Dumma som spån men söta ändå

I dag var det äntligen uppehåll så vi kunde åka och köpa utegips för att klä insidan av hönshuset med. Vi hann komma igång i alla fall och i morgon har vi hela dagen på oss, så förhoppningsvis blir vi klara med väggarna då, talet har vi inte riktigt beslutat hur vi ska göra med än. Jag har tätat de springor som fanns rakt ut, men i övrigt kommer vi inte isolera mellan yttervägg och gips för att minimera risken för fuktproblem främst. Det är ju ett hönshus där åtminstone ena halvan nog är från början av 1900-talet om jag får gissa, och det behöver kunna andas med. Huvudsaken för höns (och ankor antar jag) är att det är dragfritt, kyla är inte så farligt om den inte är extrem och redan nu bör det kännas bättre för dem.

Ankorna är för övrigt himla korkade djur?!? De fattar typ inte var maten är om jag flyttar den lite och har ännu inte fått helt kläm på att de ska gå in i hönshuset innan luckan stänger för kvällen… annars är de väldigt söta och jag hoppas verkligen de kommer kunna bo ihop med hönorna!

Ps, visste ni att enda sättet jag kan se vilka som är hanar är att titta efter den lilla fjädern som är ”krullig” på rumpan, som den lilla svarta ni ser i profil här ovan i mitten.

I veckan kom förresten mina fröer inför sommarens odlingar, testade Fröbanken denna gång och tycker jag hittade mycket fint där! Lite nyheter för mig blev vattenmelon och majrova, några nya sorters tomat och så en slags gurka som heter sikkimgurka och som ska gå att lagra? Just det, kålrot och myskpumpa har jag heller inte testat innan. I år ska jag däremot inte förså mina tomater lika tidigt, dels för att inte behöva ha på element och växtbelysning lika länge (elpris ni vet) men även för att jag ser att vårt tunnelväxthus endast är någon knapp grad varmare än uteluften på natten, även om det rimligen ändå skyddar lite mot nattfrost. Vi får väl se när jag inte kan hålla mig mer!

I morgon ska vi hinna med att fira maken med som fyller år på måndag, idag har jag bakat semlebullar så det blir hemgjorda semlor till fikat. Till middag har han önskat sig risotto, så det blir nog bra. Kram på er, ska försöka fota lite i hönshuset i morgon.

Grisjakt i vinterleran

I enlighet med att januari är en av årets fattigaste månader så är det krispig fläsklägg med rotmos som toppar bland mina sidor här. Billiga recept är ju oftast MINST lika goda som lite dyrare, däremot upplever jag att de flesta tar bra mycket längre tid. Men å andra sidan är det ju inte så mycket annat man orkar med nu när det är mörkt mest hela tiden, kanske att maten likväl kan få ta lite extra tid då.

Jag gjorde kroppkakor i helgen tex, det är ju billig mat men väldigt kladdigt och tar tid att göra. Dock supergott!

Helgen var lugn, förutom när grisarna lite oplanerat rymde när jag skulle flytta deras hägn. Jag var i ärlighetens namn inte så himla försiktig heller för jag tänkte att de, likt andra djur vi har, skulle hålla sig precis i närheten men kalasa på det gröna gräset de inte nått. Men nehej, de SPRANG iväg med glada små knorrar i vädret och hann ända bort till grannens hästhage. Där blev de runtjagade av 3 hästar som undrade vad det var för konstiga små varelser, men det verkade inte så avskräckande ändå för grisarna… Till slut kunde vi locka med dem tillbaka med lite mat i alla fall, och resten av hägnet fick vi flytta med dem i det.

Svintrött känner jag mig också idag (förlåt skämtet), det känns som man vill sova en sisådär 10 timmar per natt just nu, vilket INTE hade inträffat när klockan ringde i morse. Kanske gör också vintertröttheten tankarna lite mörkare, för jag känner mig rätt kass rent allmänt just nu, men helt ärligt synnerligen apdålig på träningen. Det känns som de som börjat i höstas redan gått om mig med goda marginaler i utvecklingen fast det är ca 1,5 år sedan jag började. Har svårt för ljusa tankar i övrigt med, känner mig vinterblek, glåmig, gammal, halvfet och ful just nu – fast jag lovat mig själv att tänka snälla tankar om mig. Kanske blir det lite svårare just när man är trött? Min strategi just nu är att försöka acceptera tankarna utan att se dem som sanna och utan att agera på dem, och bara låta dem passera.

