Ok, nu är jag sjukskriven pga utmattning – ”på riktigt” (dvs en läkare har gjort bedömningen). Det känns så himla konstigt, först en stor lättnad att bli tagen på allvar, sedan läskigt för det ÄR på allvar, jag mår inte alls bra, rent utmattningsmässigt, och det är skrämmande at se det på papper. Konstigt nog fortfarande ändå ganska ok i humöret (eller ja, fråga inte maken eller barnen för humör och tålamod med DEM är gräsligt), eller i alla fall inte direkt deppig.
Befinner mig inte längre balanserandes på kanten som jag gjort i ett år, utan har trillat i. Fast skönt på ett sätt, även om det låter konstigt även i mina öron. Men nu vet jag ju vart jag är i alla fall.
Tanken är, om försäkringskassan tillåter, att jag ska kunna gå 1 dag i veckan i skolan. Eller ja, de dagarna som är exjobb där kan jag ju såklart fördela ut tiden mycket mer. Jag ska känna på det, det är ju en stress i sig att känna att man måste gå ”ifatt” den sista terminen nästa höst, med en helt ny klass, så min förhoppning är att jag ska kunna avsluta utbildningen som tänkt. Det är i alla fall inga direkta beslut eller några tentor som ska göras nu, så det skiljer sig ju markant från mina övriga dagar.
Först och främst – tack! Tack för all omtanke, alla tips och att ni också delar med er. Det är för övrigt helt sjukt att så många bränt ut sig?! Jäkla knäppt samhälle vi lever i…
Har bokat in både tid med läkare och med psykolog i nästa vecka, det känns bra. Har också insett att jag är sjukt glad att det tog stopp nu och inte blev ännu värre, men har även börjat inse att det är mycket värre än jag kanske trott. Det är som att stressen ligger så nära till hands att det bara är ett tunt lager ytspänning som håller ihop det (och mig), minsta störningsmoment och det skvimpar över direkt.
Till exempel, hade en klipptid i dag, inbokad sedan innan sommaren, så ganska tidigt i morse åkte jag ner till stan. Inga konstigheter i sig, ingen stress att hinna dit eller nåt – men på vägen såg jag en bil från mitt jobb. Det var nästan sjukt, fick sånt stresspåslag, pulsen gick upp och andhämtningen blev ytlig. Det behövs egentligen inte ens en sån sak, lite småtjafs hemma och det händer typ samma sak. Så ja, det är nog värre än jag tänkt från början.
En totalt omotiverad bild på svampar, för det är roligare än ett inlägg utan bild och för att svampar ser så coola ut?
Mindre vila idag med, visserligen har vi varit två vuxna hemma men en förkyld och gnällig fyraåring ger inte så mycket sinnesfrid direkt, och inte nån vidare sömn heller… Men det är ju övergående, åtminstone. Fast jag längtar till nästa vecka när jag förhoppningsvis är själv hemma igen, nu hann jag ju typ få en dag för mig själv innan Filip blev sjuk…
Ps, gissa hur många gånger jag torkat en liten näsa under tiden jag skrivit detta? 12 gånger. 12.
Jag har blivit sjukskriven. För stress, eller säger man för utmattning? Men jag har nog aldrig varit med om någonting som gett mig så mycket motstridiga känslor som det här?! Jag ska försöka förklara, så kanske det klarnar även för mig.
För det första, jag är HELT slut i huvudet nu, två veckors extremt intensivt jobb som förekommit av nästan ett år med hög arbetsbelastning mentalt. I fredags efter att jag varit på skolan en halv dag så letade jag efter min bil i en kvart i p-huset, för jag hade ingen aning om vart jag parkerat den. När jag skulle lämna över mitt projekt idag så kände jag mig nästan packad, totalt rörig, sluddrig och fick inte hjärnan att funka hur mycket jag än ville. Jag är sjukt trött i huvudet – inte minst för att när Filip väcker mig varje natt så kör kropp och hjärna igång på maxfart med jobb”smet” (känns så i huvudet) och det tar jättelång tid att komma ner i varv igen. Jag har haft en konstant massiv huvudvärk i två veckor pga spänningar i nacke och axlar, och jag har haft en massa ont i magen av stress. Det är nästan ett år sedan jag sökte till vården för jag var helt säker på att jag fått problem med sköldkörteln eftersom jag känner en stor, fysisk klump som trycker i halsen, men det var ju ”bara” stress. Så ja, jag fattar att jag behöver vila.
