Jag kom på varför jag i vanliga fall alltid bokar in att vi ska åka någonstans när det är semester – det är SÅ mycket enklare när man inte är hemma. Det är jobbigt och stressigt att boka, planera och fixa – delvis därav det inte blivit något inbokat i år – men det är skit att vara hemma på semestern, för då finns ALLT det som alltid ska göras där hela tiden, fast det ackompanjeras av uttråkade ungar 100% av dagen oftast. Är man i väg ett tag någonstans, så är det ingen som förväntar sig att jag ska fixa mat, ungarna kan underhålla sig på ett annat sätt för miljön är ny och den jäkla VARDAGEN känns längre bort. Sen är det ju inte stressande att vara iväg heller, när man ska hålla koll på hund och pillrig fyraåring, men ändå.
Förlåt att jag gnäller, den här semestern har varit så himla efterlängtad och välbehövlig, men jag behöver liksom reda ut det här för mig själv och då är det det här forumet som är tillgängligt just nu. Rätt säker på att det dessutom finns ett gäng mammor där ute som kan relatera till att den så kallade semestern inte innebär så mycket vila.
Det HAR varit mycket bra saker OXÅ den här veckan. På topplistan ligger förutom Liseberg att vi träffat min bror med familj, i morse gick vi tex en runda på Dumme mosse och satt sen och fikade en lång stund.
Det hade varit asskönt att få en vecka helt själv – inte hemma för då hade man ändå bara grejat som vanligt – bara för att verkligen få ladda. Men semestern är kort, första veckan av fyra har redan gått och jag vill ju OCKSÅ umgås med mina barn. Jag fattar att det kan låta som jag inte gillar det, men det gör jag verkligen – såvida vi inte bara är hemma och alla förväntar sig saker av mig som jag inte orkar eller vill göra.
Lugna morgonpromenader med Nala är inte fy skam heller.
Så, nu har jag fått släppa lite på ventilen, så nu är det bara att ta sig i kragen och ta hand om saker som vanligt. (Här var jag tvungen att springa ifrån för att avstyra ett bråk…). Förlåt, det är ju bara en överstressad mamma här som känner sig otillräcklig och som inte kan slappna av, inget värre och inget nytt under solen… Kram på er, i vilket fall, ni som kämpar med barn, familj, diagnoser, sjukdom och tusen andra saker. 🤗
Ps, flytten mm stressar mig i princip inte alls, då är vardagspåhänget mycket värre. Nån mer som känner igen sig?
Så, i går hade vi en fantastiskt härlig heldag på Liseberg. Snälla Anneli tog hand om Nala över dagen, så vi kunde vara där heeeela dagen utan att bekymra oss för henne, och det blev så lyckat 🙂
Alla kunde åka precis allt de ville, från småbåtar…
…till större båtar, och såklart de blötaste båtarna (FlumeRide är en favorit, den och Balder är roligast av allt tycker jag! Gillar Helix med, men har ju så jäkla lågt blodtryck att det svartnar lite för ögonen i skruvarna).
Precis lagom blöta blev vi, i det alldeles lagom vädret med lagom med sol och lagom med värme – vad är oddsen för det liksom.
Stora och små gick både ihop och delade vägar, när önskemålen gick brett i sär. Så bra att O och L kan åka allt tillsammans nu själva, när inte vi orkar längre.
Det åts glass, churros, korv, sockervadd och pasta – alla fick så de var nöjda och glada. Tydligen är det så här man poserar för ett foto förresten, enligt Filip.
Vi spelade fem-kamp alla fem, och det vanns en Toblerone av Lukas, inte illa!
Den här lilla herrn åkte lite saker själv med, han var även med i Flume Ride och han gav aldrig minsta antydan till att något skulle vara läskigt – han var bara superglad (och superenergisk) hela dagen. Han avslutade med att springa sig genomsvettig i nästan två timmar i lekdelen i kaninlandet, när jag och Tobbe bara satt och pustade.
