Ni har säkert varit med om det nån gång, känslan att det man gör för sekunden SKULLE kunna tolkas på ett komiskt eller felaktigt sätt och genast infinner sig en lust att förklara sig. Det kan vara när man går på systemet höggravid och köper vin till helgens gäster, jag VILL skrika ut i hela butiken att det inte är jag som ska dricka vinet med alkohol i, det är mina gäster! Jag får det numer i princip varje gång jag åker och tränar med jobbet och inte orkar lyfta typ nåt, jag vill SÅ gärna förklara att jag HAR varit i toppform och att det är en graviditet och tre barn sedan dess så jag har inte hunnit/orkat. Men mest av allt har jag just nu en skrikande lust att förklara något annat – och nu har jag bestämt att jag minsann ska unna mig att göra just det för er som läser här (troligen helt i onödan och ganska meningslöst, men ni väljer ju själva att läsa 😂
Jag har i princip inte pratat med någon de senaste veckorna som INTE vet att vi köpt en gård, dels läser många här, dels jobbar jag i en bransch där ”skvallret” sprider sig som en löpeld och sen har jag även mina stora barn där framförallt L berättar vitt och brett för exakt alla han ser att vi köpt en gård, vad den kostade, när vi flyttade och allt annat han kommer på. Så vad vill jag då förklara?
Jo, i min värld är det inte normalt att kunna köpa en gård för 7,7 miljoner, det är ju helt sjukt?! Så hur har vi kunnat göra det då? Vi är båda uppvuxna i familjer där våra föräldrar varit låginkomsttagare, man fick inte köpa något ”extra” men vi har ändå haft allt vi behövt (vilket man såklart INTE tyckte var crocker jeans när alla andra hade Levis i nian, hahaha). Både jag och maken pluggade på högskolan (det var ju så vi träffades) men ingen av oss fick ju några utbildningsrelaterade jobb när vi gick ut, mitt i it-bubblan. Istället hamnade jag som säljare i en sängbutik och maken på Kjell o Co – heller inga jättelöner direkt. Ändå tog vi det då extremt stora beslutet att bygga hus, här på Hisingstorp. Vi valde ett hus där vi inte behövde göra några direkta tillval eller ändringar, vi gjorde alla invändiga ytskikt själva (med hjälp) och vi höll vår budget! Maken körde ut jag vet inte hur många ton matjord med skottkärra (jag var såklart extremt höggravid och sen nyförlöst) och så lyckades vi bygga ett hus och då bara stå med ett lån på ca 3 miljoner. Eller ”bara”, det var ju galet mycket pengar, men tack vare en bra budget och vad som visade sig vara en sjukt bra investering så värderades huset upp redan innan det var klart, och vi klarade oss utan topplån från start. Himla tacksamt, med tanke på att räntan låg på över 4% om inte ännu mer, om jag inte minns fel.
Sedan dess har vi byggt till, amorterat och sparat, bygg uterum, altaner och jobbat fram en trädgård. Vi har inga dyra vanor någon av oss, inga hobbies som tar en massa pengar och har bra koll på våra utgifter. Så har vi klarat oss genom föräldraledigheter och jobb-byten, tills där vi är i dag, men en snittlön mellan oss som ändå är lite över medel antar jag. För första gången sedan vi blev ihop för 22 år sedan så får vi en ganska stadig slant över och eftersom vi aldrig haft så mycket extrapengar så är den ganska lätt att lägga undan, att ha till det nya huset och allt däromkring.
Som ni vet vid det här laget så sålde vi ju nyligen vårt hus för nästan lika mycket som vi köpte gården för – men även med den galet bra försäljningen så går det åt nästan en halv miljon åt pantbrev, lagfarter, mäklararvode och att betala in en uppskjuten vinstskatt från vår lägenhet vi hade innan huset. Men nu känner vi att det funkar och att det är värt den extra klumpsumman som hamnar på lånet.
Vi har haft tur, varit smarta, gjort genomtänkta men vågade val och vi har jobbat hårt – och just därför vill jag förklara mig. Av oklar anledning är det viktigt för mig att ingen tror att vi ”är rika” (kan inte riktigt förklara definitionen av det i mitt huvud, jag vet) eller bara obetänksamt köper ett för dyrt hus. Jag kan inte förklara riktigt varför jag vill förtydliga hela husköpet, men i grunden handlar det väl om att jag inte vill att någon får en bild av mig som är ”fel”? Sen kan jag själv tycka att det är rätt intressant med folks vardagsekonomi, ibland undrar man hur folk har råd med nya bilar hela tiden eller att resa på både skidsemestrar, sommarsemesterar och ett gäng SPA-vistelser.
Har ni läst hela vägen ner hit är jag sjukt imponerad, det här var nog både långt och hoppigt känner jag. Förstår ni min känsla av att vilja förklara sig? Har ni kanske frågor?
godatankar.com 