Vi uträttar inte mycket här hemma kan jag säga just nu. Filip är fortfarande förkyld MEN sådär ganska pigg ändå så att det är svårt att underhålla. O är rätt dassig och har feber, så han ligger mest med Netflix och jag är snuvig och hängig med men försöker parera valp och treåring så gott det går. Så är ju maken hemma med såklart, tack och lov, men han jobbar ju ändå mestadels så det är ungefär vad jag mäktar med nu att bara få oss att överleva dagen allihop. I morse var vi och testade oss för COVID, jag och Oliver. Vi får väl se vad det visar, jag är skeptisk till att det är Corona.

Jobbmässigt är det minst sagt dålig tajming att vara sjuk nu, ett projekt som kräver en hel del arbeten och uppstarten av ett annat, samtidigt som min ”parhäst” är på (välförtjänt) ledighet. Försöker parera det mest akuta via telefonen, men det går knappt det heller, det är snor, barn och hundar överallt och jag orkar inte heller.

Fördelen med valp samtidigt som vi är sjuka är ju att hon får träffa alla väldigt mycket, och vi tvingas ta det väldigt lugnt för att inte stressa upp henne (passar ju rätt bra nu när vi är hängiga). Ändå får hon de tydligen så vanliga spatt-rycken efter varje kort promenad och framförallt på kvällen. Då får man hålla undan fingrar, händer och armar – men rör du dig för fort så nafsas det ändå i tröjärmar, byxben och rumpor. Jobbigt, det är det absolut, för det är svårt att få henne att lugna ner sig och hennes tänder är som rakblad. Har rätt ont i händerna nu eftersom de är HELT täckta av småsår. Just det här beteendet är asjobbigt, men men, jag har förstått att det växer bort.

Nätterna går rätt bra – eller ja, jag sover på soffan i vardagsrummet för att märka när hon behöver gå ut. Då hoppar hon upp och slickar mig i ansiktet, vi går ut på garageinfarten och hon kissar på 3 sekunder och sen går vi in igen – helt ok ändå. Jo ibland blir det en olycka, när vi missar att hon kanske behöver bajsa med eller bara missar signaler på att hon behöver kissa. Det kommer väl, tänkte jag.

Nu ska jag kolla Renes brygga en stund, sen bäddar jag ner mig på soffan igen. Puss på er, hoppas ni alla mår bra! Och vet ni vad, vi avslutar med en längtansfull bild från en vår-dag, nu får det gärna bli vår snart!

Det börjar väl sakta sjunka in, att vår lilla piraya Nala – jo för hon var tvungen att byta namn eftersom ”Tilly” låter alldeles för likt Filip – är här för att stanna 🙂 . Vi kom på att ”kommandona” man ger en hund och en treåring förvånansvärt lika, hahaha… ”Stop, nej, sluta, kom, bra” . Det går sakta framåt med övriga familjemedlemmar, hon låter oftast Filip vara ifred för jag tror hon känner från mig att man inte rör honom. De stora pojkarna får ju kommunicera liiiite mer själva, Lukas trivs hon bäst med än så länge så det verkar hänga på storleken till en viss del. Bits gör hon däremot frikostigt och ganska hårt, så vi kör med taktiken att bara resa sig och gå iväg, eller ett skarpt nej om hon hänger kvar i armen eller byxbenet. Lite tidigt att säga om det ger så mycket än.

Hon är inte lätt att fota, dels för hon är still typ NOLL sekunder om hon inte sover, men även för att hon är svart och det är lätt att hon liksom bara blir som en skugga. Lyckades väl ta ett par bilder i dag i alla fall 🙂 Filip fortsätter ha feber om än måttligt, och är sådär lagom hängig men ändå pigg att det blir lite jobbigt. O har fått ont i halsen, och jag har också blivit förkyld, så vi ska väl försöka få tag i tid för ett COVID-test under morgondagen om det går.

Och ja, precis nu blir det nästan bara hund, precis som det alltid blir det som för stunden upptar min vardag mest här i bloggen.