En liten semester, på ett favoritställe, med mina favoritmänniskor (ja, just de samma jag kan bli vansinnig på och väldigt trött av, men likväl är det så).
Och förresten – älskade Liseberg med restriktioner eftersom det innebar att det var hanterbara köer till allt – det var liksom fullt med folk men inte sådär vansinnigt mycket, längsta vi köade var nog ca 20 minuter.
(Hade inte med nån kamera så ni får nöja er med lite halvkassa mobilbilder. Nån gång ska jag köpa en mobil med bättre kamera, men det dröjer nog tills jag verkligen MÅSTE byta den jag har nu).
Det är påtagligt jävla mycket INTE semester att vara hemma med hela familjen. Det kvittar om jag rationaliserat bort så vi bara ska äta lagad mat EN gång om dagen, om ungarna fått var med och sätta skärmregler och att vi i övrigt har typ NOLL måsten – för det är en jäkla massa tjafs, tjatande om den jävla skärmtiden de själva fått vara med och bestämma, medlande mellan bråkiga barn och ett KONSTANT vakande över den pillrigaste jäkla 4-åring jag någonsin varit med om. Ungen gör tamejfan ALLT han inte får, och helt seriöst räcker det att man går och kissar så har det hänt nån grej.
Tänk att bara få sitta still en stund på en strand utan att nån tjatar, bråkar, felaktigt tror de kan simma, jagar fiskmåsar, äter gammalt fika i sanden eller nåt annat idiotiskt.
Förlåt för mitt gnäll men jag blev bara så jävla trött. Är tröttare nu än efter en vecka på jobbet. Blah blah jag älskar mina barn och sånt. Ni fattar.
Så, i går blev vårt hem stylat och fotat inför fotografering. Jag hann börja plocka tillbaka lite grejor innan jag kom på att jag ville fota lite med, men det mesta ser ändå ok ut. Det är ju ändå vårt hem vi ska lämna, ett hus vi älskar och har älskat i alla år, det är ju bara lite mer omgivningar vi vill ha egentligen. Så lite vemodigt känns det allt, med tre barn som vuxit upp här och en hel livstid på ett sätt – och så är det ju så himla fint med! Extra nu när det är helt rent såklart… Håll till godo med lite snabba foton :
Om vi börjar med att kliva in i hallen, den fick jag visst inte så mycket bilder på, men ändå.
Sen kliver vi rakt in i ungarnas allrum, en plats för TV och TV-spel som är perfekt när vi är oense över vad som ska tittas på.
Olivers rum blev väldigt fint med matta och lite prydnadssaker – inget som annars funkar så bra i ett barnrum där det inte städas så ofta och noga av den som bor där 😉
Lukas rum blev också rensat och fixat litegrann…
…och så Filips förstås! Han vill såklart behålla vartenda kudde och sak som tillkommit under dagen 😀
Går man vidare i huset genom hallen sen så hamnar man i vårt vardagsrum och kök, en STOR yta på ungefär 70 kvm bara den. Tur vi får stort i vårt nya hus med!
Från köket går man ut i uterummet (den här bilden blev jag väldigt nöjd med för övrigt, Med vänlig hälsning Hobbyfotografen). Det är inget uterum i vårt nya hus, men det finns ju inget som hindrar oss från att bygga ett om andan faller på om några år.
Går man annars rakt igenom kök och vardagsrum, så kommer man ju till vårt sovrum. Jag älskar det, sedan vi målade om det senast – men vårt nya blir lika rymligt och fint!
Till och med tvättstugan blev superfin! (Mest för att den är städad, hahaha)
Sen har vi ju uteköket och uteplatsen, där KOMMER jag verkligen sakna den klinkrade altanen för den är dels så fin och sen är den så himla skön att gå på med – och lätt att sköta! Det är nog nästan den enskilda detalj jag kommer sakna mest faktiskt.
