Höst

Måndag = Vilodag

/ LindaG / Lämna en kommentar

Min ”arbetsvecka” blir ju nu lite bakvänd mot en normal vecka – det blir helgen som blir lite mer ansträngande när vi är ute hela familjen på gården och försöker få i ordning, och sen blir resten av veckan mer med utgångspunkten att vila. I dag är jag trött, målade sovrum i helgen och om jag i vanliga fall lätt hade tryckt in det på en vecka där jag jobbat 40 timmar så är det liksom ungefär den prestationen jag känner att jag orkar just nu. Då kör jag enligt den modellen jag ska lära mig att jobba enligt – jobbet (i detta fallet målningen) får ta max 70% av min energi, så det finns över till barnen och kvällen. Men idag, då blir det 100% vila.

De två lönnarna som står vid vår grind och entré har nästan tappat alla löv nu, bara några få, vackert klartgula, hänger kvar.

Dessutom försöker jag även lära mig att planera och prioritera in vilan, just vid målning är det liiiite svårt för man vill inte sluta mitt i, annars är just nu det största hindret för att få vila lite på gården att vi inte har något att vila i än. Längtar tills det finns soffa och sängar så man kan sätta/lägga sig och vila lite när man behöver det. Men, nu är allt som behövde bli klart till flytten klart, och på torsdag kommer June express och kör våra möbler – så skönt! Hade vi varit i en annan sits så hade vi kanske flyttat allt själva, men nu känns det väldigt bra att ”få” lite hjälp.

Så, sovrummet är färdigmålat, och vi har monterat ihop de garderober vi fått tag i, så vi har något att packa in i. Vardagsrummet är spacklat och slipat, så när vi orkar sen framöver kan vi måla och tapetersera, oavsett om möblerna står där. Kändes som en bra kompromiss. Lukas rum hade ingen garderob, så där håller vi på och sätter ihop en, annars har barnrummen varsin garderob redan.

Köket är ju liksom klart, det ska bara flyttas in kökssaker och såklart ska det upp lite tavlor och sånt. Skafferiet är färdigmålat och tapetserat, men här ställer vi in en lös hylla (typ ivar) så länge, kanske vi kan platsbygga hyllor under julen eller något, det får vänta lite. Och det är så fint alltihop! Köket är ju det enda rummet med lite möbler, så vi kan sitta där och fika och äta när vi är på gården, och det är så himla fint!

Alltså den här… Man behöver inte se honom på gården i många minuter för att se att han passar här som fisken i vattnet. Han företar sig som vanligt ALLT han kommer på och mycket som ingen av oss kunde tänka sig att han skulle komma på… Men trivs, det gör han absolut!

Haha, vi har förresten åtminstone en familjemedlem som är mycket engagerad i att tex bygga garderober, nämligen Nala. Vi skrattade (och svor) åt henne i går kväll när vi skulle sätta ihop garderober och hon antingen står på det vi ska skruva, slickar på oss eller på skruven vi ska sätta i, biter i träplugg eller bara befinner sig så mycket i vägen som man kan. Men hon är så söt samtidigt, nyfiken och glad och man liksom ser på henne att hon också vill vara med, för VI verkar ju engagerade i det vi gör. Hon har för övrigt bevisligen börjat löpa nu, tur vi ändå tagit bort de flesta mattorna, så hon har nog en ganska omvälvande tid nu med första löp, flytt och allt annat konstigt som händer. Ute på gården har Oliver byggt en liten hinderbana åt henne, där han och Lukas tränar med henne till hennes stora förtjusning!

En bild från häromkvällen när det var lite lek i det höga gräset. Nån har väldigt roligt!

Nähej, jag hade som synes inte så mycket vettigt att säga, sitter bara här i soffan och dricker kaffe och kände mig lite sällskapssjuk, då får man plocka fram bloggen… Hoppas ni alla får en riktigt fin vecka!