Varför skriver jag ens om det då? Det är ju inget kul att läsa om, jag fiskar inte efter komplimanger och inte tänker jag lägga ner energi på att ”förnya mig själv” heller. Jo dels blir tankarna lättare att ha distans till när jag skriver dem, men sen kanske det är nån mer som är som jag så här mitt i vintern, och då kan det ju vara skönt att inte känna sig ensam. This too shall pass, så att säga. Jag vet ju att det någon gång kommer en vår, när fräknar i ett blekt ansikte gör att man ser lite piggare ut och när det återkommer en lust och ork att göra något efter arbetsdagen. Tills dess får vi trösta oss med att det faktiskt ändå vänt, och man KAN märka lite skillnad på dagsljuset redan nu.

Det är nästan omöjligt att föreställa sig en prunkande köksträdgård så här års, allt ser bara dött ut…

Till er som behöver vill jag skicka en extra stor, värmande vinterkram! (Det blev autocorrectat till vinterkräk, DET önskar jag er sannerligen inte!!!)

Nödvändigt och onödigt samtidigt

Min inställning till jullov är komplicerad. Till stor del är det så otroligt tydligt på både mig och barnen att det verkligen behövs vila nu när vintern klivit in med full kraft – och jullovet är den enda ledigheten man har som erbjuder just precis det. Samtidigt känns det så onödigt att ta ut en massa ledighet nu när jag egentligen bara till stor del går runt och har det tråkigt (som jag ju vet är ett gott tecken på att man vilat mycket) när jag vet att jag till sommaren och våren kan använda de dagarna för att göra saker här hemma på gården. Men nu har ju barnen också ledigt, och behöver få vara lediga, så det ska också lösas.

Det juligaste pyntet är borta och kvar är det jag klassar som vinterpynt. En trött vintersol har vid något enstaka tillfälle krupit in i huset och kastat långa skuggor.
Det har varit snö, barmark, snöstorm…

De sista dagarna på lovet nu blev ganska sega, mest pga vädret. Först snöoväder vilket är kul för det blir fint och man kan skotta vilket alltid känns bra på något sätt, men så direkt efter så kom det ju plusgrader och regnblask och ute är allt bara en enda sörja av snöblask och lera – alltså vidrigt att vara ute i. Så vi har gått inne, retat oss på varandra och på vädret och bara haft det tråkigt. Åh jag borde göra något meningsfullt med barnen har jag tänkt varje kväll när jag gått och lagt mig, men sen blir dagen ändå bara en hemma dag och vi hänger och pysslar väl lite men till stor del leker de själva (de som leker än).

…och sen snö- och lervälling

Så det är liksom välbehövligt med vilan, fast den samtidigt känns onödig, den är tillåtande när det gäller att göra inget men lämnar samtidigt ett behov av att göra något. Ni ser, komplicerat.

I dag har varit sista lovdagen för de två yngsta då skola och dagis har stängt idag. Jag har jobbat litegrann (pga finns ju ingen som har alla de där lediga dagarna som behövts detta lov), och sen bara liksom skött markservice med mat och lite fika. I morgon är det dags att börja jobba igen på riktigt, det ska bli kul att träffa jobbarkompisar ändå. Ska januari vara så här blöt och blaskig kan jag lika gärna jobba, för då är det ju så himla trist att vara ute… Hur har ditt lov varit?

En ovälkommen kritiker

Hon knäpper fast fötterna i skidorna och står och knyter om pjäxorna tills killen som kom samtidigt som henne har åkt iväg. Han har såna skidkläder som man ser på tv och runt midjan ett litet bälte. Undrar om det är vätska där i, tänker hon när hon ser honom swisha iväg, eller bara hans värdesaker. Valla kanske? Om man plötsligt skulle behöva det här vilket känns otroligt, spåret är inte så långt.

