringsprocesserna (kikade ju såklart på lite olika jobb) faktiskt påpekade. Till största delen tänker jag att det är bra, för det gör ju att jag kan utvecklas vidare genom att bättra på mina bra egenskaper och slipa på de mindre bra. Men ibland kan jag bli lite trött på mig med, på just svårigheten med att bara landa och vara nöjd i nuet – även om utmattningen hjälpt så otroligt mycket på den fronten.

Jag har utvecklat mina foton, även om det inte alls är lika mycket som jag önskat ha tid till. Från detta foto taget med mobilen för 11 år sedan…
….till åtminstone lite finare bilder. Ok, tekniken har ju såklart utvecklats med, har ju ändå bloggat i drygt 11 år.

Ibland är utveckling att veta när man gått fel väg, backa och välja en annan snarare än att bara trycka sig fram på den väg man är nu. Ibland är det att göra något man aldrig gjort förut och ibland är det att göra det man gjort tusen gånger ännu lite bättre. Rätt ofta är det att göra det där som känns läskigt.

Jag tycker det känns så viktigt, för min egen skull, att känna att jag kan ändra mig och utvecklas över tid. Varje gång jag klarar något jag tycker känns läskigt så blir jag lite stolt och vid det här laget känner jag mig mer stolt över mig själv än jag någonsin kunde trott som osäker tonåring (såklart). Jag inbillar mig att det även gjort mig mer ödmjuk inför andra människor och deras erfarenheter, uppgifter på jobbet och allmänt ödmjuk och lite mer respektfull inför andra människor. Det känns gott i magen, förutom när jag tänker bakåt på en väldigt mer fyrkantig och icke-ödmjuk variant av mig själv, då kan jag verkligen ångra att jag inte sett ”hela bilden” utan varit så snabb att döma. Men jag lär mig – och vill lära mig – vilket känns som en väg framåt åtminstone.

Jag kan numer använda en kap- & gersåg utan nån vidare eftertanke, jag kan byta fönster, byta tak, regla och gipsa en vägg, ja jag kan t.o.m. köra en grävmaskin om det kniper – inte bra men det blir i alla fall en grop!

Som jag började skriva så tycker jag att det är så intressant det här med människor och självutveckling. Lyssnade senast i dag på Dumma Människor-podden om vad som gör en person till en riktig tråkmåns, älskar att reflektera lite över forskning som finns och roliga saker de tar upp – det är också ett sätt att utveckla mig själv. Jag är inte världens mest spännande utan nog en väldigt vanlig person, men jag är heller inte en regelrätt tråkmåns är kontentan jag tog med mig från dagens podd. Alltid något!

Ok, det här kan vara mitt mest egotrippade inlägg någonsin, men det blir lite ensidigt när jag vet att det är sällan ni orkar och hinner svara, så då måste jag ändå utgå från mig själv. Men det jag undrar är hurdana ni är? Tänker ni mycket på hur ni gör – inte i bemärkelsen att man är rädd för vad andra ska tycka – utan på hur ni utvecklar er själva? Vad tycker du har utvecklat dig mest? Och har du tips på hur man alltid fortsätter utvecklas? Ni ser, så många frågor… Nu ska jag sluta babbla och göra mig i ordning för att lägga mig – så jag orkar utvecklas lite i morgon också!

Så jävla bra

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag känner att det var längesedan jag skrev om min utmattning nu, och jag skulle vilja sammanfatta lite vart jag befinner mig nu – och kanske hela resan. För hur det nu är, en utmattning blir man inte frisk från i bemärkelsen att man blir densamma som innan, eller i alla fall är det ju inte målet eftersom den personen ju blev sjuk. Men ändå, jag känner mig inte längre sjuk och som jag nu mer ska återhämta mig EFTER en sjukdom snarare än att jag håller på med själva läkeprocessen. Det innebär inte att allt är som vanligt, som sagt är det inget jag eftersträvar, men jo – det går verkligen åt rätt håll.

Eftersom vi alla har ett grymt längt efter sommaren så kommer det bli foton från förra sommaren till det här inlägget.

Jag mår himla bra, måste jag säga. Jag har ju haft tur som inte varit deprimerad under min sjukskrivning utan möjligen bara stundtals deppig när det känts motig. Vet inte om det är min fundamentalt positiva inställning till livet som låtit mig må psykiskt bra hela tiden, eller om det är för att jag verkligen och genuint känner att jag hade inte kunnat göra något på ett annat sätt – vilket gör att jag inte känt mig dålig eller sämre för att jag inte klarade mitt jobb i den situationen som var. Vår gård har också varit en starkt bidragande anledning till att jag mår så bra, för även om själva flytten och försäljningen var pissjobbigt så är det här min fristad – här är det så otroligt rofyllt och jag har 1000 saker att göra om jag vill – och som GER energi. Att inse att det är viktigt att faktiskt göra saker som fyller på mina egna batterier har varit en sån där sak som har tagit tid att verkligen förstå.