Ett hus värdigt Joe Labero

/ LindaG / 2 kommentarer

Helgerna nu går åt till att försöka få klart det som gärna får vara klart i huset tills flyttlasset går i veckan. Det är inte så mycket, men allt tar ju sån jäkla tid. Dels för att man inte hittar saker (i vilken låda märkt ”garage” ligger laddaren till skruvdragaren???), dels för att all vanlig logistik med mat och kolla vad barnen gör ska göras men även för att allt som vanligt tar dubbelt så lång tid mot vad man tror. Det som är kvar nu är ett lager färg i sovrummet och att slipa spackel i vardagsrummet – det ska även målas och tapetseras men det kan vi göra med möblerna i mitten, bara vi slipper spackel-damm. Det ska även skruvas ihop ett gäng garderober från IKEA så vi har någonstans att liksom packa IN sakerna.

Men, det är ju inte så svårt att tanka energi, man kliver bara utanför dörren och möts av fantastiska vyer… Här är från vår entré ungefär, ni ser grannens stall där nere, annars är det bara fria vidder (och vår fina vita grind). Det är även samma vy jag har från det stora köksfönstret!

Kikar man ner mot vårt eget stall så ser det inte sämre ut!

Det här är samma vy som jag får ut från mitt lilla köksfönster…

Kikar vi lite mer mot grannens håll, liksom bakom vårt garage, så ser det ut så här. Svårt att se på mobilbilder, men där borta går det kor och nånstans runtomkring även två arbetshästar.

Vi har ett magiskt hus, på mer än ett sätt. Dels för att det ju är helt fantastiskt, men även för att det ser så HIMLA LITET ut utifrån, och sen är det hur stort som helst inuti?!? Det ser liksom ut som en liten stuga, men det är 174 kvadrat? Vi har en bit mark nära huset som ni ser här nedanför, som mest räknas som äng tror jag. Här älskar hundar och barn att leka och gömma sig! Tänkte strö ut lite vallmofrön och ängsblomster-frön här i vår, så får det nog fortsätta vara en äng.

Inne är jag så glad över att ha fått upp en köksgardin och en matta till vårt runda bort (för övrigt en av de bättre sakerna vi köpt, så mycket trevligare det är när alla sitter runt istället för uppradat). Återigen bara tråkiga mobilbilder, har fotat lite med kameran men inte kunnat få över dem till datorn eftersom de två befinner sig i olika hus…

Det är mycket som ska komma på plats, men få saker som brådskar. Varje sån här liten sak, som tex gardiner, gör att det känns som VÅRT hus lite mer, och det är så jäkla roligt! Jag är ju inte själv som gör allt såklart, i fall nu någon trodde det, maken och även till liten del barnen jobbar ju på med.

E n sak i taget, tack

/ LindaG / Lämna en kommentar

Sakta så puttar ett lugn undan stressen i min kropp – bit för bit. Stressen ligger fortfarande nära till hands, men stunderna med lugn blir åtminstone fler och längre hela tiden. Några saker funkar bättre – min roll som förälder till barnen har t.ex. absolut blivit MÅNGA gånger bättre sedan jag gick hem, istället för att orken för längesedan är slut när jag möter dem efter skola och dagis så har jag (oftast) åtminstone lite kvar, vilket gör kvällarna så himla mycket trevligare! En annan bra sak är att jag märker att jag kör bil oerhört mycket lugnare, nu kan jag behöva sätta på farthållaren för att hålla uppe farten (inte på 40 vägar, det går inte köra i 40???) men på landsväg och motorväg, istället för att sätta på den för att inte köra alltför fort.

Vår grind, från vår trädgård och ut mot vägen. Till vänster här går det kossor ibland, som hälsar en välkommen 💕

En negativ sak som kvarstår är att jag absolut tappat all huvudräkning, det är bara de mest basala som funkar på rutin. Jag kan heller inte klura på invecklade problem, det är som hjärnan bara slår av och då blir det väldigt märkbart att den här stressen har tagit väldigt mycket mer på mig än jag trodde från början. Jag har oxå svårt att behålla den röda tråden, i min text får jag läsa om en massa gånger och ändå blir det nog virrigt ibland.