Det är inte hållbart att lägga 120% av sin energi på jobbet bara för att komma hem till sin familj och redan ligga på minus. Jag är så himla ARG på mig själv för att jag hamnat här? Så jävla onödigt av mig, så inkompetent att jag inte lyckats göra något annorlunda så att jag inte hade behövt sjukskriva mig.
Samtidigt – jag är inte sängliggandes, jag sover inte hela dagarna (men absolut en liten stund mitt på dagen) och kanske konstigast av allt så känner jag mig inte direkt just deppig – nåt jag liksom fått för mig att det hänger ihop med en utmattningssjukskrivning? Sen kan det väl komma, för all del, men inte just idag.
Jag känner däremot typ ALLT annat.
Jag känner mig lättad, för att jag kommer få vara hemma och vila helt utan barn, jobb eller andra krav. Jag känner mig misslyckad, för att jag hamnat här.
Jag känner mig just som jag gör nåt förbjudet – för det känns jättekonstigt att vara hemma och få vila ”bara”, när jag inte är typ sängliggande eller sjuk (som i typ influensa-sjuk, och då hade jag väl ändå jobbat en del hemifrån).
Får jag vara glad för att jag kommer hinna gå långa höstpromenaden med Nala? Får jag hämta Filip en liten stund tidigare från dagis för att dels hinna vara med honom lite mer och samtidigt inte få den där massiva stressen just när mat ska vara färdig, läxor ska hjälpas till med och det ska skjutsas till aktiviteter som alltid inträffar mellan 16-18? Får jag INTE hämta honom tidigare en dag bara för att få tid för mig själv? Är det över huvud taget tillåtet att njuta av att faktiskt FÅ möjlighet att vila – alldeles bara för min egen del? Eller ja, det här är ju lika mycket för min familjs skull som min egen, jag har inte haft NÅT tålamod med mina stackars barn det här året och det är ju helt galet.
binary comment
Jag kommer inte få behålla mitt projekt, för att inte jobbet tycker att det är en bra ide att gå tillbaka till det som gett en stress. Jag fattar väl det på ett sätt, men samtidigt gör det mig väldigt ledsen, för det projektet betyder mycket för mig, jag är stolt över hur vi ändå tagit oss framåt och jag hade verkligen velat se det klart – men inte under sån tidspress eller själv på posten som platschef. Det känns som ett misslyckande, helt enkelt.
Det är 1000 känslor till som cirkulerar i huvudet kring detta, det växlar hela tiden (hjälp, det är rätt utmattande bara det när jag tänker efter) och jag vet på det hela taget inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Vad gör jag? Hur funkar det här? Kan jag få ihop det så jag kan gå klart min utbildning som är en dag i veckan? Det hade känts rent för jävligt att inte göra klart nu när det bara är den här terminen kvar – det är dessutom inte så tunga ämnen riktigt som tidigare terminer – och kanske kan det också vara bra att ha en rutin kring något? Jag har också bestämt mig för att se till att jag tränar – är det något forskningen visar så är det ju att träning är enormt viktigt i att kunna hantera stress.
Förresten, JÄTTESTORT TACK till alla fina meddelanden, hälsningar och erbjudande om hjälp jag redan fått av de som förstått, ni anar inte hur glad det gör mig!
Nu ska jag bara försöka förhålla mig till att jag inte har en aning vad som händer i veckorna framöver, hur jag kommer reagera när jag får vila och hur det kommer kännas efter ett tag, och hur lång tid ”ett tag” är.
Lika hattigt som det här inlägget är, lika hattigt är det i min hjärna nu. Ni får ha lite överseende!
I dag har jag varit hemma hela dagen, sjukanmäld. Hemma för att det tog stopp på jobbet, jag var helt slut och såg ingen ljusning på överskådlig tid. Valde mig själv, och skrev in att jag var sjuk på telefon och jobbmail. Tagit det lugnt, gått en lång promenad med Nala, läst i en bok och kollat tv. Sovit en stund i soffan.
