För inte så många år sedan så använde jag bara mössa när det absolut behövdes. Mest fåfänga, jag ville inte förstöra frisyren kombinerat med att kort hår och mössa gärna ger en illusion av att man är helt skallig. Men då var vi heller inte ute så mycket, lek med barnen (de äldsta när de var små) skedde endast motvilligt ute vintertid.
Sen hände ju något, jag tror faktiskt egentligen det här var min första reaktion eller icke-medvetna försök att hantera stress, för vi började gå ut och vandra på helgerna. Inte lång, vi tog med familjen och gick några kilometer och grillade innan vi gick hem igen. Det gav såklart snabbt mersmak, det är svårt att ignorera hur bra man mår ute i naturen, och ganska snart hade jag en hyfsad garderob med ”ut-i-naturen-kläder” – och det gjorde också typ ALL skillnad? Att ha kläder man håller sig varm i och som inte gör något om man skitar ner eller om de luktar grillrök gör ju att man njuter av att vara ute. Såklart självklart för nästan alla, men jag hade ändå inte fattat det förrän nu.
Så ut gick vi, mössa och utkläder på, nästan varenda helg i ett par år. Så himla skönt det var och alla i familjen var ändå i princip alltid med och på bra humör – det var inte bara jag som behövde det!
Såklart var det också här vårt längt att bo närmare naturen växte sig fast, och drömmen om vår gård blev starkare.
I vårt gamla hus, mössan åkte ju åtminstone på när man skulle skotta snö!
Nuförtiden ligger en mössa och ett par arbetshandskar alltid redo i groventrén, där ”gårdskläderna” också hänger. Jag har ett par fantastiska muckboots som klarar både lera och relativt mycket kyla, en tjock arbetsjacka och fodrade brallor. Det är inte svårt att gå ut nu, och har jag inte varit ute på dagen en sväng (förutom för att mata djuren) så MÅSTE jag nästan gå ut och gå runt lite på gården i alla fall. Plocka undan lite leksaker, hämta in fler ägg, gå och göra en mental karta över vad och vart jag vill plantera grönsaker i sommar.
Det här är verkligen en dröm, och jag tänker vad mycket jag hade missat om jag inte dragit ut oss i skogen där för några år sedan. Däremot kan jag sakna våra vandringar ändå, för vi samlade hela familjen på ett sätt som inte riktigt inträffar när man ”bara” är ute på gården och skrotar, så vi ska väl försöka hitta lite tid för sånt också här i vår, när det blir lite varmare och mer njutbart att vara ute.
*Det här inlägget är det första i Underbara Claras #fångafebruari som nu mer är ett årligt återkommande tema. Gå gärna in och fånga februari du med!
PS, mår helt ok idag och har inte alls så ont som jag befarade, är mest matt och så sträcker det i stygnen när man anstränger bålen (vilket man ju gör i typ väldigt många vardagsrörelser). Skönt!
Det är inte svårt att känns sig lite (mycket!) extra tacksam för allt man har i sitt liv just nu. Olustkänslan sedan i veckan hänger i, men kommer och går lite, men visst tänker man lite extra på OM och HUR det skulle vara om det hänt oss? Nån skrev att bor man i Malmö så är det närmare till Ukraina än till norra Sverige, det pekar ju lite på hur nära det är. Vi har i alla fall varit lite extra tacksamma för vår nya gård och verkligen njutit av att gå runt här och greja idag.
En bild från soluppgången i morse…
Vi började dagen med att åka och köpa ägg hos en tjej i närheten som jag hade lite kontakt med via Facebook när vi letade höns, dock hade hon mest lite större raser så därav valde vi att köpa en annan sort. I vilket fall, otroligt vackra ägg i grönt, beige och brunt! Vi fick också titta lite på kaniner, får, gäss, myskänder och såååå söta minigrisar…. De sistnämnda skulle ha kultingar till våren – kaaanske råkade säga att jag var himla intresserad. De var så söta, lagom stora och inte sådär läskigt stora som många raser blir. Skulle i så fall vilja ha 2 suggor och en galt, så att man kan få egna – en anledning till att ha grisar skulle ju ändå i så fall vara för att kunna slakta egna grisar någon gång. Har även bett henne säga till när hon håller slaktkurs för höns/tuppar, för vi KOMMER ju bli stående med alldeles för många tuppar och då tycker jag att det är mitt ansvar att vi ska kunna ta tillvara på de som inte kan få vara kvar (de stressar ihjäl hönorna om det är för många tuppar).