En sak som är både positiv och negativ – men i vilket fall en ren konsekvens av den här utmattningen – är att jag inte alls klarar av multitasking. Det kan ju låta som en helt negativ sak, men efter att ha lyssnat på ett avsnitt av Dumma Människor där just multitasking avhandlas och där forskning visar att det är MYCKET mer ineffektivt än att göra en sak i taget så kanske det här borde räknas som något positivt. Därmed inte sagt att jag inte ibland FÖRSÖKER multitaska, det gör jag av ren vana hur ofta som helst, men om det inte varit en god idé innan så är det definitivt inte nu. Just att göra en sak i taget är något jag verkligen medvetet övar på sedan jag lyssnade på det poddavsnittet, och jag tycker mig känna att det gör stor skillnad. Men det är SVÅRT, det är dels lätt att tänka att man får mer gjort och sen är det även himla svårt att inte ”se” de andra sakerna som behöver/man vill göra liksom i periferin, där de ligger och stör när man är ovan.

I dag till exempel, åkte jag ut till gården på förmiddagen. Hade en tanke att jag skulle målat klart mitt skafferi som min ”dagens uppgift”, men när jag kom ut där var det så makalöst fantastiskt höstväder så jag valde istället något som egentligen inte alls är prioriterat just nu, nämligen att klippa ner alla totalt vildvuxna björnbär som tagit över kökslanden. I mitt huvud drog det lite fram och tillbaka, mitt gamla jag hade absolut sprungit runt och försökt få så mycket gjort som möjligt, men nu fick mitt nya jag öva aktivt på att släppa allt annat för att bara ha en fantastiskt skön dag i trädgården. Eller ja, skön förutom att det var såna sjuka taggar på björnbären – dessutom så mycket att jag fyllde ett helt släp till brädden med bara det (nån som har tips på hur man får död på dem, till nästa år? Eller ska jag bara försöka gräva upp rötterna?).

Missade helt att ta före- bild, den här är lite mitt i. Var en enorm björnbär till vänster!
Åtminstone björnbär borta. Skulle behöva röja en massa annat med, men det får väl bli till våren. Förresten, det vore en fantastisk inflyttningspresent, att få en timme trädgårdshjälp!

Varje gång hjärnan ville fundera på om det inte vore mer effektivt att göra något annat så tog jag liksom ett aktivt tag om mig själv – på ett vänligt sätt – och vände tillbaka uppmärksamheten på att just bara vara närvarande i det jag gör just nu. Det låter kanske lätt, och är inte jättesvårt när det gäller en sån här sak, men det räcker att barnen vill ha min uppmärksamhet samtidigt som jag gör något annat så är det helt plötsligt jättesvårt att bara göra en sak i taget. Det lär bli ännu värre på jobbet, misstänker jag.

Bara en kort passus, förresten. det faktum att jag har något så oerhört positivt just i denna utmattning som vår gård är nog en räddning på många sätt. Men, jag är lite orolig för att någon ska tro att jag på något sätt ”valt” att vara utmattad just nu, eller på något sätt ”fuskat” för att jag har turen att kunna vara på vår nya gård. Jag hoppas verkligen inte att så är fallet, jag har aldrig någonsin fuskat till mig en endaste sjukdag. Att jag faktiskt har detta fantastiska stället nu gör att hela min vardag känns positiv istället för tung och mörk, så jag är så oerhört, oerhört glad för att timingen nu faktiskt är som den är, det är bara oron för att någon ska tro att jag utnyttjar systemet som är ett litet moln på den himlen.

Det här är vårt nygamla vi

/ LindaG / Lämna en kommentar

Här är vi, framför vårt nya hus på vår nya gård. Det kändes lite viktigt att få till ett gruppfoto, det är så sällan vi fångar hela familjen på bild samtidigt och det här känns absolut som ett sådan tillfälle att man vill kunna titta tillbaka på det och säga till barnen – minns ni? Minns ni att vi vågade flytta hit, ut på landet? Vad stort det kändes här då, vi kunde ju nästan ingenting om att ha gård. (Nu tänker jag ju mig att allt blir bra så att det är i en väldigt positiv kontext vi pratar om detta 😂 )

I alla fall, det finns ju foton och så finns det foton, och jag fick idén att det skulle vara himla kul att ha ett gammeldags foto där alla ser så där allvarliga ut, så vi tog ett sånt :

Barn, vuxna och till och med hunden kom med på ett hörn. Vissa gömmer sig bakom krattan för det ÄR ju ibland livsfarligt med en kamera…

Fast vi tog såklart ett vanligt foto med, som kanske stämmer lite bättre med de vi är :

Lukas 11, maken och jag 42, Filip 4 (och ett halvt) och Oliver nästan 15 – hela fina familjen samlad framför vår förhoppningsvis alldeles fantastiska framtid som lantbor!