För övrigt är nu planen att vi förhoppningsvis får ut lite av fotografens bilder innan semestern, under nästa vecka, och sen kommer det bli visning i början av augusti. (Har jag sagt det? Känner mig lätt senil vid det här laget…) Så, känner du någon som vill köpa ett fantastiskt hus med nära till det mesta så är det bara att tipsa!!!
Nu ska jag bara sätta mig på altanen och läsa en bok tror jag, för nu är hela jag så genombröt som man bara kan bli… Misstänker dessutom att hösten kommer bli gräslig – inte så mycket för flytt mm även om det såklart kommer ge en massa jobb, men sen går mitt bygge in i en ny fas och det är sinnessjukt mycket som ska göras.. Men nu låtsas vi inte om det på en stund, ok?
Vi tar många såna här i sommar med va? Och bara njuter av att inte ha några planer alls direkt? Ja, det gör vi… Och vill man inte ta ett glas ensam hemma så är man välkommen hit och få sällskap!
*Vad vi lämnar ja – visst lämnar vi vårt hem och det hem barnen vuxit upp i, men vi lämnar ju för att åka TILL ett nytt hem, med nya möjligheter!
Idag blir du 11 år, precis i gränslinjen mellan att vara liten och stor på många sätt. Det är SÅ pinsamt att synas med sin mamma, när jag hämtade dig från sommarläger på Brittebo fick jag ABSOLUT inte krama dig där. Men när ingen ser, då kryper du gärna nära och hämtar kärlek! Du är så lång och så smal, med shorts är det två små tunna ben som sticker fram, men det du har på din kropp är bara muskler för du är stark.
Du börjar bli så stor!
Din största idol är och förblir din storebror vad det verkar, även fast ni tjafsar om precis allt. Det viktigaste i ditt liv är kompisar, och du tycker det ska bli lite nervöst att flytta samtidigt som du är väldigt glad, för du känner dig även trygg med att du kommer få nya vänner – det är du helt oslagbar på. Det här året har varit kämpigt i skolan, med en stor och väldigt stökig klass som plockat fram dina sämsta sidor helt i onödan. Det hoppas vi kanske också blir bättre i en lite mindre skola.
Stort grattis på din dag, mitt fina, fina mellanbarn!
Jag är så himla glad över det fantastiska sommarvädret som äntligen kommit! Det finns få saker som gör mig så genomglad som känslan av att kunna kliva ut i bara vanliga kläder (ingen jacka, iingen extra tröja) och det är varmt, solen skiner och fåglarna kvittrar! I solen blir allt så enkelt, det krävs så lite för att allt ska funka. Inga överdrag ska övertalas om, inga stövlar är blöta. Jaså du vill leka ute i trädgården? Javisst, Nala får vara ute med och jag småfixar i trädgården eller läser en bok i solen…
Morgnarna denna vecka har varit väldigt trötta, för det har varit så oemotståndligt att vara uppe lite senare i ljusa, ljumna sommarkvällar, men så får det vara! Just i detta vädret är det också extra härligt att ha hund, inte hade jag gått en promenad innan jobbet utan henne, och troligen inte en kvällspromenad efter ungarnas läggning heller.
Igår kväll passade vi på att utnyttja den varma ljusa kvällen med en spontan utflykt till hundbadet i Axamo, och tog med pastasallad. En sån skön känsla att ha tid, lust och ork att hitta på något spontant, allt tack vare ljus och värme. Så istället för en torsdagskväll i mängden så blev det en mysig utflykt, underbart!
Här sitter jag i min säng. Bredvid mig ligger en stackars febrig Filip – troligen en reaktion efter vattkopps-vaccin som han fick förra fredagen, de varnade för att det han kunde bli dålig efter ungefär en vecka. Hade dock inte riktigt räknat med hur dålig, och hur fort det kom, för på ett par timmar gick han från helt pigg till runt 39 graders feber och ont hela kroppen. Febern är nästan lika hög än, trots både alvedon och Ipren i kombo, men liknar den här reaktionen såna man kan få av ”vanliga” vaccin bör det inte hänga i superlänge.