Legat i soffan och sett vilka söta blommor det är på bordet.
Känner mig lugn just nu, accepterar att jag inte kan ha det så här, och kramar lite om mig själv – rent mentalt. Lyssnade på en podd om hur man känner sig nöjd, mycket tänkvärt.
Jag kan inte vara helt slut efter en dag på jobbet, jag har en familj jag vill ha ork att vara med. På tal om familj förresten, jag har inte varit själv hemma, O är hemma med huvudvärk och ont i kroppen med.
Nu ska jag ta hand om mig lite mer, träna en stund och sen åka hem och vila framför en bra serie.
Jag ska nog kunna ta mig ur det här med, till en annan vardag för den jag har nu funkar ju inte. Nu får verkligheten anpassa sig efter mig istället för tvärtom.
Den här veckan känns det som jag nyttjat typ min maximala hjärnkapacitet – eller åtminstone allt jag lärt mig fram till nu i byggbranschen. Vi är i uppstarten av nästa fas på bygget och det har varit tekniskt samråd, byggmöte, UE-möte, avstämningar och 100 andra möten. Jag ska ha koll på brand, utrymningar, byggnormer och regler, logistik, säkerhet och vad alla UE ska göra och när. Det är så att säga helt jävla galet komplext.
Det är denna och nästa vecka som är allra mest – nu ska allt igång och då är det 1000 beslut. Fantastiskt tur att jag har bra folk runt mig, annars hade det aldrig gått!
I vilket fall, nu är det fredag eftermiddag och idag har jag spenderat dagen med (förutom en del brådskande jobb-saker) att läsa in mig på litteratur relaterat till Stress – vilket är det jag och min kollega kommer skriva vårt exjobb om. Vår utbildning gick idag in på sin sista termin, och förutom att vi ska hinna läsa om ledarskap (längtar mest efter den), bygglagstiftning samt kvalitets och miljöstyrning, så ska vi även hinna skriva ett examensarbete.
Men, nu är hjärnan rätt tom och jag behövde en paus och att få skriva av mig lite här 🙂 Snart är det fredagsträningen och efter det kräftskiva, känns som en fantastisk start på helgen ändå! Tänker för övrigt göra så lite jag bara kan i helgen (vilket jag ju inte själv styr över utan det gör ju de tre inneboende minimänniskorna samt den lurviga tösen). Hoppas ni får precis den helg ni själva vill ha!
Skulle gärna kopplat av med en kokkaffe vid en eld, men vädret ser inte riktigt så trevligt ut. Ett annat önskvärt alternativ vore att ligga i soffan och spela tv-spel hela helgen …
Idag när jag var nere på mitt projekt på jobbet så fotade jag en massa. Tänkte först bara ha det för att få visa roliga ”före- och efterbilder”, men sen kom jag på att jag ska banne mig visa upp lite här med – förstår att det kanske är svårt att få grepp om vad det är jag gör om dagarna och då kan det ju vara kul att få se EN typ av projekt.
Det här är huset där Brasseri Park ligger (tekniskt sett har legat, nu är det ju renovering i hela huset), det ska bli lägenheter på de två översta planen, sedan två plan med kontor och på entréplan samt källare ska Brasseriet få ordentligt renoverade lokaler.
Nu ser det ut så här när man kommer in :
Det ska bli ny entré, nya dörrar och partier och en renovering av trapphus mm.
Än är det ställning runt hela huset som håller på att få det sista fixet på fasaden. Kliver man upp till lägenheterna – som är det enda vi hunnit faktiskt bygga något på, allt annat har vi bara rivit och röjt på, så ser det ut ungefär så här:
Här blir det totalt 10 nya 1:or och 2:or fördelade på två plan. Fönster är redan bytta och en del väggar är uppe, längtar efter att få visa hur det blir sen!
Kliver man i Brasseriet nu så ser det inte mycket ut för världen…
Här ska det såklart renoveras, det blir lite ny rumsbildning och helt nya ytskikt och självklart en mängd nya möbler, armaturer och annat.
Fast det är inget emot hur det ser ut i källaren… kolla nuläget :
Här blir det en STOR makeover, bland annat med vinkällare och toaletter, vill inte avslöja för mycket dock!