Jag är så glad att få kunna dela med mig av den här resan och vårt liv, jag kan egentligen inte förklara varför för att stå i rampljuset är inte riktigt min grej. Men på något sätt känns det här viktigt, för min egen skull och för barnens som kan gå tillbaka och läsa, men även för att NI är inne här och läser. Den delen kan jag inte riktigt sätta ord på själv, men den gör mig i alla fall väldigt glad. Och du, gillar du att läsa här så blir jag ännu gladare över en kommentar ibland, eller en tumme upp. Kanske vet du nån kompis som skulle tycka det var kul att hänga med på resan med? Bara att dela länkar och sidor såklart!

Hur ska jag förklara?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Hela helgen har vi varit här – på vår gård. Det känns lika konstigt och ovant att skriva det som det känns fantastiskt att vara där! Varje gång vi åker ut tar vi med ett lass med saker – just nu känns det inte som man vet vart nånting är. I morgon kommer en städfirma och städar eftersom det inte var gjort en riktig flyttstädning, efter det kan vi börja plocka in saker i huset. Det längtar jag efter!

Barnen har klippt gräset, klippt ner björnbärs-slanor och hjälpt till med målning. De är så nöjda, alla 3, över att gå runt och greja och fixa utan att vi behöver lägga oss i särskilt mycket. Det blir såklart en massa pauser, men de har verkligen varit duktiga. Filip hjälper ju liksom inte till så mycket, däremot trivs han som fisken i vattnet på ett nästan FÖR bra sätt, man får ha ett öga på honom hela tiden för han kan liksom ta sig för precis vad som helst. Nala är superglad och springer inne och ute lika glatt, leker med det barn som är närmast och kollar vad vi sysslar med.

Enda möbeln vi ställt in är vårt nya matbord (och lite tillfälliga stolar) för att kunna fika och äta mellis.

Det kan kanske verka lite avigt, men det rummet vi håller på att göra iordning (dvs måla om och sen städa av) är ”allrummet” i garage-byggnaden. Det är lite för att om vi får ordning här med soffa, bord och stolar som det är tänkt att vara, då har barnen någonstans att hänga om vi tex vill måla eller tapetsera inne i huset, eller de bara vill vara ifred. Utgångsläget är detta:

Det syns inte så väl, men väggarna var i ganska stort behov av lite färg, i övrigt är det inte mycket som ska åtgärdas.

Lite konstigt är det allt, alltsammans, tycker nog Nala. Men hon är glad och nöjd, vi är ju alla på samma ställe så att säga, och hon har enorma ytor att röra sig över. Jätteduktig har hon varit idag och varken skällt på kor eller hästar!

Jag åkte ifrån en stund i dag, för att köpa färg och beställa lite tapeter. Åkte ut från grinden mellan de två enorma lönnarna med sina höstgula blad med ett enormt leende på läpparna. Jag tror faktiskt aldrig jag varit riktigt så glad som jag är just nu (barnens födslar har gett lite annan sorts glädje och kärlek), det känns samtidigt som vi äntligen kommit hem och ändå nästan overkligt på en och samma gång.

Trött är jag, såklart, hejdar mig så gott det går men vill ju också så klart vara med och fixa och greja. Det är ju ingen panik med något, huset går alldeles utmärkt att flytta in i som det är, utan det vi gör just nu är bara lite ytskikt för att få det att kännas som VÅRT hem. Nu blir det en vanlig vecka, då blir det prio på att vila, även om jag såklart önskar att jag orkade greja hela tiden där ute, bara för det är så roligt!

PS, det har ju varit extra underbart att det varit så fint höstväder, det är ju både trevligare och lättare när man kan gå in och ut utan att kladda ner och det är smidigt att kunna ha dörrarna öppna med. Och så galet vackert såklart!!!

Komosse

/ LindaG / Lämna en kommentar

I lördags var vi ute och grillade, jag, maken, Filip och Nala. Då gick vi i princip bara rakt till grillplatsen 300 m, eftersom Nala mest hoppar på 3 ben än så länge, så efter vi ätit och åkt hem kände jag att jag dels behövde en stund utan hund och barn och även röra på mig, så jag tog med mig kameran och åkte ut till Komosse (söder om Bottnaryd) för lite avkoppling. Har tänkt åka dit ett tag, men det har inte blivit av, det är alltid lurigt att ta med barn och grillgrejor till ett nytt ställe – finns det då ingen bra grillplats så kan det bli en smärre katastrof.