Snön frasar under skidorna de första tagen och ett par gånger viftar hon med armarna som ett barn för att hålla balansen, innan hon hittar någon form av rytm. Skidorna glider helt ok, spåren är inte så djupa och det är lite svårt att hålla koll på spetsen på skidorna, men det går framåt. In på den delen av elljusspåret som leder fram till rundslingan åker hon, ganska tidigt denna lördagsmorgon för snart ska all snö som kommit töa bort igen, och hon älskar ju att åka längdskidor, visst? Efter bara knappa 100 meter kommer en liten backe och hon småspringer sådär som man gör för att få fäste utan att behöva gå som ett V i backen. Hon hinner bara några meter upp i backen innan hela halsen snörper ihop sig och hon får lite som en käftsmäll av hur dålig kondis hon har – har hon ens åkt längdskidor sedan hon blev utmattad? Men hon har ju tränat nästan ett helt år, visserligen mest styrka, men kan det vara så här illa?

Hjärtat känns som det ligger ända uppe under nyckelbenen och trycker och fast hon saktat ner tempot till något som mer liknar promenadtempo så svider och sväller det. Fast hon vet att det varken är farligt med puls eller att det hänger ihop med stress så är det ändå som att kroppen blev lite tagen på sängen och fattar ett eget beslut i frågan. Huvudet kämpar, är hon i så här kass form? Hon försöker lugna tankarna och försöker liksom tvinga hjärnan att acceptera pulshöjningen för vad den är, så inte hela kroppen kämpar emot den med. När hon fått tillbaka andan efter den lilla backen försöker hon hitta rytmen i skidåkningen. Det är lite som med simning, om man stressar och försöker skynda sig så blir det både jobbigare och går långsammare, det gäller att hitta ett lugnt flyt där man får hjälp av rörelsen istället för att bli motarbetad av den, och hon hittar sakta in i någon form av rytm.

Framme vid rundslingan stannar hon igen och knyter åt skorna lite hårdare, känner redan skoskavet komma eftersom hon inte brydde sig om att sätta plåster på hälen, men det gör inget. Det verkar som tur var som det är få i spåret än, hon tycker inte om att känna att hon hindrar andra – precis som hon blir så ledsen av den känslan när man kör teampass på träningen med. Att man är i vägen för någon, inte bara är dålig själv utan gör det dåligt för någon annan, den känslan adderar till den brännande känslan vid nyckelbenen. Hon bannar sig själv för att hon tänker som hon gör, inte hade hon sagt så till någon annan, hon har ju övat jättemycket på att tänka snälla saker till sig själv. Men det går liksom inte, precis som det oftast inte gör det på träningen heller, hur hon än försöker så verkar det inte gå att hålla borta den orimligt hårda kritikern i hennes huvud.

Armar, axlar, ben och rygg – kroppen känns i alla fall stark. Det är hjärtat som inte riktigt vill släppa taget om den där krampaktiga känslan och som får jobba så orimligt hårt eftersom det ska jobba för hela kroppen dessutom. Hon försöker hitta njutet – den där sköna känslan som hon brukar ha när hon åker. Det brukar aldrig gå snabbt, det är heller inte hennes ambition, men hon vill hitta det där som gör längdåkningen till ett nöje och inget annat. Hon åker flera varv och försöker få med huvudet på banan, det går väl något bättre efter en stund. Kanske är det också det att det är tämligen trist väder, det är dimmigt och fuktigt i luften och för varje varv så byts fraset av skidorna mer och mer ut av ett knarrande, blötare ljud. En del av åkningen är ju just att åka när och där det är sådär vackert vinterlandskap.

Flera gånger åker han ifatt henne, killen som började samtidigt. Det gör inte så mycket. På fjärde varvet runt tar energin slut. Inte i musklerna, men i orken. Hon svänger av och tar den lilla avfarten som leder till parkeringen. Precis lagom verkar det som, ett helt gäng i matchande skidkläder och gissningsvis från samma skidklubb kliver på, de ler vänligt och hälsar, hon nickar lite tillbaka och är glad att hon åker i utebrallor och ulltröja, så det inte ser ut som hon kan åka på ett sätt som hon inte kan. Vid parkeringen kollar hon hur långt hon åkte – det är det enda måttet hon tycker är lite roligt, hon struntar i tiden men det är kul att se hur långt man åkt – och de 7 km som telefonen visar känns… typ kanske ok ändå. När hon slutat åka slutar också halsen att snöra ihop sig och tankarna blir inte längre lika vassa och elaka. Svetten rinner utmed ryggraden och under mössan och kinderna blossar – känslan efter är ändå väldigt skön.

