Jag gillar ju att åka längdskidor, men idag när jag kom iväg på en runda så funderade jag lite på varför. Först åkte jag i elljusspåret, men där var en massa folk som åkte om mig hela tiden (jag åker uppenbarligen väldigt sakta) så det blev bara stressigt och tråkigt. Då hittade jag ett spår som gick ut på fälten där jag nästan var själv och det var ju väldigt mycket mysigare!

Jag är som sagt tämligen långsam och ovan på skidor, räknar jag ihop antalet åk de senaste 20 åren så är nog även det antalet ca 20, fast mer i kluster så att säga. Nu efter min sista graviditet har jag sakta börjat få tillbaka lite styrka, men både flås och balans är nästan obefintliga. Om jag slappnar av och inte stressar så kan man få in en skön teknik med bra glid, men börjar jag stressa eller försöka åka snabbare så blir det bara kaos – skidorna får inget fäste och jag får ingen balans, typ. Det påminner mycket om simning tycker jag, när man tänker efter. När man slappnar av och utnyttjat det ”gratis glid” man får så kommer man framåt snabbare och nästan utan ansträngning, men stressar man blir man istället motarbetad. Simma gjorde jag ju typ hela uppväxten så den tekniken sitter i ryggmärgen, men skidor är mer utmanande men det är nog också därför jag tycker det är så kul! Man får tvinga sig att slappna av, tror det är bra. Sen är skidåkningen mycket svårare än simning, man kan tappa balansen eller fästet, snön kan fastna under skidorna eller spåren kan vara dåliga.

Kontentan av det hela är att dels så tycker jag om känslan att man får lite hjälp på traven med bra glid, till skillnad från tex löpning, och dels är det liksom svårt i all enkelhet! Kul mix, förutom att det är så vackert i skidspåren!