Komosse hittar man till om man googlar, startpunkten är egentligen bara en grusig vändplan och det finns bara en led – på drygt 4 km.

Jämför man med Dumme mosse så är Komosse mycket blötare runtomkring, och lite smalare spångar (spänger?) även om det såg ut som de höll på att bygga ut dem. Inte riktigt barnvagnsvänligt än dock, om man är i det stadiet.

Kom dit på eftermiddagen, det var 7 bilar på parkeringen men mestadels gick jag själv. Grillplatserna (kommer till den) var upptagna, men det fanns gott om picknickbord utmed leden.

Grillplatserna låg på en ”skogs-ö” vid en sjö vid mossen, som ni ser så ser det verkligen ut som en ö åtminstone. Här fanns det minst 3 ordentliga grillplatser, ved kunde man ta i början av leden. När jag var här var det fullt, så jag kunde inte fota just här, men det såg väldigt fint ut med en utsikt över sjön och med kvällssol.

Till vänster om ”ön” är en sjö, men visst ser det ut som en skogs-ö!

Skulle säga att det nog är en ganska perfekt familjeutflykt, lagom lång, även om möjligen en del raksträckor på mossen kan bli lite enformiga för ett barn, men man kan å andra sidan gå den lite kortare vägen fram och tillbaka så blir det enklare, för där är även en del skog.

PS, du vet väl att det finns en hel del tips på små vandringsleder och utflyktsmål under rubriken vandring?

Runda former

/ LindaG / Lämna en kommentar

Eftersom det ska vara sånt skitväder hela dagen i dag, så tog jag en lång, långsam runda längs en bit av Bankerydsleden i går med Nala. Dels för att hon inte brukar vara sugen på några jätterundor i ösregn och inte jag heller, men även för att nu börjar åtminstone jag få en känsla av att jag både vill och behöver få in så mycket vackra dagar som möjligt – för att orka en mörk vinter. Faktiskt så är det inte kylan längre som är mitt problem med vintern – inte främst i alla fall – utan det är mörkret.

Mer fina bilder på vyerna från gårdagen finns på instagram!

MEN, vi är inte där än och nu tankade jag massor igår! När jag gick där och tittade över böljande ängar och vidder så fick jag ett SÅNT längt till vår gård… ÅH vad jag längtar! Tänk att vi ska få bo så, på landet, och ha typ de vyerna utanför köksfönstret?! Det känns nästan overkligt! Kom dessutom på att det är två STORA lönnar precis vid grinden till vår tomt, och lönnar är ju de absolut vackraste träden på hösten… Nån undrade om jag kände mig stressad över flytt, men jag gör verkligen inte det? Det känns helt lugnt i hela mig, fast lite pirrigt – mycket för att vi dels har gott om tid på oss men sen har jag även beställt flytthjälp av möbler och flyttstäd, så de tyngsta (och tråkigaste) tjänsterna kommer vi köpa.

För att det nu inte bara ska handla om utmattning, både för mig och er, så tänkte jag skriva lite om hur jag tänker kring hus och inredning – just att få gå och fundera och tänka kring hur man vill att det ska se ut är så himla roligt. Och nu har jag till slut hittat ett köksbord! (Ja alltså, jag måste in och mäta först, kan inte beställa eller nåt innan dess, men ändå)

Vi tar en liten kik igen va? Förresten ser ni två fina lönnar rakt ut genom fönstret, den till vänster är en av de som är vid entrén.

Eftersom vi är 5 i familjen så vill jag gärna ha ett runt bord, annars blir det alltid nån som hamnar ”på änden”. Vår nuvarande köksbord kommer få landa i vardagsrummet som matbord, men jag vill ha ett bord i köket också. Det är svårt att hitta ett bord som är lagom stort, det jag hittat nu är 140 cm i diameter och det bör bli perfekt om det bara får plats.