Som ni kanske ser så finns det mycket att sätta tänderna i, i mångt och mycket är det här som säkert 10 olika projekt i ett enda eftersom det är så vansinnigt mycket olika moment som ska göras. Allt blir nytt i huset, stammar, el och ventilation, fönster, tak, fasader och så allt invändigt med. LOVAR att ni kommer få se mycket bilder när delarna är klara sen, först ut blir utsidan – inom kort!
Knappa två veckor på jobbet, varav 2 dagar med VAB, och jag är skittrött. Det har ändå varit en liiite lugn start, på grund av att inte alla hantverkare och UE var tillbaka första veckan – det är jag rätt tacksam för. Men jag måste också lägga till att ”mitt” hus kommer bli så himla fint!? Nu är nästan tak, fasad och fönsterbyte klart och det blir ett galet lyft för huset! ”Bara” insidan att ta tag i med sen.
Är rätt kass sömn med, jobbets tidiga morgnar (05:20 ringer klockan) är inte lika sköna som semesterns sovmorgnar – för oavsett semester eller vardag så kommer ju Filip över varje natt och det stör ju. Fast även utan att han är i vår säng sover jag kasst, vet inte om det helt enkelt är typ 15 år med barn i sängen mer eller mindre hela tiden, eller om det är nåt annat.
Skrattade så gott åt den här lilla mannen när jag klev upp en morgon, tvärs över hela sängen och så med en hand i linningen på kalsongen… Inte så konstigt att man får störd nattsömn ändå O.o
I helgen hade jag tänkt vi skulle åkt till Göteborg, men nu ser vädret inget vidare ut så vi får nog skjuta på det en vecka. Sen i slutet av augusti blir det en liten ”kräftskiva”, det ser jag mycket fram emot – men jag behöver nog boka in nåt rolig i september med för att inte hela hösten ska kännas som en enda lång väntan. Kanske skulle man förresten ge sig ut och leta lite kantareller i helgen om inte annat…
Äter hellre bra, färska vätter-kräftor en gång en lite halvsunkiga frysta tre gånger…
På tal om väntan förresten, kände i dag att det blev som det så lätt blir sen på vintern, man jobbar, kommer hem och äter och sen är liksom dagen slut? På sommaren är det ju ljust och man har lust och ork att hitta på saker även fast klockan är efter 18 – jag vill inte att den tiden redan ska vara förbi, samtidigt som ögonen går i kors vid samma tid nu? Älskar hösten på många sätt, och längtar verkligen efter att komma ut och vandra lite med familjen igen, men något jag verkligen INTE längtar efter är mörkret. Säger som mamma – det blir jobbigare med mörkret för varje år.
Den där sköna delen av hösten, när det räcker med en tjock ulltröja så håller man sig varm vid elden. Och när naturen är sådär andlöst vacker!
Jag får inte riktigt någon rätsida på vad det är som är ”fel”. Eller, bitar av det kan jag få, men dels så varierar de ganska mycket från dag till dag och dels så känns det som om jag liksom missar den stora bilden. Häromdagen hade jag tex en gräslig eftermiddag och då började jag skriva det här för allt kändes skit, i dag var dagen bättre och då känner jag mig mest fånig. Men just att allt står och balanserar på så lite är väl ett tecken i sig på att allt inte står rätt till.
Jobbet känns just nu under kontroll. Efter kaotiska veckor med VAB och en massa skola så har jag nu 4 dagars jobb på mig i veckan (om det nu inte blir mer VAB) och med det så kan jag hantera jobbet på ett någorlunda rimligt sätt. Mår dessutom aldrig dålig av att åka till jobbet (till skillnad från slutet av mitt förra jobb) och jag tycker om de jag jobbar med och det jag gör. Så får jag bara ”fulla” arbetsveckor så är det helt ok. Dessutom har jag både ett bra gäng med hantverkare och riktigt bra underentreprenörer vilket gör det hela både lättare och roligare!
Åtminstone utsidan av mitt projekt börjar sakta se bättre ut – insidan går än så länge åt ”fel” håll med rivning.
