Januari har varit evighetslång, inte minst för delar av familjen och jag var sjuka ett bra tag. Minst 835 dagar har den varat, den här jäkla månaden… Skämt åsido så har den varit trög, efter sjukan så tappade jag liksom orken med vintern? Det är ju minst två månader kvar med, vilket jag inte ser fram emot.
I morgon ska jag också gå upp i tid och börja jobba 75%. Jag hoppas det funkar, men nu när jag jobbar 50% så jobbar jag på förmiddagen, åker hem från kontoret om jag inte jobbar hemma, äter lunch och sen sover jag en halvtimme i soffan. Sen orkar jag kanske gå ut en liten stund på gården för att få lite luft och för att röra mig lite, jag läser en stund eller stickar lite. Det är ändå bara precis att orken räcker ”kvällen ut” – dvs tills Filip är nattad klockan åtta, efter det dör jag i soffan en stund igen innan det är dags att sova vid halv tio-tio. Handla får maken göra, om det inte bara rör sig om något litet. På torsdag tänkte jag att jag skulle försöka börja träna igen, det har varit uppehåll i nästan tre veckor nu pga sjuka och sen kvarvarande hosta och snuva.
Rakt upp och ner i dag vet jag inte hur jag ska orka ytterligare 25%, men vi testar. Inte så mycket val liksom.
Något att se fram emot i februari är ju åtminstone #fångafebruari som Underbara Clara kör för 6:e året i rad. Det är roligt att få lite alternativa saker att skriva om som jag kanske inte valt själv i första hand. Förra året fick jag ju en oväntad storm av kärlek på inlägget Fanns där från början, får se om det blir något annat inlägg som kan tänkas locka lite publik i år? Här är årets tema-ord:
Just i denna sekund är klockan 18:37 och jag tror faktiskt att varenda muskel är trött, passande för dagens inlägg i fånga februari.
Jag och Filip har varit ute i trädgården sedan 09:50 i morse och grejat – det fantastiska vädret gav ju sån otrolig energi och lust att just vara ute. Vintersolen värmer bara ett litet uns, men ljuset och energin är lika välbehövligt som en semla en deppig vinterdag – dvs helt livsnödvändigt. Jag har grävt upp pepparmynta i ett stort land, visserligen är det en favorit hos bin mm på hösten, men jag lovar att odla något som inte sprider sig lika lätt som ersättning till dem. Jag har grävt upp ett gammalt träd som ruttnat i roten, jag har klippt aronia-häcken intill kökslandet och jag har enligt sedvanlig rutin klippt ner lite av fjolårets döda växter alldeles för tidigt. Och det vore väl lustigt om jag helt plötsligt skulle frångå denna rutin, hur skulle trädgården DÅ se ut?
Köksträdgården ser inte mycket ut för världen just nu, men det blir bättre!Vi har en lååång häck av Aronia runt tomten vilket är mycket tacksamt, men just vid köksträdgården tar den lite väl mycket plats och sol. Bara att klippa ner lite!
Som ni ser så har jag jobbat på rätt bra, men faktum är att jag ändå inte LYFT eller gjort en enskilt tung ansträngning för kroppen. 4 veckor får jag inte ”styrketräna tungt” efter operationen, men rörelse och lagom ansträngning uppmuntras. Mitt gympkort är pausat februari ut, sen hoppas jag att jag orkar ta tag i träningen igen, även om det kommer bli motigt att ”börja från noll” ungefär. Jag har inte ont nånstans längre om jag inte råkar anstränga bålen för mycket eller i ett konstigt läge och resultaten av operationen verkar av allt att döma bli kanon!
Jag har haft gott sällskap ute av både små……och stora!
I morgon verkar det också bli fint väder, åtminstone på förmiddagen, och jag tänker att lika mycket tid ska spenderas ute då.