Så fin på så många sätt – och ändå kände jag mig så akut trött på allt strul och bök med henne att jag var redo att ge upp. Men nu känns det mycket bättre igen, vet inte om det bara var en dipp.
Sen åkte vi och handlade veckans mat – numer handlar vi nästan bara en gång i veckan och lite mer planerat, även om det bara tar 20 minuter till Jönköping så är ju inte bensinen superkul att betala och tiden här hemma är dyrbar och efterlängtad. Vi skyndade hem och UT efter lite lunch, vilket fantastiskt väder idag! Takdropp, vindstilla och med en värmande sol med frisk luft, det gick liksom rakt in i själen! Nala har varit med oss ute hela dagen, ”tyvärr” har hon inte fått någon stöt än av elstängslet – många gånger är hon så smidig att hon inte ens nuddar det om hon går utanför, men i dag var hon ändå superduktig och har hållit sig runt oss hela dagen.
En flock svanar flög norrut över våra huvuden och påminde även de om att det är varmare tider på gång framöver.
Jag har njutit av att ”städa i naturen” – något jag får sån SJUK lust med varje vårvinter och som jag ÄNTLIGEN kan få utlopp för! Jag har sågat av en massa döda träd och grenar (nästan bara Enebuskar/träd, där i princip hälften på varje ”buske” varit stendött) och så har vi hjälpts åt att samla det i en stor hög så vi kan elda upp det (igen) – det blir kanske av i morgon. Det blir så himla mycket finare när man tar bort det som verkligen är stendött och risigt – men vågar bara röra Ene just nu eftersom det är svårt att vara helt säkert på vilka lövträd som inte lever. I övrigt går jag och dagdrömmer och undrar vad som kommer titta fram när det börjar växa i trädgården, hoppas på lite lökväxter till våren!
Så fint ljus ute i eftermiddag – och så skönt det är att känna att det verkligen börjar märkas skillnad på när solen går upp och ner!
Så vackert hus det var nu ikväll, längtar redan efter morgondagen, då ska vi fixa lunch över eld ute (gnocchi, stekfläsk, ärtor och lingonsylt) och äta hembakade semlor – på tisdag blir det lite knasigt med fika så sent på kvällen som alla är hemma på. Nu är jag skönt trött efter en dag ute, och efter en halvdan natt (och efter ett litet glas vin till maten), så nu ska vi kolla senaste ”hjälp vi har köpt en bondgård” och sen ska jag nog sova…. Kram på er ♥️
Jag kom av mig lite, i #fångafebruari. Först för att de senaste ämnena (Finporslin och Frökenaktig) inte direkt… talade, till mig? Men så Ukraina med då. Det är så svårt att förhålla sig till, ska man oroa sig eller inte, ska man skriva om det eller ska man låta bloggen löpa på som vanligt? Lite som när Covid kom, jag vill helst inte skriva om ”yttre” saker som jag inte alls har kunskap nog om att ge en nyanserad bild av. Men i vilket fall, någon form av overklighetskänsla är det ändå, att Ryssland invaderat ett land i Europa? Om inte annat så tittar jag på Filip och tänker att under hans nästan 5 levnadsår så har det varit pandemi, miljön håller på att gå åt helvete, Ryssland invaderar Ukraina och så tror jag det är nån meteorit på väg mot jorden med, om jag inte missat helt. Den senare ska visst göra det – missa alltså – men ändå. Vad är det för värld våra barn får växa upp i…
Nu känner jag mig inte direkt orolig för att Ryssland ska invadera oss rakt upp och ner, men ekonomin lär ju inte minst bli påverkad ändå. Bensinpriser och börsras (även om jag inte har något placerat där direkt) bäddar ju inte för en superstabil ekonomi framöver. Men som sagt, jag ska inte uttala mig något vidare om det, kan alldeles för lite om det. Det har ändå varit lite deppiga dagar det senaste, mycket trygghetsgluten har det krävts (det mest korrekta nya ordet någonsin tror jag – tack för det Gynning och Berg!). O och L har båda varit hemma idag med feber och halsont dessutom – inte Covid för det hade vi ju nyligen så tänker inte ens testa igen.
