… är den bästa morgonen. Ungarna leker med julklappar, all spänning och stress är borta och jag kan ta en skål ris a la Malta till morgonkaffet. Mysigt att sitta i ett lugnt hus och få ta i tu med en av mina julklappar – ett wasgij-pussel. Älskar dem och vill verkligen alltid pussla ett varje år. Årets variant fick jag dessutom av O som handlat egna julklappar till oss, så det känns lite extra kul!
Nu ska jag passa på att fortsätta pussla när övriga familjen antingen sover eller leker, men vi hörs nog senare!
Nä men idag var en riktig pissdag hörni. Det var ju äldsta och yngsta som var sjuka i morse, samt maken, men efter ett par timmar i skolan kom även mellankillen hem och mådde skrutt. Jag skulle kunna jobba typ hur mycket som helst nu känns det som, men försöker lösa det jag kan hemifrån, det blir lite VAB och lite jobb. Just nu börjar jag faktiskt känna mig lite hängig med, men det kan vara ren trötthet med.
Det går ju sådär att vara hemma allihop så här mycket alltså. Ni som tycker det funkar bra, hur gör ni??? Tycker det blir så jäkla mycket tjafs, alla är trötta på varandra och skulle behöva vara själva ett tag, vädret är pissigt och tålamodet är NOLL. Det enda man gör är att laga mat och plocka undan, i en enda loop…
Visst, det finns små ljuspunkter här och var, den bästa var nog denna synen framför Tv:n i morse.
Två snuviga brorsor ❤
Det är halsont, snuva, lite feber och en allmän hängighet som verkar gälla, familjen över. Maken och O testade sig idag, får se vad det är, men gissningsvis vanlig förkylning.
…vaknar (utvilad) innan barnen är uppe och kan sätta mig och ta den där första koppen kaffe alldeles själv.
…är med vänner där man kan vara sig själv och skratta!
…när jag får en kram.
…är i solen, älskar verkligen solen – oavsett om det är en iskall och snöig vinterdag, en ljummen vårdag, en stekande sommardag eller en färgsprakande höstdag. Finns nog nästan inget som så enkelt får mig på gott humör.
…har en sån där bra dag i skogen med familjen, när alla barnen är glada och tycker att det är rolig och vi inte har glömt något av det som ska tillagas över elden. När vi får sitta i lugn och ro och dricka kaffe på maten, kokat över öppen eld, och ungarna leker och har roligt (en liten bit därifrån, hahaha).
…när barnen kommer och pratar med mig om saker som är viktiga för dem och låter mig vara en del i deras liv.
…när jag får äta något riktigt gott, i gott sällskap eller helt solo.
…när jag kört fredags-crossfit med jobbet. Tränar jag själv blir jag bara deppig?
Det var väl typ det jag kom på just nu, det blev ju en deppigt kort lista när man ser det så här. Det finns ju absolut fler tillfällen än så här när jag mår bra, men just nu kommer jag barnen mig inte på något.
I Kajsons kalender är dagens rubrik ”detta är jag bra på”. Jag vet inte, just nu känner jag mig som en rätt kass förälder, men faktiskt känner jag att jag är ganska bra på mitt jobb. Eller, jag känner i alla fall att jag gör mitt bästa, och DET känner jag mig nöjd med. Nöjd känner jag mig däremot inte med att jag har en stressklump i halsen som är jobbrelaterad, men inte så mycket till själva arbetsbördan utan mest ett annat orosmoment. Tror det är det som gjort att jag sovit så galet dåligt i ett par veckor med, nu är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter.
Annars har vi haft en väldigt mysig dag i dag, för vi har fått låna Zally, en 9-åring pälsad Xolo från Xoloanne. Hon är himla lugn och mysig, så dagen har mest bestått i ett gäng promenader och annars varit ganska lugn, vilket var skönt för alla tror jag. Hon hade nog lite hemlängtan med, för lite konstigt tyckte hon nog att det var att hamna hos oss en stund, men det gick bra ändå 🙂
Kändes väldigt mysigt och naturligt att ha en hund hemma!
Med dessa bilder från dagen så önskar jag er en bra Lucia! I morgon blir det nog en halv dag med jobb och en halv dag med VAB, inväntar att Filip ska bli av med sin sista förkylning. Sen kom Oliver hem igår med ordentligt halsont, vi får väl se vart det tar vägen.