Efter en dusch och lite fika så känns det bra igen, hjärnan är inte längre kidnappad av hjärtat och kan återigen se värdet i att tänka snälla tankar om sig själv. Så bra att du kom iväg, tänker hon, det var jättebra jobbat fast du fick kämpa. Hon övar på att peppa och tänker att hon ska prata med sig själv lite som med ett barn ibland, där man stöttar och uppmuntrar, säger snälla saker och håller om. Men hon vet också att nästa gång det vankas någon form av träning alls så kommer de elaka tankarna tillbaka igen, de som säger att hon är så dålig och borde kunna bättre, att hon är för tung, för svag, i för dålig form. Hur hon ska göra för att de tankarna inte ska tränga sig på vet hon inte, det är som att de slinker förbi så fort hon är upptagen med att träna. Knepigt det där, enligt alla undersökningar ska ju träning vara ett botemedel mot både ångest och stress, inte vara det som triggar dåliga tankar – men hon tänker envist fortsätta ändå såklart, något alternativ finns ju inte om man inte vill ha ont överallt. Kanske blir det fler av de bra passen allt eftersom, och färre av de dåliga, hon kan ju bara hoppas.

Och nästa gång det blir snö nog att åka längdskidor, då ska hon öva igen.

Och igen.

*Grit* som en bonnapojk

Jag kom nyss in efter fjärde omgången med snöskottning de senaste två dagarna. Idag har det ju kommit mest pudersnö tack och lov, men det har ju blåst så det har vallat upp sig så det är tre-fyra decimeter här och var och blandat med gårdagens blötsnö är det inte helt enkelt att skotta. Jag gillar och skotta, så det gör inget så, men det är klart att det hade känts mer meningsfullt om inte väderprognosen skvallrar om att det kommer smälta bort om bara ett par dagar, så jäkla onödigt. Med oss ute hade vi såklart lilla bonnapojken, han har *grit* så det smäller om det. Han kämpar med skottningen (såklart frivilligt) med oss och nu skulle han åka längdskidor (för typ andra gången i sitt liv, första var förra vintern). Upp och ner för backarna, trillade hela tiden men kämpar sig liksom upp varje gång och är på’t igen – det är ju en fröjd att se! Hans två brorsor har absolut gett upp långt tidigare än han, vid samma ålder – om de ens vågat testa. (Ja alla är olika, men det är ändå så coolt att se honom liksom jobba sig framåt hela tiden)

Att vi bor här ändå ♥️
Egna lyktstolpar gör att det inte blir så mörkt
Lite belysning på till ankorna med en stund på kvällen

Eftersom vi börjar bli rätt uttråkade ändå nu så tog vi ett röj nere i vårt ”allrum” idag. Det är vad vi kallar det extra lilla rummet på kanske 25 kvadrat plus sovloft som hänger ihop med garaget. Här har vi inrett så att framförallt barnen kan hänga här och spela, leka med lego, kolla tv eller hänga med kompisar. Kruxet i år är bara att det är inte så isolerat och vi har ett el-element där nere som drar massor, så nu har vi stängt av värmen helt där eftersom elen kostar som den gör. Alltså går det inte riktigt nyttja rummet nu, när vi var där och städade i ordning var det ca 2 grader.

Bild i vidvinkel, så ser större ut än det är.
Utmed fönstren ska det bli en lång hylla med belysning över
Bra extrarum ändå!

Att vi städade i ordning här är främst för att jag ska kunna ha mina förodlingar här sen. Det ska upp en hylla till framför fönstret och så växtbelysning till det för att ge belysning, men sen är ju frågan när man ska känna att man vill börja förodla i år. Det behöver ju inte vara supervarmt för det, men kanske mellan 10-15 grader i alla fall plus belysning. Vi kan ju sätta styrning så både element och belysning kör nattetid istället när elen är billig, men det får nog kanske ändå bli lite senare än vanligt i år – beroende på hur kallt det blir i vinter och vad elen nu då kommer kosta.