Just nu är jag dock som sagt var riktigt trött, och dessutom åt vi just en kanonmåltid med årets första grillning (revben) och ugnsbakade rotsaker och till det blev det en veteöl, så nu skulle jag utan ansträngning bara kunna luta huvudet bakåt och somna… Vilket såklart skulle paja hela nattsömnen och den har inte varit kanon ändå på sistone pga Filip har strulat (drömt??), så jag vill nog spara vilan till natten.
Vi har skaffat en surrogatmamma – möt Hönan Herta! Hönan Herta är en lite dvärgsilkeshöna som var till salu på blocket pga att hon bara ruvade hela tiden – PERFEKT eftersom våra Silverudds Blå-hönor inte är lagda (eller framavlade) åt det hållet. Jag vill helst slippa kläcka ägg i äggkläckare utan vill mycket hellre ha en riktig hönsmamma till kycklingarna.
Den här makalöst söta lilla ”tanten” (hon är bara 2 år men hon ser precis ut som en liten tant i pälsmössa) bor just nu i hönshuset tillsammans med ankorna och två snälla hönor vi flyttat över för att hålla henne sällskap. När det blir lite varmare ute – kanske i början av mars, kommer vi ta ett gäng ägg (beräknar runt 8-9 st) från de hönorna som är i tunnelväxthuset och som går med en tupp och lägga under lilla Herta. Förhoppningsvis kommer hon då ruva fram ett litet gäng kycklingar! Vi tänker att vi ska kunna låta henne ruva 2-3 gånger i år om hon vill och mår bra, för att förnya flocken. Hönor lägger nämligen inte ägg så länge, 2-3 år ungefär, så vill vi ha kontinuerlig produktion så måste vi liksom fylla på.
Det är inte svårt att skriva om min kärlek, men oftast gör jag det inte eftersom han inte gillar uppmärksamheten. Men ibland är det svårt att INTE skriva om honom, tex när dagens rubrik i Fånga februari är så passande.
Min kärlek är också min bästa vän, min andra halva och han som jag gärna delar precis allt med. Vi, som är som bäst när vi har projekt i hop, har ju världens bästa grogrund här ute, det gäller bara att komma ihåg att lägga lite energi på just kärleken med. Jag påbörjar oftare projekt och planerar, han är den som ser till att det görs bra och klart när mitt tålamod tryter. Det är SÅ roligt att planera projekt ihop, drömma lite, fundera över hur vi kan göra det riktigt bra och sen njuta av resultatet. Nästan alltid är vi överens på det stora hela, så konflikter i projekt är ganska sällsynta (och i övrigt med, ser sällan en poäng med att bråka om saker). Nej allt är inte perfekt såklart, vi har våra sidor hos varandra som vi inte är överförtjusta i såklart.
Fatta att vi till våren varit gifta i 18 år?!Och fortfarande kan vi skratta massor ihop!
Utan min kärlek skulle det här livet kännas väldigt ensamt och tomt!
Men det är mer kärlek här på gården och i familjen:
Kärleken till han som är minst i familjen…Kärleken till de två stora, och vår gemensamma kärlek för nöjesparker….Kärleken till alla djur på gården…
Och så till sist en STOR kärlek till hela denna gård!
På ett sätt så skulle kanske många klassa mig som modig. Modig för att vi byggde vår första hus som ganska unga när många tyckte det var galet mycket pengar. Modig för att jag bytte karriär mitt i livet och gav mig ut i något nytt och okänt. Modig nog att ta steget och förstå när jag behöver lyssna på mig själv och därpå återigen byta karriär för att orka med. Modig för att vi följde vår dröm att flytta ut till landet och börja leva gårdsliv. Kanske modigt för att jag delar med mig av mina svårigheter och tillkortakommanden här?
Jag är ganska höjdrädd med, men utmanar gärna mitt mod sådär lite lagom – typ som när man är fast förankrad i en höghöjdsbana till exempel.