En halv isglass ärr det enda han fått i sig sedan frukost…
Hade väl inte exakt tänkt mig vår bröllopsdagsmiddag delad där en sitter med en ledsen Filip och en kastar i sig grillade hamburgare innan vi byts av, men på ett sätt så är väl det med lite talande för de 16 år vi varit gifta. Man kan planera och hoppas, men i slutänden kommer ju såklart barnen först när de behöver det, och vi vuxna försöker underlätta för varandra så gott vi kan. Det är väl just det som är ”hemligheten” kanske, att man kan anpassa sig till vad som krävs och att vi båda ser till att den andre har det bra – då har man det ju alltid så bra man kan ha det!
Förutom det här lite snöpliga slutet på dagen, så har det ändå varit en fantastisk dag, främst för att det bara hux flux kändes som sommar. Vi har alla varit ute heeela dagen i trädgården och grejat lite, nu hettar det lite om axlarna och jag har ett gäng nya fräknar.
Fröken valp har oxå trivts ute idag, så pass bra att hon somnade lite i soffan på altanen ❤
Vi är förresten lite färre i familjen med, från i dag. Vi har pratat ett litet tag om vi skulle göra oss av med hönorna – dels för att underlätta vardagen en gnutta men kanske mest för att det blir enklare att ha ute Nala i trädgården (och de stackars hönorna ska ju inte gå i en liten hönsgård hela tiden bara). Det dök upp ett bra tillfälle när en tjej på Facebook frågade efter tama kycklingar eller höns, så nu har de fått ett nytt hem hos en familj (som redan hade höns och tupp, men inte så tama).
Lev väl, Agda
Det är lite tyst utan dem kucklandes i trädgården, men om vi nån gång hamnar mer på landet så kommer vi nog skaffa både höns och tupp igen.
Förra veckan var vi och vaccinerade Filip – mot vattkoppor. Tycker det är helt fantastiskt att det nu finns vattkopps-vaccin, för det är väl ändå en av de jobbigaste (icke allvarliga) sjukdomar ungarna kan få!? Filip som gärna kliar sig mycket ändå pga torreksem typ, det hade varit en pina.. Än ingår inte vaccinet i det allmänna programmet, så man får betala själv. Men det är ju ändå billigare än 2 veckors VAB så att säga…
Filip är just nu asrolig och asjobbig. Han har sån sinnessjuk fantasi, häromdagen så pratade han en lång stund med ”Kalle Johansson” som tydligen var med på en promenad och det bara bubblar ur honom saker. Otroligt roligt att lyssna på honom, men också rätt jobbigt eftersom han ALDRIG slutar prata. Puh. Dessutom är han vansinnigt kliig och pillig på allt och kan liksom tydligen inte riktigt låta bli att pilla på nya saker så fort man vänder ryggen till – det är aldrig nåt man kan förutsäga heller. Han älskar att leka med Nala – och hon med honom – men det blir heller inte bra när han helst vill leka med henne oavsett om hon sover och behöver det eller ej.
De stora grabbarna var på varsin scout-hajk i helgen. O var på 3 dagars kanothajk där det ösregnade hela tiden, men han var glad ändå. De hade badat och han hade lagat maten ute, sen sov de i vindskydd en natt och under tarp en natt (med huvudet utanför pga jättetrångt så det regnade på hans huvud hela natten? Men han klev upp vid 06 när han kände sig kall och gjorde upp eld). L hade vandringshajk i 2 dagar och fick nästan inget regn på sig – men även han kom hem och berättade att han hade lagat köttfärssås på stormkök till allihop. När jag hör att de är med, utan gnäll, hjälper till och klarar sig själva och framförallt inte bangar för att det är skitväder, då blir jag så vansinnigt stolt över dem. Vad de kan!