Ser mysigt ut utifrån med

Nu ska jag åka och hämta det ena barnet vid bussen som varit i stan med kompisar, och hoppas det andra kommer hem snart med (som också varit hos kompisar men som tenderar att glömma att man behöver åka hem med… ). Kram på er!

Inte som planerat…

…men bra ändå – så kan man nog sammanfatta årets jul. Tanken var att vi skulle firat med min bror och hans familj, men tyvärr blev inte deras lilla tös frisk och vi får skjuta på det gemensamma firandet lite. Inte så mycket att göra åt i just det läget, men så klart lite trist. Trist tyckte inte barnen det var när de fick julstrumpor med godis i, och lite leksaker på morgonen såklart.

Det är typ enda gången på dygnet han är tyst, när han äter något han tycker om. Han blir liksom helt salig och väldigt koncentrerad, så gulligt!

Efter julfrukost på tomtegröt och julskinka så gick vi en promenad i det fantastiska vädret. Plockade med kameran såklart, för när det ligger ett lager frost överallt så blir det så otroligt vackert.

Finns så mycket fina detaljer överallt omkring med, gamla bodar, fina grindar och en massa annat.
Naturen är inte så pjåkig den heller!
Bad ett av barnen agera fotograf i kylan.
Det var visst motstånd på promenaden emellanåt…
Men lyckan att hitta is alltså?!?
Jag klagade inte heller på isen.
Vi klappade lite på våra fina grannar ❤
Vi gick ju mitt på dagen, men det är ändå nätt och jämt att solen orkar sig upp. Så fint ljus ute dock!
Och fantastiska färger på himlen…

Efter fika och Kalle Anka så dök sen äntligen tomten upp. Han lät misstänkt lik pappa tyckte Filip, men var ändå väldigt pirrig och nöjd över att den riktiga tomten kom. Lite gott mat på det med, så var det mesta som det skulle trots lite inställda planer.

Idag åker barnen till mormor och morfar och firar jul, och jag och maken får en lugn skön dag bara för oss själva, det är ju en present bara det!

Ett ljus i mörkret

När jag satte mig och skulle skriva de två årssammanfattningarna för i år så hade jag en klar bild i mitt huvud över hur jag känner att året varit. Men, när jag började skumma igenom mina inlägg så insåg jag att det skiljer väldigt mycket från vad jag skrivit om. Dels har jag skrivit mindre i år, det har nästan inte blivit några ”vardagsinlägg” utan något mer i botten – det ger visserligen kanske lite mer ”djup” åt bloggen men samtidigt så ger den ju heller inte en riktigt bra bild av mitt år. Sen är det frågan om hur jag själv vill ha bloggen, vill jag få med en bild av hela mig eller vill jag bara visa valda delar (jag har ju ALDRIG skrivit om ALLT, självklart sållar man tusen saker, men den har nog varit mer vardaglig innan)? Jag vet inte riktigt… Blogg som medium passar ju mig perfekt, samtidigt ÄR det ju roligast när man får lite reaktioner och kommentarer – och de kommer i bästa fall på de djupare inläggen. Jag gillar själv att få en bredd på inlägg i de bloggar jag läser, samtidigt vet jag med mig att jag inte läser ”en vanlig tisdag” lika noga som ett djuplodande inlägg om ett ämne med djup. Vad tycker ni egentligen?

Bilderna i inlägget är från den morgonen då frosten kröp in över gården, i minus tio grader, och solen nätt och jämnt orkade dra sig upp över horisonten.

I alla fall, det var inte det jag tänkt skriva om egentligen, utan jag tänkte egentligen reflektera över året som jag minns det. Faktum är att jag rent spontant skulle vilja uttrycka det som att det gångna året varit ett av de bästa i mitt vuxna liv – trots enorma mängder VAB, gott om konflikter i familjen och en utmattning med mängder av kvarvarande symptom. Till det får man lägga alla externa händelser som krig, lågkonjunktur och elkris – alla är ju saker som gör omvärlden osäker och mörk och även om vi sitter löjligt bra till här uppe i Sverige än så länge så har oron ändå numer en permanent plats i min mage verkar det som.