Jag kan känna mig själv modig ibland med, när jag liksom radar upp det så här, men just i varje beslut som fattas så tycker jag att jag mest går på min magkänsla och intuition. Intuitionen lyssnar jag väldigt mycket på, jag litar faktiskt i hög grad på att mitt ”inre jag” eller vad vi ska kalla det, faktiskt känner vad som blir bäst. På det sättet kan jag känna att jag kan hålla mig själv om ryggen även om inte andra gör det. Ibland kan mod bara komma av tanken att ”det här har ju en massa andra människor gjort, om de klarar det så klarar säkert jag det med”.
Att byta karriär och bransch sådär mitt i livet är nog det beslut jag själv känner krävde mest mod. Men jag blev så väl omhändertagen och bra bemött, att det inte alls var det som oroat mig som blev jobbigt.
Att lyssna på intuitionen eller magkänslan KAN ju också göra att man avstår från allt det som känns läskigt och obehagligt, men i mitt fall är jag ganska bra på att identifiera känslan och låta den finnas där utan att ta över. Om inte magkänslan bara säger ”NEJ” förstås, då litar jag på DEN känslan och avstår… Men det där obehaget, det har jag övat på att hantera med, varje gång jag ska hålla i ett seminarium eller prata inför folk, då övar jag på det genom att ”Fake it ‘til you make it”, jag ger helt enkelt inte obehagskänslan rum nog att sväva iväg och växa utan försöker se den, acceptera den, men sen köra på ändå.
Jag tror att det som andra ser som mod är nog bara när jag gör saker där lusten överväger just den där oron eller obehaget, och då kanske jag inte känner att jag gjort ett sådär vansinnigt modigt val ändå.
Att ge sig på att själva lägga klinker på altanen kräver också lite mod.
Det ska tilläggas med att orken att jobba emot sitt obehag eller oro självklart varierar från dag till dag, och vissa dagar ORKAR jag inte ta utmaningen. Vissa saker är för mig alldeles för läskiga att jobba mot oron med också, även om det kanske är sånt som andra inte alls tycker kräver mod.
En sak jag är orimligt stolt över är när jag ser uttryck till mod hos mina barn med. Mod att berätta om sånt som känns jobbigt, mod att fråga tjejen man är kär i om hon vill följa med ut och äta, mod att be om hjälp när det är svårt och mod att fatta egna beslut. För finns det något jag vill skicka med mina barn så är det just att VÅGA PROVA (eller nu när jag skrev det så finns det faktiskt en massa saker jag INTE vill att de ska våga prova, men ni fattar). Att det är ok om det blir fel, men att det inte är ok att INTE följa sin magkänsla.
Må mina barn alltid ha modet att gå sin egen väg ❤
Vad är mod för dig? Vad önskar du att du skulle våga göra?
Ja mitt i veckan är det nu, och jag har varit på konferens i Aronsborg en bit utanför Stockholm sedan i går. Det är alla energikontor i Sverige som samlas en gång om året för att dela erfarenheter och projekt med varandra. Det har varit ganska intensivt med mycket info och nästan 100 nya ansikten och ett enormt sorl av ljud hela tiden. Lägg till 4,5 timmes bussresa enkel väg och jag ska villigt erkänna att jag är rätt trött nu, men även glad för det har varit trevligt.
Har typ inga bilder från konferensen, det har dels inte funnit så mycket tid till det och sen är jag inte helt bekväm med att gå runt och fota bland folk heller. Jag har dock konstaterat att det fenomen vi har på vår Energikontor med världens roligaste lunch-diskussioner även verkar gälla för övriga Energikontor, för det har varit mycket skratt! En hel del av dem skratt kom även när fyra av oss skulle spela biljard eftersom vi var precis lika inkompetenta vilket därmed blev en kanonrolig match, helt prestigelös.
Nä ledsen, det blir inget under av iväg direkt idag, skallen är tom. Nu ska jag försöka sova en stund av bussresan tror jag, kram på er!