Jag har en liten nisse här bredvid mig, de ringde från dagis i går för han hade blivit snuvig. Och ja, han har väl antagligen fått förkylningen jag och storebrorsorna hade förra helgen helt enkelt. Mysigt att ha bara honom hemma en stund (eller ja, maken är ju hemma men han jobbar ju hela dagen) och stressande att inte hinna jobba – som vanligt med andra ord. Han är sådär lagom sjuk, lite feber och snuva så han orkar inte supermycket, men han mår inte direkt dåligt.
Planen för dagen är att klä granen, men det blir nog inte förrän brorsorna kommer hem. Sen är det på spåret i kväll – just nu är jag glad för allt man kan hänga upp veckodagarna på och som gör att de skiljer sig åt lite i grådasket.
Hoppas kunna komma ifrån så jag kan träna i eftermiddag med, för jag har en spänningshuvudvärk som kommer från axlarna som heter duga känner jag. Kunde inte träna förra fredagen, egentligen är absoluta minimum för att jag ska må vettigt två gånger i veckan, men nu var det två veckor sedan sist och inte ens Ipren tar bort den här huvudvärken.
Det blir nog fler inlägg under dagen, när jag känner mig pratsjuk, gissar jag 😉
Som vanligt så är det i juli vi gör mest saker, man är ledig, vädret är oftast bra (även om det var väldigt halvdant i år) och det finns mycket aktiviteter att välja på. Så vad gjorde vi då?
Jo, vi var ute och paddlade kanot med hela familjen på Stråken, och lite senare med bara de stora barnen i Bunn.
Vi fick ett fantastiskt erbjudande om att få låna ett sommarhus av Tobbes ”sommar-mamma”, där vi spenderade en fantastisk långhelg:
Sen var det dags för den enda lite mer planerade aktiviteten denna sommaren, ett par dagar på Österlen med kusinerna!
Efter det blev det mest små-utflykter, som till Omberg.
I trädgården växte det så det knakade…
Juli blev augusti och nu kom betydligt trevligare väder, lagom till semestern var slut såklart. Trädgården fortsatte leverera får man ju säga.
Och skogen gjorde detsamma, för vi plockade en jätteomgång med sommarkantareller!
Jag kände lite ångest efter en sommar som inte erbjudit den semester jag velat och behövt ha, så i augusti passade vi på att göra om i hallen.
September kom, och vi fortsätter döva lite ångest med renovering av sovrummet med…
Vi tog en minst sagt prövande vandring hela familjen på Bauerleden.
Men det bästa den här månaden var att hälsa på min lilla brorsdotter!
Oktober drog in, och det blev inte så många aktiviteter längre. Jobbet har varit ganska stressigt stora delar av året och är det nu med, eller stressigt kanske inte är rätt ord men jag känner en stor press på att inte göra fel, så jag är ganska mentalt trött (även nu). Men lite gör vi, vi tar tex med mini på en stunds utflykt på Hökensås, det började katastrofalt men blev helt ok sen ändå.
Det har varit en ovanligt deppig och ångestladdad höst ser jag nu, när jag tittar tillbaka. Men lite utevistelser hjälper till att lätta på klumpen i magen.
Sen kom november, även årets i vanliga fall deppigaste månad, och inte superkul i år med covid och allt heller. Det händer inte så mycket, men jag stickar mig en gosig halskrage och ett par vantar, använder dem faktiskt massor!
Sen går vi ju faktiskt vidare med en tanke vi haft så himla länge, att skaffa hund. Beslutet är inte 100 klart ännu, men vi har fått träffa en fantastisk uppfödare och hennes fina hundar – och faktiskt ska vi få låna hem den här sötnosen till helgen (bild lånad från Xoloannes sida)
Och december då? Tja, vi är ju mitt i denna totalt genomgrå månad, bredvid mig har jag en förkyld hustomte som fick komma hem från dagis och i morgon blir det VAB. Vi får väl se vad månaden har att komma med i övrigt…
…så börjar dagens julkalender från Kajson egentligen. Men jag måste säga att jag har inte alls lust att skriva om det. Det är tillräckligt mycket som är skit ändå med pandemi och allt, jag tycker vi tar och skriver om något roligare istället? Vi tar en ny rubrik:
Jag älskar när människor…
…gör fina saker för varandra utan att bry sig om vad man får tillbaka. Sånt som gör mig riktigt jäkla glad är när man hör eller läser om ”pay-it-forward” som ju egentligen bara handlar om att man gör goda gärningar så de sprider sig vidare. Det kan vara så små saker som gör ens dag ändå, och jag tycker man blir så glad själv om man kan göra något litet för någon annan. Har man tur får man en kram tillbaka och vad kan vara bättre?