Varenda spindelnät hade en hinna av frost, det såg ut som någon spritsat tunt, tunt över hela gården…

Att jag känner att det ändå varit ett fantastiskt år beror främst på två saker – den första är vår gård. Det gör mig så VANSINNIGT lycklig att bo här? Jag får sån ro i själen så fort jag ser vårt hus på vägen hem från jobb eller vad som helst, jag känner mig så oerhört priviligierad att få bo så här vackert och i det här lugnet. Jag älskar huset, men ännu mer älskar jag markerna och alla möjligheter som finns häromkring. Alla projekt jag kan göra om lusten faller på, känslan när gården kommer till liv med höns och grisar, lyckan att se Filip knata omkring och leva livet – jag kan inte riktigt förklara HUR lycklig det gör mig?! Jag märker också att jag ändå inte skriver så mycket om gården som jag kanske tänker att jag gör (en del går till instagram), kanske är det för att jag är lite rädd att det ska låta drygt och att någon läsare ska bli ledsen för de inte har det som vi har det (rent faktabaserat fattar jag ju att inte alla vill ha exakt det VI har, men ni förstår kanske känslan). Jag tror att jag ska skriva mer om vardagen här faktiskt, för det är ju det i alla fall JAG vill minnas ❤

Den andra saker som ändå gör att jag känner att det här varit ett så bra år är, vilket kanske låter lite konstigt, min utmattning. Jag har fått en möjlighet och blivit tvungen att ändra så många saker ner i grunden av mig själv, och det har varit en så otroligt givande resa. Ja det är en massa negativa saker som resultat av den med, jag har NOLL namnminne, mitt närminne är makalöst kort och dåligt, jag blir SÅ hjärntrött av att koncentrera mig en stund och ganska många gånger blir jag irriterad på mig själv när jag svamlar runt för att jag har svårt att samla hjärnan och orden som jag vill och är van vid. Jag glömmer saker på spisen, jag glömde att jag hade Filip i bilen en dag (bara en kort stund när jag skulle hämta läxböcker till L, han var glad och nöjd och satt och läste men jag hade ändå glömt att han var där?!?), jag glömmer det mesta faktiskt om jag inte har det uppskrivet. Jag framstår nog som rätt vimsig när jag pratar vilket är himla frustrerande. MEN ÄNDÅ. Jag är numer (nästan alltid) SNÄLL mot mig själv, jag lyssnar efter mina egna behov, jag är 100% mer närvarande och en fördel med att inte minnas saker ALLS är att jag heller inte går och ältar sånt som ska/kan hända. Faktum är att min livskvalitet blivit så mycket bättre även med alla negativa saker inräknade att jag ändå tycker att jag gått ur det hela som en vinnare i mitt eget race.

Förresten, det känns lite extra passande att göra den här reflektionen idag när det är den mörkaste dagen på året, för härifrån kan det bara bli ÄNNU bättre?! Nu kommer ljuset tillbaka, och även om det inte märks på länge än så är det mentalt en befrielse att VETA att det blir ljusare varje dag.

Garaget och allrummet där i är nu ouppvärmda pga svindyr el (förutom ett litet rum där vi förvarar sånt som inte får frysa) och fasad och fönster fick en hinna frost i kylan.

Så hörrni, vi hörs framöver, jag hinner önska er god jul lite närmre ändå 😉

…hur det slutade!

Första delen i återblicken för 2022 hittar du här.

Juli 2022 och det är fullt med aktivitet på gården. Precis det här var det ju vi drömde om, att alltid ha en anledning att vara ute och greja och ändå inte bli stressad! Hela gården blommar känns det som, och jag skänker mången tacksam tanke till den som planterat allt före oss! (och vissa mindre vackra tankar om de som inte skött om det på senare år, men men).

binary comment
Juli började med en överraskningstrip till Kolmården där vi firade Lukas födelsedag.