Värst just nu är ”hell-hour” hemma, ni vet den första timmen då allt ska hända. Jag hämtar Filip, samtidigt som vi kommer hem så kommer Lukas hem, och oftast har Oliver kommit hem strax innan. Maken jobbar ju hemma till omkring 17-17:30 ungefär. Och visst, det är väl den jobbigaste timmen för alla familjer, så det är ju inte direkt unikt. Men den stunden är gräslig – inte på grund av att det ska fixas med mat egentligen, utan för att ALLA (barn mest) är på mig från samma sekund de ser mig, ALLA pratar i munnen på varandra för de ska prata med mig, jag ska svara på vad som ska ätas, om man måste göra läxor, är det nån aktivitet, har du sett den här blomman vi plockade idag, kan du göra maten lite snabbare, vem kör till träningen, ska ni iväg, Nala måste kissa, jag gjorde det här på skolan kan du svara på det…. osv, i all oändlighet.
Jag vet, det är barn, det är så det är, men när jag inte ens hinner ta av mig skorna innan de första ”förfrågningarna” kommer eller när det står minst 2 barn utanför (eller inne i ) badrummet när jag försöker kissa så vill jag bara skrika rakt ut. Förlåt, men får man ens klaga på sånt här? Kanske är det bäst att jag ändå förtydligar att jag älskar alla mina barn oändligt och ju själv har valt att skaffa dem, bara så ingen tror nåt annat, men vi är ju vuxna människor och kan hålla två sker i huvudet samtidigt va?
Vi har tre barn som alla är fantastiska på sina egna vis, och som också är jobbiga på sina egna vis, precis som alla människor har sina bra och dåliga sidor givetvis.
Det är absolut inte barnens fel, något av detta, och hade jag varit på en bättre plats mentalt hade det nog inte triggar mig app mycket. Men, känslan av att alla HELA tiden vill ha nåt av mig är kvävande, och eftersom varje enskild sak är SÅ otroligt rimlig (självklart vill jag lyssna på vad du har gjort på dagis, ja jag vill gärna veta vad du kollade på på youtube och ja absolut hjälper jag dig med läxorna, inga problem!) så blir det nån jäkla gröt i mig av otillräcklighet, frustration och att inte få något mentalt utrymme för mig själv. (Tipsar återigen om Hej hejs inlägg, hon förklarar bättre än jag själv kan hur det känns).
Jag saknar egentid, att själv få möjlighet att välja lite vad jag vill göra en kort stund, att träna (fast där skulle jag verkligen behöva en stor boost med motivation för att träna själv är just nu en orimlig tröskel att ta sig över), att välja själv att jag vill tex greja i trädgården en stund, ta Nala på en promenad eller bara sätta mig och glo på TV en stund INNAN det är så sent att alla barnen sover. Jag vill att folk och familj löser sina egna problem istället för att JAG ska behöva avgöra vem som startade just det här bråket, vems tur det är att göra vad och allt annat jag förväntas lösa.
Äsch jag vet inte, när jag försöker få ordning på det så känner jag mig bara dum och att det är skitsaker som vem som helst ska klara av, så varför inte jag. Det känns ändå som jag inte ser hela bilden, det är inte bara enskilda småsaker som stressar eller gör mig deppig – eller så är det det men det har smugit sig på i liten skala under väldigt lång tid? Hur som hur så saknar jag ändå mitt vanliga, glada jag.
Jag tror inte att jag någonsin varit så trött i mitt huvud som jag är nu. I två veckor har vi kört ”installationssamordning” måndag och tisdag, och den avslutas med en tenta samt en inlämningsuppgift efter skoltid (formerly known as Fritid). Det har MATATS in såna sjuka mängder information som en gubbe bara har kräkts ur sig i sammanlagt fyra dagar att jag får lust att bara skrika rakt ut. Och ja, såklart är det en massa jag borde hinna med på jobbet med. Stress upp i halsen, javisst. Enda ljuspunkten är att det ju snart är över – den här kursen menar jag.