Jag tror det finns något talesätt eller citat som går ut på att misstag bara är misstag om man inte lär sig från dem, annars är de bara ett steg i utvecklingen. Det låter som ett bra sätt att förhålla sig till sina misstag och jag tror att jag kanske har ungefär den inställningen från grunden fast jag inte tänkt på det.
På ett sätt har jag gjort tusentals misstag, det blir ju fel en massa gånger i både jobb, relationer, privat och i alla andra situationer man kan tänka sig. Jag har verkligen inga problem att erkänna ett misstag och gör det ofta – men självklart försöker jag lära mig av det så jag helst inte gör samma sak igen.
Vad i hela friden har en snigel med detta att göra undrar du nu? Ingenting, absolut ingenting, men det blir ju för tråkigt med ett inlägg utan bilder och uppenbarligen tänker jag inte spontant att jag ska fota resultatet av mina misstag.
På ett annat sätt har jag gjort få misstag, om man ser till lite större grejor. De misstag jag i så fall gjort har nog alla varit i sammanhanget ”relationer”, antingen med vänner, kärlek eller med barnen. Med barnen är det så svårt att veta vad som blir stora misstag, det som kanske råkas sägas ogenomtänkt en vanlig tisdag kan fastna hos ett barn på ett helt annat sätt en det där stora bråket man hade om något. Jag hoppas och tror (oftast) att mina misstag med dem inte är irreparabla eller att de gjort stor skada på dem, men säker är jag ju inte förrän de blir vuxna själva. Med vänner är mitt största misstag nog att jag inte prioriterat de relationerna nog när jag var yngre, jag önskar att jag lagt mer tid och engagemang i speciellt vissa vänner när jag hade ”all tid i världen”, dvs innan barnen.
Jag kommer garanterat göra misstag framöver med, i alla sammanhang, men om jag slutar lära mig av dem – då säger ni till va???
Det har liksom varit ganska fullt upp i all enkelhet denna helgen, fix med hönshus, städa, handla, laga mat och fika med kompis, så det har inte blivit nåt bloggeri. Gårdagens ”melodifest” är oxå helt ointressant att skriva om när man är just det -ointresserad- av sånt. Funderade lite över dagens ” man saknar inte kon förrän båset är tomt”, har jag något i mitt liv jag känner att jag saknar just nu? Det skulle vara träningen då, men en månads uppehåll med styrketräning pga läkning känns ju inte som ” båset är tomt”…
För övrigt kommer jag inte direkt på något jag saknar, vilket ju är helt fantastiskt! Klart jag har lite materiella saker jag skulle vilja ha, men på ett djupare plan saknar jag inget stort. Inte än i alla fall, men snart för jag nog det förresten, jag har liiite ångest för att Filip snart fyller sex år och ska börja förskoleklass till hösten. Sedan han fyllde fyra och framåt så har han varit så otroligt rolig, och jag känner redan nu ett visst vemod över att han snart är stor nog att gå i skolan. Jag vet ju att det blir lite annat då, och jag kommer sakna att ha en liten plutt med mig här hemma…
Alltid med, alltid full fart. ♥️
Men nu måste jag sova, i morgon är det ju jobb och hela veckan är rätt uppbokad, två dagars konferens utanför Stockholm tisdag-onsdag med. God natt på er!
Vi har just nu en period av ganska lyxigt fredagsmys – lyxigt på så sätt att det till största delen innebär att myset just nu mest innebär en lugn kväll för mig och maken framför På Spåret. Först börjar normalt fredagskvällsstök med middag och liksom lite vardagkväll med alla barnen, vi äter alltid ihop varje kväll om inte någon är borta. Inget speciellt så, bara vanlig mat enligt vad orken räcker till för. Sen sätter sig de stora och spelar från kl sju ungefär, och då har vi en timme med Filip och lite undanplockning innan han ska sova vid åtta. SEN börjar det lyxiga – att få sätta sig själva i soffan en stund, kanske med ett glas prosecco och en bit ost eller bara lite rödvin och ostbågar, och så kollar vi på På Spåret. Ingen app, bara vi som pratar och gissar och känner oss precis lika korkade båda, och tillsammans räknar vi fiktiva poäng. Älskar det, det är så avslappnat och skönt, och så himla mysigt med nåt att ”göra” tillsammans. Orkar vi så blir det nån serie efter, men ärligt talat – det är fredag och en jobbvecka gör rätt ofta att åtminstone jag vill lägga mig redan vid halv tio ungefär.