Ett år sedan vi var i Tiveden och tältade i safaritält i regnet. Ungarna klarar vädret betydligt bättre än jag gör.
Sen kan man komma hem och bli mindre stolt över deras beteende på hemmaplan ibland, men det kan vi ju ta en annan gång…
Själva hade vi en helt ok helg, med bara 1 barn och hund (iofs det barnet som kräver mest just nu, men också ger många skratt). Lite småfix, lite vila.
Jag får inte riktigt någon rätsida på vad det är som är ”fel”. Eller, bitar av det kan jag få, men dels så varierar de ganska mycket från dag till dag och dels så känns det som om jag liksom missar den stora bilden. Häromdagen hade jag tex en gräslig eftermiddag och då började jag skriva det här för allt kändes skit, i dag var dagen bättre och då känner jag mig mest fånig. Men just att allt står och balanserar på så lite är väl ett tecken i sig på att allt inte står rätt till.
Jobbet känns just nu under kontroll. Efter kaotiska veckor med VAB och en massa skola så har jag nu 4 dagars jobb på mig i veckan (om det nu inte blir mer VAB) och med det så kan jag hantera jobbet på ett någorlunda rimligt sätt. Mår dessutom aldrig dålig av att åka till jobbet (till skillnad från slutet av mitt förra jobb) och jag tycker om de jag jobbar med och det jag gör. Så får jag bara ”fulla” arbetsveckor så är det helt ok. Dessutom har jag både ett bra gäng med hantverkare och riktigt bra underentreprenörer vilket gör det hela både lättare och roligare!
Åtminstone utsidan av mitt projekt börjar sakta se bättre ut – insidan går än så länge åt ”fel” håll med rivning.
Värst just nu är ”hell-hour” hemma, ni vet den första timmen då allt ska hända. Jag hämtar Filip, samtidigt som vi kommer hem så kommer Lukas hem, och oftast har Oliver kommit hem strax innan. Maken jobbar ju hemma till omkring 17-17:30 ungefär. Och visst, det är väl den jobbigaste timmen för alla familjer, så det är ju inte direkt unikt. Men den stunden är gräslig – inte på grund av att det ska fixas med mat egentligen, utan för att ALLA (barn mest) är på mig från samma sekund de ser mig, ALLA pratar i munnen på varandra för de ska prata med mig, jag ska svara på vad som ska ätas, om man måste göra läxor, är det nån aktivitet, har du sett den här blomman vi plockade idag, kan du göra maten lite snabbare, vem kör till träningen, ska ni iväg, Nala måste kissa, jag gjorde det här på skolan kan du svara på det…. osv, i all oändlighet.
Jag vet, det är barn, det är så det är, men när jag inte ens hinner ta av mig skorna innan de första ”förfrågningarna” kommer eller när det står minst 2 barn utanför (eller inne i ) badrummet när jag försöker kissa så vill jag bara skrika rakt ut. Förlåt, men får man ens klaga på sånt här? Kanske är det bäst att jag ändå förtydligar att jag älskar alla mina barn oändligt och ju själv har valt att skaffa dem, bara så ingen tror nåt annat, men vi är ju vuxna människor och kan hålla två sker i huvudet samtidigt va?
Vi har tre barn som alla är fantastiska på sina egna vis, och som också är jobbiga på sina egna vis, precis som alla människor har sina bra och dåliga sidor givetvis.
