Det här året är första året jag jobbat heltid sedan Oliver föddes för 13 (!!!) år sedan. Tidigare har vi antingen delat föräldraledighet eller så har både jag och maken jobbat 90% vardera för att ingen skulle gå ner till 80%. Just 90% alternativet är BARA så jävla dumt, åtminstone om man går hem lite tidigare i stället för att ta en heldag varannan vecka, för det innebär ju i praktiken att man jobbar 100% (minst) men bara får betalt för 90% – men visst, du får gå hem lite tidigare då. Fast enligt min egen erfarenhet innebär det bara att du antingen stressar en massa mer eller hoppar över raster mm för att hinna med.

Men som sagt, nu jobbar vi båda heltid, vilket funkar ändå eftersom jag börjar 06:45 och slutar 16:00, så maken lämnar på dagis runt 8:00 och jag hämtar runt 16:20. Typ sist av alla på dagis, naturligtvis… Efter ett gäng år med föräldraledigheter och lägre arbetsgrad så känns det himla skönt att få en vettig inkomst, det är saker som fått ligga på vänt när vi varit föräldralediga som man nu kan ordna – MEN.

Det. Finns. Ingen. Tid.

Vi har inte så himla mycket aktiviteter i vår familj känner jag ändå, de båda stora grabbarna har scouter varsin dag i veckan (när det inte är fotboll för mellankillen), maken tränar 2-3 gånger i veckan, varav en dag är lördagsförmiddagen, och jag försöker hinna träna 2 gånger i veckan varav äldsta pojken följer med 1. Men det innebär ändå att de enda dagarna som är fria från aktiviteter är fredagar och söndagar… Och med 3 barn så går ALL tid åt hemma som den ensamma föräldern till att bara få alla att överleva vardagen, fixa mat, göra läxor, tvätta, städa mm.

I mitt flöde dök det här inlägget upp i veckan, ”Sveriges mammor stressar sig sjuka”. Inget nytt egentligen, snarare sorgligt gammalt. Det handlar om att kvinnor är de som till störst del projektleder hela familjen, vilket ger en hög arbetsbelastning även hemma även om man för övrigt lever jämställt. Och vem är det man prioriterar bort när det kör ihop sig? Tror inte ens jag behöver svara på det…

Men man behöver tid för sig själv, man behöver tid för att göra roliga saker, man behöver BRA tid med familjen.

Jag hinner inte.

Så sjukt glad över att ha ett jobb där det inte är så stressigt på hösten som mitt förra, men det är ändå mycket att göra och just nu känner jag mig himla otillräcklig på precis alla plan. Jag hinner inte träffa kompisar som jag vill (inte bara jag som har ont om tid där dock, är ju inte direkt ensam om problemet), jag hinner inte få någon egentid, partid existerar knappt för efter alla barnen är lagda så är jag inte människa nog för att orka med något annat än att titta lite på TV innan jag lägger mig typ.

Inte bra.

Måste försöka lösa detta problemet. Också….