Nej unikt kan man inte kalla vårt fredagsmys, men det är precis vad jag vill ha just nu!
Det är på ett sätt ganska sköna åldrar på barnen nu, vi slipper en del styrande och ställande med vardagsgrejor och alla kan liksom göra sina egna grejor fast vi ändå är tillsammans. Skönt att inte ha småbarn som inte vill lämna ens famn, men samtidigt så himla gosigt med en som är nästan 6 år som gärna vill krypa upp i knäet och gosa ibland – för att sen fortsätta med egna äventyr. O och jag har börjat med hans övningskörning och det är väldigt roligt tycker vi båda. Klart det är utmaningar i alla åldrar med, och det är ibland pissjobbigt att vara förälder, men det FINNS ju också lugna stunder nu. Det är ju också lite coolt att se dem växa och ta egna ansvar och initiativ, det kändes ju som det ALDRIG skulle hända när de var små. Men visst, plocka upp smutstvätt och annat kul ingår visst inte i de initiativen 😉
Jag skulle behöva en morot just nu känner jag. Inte grönsaken (eller ja visst, för all del en sån med) utan något som lockar framåt. Just precis nu känns allt så trögt, vintern som typ inte blivit en ordentlig vinter bara fortsätter sitt vakuum, utan snö är det bara mörkt, kallt och lerigt. Visserligen frusen lera idag, men det är ju inget som lyfter humöret till skyarna heller – även om solen faktiskt gör dagen väldigt mycket mer uthärdlig.
Det känns som hela jag står still just nu. Jag vill ut och greja på gården men det går inte pga fruset och så förstås för att jag har ungefär lika ont i bålmuskulaturen runt ljumskarna och nederdelen av magen som efter kejsarsnittet. Varenda liten rörelse där man använder bålen (vilket ju såklart är typ alla rörelser) så drar och sträcker det i muskler och ligament som blivit tilltufsade. Det gör ju såklart att det står still med min träning med i ungefär 4 veckor, eftersom jag inte får lyfta tungt innan allt läkt ihop och fast. Resten av kroppen protesterar redan mot att inte få röra sig mer, och jag längtar till att kunna träna smärtfritt och utan begränsningar.
Jag skulle behöva komma igång med försådder av tomater och lite blomster, kanske kan jag få tummen ur till helgen. På tal om morot så har jag åtminstone börjat göra en plan för vart jag ska så vad i sommar. Tycker det där med växtföljd är så svårt, inte själva grejen att växla plats men när man tex vill odla rätt mycket potatis så har jag ju liksom inte FYRA stora potatisland som står redo? Och vad ska jag fylla det stora potatislandet med som jag använde förra året? Tycker det är tråkigt och baltigt att för-så, där blir ju såklart moroten att det just ska bli morötter och annat gott som vi kan äta till hösten.
Vi har heller inget roligt inbokat framöver, det är också en typ av morot jag saknar – något att längta till som inte känns lika diffust och långt bort som sommaren. I år blir det ingen semester i någon större utsträckning, vi behöver lägga de pengar som går på lite projekt på gården, och förra året lärde vi oss också att det inte känns så kul att åka härifrån mitt i sommaren när allt är som bäst. Men jag hade inte haft något emot en rolig helg eller dag innan dess, en morot när vintern känns evighetslång och allt står still…
Lite mindre utflykter kommer det såklart bli i sommar med, likt kolmården förra sommaren, men det är ju sånt man kan ta beslut om i farten när man vet om alla är friska och vädret är bra, så det ger heller inget att längta till.
godatankar.com 