Det är absolut inte barnens fel, något av detta, och hade jag varit på en bättre plats mentalt hade det nog inte triggar mig app mycket. Men, känslan av att alla HELA tiden vill ha nåt av mig är kvävande, och eftersom varje enskild sak är SÅ otroligt rimlig (självklart vill jag lyssna på vad du har gjort på dagis, ja jag vill gärna veta vad du kollade på på youtube och ja absolut hjälper jag dig med läxorna, inga problem!) så blir det nån jäkla gröt i mig av otillräcklighet, frustration och att inte få något mentalt utrymme för mig själv. (Tipsar återigen om Hej hejs inlägg, hon förklarar bättre än jag själv kan hur det känns).
Jag saknar egentid, att själv få möjlighet att välja lite vad jag vill göra en kort stund, att träna (fast där skulle jag verkligen behöva en stor boost med motivation för att träna själv är just nu en orimlig tröskel att ta sig över), att välja själv att jag vill tex greja i trädgården en stund, ta Nala på en promenad eller bara sätta mig och glo på TV en stund INNAN det är så sent att alla barnen sover. Jag vill att folk och familj löser sina egna problem istället för att JAG ska behöva avgöra vem som startade just det här bråket, vems tur det är att göra vad och allt annat jag förväntas lösa.
Äsch jag vet inte, när jag försöker få ordning på det så känner jag mig bara dum och att det är skitsaker som vem som helst ska klara av, så varför inte jag. Det känns ändå som jag inte ser hela bilden, det är inte bara enskilda småsaker som stressar eller gör mig deppig – eller så är det det men det har smugit sig på i liten skala under väldigt lång tid? Hur som hur så saknar jag ändå mitt vanliga, glada jag.
Tänkte innan idag att jag skulle sätta mig och blogga lite, men nu när jag satte mig blev det helt tomt i skallen. Men vi kör väl på ändå, lite vardagssvammel brukar det ju bli…
Vi varvar valp-träning med sjuka barn här hemma. I går vaknade Filip med täppt näsa så han fick stanna hemma – men istället för att det som väntat eskalerade till feber så försvann det i stället helt och var nog bara nån tillfällig morgon-täppthet. I dag fick istället Lukas rätt hög feber och framförallt feber som inte ville ge med sig med vare sig Ipren eller alvedon, riktigt hängig har han varit. Han får testa sig i morgon är tanken.
Valp-träningen då? Jo men vi hade vår första valpkurs-tillfälle i tisdags. Nala var superpeppad så att säga, hon började kursen med att grundligt skälla ut alla andra deltagare och gick sedan på bakbenen hela promenaden runt eftersom hon tog i för kung och fosterland för att ta sig fram till övriga deltagare. Joråsåatte. Himla bra husse o matte man kände sig som där en stund, men med lite pepp från coachen att det kommer ge med sig och att hon sen klarade övningarna galant så kändes det ändå bra. Hon är ju himla reaktiv den här lilla tösen – har förstått att det uttrycket passar bra på henne i alla fall. Hon reagerar ju liksom på det mesta, med någon form av blandad nyfikenhet, glädje och lite vaksamhet och försvar. Vi jobbar rätt mycket med henne, många gånger per dag blir det (korta) träningspass och våra promenader är också de ett helt eget träningspass i att gå fint i koppel. Går vi själva är hon duktig på att inte dra och att söka kontakt med oss, men kommer det distraktion i form av människor, cyklar, stora lastbilar eller framförallt hundar så blir hon så uppstirrad att hon helt tappar förmågan att lugna ner sig. Mycket att jobba på där – men vi märker också att det går framåt.
Orkade inte ens leta upp nån ny bild…Den här är från i helgen.
I dag var hon för övrigt med mig på jobbet på förmiddagen, försöker köra en halvdag i veckan i alla fall för att hon ska lära sig att hänga med där med. Först var det allmän utskällning, men sen lugnade hon ned sig och vi kunde sitta bredvid (jag och mina kollegor) utan att hon skällde på dem alls. Men gå fram gör hon inte heller, det är alldeles för läskigt…
Nu måste jag gå och lägga mig, i morgon stundar en ny dag med distansutbildning… Tjingeling!
godatankar.com 