Skulle behöva lite positiva nyheter i mitt liv känner jag, vilket också känns bortskämt att önska sig när det är krig. Men ni fattar, ni är kloka människor. Jag vill ha vårsol och kaffe mot en solvarm vägg, jag vill höra takdropp och ha torr asfalt under skorna. Jag vill upptäcka snödroppar och krokus som slår ut och jag vill känna att det finns hopp framöver!
Det blir ju helt nytt för mig i år, att så fröer här på gården. Jag vet inte vad det finns för perenna växter, och jag vet inte hur jordmån och knappt hur solläget är i trädgårdslandet. Just nu har jag försådd av tre olika sorters chili (jalapeno, padrones och en ny sort med vit chili som jag inte minns namnet på), 2 kruktomater, sallat och kronärtskocka under växtbelysning i allrummet i garaget. Det är också nytt, där kan jag hålla det svalare än jag haft mina försådder innan vilket gör att det växer lite långsammare men förhoppningsvis även blir kraftigare plantor.
Jordärtskocka i bredsådd, snart dags att skola om. Sallat för att ha att äta innan sommaren, bredsådd som skolas om när de är lite rejälare.
Min plan är lite diffust att hålla tomaterna här runt huset, i krukor och förhoppningsvis i nån större låda som jag tänker att vi ska bygga framåt våren – just för att de inte ska komma så nära trädgårdsland där vi kommer ha potatis.
Relativt små knubbiga skott från tomaterna, känns som det kan bli bra att ha i garaget! Chilin har det nog i kallaste laget, den växer inte så snabbt. (Håller runt 15-16 grader nånting där inne gissar jag)
Jag är egentligen inget fan av att förså, tycker det är jobbigt, baltigt och tar tid och plats, men en del grönsaker är ju liksom bara att gilla läget för – såsom tomat och chili tex. Att direktså i jorden är otroligt mycket smidigare, men visst, det ger inte lika bra resultat ska ju också sägas, inte på alla växter i alla fall.
Jag har köpt mig en liten låda (Moped) från IKEA där jag sorterat in fröerna för att ha lite bättre koll på NÄR de ska sås, känns himla praktiskt. Det blir också mer blomsterfröer i år än tidigare, men faktum är att jag tänkte försöka strössla ut en hel del av dessa på vår yta som kommer få fortsätta vara äng. Vallmo tex, det kan ju sedan självså sig och förhoppningsvis lysa upp ängen många år framöver! Har även köpt stor blåklocka, den tänker jag så i ”backen” bakom huset, för att få lite naturlig prakt där med. Hoppas SÅ på att det växer vitsippor där i vår!
Fröer jag inte kan vara utan är just tomat, gurka och baljväxter – det är de vi äter mest av och som är roligast att ta tillvara. Majs kändes bökigt – lyckades inte med dem så bra sist – och mangold är det ingen som äter. Lite palmkål (svartkål) blir det också, skyddat i en av odlingslådorna vid köket. Vad kan inte du vara utan?
Förlåt för att jag inte är en bättre förälder, för att jag inte alltid orkar göra det ni vill, för att jag inte alltid finns där, för att jag blir arg, för att jag missar saker i ert liv, för att jag inte frågar rätt saker, för att jag lägger mig i för mycket och för att jag inte lägger mig i tillräckligt.