Är rätt säker på att bordet som stod där på visningen är från Mio och i så fall 110 cm, tror att ett lite större får plats men det är svårt med vidvinkel-foto.
Bordet är från Hans K, lite dyrare än nån matbord jag köpt innan (ca 12 000 kr) men jag har verkligen letat hur länge som helst. Det jag vill ha är i en ljus ask. Vi behåller de stolarna vi har nu till, vita trästolar från MIO.

Köket består av vita, högblanka luckor och svart kompositsten (tror jag det heter) från IKEA – och golvet är som i nästan hela huset en klinker i grå skiffer (eller nåt liknande). Jag vill mjuka upp det hårda lite, så jag kommer nog sikta på ljusa träslag i köket och passa på att nyttja att trenden med korgar mm i naturmaterial nu är jättestor så det är lätt att hitta mycket fint. Tapeten här kommer vi nog behålla tror jag.

Kan vi bara pausa här lite… Förstå att ha den här mitt i köket?! ❤ Tapeten till höger som tillhör hallen kommer vi nog däremot byta ut eller måla över, till något lite mildare.

Vill ha en massa små detaljer till med, tänker lite så här ungefär:

Just de här plockade jag ihop från HM home’s hemsida – inget spons.

En liknelse

/ LindaG / 1 kommentar

Det har varit en rätt skön dag idag, alla barnen på skola/dagis och jag fick dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro – DET är något jag verkligen njuter av att göra i tysthet, utan en massa måsten och tjat. Sov lite bättre än jag gjort på länge, det och så en tupplur efter lunchen gör att axlarna sjunkit ner en liten bit för stunden.

Vet att det är många som kanske har lite svårt att relatera till begreppet stress, men en väldigt bra jämförelse är att säga att det är som när en muskel blivit inflammerad av att vara väldigt överansträngd över en lång tid. Till slut funkar den inte längre, och även när du gör rörelser som INTE involverar den muskeln så kommer den ändå krampa och göra ont. Efter den fått vila ordentligt kan man röra försiktigt på övriga kroppen lite, och efter ännu längre tid kan man börja involvera även den inflammerade muskeln igen, försiktigt. Men du kan såklart inte använda den som du gjort innan – någonsin – för då kommer den ju såklart bli inflammerad igen, lite lättare den här gången. En muskel som varit överansträngd länge har dessutom troligen fått fler bieffekter än bara inflammation, du har troligen använt andra delar av kroppen fel för att kompensera och det blir lätt en snedbelastning, precis som både kropp och hjärna får sig en törn av utmattning.

Ibland kan man ju undra om saker inte har en mening ändå, utan Nala hade jag inte kommit ut så mycket på det här fantastiska promenaderna i skogen nu – hon är ju alltid ett sällskap och hon kräver dessutom inte mycket av en, men hon är ju alltid en anledning att komma ut och ta en promenad!

Jag orkar göra små saker för mig själv, en varje dag. Antingen en längre skogspromenad med Nala, ett kort besök på Backamo eller ett träningspass – förutsatt att jag får vila (och helst sova än så länge) direkt efter. Försöker komma ihåg att jag heller inte får använda hela min resurs (som nu är väldigt liten) under dagen, utan kanske max 30%, eftersom det ju kommer hem en hel familj sen med. De har inte fått någon % av min ork det senaste året, för den har varit helt slut långt innan jag kommer hem från jobbet – och att jag ska ha ork kvar till alla kommer hem är något jag faktiskt måste lära in på nytt. Som många saker, märker jag. Att man måste ha tid och ork för det där roliga i vardagen med, i ren självbevarelsedrift så skalar man ju bort allt som inte är direkt relaterat till överlevnad krasst sett.

Tänker att jag nog kommer bli klokare av det här, och väldigt, väldigt mycket gladare (igen), men än så länge är det mycket jag måste tänka aktivt på för att inte köra på. Tekniskt sett så håller jag fortfarande på att varva ner – och det kommer ta ett tag inser jag innan jag kan tänka på att varva upp igen, även om det kommer börja med småsaker mest för skojs skull.

Ska INTE bara skriva om utmattning framöver, utan istället ska jag nog försöka fota lite mer, och kanske blir det en del inredning med. För även om jag just nu absolut inte kan fatta beslut om ens jag vill köpa den ena eller andra blomkrukan så blir jag verkligen glad och får energi av att kolla på lite inspiration och inredning till det nya huset. Och DET, det är verkligen något jag längtar efter och ser fram emot! Drygt 3 veckor kvar bara!