Nu till torsdag ska vi – om inget händer och nån blir snuvig eller nån annan skit* – faktiskt åka och bo på ett hotell i Göteborg. Vågar typ inte skriva det eftersom jag vet att man ska helst vara hemma hela tiden, men vi har inte varit där på över ett år och får jag inte träffa bror med familj (brorsdotter E, 7 månader!) så blir jag tokig. Så vi ska sova på hotell och sen ska vi hänga med dem utomhus i någon stor park/skog på torsdagen. Fredagen tänkte vi gå i Slottsskogen lite om det inte är alltför fullt – annars åker vi kanske ut mot havet en sväng – att bara få komma hemifrån lite känns så sjukt välbehövligt nu!!! Så, vi ska bara träffa familj utomhus och sen sova på hotell, men det känns så himla skönt och roligt att ha ett riktigt avbräck inplanerat!
Är ju så sällan vi träffas nu pga ni-vet-vad, så surt 😦Har hållit i lilla E EN gång sen hon föddes, det är ju helt orimligt!
Sen är det ju som det är att åka iväg nånstans med 3 barn och en hund (det sistnämnda blir ju nytt för oss), det kommer väl vara en hel del tjafs (de äldre) och en jäkla massa påpassande (minst och hund) så ”semester” blir det ju inte. Men vi behöver inte laga mat, städa eller nåt annat och vi får faktiskt se något annat än hemmet. Sen har vi ju ändå lite tid hemma med sen att ”vila upp oss” (HAHAHAHA).
Undrar hur det blir att ha med den här lilla damen. Räknar med att vi får käka frukost i omgångar så nån kan vara med henne på rummet, men i övrigt hoppas jag det ska funka. Är nog mer orolig över vad världens pilligaste 4-åring ska ställa till med, helt ärligt. Herregud säger jag bara, pratar oavbrutet gör han med…
*känner på mig att nån kommer känna sig hängig så allt blir inställt och det skulle göra mig så himla ledsen nu när vi har nåt kul på G.
(Och jag skrev detta på en kort lucka i skolan – ja jag kunde säkert ha svarat på nåt jobbmail då, men det finns gränser för vad man orkar med)
Denna och nästa vecka har vi skola måndag-tisdag istället för bara fredagen. Alltså vabbade jag 2 dagar förra veckan, gick i skolan i fredags och har nu skola tills i morgon eftermiddag innan jag är tillbaka på jobbet igen. Ligger efter som fasen nu känner jag, och känner mig sjukt stressad över att vara bromsklossen för att inte tala om att jag inte hinner få fram saker till mina hantverkare eller ens svara på garantiärenden. Känns skit, rent ut sagt. Nästa vecka försvinner också måndag och tisdag till skolan, torsdag är röd dag och på fredagen har jag tagit ledigt för den första inbokade aktiviteten med familjen på typ ett år – så det tänker jag INTE ställa in. Ser liksom ut som jag bara kommer fortsätta halka efter i två veckor till, inklusive denna 😦
Vet ni vad som varit räddningen idag? Räddningen från att jag spenderat varje minut på rasterna med att försöka jobba ifatt mig så jag inte hade fått någon vila alls? Den här tösen:
Sandig i halva ansiktet efter att ha grävt…
Så, istället för att sitta och stressjobba när jag borde haft rast (tämligen krävande kurs) så har jag spenderat frukost och lunch på promenad med henne i skogen. Glatt mig åt att hon går så himla fint i koppel nu mot vad hon gjorde innan – såklart en hel del kvar men hon/vi har kommit så långt! Njöt av att se henne skutta mellan vitsipporna, tränade med henne lite och tänkte på just inget annat alls än att jobba med henne. Sen gick jag in och satte mig vid Zoom igen och pluggade (och jobbade lite samtidigt) – och sen gjorde jag om allt igen.
Det hjälper ju ändå att få den där pausen. Fast sen ändå inte när jag inte går med henne längre, för då kommer ju allt tillbaka igen såklart. Men ändå – några pauser om dagen är inte illa! Annars kunde det ju varit en stressfaktor i sig att hinna gå ut med henne, men det är (oftast) inte det?
För övrigt – mest för att jag själv vill komma ihåg och kunna gå tillbaka – så har vi nog fått en ganska nätt liten tös. Hon väger nu vid 5 1/2 månad ca 14,7 kg, och hennes syrror i Stockholm vägde runt 17 kg för drygt 3 veckor sedan redan. Är ju rätt stor skillnad ändå?! Känns rätt skönt att hon inte blir sådär superstor…