Förlåt för att jag inte är en bättre maka, för att jag är så otålig ibland, för att jag har svårt att bara slappa, för att jag kör med dig och sätter dig i arbete ibland, för att jag blir sur på dig, för att jag inte alltid är så rolig att ha att göra med och för att jag inte är mer än den jag är.
Förlåt för att jag inte är en bättre syster, för att jag inte hjälpt dig mer, för att jag inte hjälper dig mer nu, för att jag inte haft tillräckligt med tid för dig.
Förlåt för att jag inte är en bättre kompis, för att jag inte alltid funnits där när du haft det svårt, för att jag inte sett att du haft det så svårt alltid och att jag inte hunnit lägga mer tid på att hjälpa dig. Förlåt att jag inte spenderat mer tid med dig över lag!
Förlåt för att jag inte är en bättre dotter, för att jag inte blev som ni tänkt, för att jag inte är en bättre mamma till era barnbarn.
Förlåt för att jag inte är en bättre kollega, för att det blir fel, för att jag virrar till det och för allt jag inte kan.
Tusen och tusen förlåt, och jag menar dem alla – men jag har också förlåtit mig själv för nästan alla. För jag VET att jag gjort så gott jag kunnat i varje situation, men ibland har inte orken räckt till, ibland inte tiden och ibland har jag inte sett. Så även om jag verkligen menar alla ovanstående förlåt, så vet jag samtidigt att jag inte är mer än människa och förstår att allt det jag velat göra inte är rimligt för en människa att hinna eller orka med. Jag tror att människor kan förändras och försöker alltid bli en lite bättre version av mig själv – även om den versionen inte är bättre för ALLA, och jag förstår att även om jag kan förändras så är det som det är med, och det enda jag kan vara verkligt säker på är att det kommer komma nya saker att be om förlåtelse för.
För att inte ljuga så ska jag säga att det är en bra dag jag resonerar som så att det är ok att göra fel och inte räcka till – en dålig dag gör jag som folk gör mest och mår skit över allt jag gjort fel eller där jag inte räcker till.
Och förresten – förlåt till mig själv. Förlåt att jag ställer så orimliga krav på mig, för att jag inte orkar mer, för att jag inte alltid kan acceptera mina brister och för att jag körde mig in i utmattning.
Minns ni, jag skrev att det gick så himla bra med min utmattning? Nu har nog faktiskt mitt första riktiga bakslag kommit. I några veckor har jag ju gått på 75%, även fast det varit en dryg veckas avbrott med Covid, och nu backar energin istället för klättrar uppåt. Jag kände att jag hade ungefär 60% laddat i ”mitt batteri” när jag klev upp i tid, men nu backar jag i energi i stället – ligger just nu på ungefär 50% (konstigt sätt att mäta kanske, men tycker det blir tydligast att tänka på det så.
Det märks nog inte så mycket här, för det ser ut som vi gör saker jämt, men det är ju för att det är himla tråkigt att skriva om en dag när man inte orkar gå ur soffan – men det är ju en vardag jag oftast lever i just nu. Sen är det ju också så att många av de små projekt vi har här hemma fyller ju PÅ min energi, eftersom de inte är komplexa eller mentalt ansträngande. Viktigt att komma ihåg alltså!
Just nu orkar jag nätt och jämt hålla i fram till lunch (5 h arbetstid av de 6 h jag gör varje dag nu) men då är jag också helt slut resten av dagen – det är ju såklart inte bra. På måndag har jag uppföljningstid hos läkaren och är rädd att hon inte kommer se hur det ligger till utan kommer råda mig att gå upp i tid till och med, men det är kanske bara oro hos mig, hittills har hon ju varit väldigt lyhörd. Det är oerhört trögt och deppigt att känna att man går ”åt fel håll” i återhämtningen, att det går sakta fram är mycket lättare att acceptera än att man backar.
Längtar så otroligt mycket efter värme och solljus!
Referensen till fransar kanske känns otydlig, men jag känner mig ungefär som en halvfärdig trasmatta som repat upp sig, där fransarna delar sig och trasar upp sig. Varpen finns ju där för att färdigställa mattan, men det kräver ork och tid och tålamod.
