Jag försökte redan igår cykla till jobbet, men eftersom jag kanske inne cyklar så ofta så har jag heller inte sett över cykeln på länge. Det resulterade i att mitt bakdäck exploderade mitt i Dunkehallabacken och jag fick ringa maken för att få skjuts hem och sen ta bilen till jobbet. Men i går eftermiddag var maken snäll och köpte nya däck och slangar till mig som han monterade på cykeln, så i morse cyklade jag – igen.

Visst, den här gången exploderade inget, men ungefär så här är min upplevelse:

0-5 minuter, nedför Dunkehalla. Alltså rätt läskigt, bilar svänger in utan koll på att det kommer cyklar och cykeln känns vinglig och som den ska falla sönder under mig.

5-10 minuter, kommer ner och kör utmed Vätterstranden. Skönt, jag överlevde backen. Himla vackert det är här ändå! Väldigt skönt väder med, det här känns ju rätt ok!

10-20 minuter, cyklar utmed Vätterstranden. Ok, vad långt det är här utmed, det här är ju rätt tråkigt. Börjar göra ont i axlar, handleder (den var ny?) och i rumpan. Börjar bli svettig.

20-30 minuter, backarna upp vid Rosenlund. Svettigt nu, får mjölksyra i benen i backen, det går jättelångsamt och jag börjar bli rätt sur.

30 minuter, framme. Svettig och sur, går ner och duschar och byter om, det är trångt, bökigt och tar tid. Helt klart inte på bättre humör än om jag tagit bilen.

Slutsats, nä det är för jävla surt det här, det funkar inte ens när förutsättningar i form av väder mm är optimalt. Hade jag jobbat inne i stan hade det nog funkat för då hade det varit så mycket kortare tid det handlat om, men den sista kvarten gjorde mig bara mer och mer sur… Hur gärna jag än vill ha mer vardagsmotion så är inte detta rätt, just nu i alla fall. Gör om gör rätt!