Jag älskar när människor bjuder på sig själva, när man har självdistans och känner sig så säker i sitt sällskap att man kan visa sina brister utan att bli dömd.
Ibland tror jag att jag saknar kramar mest av allt. Hade jag inte haft familjen att krama på hade jag tynat bort för längesedan.
Jag älskar att se gamla människor som är kärleksfulla mot varandra, ett par vithåriga pensionärer som håller hand gör mig numer så gråtmild att det är nästan fånigt (vad händer med en när man får barn egentligen?)
Från den film som har det värsta (och på ett sätt bästa) introt i filmens historia – Upp. Det räcker ju att man hör musiken för att man ska vilja brista ut i gråt.
Jag älskar att se och läsa om glada saker, ni vet som såna filmklipp där de visar hur ett barn kan höra för första gången med hjälp av ett inplantat – hur en klass har samlat in pengar till nya skor till en lärare i ett land där det inte är självklart att man har hela skor – eller hur någon får en present de bara kunnat drömma om.
När mycket känns jobbigt, stressigt och tråkigt känns det som att jag BARA vill se snälla och roliga saker, min tolerans för annat är på NOLL. Jag fixar inte att läsa om människor på flykt eller våld i hemmet, djur som far illa eller gamla människor som inte kan träffas pga pandemi. Ge mig fluffiga djur och ytliga fånigheter, jag skänker pengar lite där det känns bäst men sen fattar jag exakt hur priviligerad jag är som inte MÅSTE tänka på all skit som händer. Och jag orkar inte det just nu.
Tyckte inte dagens julkalenderinlägg var så roligt, så jag tänker att jag istället ska ta och börja sammanfatta det här året lite.
Det har ju liksom varit ett år utöver det vanliga, det kan man väl säga. Men hur började det?
Vi inledde året med VAB nästan hela januari, i ett riktigt grått och trökigt skitväder, för någon vinter blev det ju inte på riktigt. Jag var grymt sugen på att växla upp med lite mer odling, så redan i januari stod det tomatplantor under växtbelysning i vardagsrummet.
I februari tror jag Filip peakar sin absolut pillrigaste period, herregud det gick inte att titta bort en sekund. I backspegeln nu så är han ju faktiskt mycket lugnare nu ändå, så himla skönt, och så är han väldigt rolig med allt prat nu med.
Vi försöker hantera tristessen av den uteblivna vintern med att fixa lite inne, det blev ny soffa och så fick Lukas rum ett ordentligt ansiktslyft.
Om vi klarade februari utan VAB så var vi inte lika tursamma i mars, tror vi var sjuka i omgångar nästan hela månaden. Covid kom till Sverige och det kändes ogreppbart och långt borta ändå, men vi påverkades inte så mycket. Jag odlar och odlar (lite väl tidigt skulle det visa sig) och fina små tomatplantor sträcker sig mot det lilla dagsljuset.
I trädgården planeras det för sommaren för fullt.
April och jag är lite deppig efter den sega vintern, lite mycket att göra på jobbet och så pandemi-läget. Jag lagar mat och bakar en del, det är ju ändå påsk, och den här klassiska påsk-tårtan fick en plats på bloggen.
Annars är det mycket fokus på odling, det är lite nytt och känns väldigt kul att fokusera på i en annars lite grå vardag. Nu när jag tittar på bilderna känns det orimligt långt bort, men förr eller senare är ju vintern förbi och det är dags att odla igen. Bäst i april var annars vår heldag i Isaberg, på höghöjdsbanan!
I maj gör vi det bästa av restriktionerna och spenderar så många helger som möjligt på vandrande fot, bland annat på Västanåleden.
I slutet av månaden åker vi på vår inbokade ”glamping” som blev allt annat än glamourös pga skitväder, kyla och regn. Men det var ju en upplevelse ändå.
Sen kom juni och bjöd på kanonväder, och det blev en helt annan och mycket trevligare period. Vi var bland annat i Borås djurpark…
…och på altanen var det varma sommardagar i grönskan som hägrade.
Tyvärr får vi ställa in vår planerade semesterresa till Tyskland, den vet jag inte när den kommer bli av. Månaden avslutas med ett armbrott för O som kör omkull med cykeln, men 2 veckor med gips är ju ändå överkomligt.
Det var en del av första halvåret 2020, ett år som inte riktigt blev som det skulle kan man väl säga, och då är vi ändå i mångt och mycket skonade från allvarliga konsekvenser av Covid.