På något plan räknar man ju ändå med att allt ska bli stadigt bättre – även fast jag egentligen är fullt medveten om att det sällan eller aldrig är så, och att de flesta verkar backa vid minst ett tillfälle. Kan säga med att det INTE hjälper att det är grådassigt februariväder… Så, springer ni på mig kan ni väl ge mig en kram, det känns som det behövs just nu!
Jag vet hur mycket det är ibland, och att man inte hinner något man vill. Men vet du, jag finns här, när det lugnar ner sig och du får tid och lust att hänga igen. Finns det inte tid så finns jag här ändå, kanske kan jag hjälpa dig med något? Kanske behöver du någon att bara spy ur dig galla inför, kanske vill du bolla ett problem, kanske vill du bara tala om hur jäkla duktigt ditt barn var idag – jag finns här.
Jag ber dig, glöm inte bort dig själv – mitt i allt du har att stå i så glöm inte att vara snäll mot dig själv och att ta dig tid att vila. Du är värd att vila, du behöver inte göra klart något innan eller prestera något för att få vila, du behöver vila lika mycket och lika självklart som du behöver äta mat – varje dag faktiskt. Skjut inte upp det till helgen eller semestern, vila en stund just NU – lägg ifrån dig mobilen, ta en bok och lägg dig på soffan en stund.
När du orkar och hinner sen, då är du så väldigt välkommen ut hit – ta med ungarna om du vill, ta en paus från dem om du behöver det. Eller så tar vi en fika någonstans i stan, eller kanske ett glas rosé framåt våren? Vill du jobba i din trädgård? Jag tar med en kratta så kan vi tjata samtidigt, man behöver inte lägga allt på hyllan för att hänga lite.
Jag är din vän, och jag hoppas du vet och känner det. Att du känner att jag finns här, att du känner att du kan och vågar be om hjälp om du behöver det. Var inte rädd för att be mig om saker bara för jag är utmattad – är det något jag inte orkar så säger jag till, men dessutom tar det inte lika mycket energi att hjälpa någon annan och göra gott som det tar att hantera stressiga och komplexa situationer på tex jobbet.
Från en vän till en annan vill jag ge dig en stor, stor kram och bara hälsa dig att jag tänker på dig. ♥️
Jag var verkligen inte beredd på att mitt inlägg i går skulle ha sådan genomslagskraft och gå rakt ut till er, jag var nog mest lite rädd att det skulle ses som ett lite barnsligt sätt att skriva på. Men jag förstår att jag verkligen har nått ut och jag känner mig faktiskt väldigt rörd över era otroligt fina kommentarer! Jag ska våga skriva lite annorlunda med ibland och inte var så rädd för det, nu när det togs emot på ett så bra sätt. Återigen – TACK! Och hörni, dela gärna inläggen om ni vet någon annan som kanske skulle vilja läsa!
Fåfänga
”överdriven omsorg om sitt utseende eller sitt anseende” – SAOL
Ordet fåfänga har helt klart en negativ klang, men jag tror inte att det egentligen behöver vara negativt. Om vi bortser en liten stund från ordet ”överdriven” och står kvar vid ”omsorg om sitt utseende eller sitt anseende, då har vi ju något som i rimliga mängder faktiskt är rent av nödvändigt för att vi ska må bra. En omsorg om sitt utseende handlar för mig t.ex. om att man har på sig kläder man känner sig fin i – vilket inte är alls samma sak som att det klassas in i det som allmänheten tycker är fint. Känner du dig fin i en prinsessklänning med rosa prickar och tyll så det svämmar över? Kör på det! Känner du dig fin och bekväm i myskläder och pojkvännens tröja? Kör på det! Men välj något som DU känner dig fin i!
Det jag känner mig allra, allra finast i, det är fräknar och solbränna!