Allt har inte varit lätt, absolut inte, och en av de svåraste sakerna att acceptera är väl att jag har ett värde även om jag inte presterar något särskilt för stunden, och att jag är värd att göra saker för min egen skull och kan vila utan att först ”förtjäna det”. Men jag lär mig, och sakta går det åt rätt håll. Jag kommer absolut göra misstag, ta i för mycket eller boka in för många saker – då kommer det bli som i helgen att jag blir mentalt ”bakis” i några dagar. Att lära sig planera in vila före och efter ansträngningar utöver det vanliga är en sak som jag även i fortsättningen ska lära mig att jobba med t.ex., bland mycket annat såklart.

En sak jag verkligen inte var beredd på var det otroliga stöd jag känt, från nästan alla jag känner. Så många har kommenterat att de är, har varit eller känner folk som är utmattade, och jag har fått så himla mycket välvilja och önskningar att jag ska ta det lugnt och ta hand om mig. Ett oväntat stöd dök upp från en gammal träningskompis, som jag inte hade en aning om att han varit utmattad, han kom med mycket stöd och bra råd och det har betytt mycket. Mina hantverkare och underentreprenörer har också visat så väldigt mycket omtanke, det värmer verkligen – speciellt när det är folk som inte på något sätt ”måste” visa omtanke.

I slutet på april går min sjukskrivning ut, och om den ska förlängas innebär det att jag måste göra en ny utredning igen. Jag tänker att jag nog inte orkar ge mig in i det igen, utan kommer istället ta föräldraledigt till i höst på 25% för att i lugn och ro ge mig själv en extra möjlighet att verkligen landa med fötterna på jorden. En present bara till mig själv, liksom, som en klapp på axeln för allt jag gått igenom. Och VAR jag ska landa på fötterna – det lovar jag att berätta mer om i morgon…

Fatta att det snart är dags för vårkvällar med en mättad doft av syren, fyllda med fågelkvitter….

Med den teasern (förlåt, men det blir för långt om jag ska skriva om allt nu) så vill jag bara konstatera att den här utmattningen och det senaste året har varit det bästa som kunde hända mig. Jag har hunnit i fatt mig själv och fått en möjlighet att tänka om och prioritera om mitt liv, att uppskatta nuet (förlåt för klyscha men det är nästan oundvikligt), att förstå att en rimlig prestation är bra nog och att jag faktiskt är värd nåt bara som jag är – allt det är saker som jag verkligen förstått i år. Jag känner mig bergsäker på att jag är en bättre människa idag, om inte annat för mig själv – och det är banne mig inte fy skam. Jag tänker fortsätta på den inslagna banan, att ta hand om mig själv och vara snäll mot mig själv utan att sluta utvecklas, så nu kan det bara bli bättre!

Vårlängtan

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det finns ett sånt behov i mig av grönska – egentligen alltid men nu är det verkligen akut. Jag går i trädgården och letar skira små knoppar, lökar och små tecken på att det är liv under allt det där som till synes är dött. Jag är vintertrött nu, inte samma som utmattningstrött utan det här lägger sig liksom som ett litet dis över hela mig. Äter D-vitamin som om det inte fanns en morgondag, och gläds ändå åt att det går åt rätt håll.

Vi röjde sly bredvid elstängslet för ett tag sedan, såg att det var friska knoppar trots att det var kapat och plockade in det – tror det kan vara syrén, väldigt vackert är det i alla fall!

Det börjar ljusna redan när jag åker till jobbet 06:15 nu, det känns som en stor förbättring. Likadant är det fortfarande en gnutta ljus kvar när jag går in på träningen 12 timmar senare. Jag väntar bara på att solen ska tanka tillbaka den energi som försvunnit under vintern, den som bara vårsolen sakta kan trycka undan. Till sommaren kommer jag inte minnas hur dagarna kunde kännas så korta, då är ljuset till synes evigt och dagarna dubbelt så långa.

Inne värmer solen gott och jag försöker ta in den grönska jag kan för att liksom försöka hjälpa våren i sitt arbete. Ändå känns det murrigt inne i vardagsrummet, och jag drömmer om att kanske öppna upp och sätta in fönster även mot morgonsolen för att få det ljusare. Kanske en liten trall utanför, där man kan möta morgonsolen med en kopp kaffe i tysthet innan huset vaknar…

Små späda knoppar!

Att kunna sitta i det skyddade söderläget mot en solvarm fasad hjälper, likaså att faktiskt kunna röra sig ute utan att ha på sig vinterjackan (hela tiden). Händerna luktar solvarm jord efter att ha letat ogräs lite hastigt i en rabatt. Snart blir det bättre, faktiskt varje dag – tänker jag och ger mig själv en mental kram.