Det första jag är när jag är modig är utvilad och i en bra fas – för modig tar mängder med energi och det går inte alls så bra när man känner sig lite deppig eller bara trött och stressad.
Det är lite roligt ändå, för när jag ser rubriken så ser jag framför mig en liten version av mig själv (alltså som ett barn, inte som en minivuxen) som lite trotsigt sträcker fram hakan, kanske lägger armarna i kors och minsann tänker försöka sig på det här svåra, fast hon samtidigt väntar sig så mycket kritik och mothugg. Konstigt egentligen, alltid när jag gör något som jag kanske kan anse vara modigt så förväntar jag mig mothugg och motargument så till den milda grad att jag oftast har en hel arsenal svar uttänkta i förväg – men det är ju i princip aldrig det kommer mothugg. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig så här dags?
Man kan ju vara lite modig när man går i höghjödsbanor med, om man är lite höjdrädd.
Det modigaste jag gjort i mitt liv har varit de stora besluten – att bygga hus, att starta eget, att byta jobb, att skaffa barn och så att byta bransch då. Det är sånt som har krävt en stor energimängd och mycket tankearbete bakom. Därmed är det inte sagt att det inte gått fort i vissa fall, för i princip alltid går jag på magkänslan när jag gjort en första analys om det är rimligt att göra det jag tänkt mig.
Man kan vara modig när man väljer att testa att tälta med man och tre barn med.
Tex nu, när vi funderar på hund, så är det ett beslut som för mig själv går under kategorin ”modigt” – och därmed är jag också beredd på en massa åsikter, som i princip inte kommit alls. Sen kan väl folk hålla inne med dem, men ändå. Att skaffa hund skulle vara modigt just för mig, för jag kan inte helt relatera till det och beslutet påverkar en stor del av mitt liv. Men mitt lilla barn-jag som jag ju ser framför mig, hon hade jublande glatt stuckit fram hakan om hon fått möjlighet till en hund, och så fel kan hon väl inte ha?
Det krävdes mod för att komma över rädslan att sparras mot någon annan också. (PS, shoutout till vår ekonomi-Erik 😉 )
I mångt och mycket tycker jag att jag är mycket bättre på att vara modig nu för tiden, det har liksom tvingats bli så i det här jobbet, jag måste nästan varje dag ansvara för eller fatta beslut runt sånt som jag tycker är svårt och läskigt, men jag blir också stolt över mig själv när det går bra (och jätteledsen när det inte blir så bra som jag tänkt mig, men det är ett annat inlägg). Jag befinner mig typ alltid i utkanten av, eller utanför, min komfort-zon. Däremot gör kanske det att det finns mindre ork till att vara modig hemma, och kanske är det därför det känns ovanligt svårt att besluta sig om hund, jag gör liksom slut på all modig ork på jobbet.
Det krävdes mod för att skaffa det där tredje barnet överhuvudtaget.
Det som känns modigt för en är självklart för en annan, och det kan vara bra att ha i bakhuvudet när man ser någon kämpa med ett beslut eller steg man kanske själv inte tycker är så stort. Glömmer det själv titt som tätt, så påminner även mig själv härmed. Vad är modigt för DIG?
Herregud, så jag saknar mina vänner. Framförallt K, T, Å och M. Det är ju inte som att det har varit lätt att få ihop träffar ens innan pandemin, så mätaren låg ju i botten redan när året inleddes, och nu har jag kört på ångorna länge.
Men som sagt, det är ju inte bara nu, alla kompisar har ju precis som vi flera barn, och alla är i lite olika åldrar med, så det är inte okomplicerat att hitta tider att träffas.
Det jag saknar mest är bara att få hänga och tjöta, fika eller ta ett glas bubbel, så länge att man har tid att gå förbi ”vardagssakerna” som ändå behöver stökas över och sen prata lite mer. Att man inte få fylla på ”pratet” med vänner gör nog sitt till att det är jobbigt att jobba hemifrån med, saknar så lite småsnack, snälla pikar och humor.
Tycker inte att helger är så roliga nu för tiden. Det blir ju bara samma sak, man går nån promenad, lagar mat, fikar och väntar mest på att kvällen ska komma så man kan sätta sig framför ett spel eller nån TV-serie och bara låta tiden gå liksom. Det är mot ALLT jag tycker är viktigt – jag vill ju kunna ha små saker att se fram emot, att planera in, och göra – som gör att dagarna INTE flyter ihop till en grå massa.
En grå bild från en grå helg.
Det är ju som det är, och det är lika för alla, men jag tycker ändå det är så deppigt.