Vad man känner sig fin i påverkas ju naturligtvis av sammanhanget med, går jag i skogen eller här på gården så känner jag mig allra finas i min ulltröja och ett par vandringsbyxor, men ska jag på fest känner jag mig ju såklart finast i något lagom uppklätt. Sen är jag som person himla bekväm av mig, så det är sällan jag känner mig fin i något som sitter oskönt. Vill ha mjuka kläder, som inte sitter åt för mycket, och som inte skaver – annars är det svårt att känna sig fin. Viktigaste för mig är nog håret, har jag en bra hårdag känner jag mig alltid fin, men sen gäller ju dessvärre det omvända med.
Japp, jag lever i den här ulltröjan så fort jag är utomhus på fritiden. Så är det med det, men jag känner mig fin i den varje gång.
Men nu hamnade jag på ett sidospår, det jag vill säga är att det är viktigt att få känna sig fin. Att få lägga tid (och pengar) på sig själv är ju nödvändigt för att inte tappa bort sig, att FÅ ta sig tid att måla naglarna eller lägga den där ansiktsmasken bara för att du mår bra av det är ju lika viktigt som att ge sig själv tid att tex träna, träffa kompisar eller något annat du gör för din egen skull.
Jag är inte så värst fåfäng tror jag inte, men ofta väldigt medveten om mig själv. Men – speciellt vintertid lägger jag gärna lite smink även när jag bara är hemma och jag väljer iofs mysbrallor men även en gosig stickad tröja jag känner mig fin i här hemma. Så kör på, så länge du gör det för din egen skull – tillåt dig att vara lite fåfäng om det gör dig gladare!
Från början fanns där en liten flickebebis. Hon föddes med läpp- och käkspalt, så hon hade svårt att få i sig mat först och hennes mamma trodde att hon skulle dö. Men så blev hon opererad och det blev lättare att äta, så hon blev en liten, ganska försynt och väldigt snäll flicka. Hennes mamma och pappa gjorde ALLT för henne, de stuvade om sina jobb så hon inte behövde gå på dagis. Den lilla flickan levde alldeles skyddad.
Den lilla flickan blev 7 år och flyttade in till Jönköping och började skolan. Där kände alla redan varandra från dagis och flickan passade inte riktigt in. Hon blev retad, det var nog inte så farligt egentligen, men eftersom ingen varit dum mot henne innan visste hon inte vad hon skulle göra av allt. Hon kände sig utanför nästan jämt. När hon gick i mellanstadiet skickade hon en lapp till en pojke hon tyckte om och frågade chansen – för hon har ändå oftast varit ganska modig – och då fick hon tillbaka ”Du är snäll och bra att vara vän med, men inte söt för ärret du har”. Det skulle hon minnas i resten av sitt liv, faktiskt, fast pojken inte menat illa, han var en av de snällare ändå.
Sen började hon högstadiet och letade som alla tonåringar efter sig själv, men hittade väl inte så mycket. Gymnasiet fortsatte ungefär likadant, flickan försökte passa in så gott det gick men hade alltid den där känslan att hon inte direkt gjorde det – hon stack till och med ut eftersom hon var minst ett huvud längre än alla andra. Hon försökte göra sitt bästa, för det var ju viktigt, så hon gick ut både högstadie och gymnasiet med toppbetyg – men med känslan att hon var ensam och inte hörde hemma här heller. Hennes snälla sida putsade hon bort, att bli beskriven som SNÄLL kändes plötsligt som det värsta tänkbara, men det gick inte så bra för hon VAR ju snäll.
Sen kom högskolan, och ÄNTLIGEN kände sig flickan glad och fri, hon träffade vänner, festade och var precis som alla andra. Hon hade så otroligt roligt att själva skolan kom i skymundan, och det var väl lite på tiden. Efter ett tekniskt basår så började utbildningen och flickan träffade Pojken. Eller, pojken jagade efter flickan ett bra tag innan flickan förstod att pojken faktiskt ville vara tillsammans med just henne. De övade på att ha ett förhållande, och det gick väl både upp och ner, men mest uppåt ändå och de fortsatte hänga ihop.