Snabb vändning

/ LindaG / Lämna en kommentar

Idag känner jag mig ungefär lika trött som när man varit sjuk en längre tid i typ influensa eller lunginflammation men nu är på bättringsvägen. Har en molande huvudvärk (undrar när den ger sig) och lyckades dessutom med bedriften att få nackspärr när jag schamponerade håret i morse – så gammal är jag, tydligen…

I vilket fall så tänkte jag att jag skulle unna mig en lång, lugn och skön promenad med Nala, någonstans där man går typ själv (hahaha, en tisdag förmiddag, det visade sig vara fullt på parkeringen?!?) och utan ett uns brådska – så jag åkte upp till Dumme Mosse för att gå ut på den blå leden. På den leden var åtminstone inget folk, väldigt skönt.

Hade jag tagit tag i att gå en lång skön naturpromenad i dag om det inte var för henne? Troligen inte.
Precis allt jag önskat, fint väder, vacker natur och lugn och ro.

Hade plockat med mig kameran med, det är så sällan jag hinner fota nåt vidare och jag tycker verkligen det är himla roligt. Det känns fint att se de små sakerna och fånga dem, man blir mer uppmärksam på sin omgivning. Har inga illusioner (eller ambitioner) att jag är en fantastisk fotograf, men med en vettig kamera är det lätt att få bilder JAG är nöjd med. Fota är ju också nåt jag verkligen skulle vilja hinna med, men nu har det inte funnits tid eller ork.

Ungefär längst ut på blå rundan satte vi oss och fikade, hon på hundkex och jag på kaffe och kaka. Alldeles, alldeles stilla, och jäklar vad trevligt det är med ett vandringssällskap som inte pratar oavbrutet som barnen har en tendens att göra. Nu hann man ju sitta en stund och bara njuta.

Seeeeeeen…. ringde telefonen.

Det var från dagis, Filip är förkyld och börjar bli rosig om kinderna och hängig, kan ni komma och hämta? Jo men visst… Jag var lite väl långt bort så maken fick hämta hem honom, men vi knatade ändå hem så fort vi kunde, tösen och jag. Så nu sitter vi här, det blir väl varsin skärm i dag tänker jag. Men men, glad att jag hann få den där promenaden åtminstone, den laddade åtminstone lite batterier…

Gosigt sällskap

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag ligger i soffan, och på min mage (ok, hela min överkropp) ligger en tung, varm och djupt sovande hund. Där kan man snacka om avslappnande tyngd-täcke!

Trots att hon är i tonåren och därmed är jobbig typ varannan dag så är det ändå väldigt mentalt avslappnande (oftast, inte alltid) med den här fyrbenta kamraten. Igår efter en tupplur (jag, inte hon) fick jag feeling och tog med henne upp på Dumme Mosse trots riktigt ruskigt väder. Men tack vare vädret, och att det var lördagkväll, så var vi helt själva där, hon och jag. Nu är hon ju som sagt tonåring, så första delen av promenaden var som vanligt mest en dragkamp, men sen när vi kom ut på mossen så taggade hon ner och det var liksom bara fridfullt. Hur gott när man efter en sån promenad? Nästan ännu bättre efter regn och rusk!

Liksom helt öde, och då känns det ändå tryggt och trevligt med henne som sällskap. På banvallen tillbaka fick hon springa lite löst, hon håller sig hyfsat nära (så länge vi är själva och inga djur hoppar fram) och jag tror jag njuter lika mycket av att gå fritt som att se hur härligt hon tycker det är att få hoppa och skutta som hon vill.

Längtar dock tills hon blir lite mer vuxen och inte fullt så energisk… men nu kommer väl först den period som verkar vara allra värst, från ca 10-14 månader (där flest hundar hamnar som omplacering). Men att hon drar på promenader och skäller på hundar och besök är små problem, hon är så fin på alla andra sätt, så vi ska nog stå ut ☺

Idag hade hon förresten besök, av en Basenji vid namn Charlie som hon brukar leka med. Han var lite orolig att bli lämnad, men vi har förhoppningar om hundvakt båda två framöver.