Efter högskolan fanns det inga jobb inom inriktningen de valt, och flickan började jobba med att sälja sängar. Det funkade bra med, det var roliga kollegor och hon kände att hon fick höra ihop. Flickan började längta efter något mer, en egen familj, och pojken och flickan gifte sig och bestämde sig för att de ville ha en bebis. Det blev ingen bebis, varje månad blev flickan mer och mer ledsen, men sen tillslut efter ungefär två år och lite hjälp så blev det tillslut en bebis, en pojke. Bebispojken växte och flickan försökte göra ALLT för sitt barn, så som hennes egna föräldrar gjort. Men det kändes liksom aldrig nog, och hon kände alltid sig dålig när hon stod vid sina egna föräldrar.
Några år senare började samma visa om, ett syskon till bebispojken ville de ju ha, men även den här gången tog det ungefär två år innan det blev ett syskon. Flickan kämpade på och tappade bort sig själv och tog kontrollen över det ända hon kände att hon hade kontrollen över, sin egen kropp. Så hon tränade och tränade och mätte protein, makron och kolhydrater, tills hon faktiskt var superstark och hade precis den där kroppen hon inte trodde man kunde få. Men inte hittade hon sig själv på vägen, tvärtom, ännu mer vilsen kände hon sig.
De två bebispojkarna började bli stora nu, hon kände att ingen behövde henne längre och ingen hade tid att gosa med henne, så hon och Pojken kämpade på i ytterligare två år tills den tredje (och sista) bebispojken föddes, mer än 10 år efter den första. Nu kändes familjen komplett och det kändes så bra! Flickan kämpade för att känna att hon var tillräcklig för alla, men lyckades inte jämför med sina föräldrar och de kom och sa saker till henne som gjorde henne mer ledsen än något annat någonsin gjort. Hon bestämde sig för att inte ha de här föräldrarna längre, så nu var hon föräldralös, fast de fortfarande fanns där borta. Det gick ett par år, och flickan vande sig. Ett tag därefter hittade hon delvis tillbaka till mamman, men det var inte samma sak längre, allt var skört och ömtåligt.
En dag kände sig flickan oövervinnerlig och sökte sig ett helt nytt jobb, där hon inte kunde något och inte hade någon erfarenhet av. Det gick ok, hon fick inte riktigt det stödet hon blivit lovad men det funkade ändå och hon kämpade hur mycket som helst för att lära sig allt och bli så bra hon bara kunde. Men så en dag så hade hon kämpat och kämpat och bänt och böjt och vridit sig för att hinna göra allt som skulle göras, så då gick hon sönder – inuti. Flickan hade tur, hon bodde i Sverige och fick möjligheten att vara sjukskriven och först var hon alldeles totalt vilsen. Vem var hon om hon inte presterade? Fanns det något värde i henne då? Skulle hon aldrig mer orka?
Men hon fick bra hjälp, och hon gav sig själv bra hjälp genom att läsa på och att faktiskt ge sig själv en RIKTIG chans att verkligen starta om. Sakta men säkert så hittade hon konturerna av sig själv, de hon inte sett på så många år och absolut inte de senaste åren. Långsamt fylldes konturerna i, skiftande och ibland starkt och ibland svagt, men hon kände att hon var på rätt väg. Efter ungefär ett halvår mådde hon riktigt bra, hon kände sig här och nu och på rätt väg, även om det tog henne längre tid att återhämta sig än hon kunde föreställa sig.
Flickan är snäll och en obotlig optimist och oftast glad, så hon tänker oftast att det nog alltid blir bättre, det mesta. Oftast tycker hon att hon har rätt med, att hennes liv är så himla mycket bättre nu än hon vågade hoppas när hon var yngre. Nu har hon och alla pojkarna köpt en gård och flickan känner att en helt ny framtid finns framför henne, hon är så väldigt glad för att ha alla möjligheter som kom med gården. Flickan finns ju fortfarande, och hon blir lika förvånad varje dag hon ser sig i spegeln och ser en vuxen kvinna med skrattrynkor och gråa hår titta tillbaka i spegeln. Hon undrar lite ibland vem det är, men är glad för att den här vuxna kvinnan verkar ta hand om henne, till slut. Att hon får vara den hon är och även om hon fortfarande inte har hittat HELA sig så känner hon sig ganska hemma där hon är.
Den flickan, hon har funnits där från början, och hon kommer finnas med till slutet, när hon tittar ut genom matta ögon med starr och ser ett rynkigt ansikte med vitt hår. Hon är fortfarande snäll, och hon känner fortfarande ofta att hon inte passar in, men på det stora hela så tycker hon att hennes liv har varit rätt fantastiskt ändå. Kvinnan ska göra sig bästa för att ta hand om henne nu, mellan alla andra måsten, och vi önskar att ni alla tar hand om era flickor och pojkar med!
Det skulle kunna gälla flera saker i mitt liv just nu. Vi är nästan på andra sidan vad det gäller covid/VAB, vi är nästan på andra sidan med Nala som förhoppningsvis närmar sig slutet av tonåren, vi är nästan på andra sidan om vintern… Men det ”andra sidan” jag tänker fokusera på är att jag är nästan på andra sidan om min utmattning.
För det första, det är INTE tillbaka till samma sida som jag startade på som jag är på väg, utan det är just till den andra sidan, den som inte gjorde mig sjuk. Det går sakta men oväntat stadigt åt rätt håll, mina ”återfall” har än så länge varit mycket små och inte orsakat mer än tillfälligt problem – men jag ÄR inte på andra sidan än. Ibland ser jag den där framme, klart och tydligt och den känns inte alls långt bort, ibland känns den fylld av rev och med en förrädisk dimma som döljer sikten. Att avståndet dit ändras är tydligt, kanske är det lite som med ebb och flod och kommer kanske fortsätta vara så även när jag väl är där. Det känns faktiskt till och med troligt, när jag tänker på det, och lite blöt om fötterna är inte farligt att bli men det är viktigt att inte gå en gnutta för djupt så det kommer en osynlig underström och drar med en ut.
Längtar till vår, gör man allt.
Utmattningen är på vissa sätt en av de bästa saker som kunde hända, nu känner jag mig betydligt mer balanserad (om det än är skört än så länge) och väldigt mycket mer HÄR och NU. Det är faktiskt svårt att engagera sig i tankar som rör sig alltför långt fram, och det är inget jag försöker ändra på utan jag njuter faktiskt av det. I dag och kanske i morgon, det räcker att ha i huvudet just nu. Jag har omprioriterat och återprioriterat sådan som fallit bort, och jag mår psykiskt sätt faktiskt riktigt bra. Med lite reservation för vinterdepp som gärna smyger sig på när det är skitväder ute och ”vintern” känns orimligt lång, men man måste inte må bra jämt.
Det jag saknar nu är min ork, såklart, den tar än så länge slut före min vilja gör det, men det går sakta åt rätt håll. En annan sak jag saknar mer akut är min träning, JUST som jag kände att det började gå åt rätt håll kom Covid och det är nu 2 veckor sedan jag tränade – kroppen gör ont lite här och var och jag saknar att känna mig lite starkare. Än så länge är jag ju både lite hostig och snuvig, och jag har flås som en 93 årig gubbe med KOL, så vi får väl se när det går att träna igen. Skulle verkligen vilja smyga igång med lite styrka, ett av mina favoritpass går i morgon, vet inte om jag försiktigt ska känna lite på det – utan konditionsbiten. Om inte annat för att bara få röra mig lite, det går ju jättebra att träna hemma egentligen men det kommer inte hända så det är lika bra att jag slutar låtsas att jag tänker göra det – ”sen”.
Så jag ser den där framme, den andra sidan, och jag vet att jag är på väg åt rätt håll, men än så länge kan jag inte svara på när jag tar det första steget där – och hur många gånger jag kommer få blöta fötter innan de håller sig torra en längre stund. (Förlåt min cheesy liknelse, men det är ungefär så det känns).
godatankar.com 