Tillbaka på gården pågår projekt måla om två fasader på huset, vilket ger mycket tid att tänka. Jag funderar lite över min utmattning och att jag faktiskt var värd den, men något knepigt skaver också lite. Det är som att något ligger kvar och skvalpar efter ett par somrar hemma pga pandemi…

Det här skavet resulterar i att vi helt sonika tar en oplanerad semestertripp till Tyskland. Där spenderar vi nog årets varmaste dag på HeidePark, badar i havet och tar en kallare dag på HansaPark. Trots att det är jätteroliga aktiviteter känner åtminstone vi vuxna att vi nog inte kommer vilja åka iväg så här mitt i sommaren igen, inte nu när vi har gården att vara på.

Varma och svettiga men alla älskar ju att gå i nöjespark!

Det är ju liksom här vi vill vara nu! Jag funderar över vad för lärdomar jag tar med mig från utmattningen och konstaterar att de kvarstående effekterna verkar bli långvariga om inte permanenta. Helst vill jag vara här på gården i mycket större utsträckning, för här trivs jag allra bäst.

Hönorna lägger ägg för fulla muggar och jag kan till och med ta med lite till jobbet och sälja. Inte går man plus på att ha lite djur dock, ifall någon trodde det… Men det är ju värt det i alla fall!

Efter långa sköna dagar med massor av kroppsarbete är det så skönt att lägga sig på altanen en stund och bara njuta av omgivningarna. Vi tyckte det var konstigt med bara en altan i kvällsol när vi flyttade hit, men nu förstår jag att man har ingen lust att bara sitta still i solen när man kan gå runt och fixa och dona istället!

I augusti tar vi lite hastigt beslut att faktiskt köpa tunnelväxthuset jag drömt om redan i år. Materialpriserna håller på att stiga och vi vill även kunna nyttja det till hönshus över vintern. Det är typ en miljard skruvar och muttrar, men till sist är stommen klar. Augusti blir ändå mysig med lite bad i sjöarna i trakten också.

September kommer och ute i trädgården skördas det för fullt. Under sommar, sensommar och höst så tar vi reda på tomater, jordgubbar, äpplen, vindruvor, zucchini, chili, krusbär, svarta och röda vinbär, vita och röda hallon, havtorn och säkert något mer jag glömt nu. Äppelträden som vi inte trodde gav frukt (pga vi såg aldrig någon året innan) dignar bokstavligen och vi lämnar in massor för mustning.

Tomater och zucchini växer bäst, men vi lär oss lite mer om köksträdgården inför nästa års sådder.

I september får vi också ett erbjudande vi inte KAN tacka nej till, och blir plötsligt ägare till 4 minigrisar! Det gör en enorm skillnad för gårdskänslan ändå, mycket mer än jag kunnat tro.

Oktober kommer, och sommarhallonen ersätts av hösthallon i gigantisk storlek. Jag fattar beslut om att inte redigera bort mina tankar i mina funderingar, bara för att det alltid finns någon som har det värre.

Efter jag vet inte hur många år med fullt schema så tycker jag ändå att livet har lugnat ner sig såpass att jag får lite små, små känningar att jag vill få vara kreativ igen – ett tecken på att jag är på rätt väg om något. På gården blir det höst och naturen bjuder på en färgsprakande prakt. Jag har höstångest och vinterångest och vill inte alls att sommaren ska ta slut, men till sist får även jag ge upp inför tanken att det är dags att gå i ide och ladda om inför nästa år. Jag c-vitaminboostar med havtorn och vi gör höst i trädgården.

Ute på gården finner sig både höns och grisar sig tillrätta, och någon form av lugn infaller ändå framåt november. Jag beslutar mig aktivt för att vara riktigt, riktigt snäll mot mig själv denna vinter, och än så länge kan jag känna att det lyckas riktigt bra!

November kommer och vi fortsätter vad som måste vara det VAB-tätaste året någonsin – jag har visserligen inte nämnt det tidigare i resumén men HERREGUD vad vi har vabbat detta år… Inte en enda månad har gått utan! Men även vid VAB är det så skönt att vara hemma på gården, är man pigg nog att ändå komma ut lite så finns det alltid något att gå runt och skrota med, för liten och för stor.

I slutet av november täcks hela gården i ett mjukt snötäcke och allt blir så vackert. Vi får lite nya saker att jobba med när både hönsens och grisarnas vatten fryser i hagarna, och får anpassa oss när det inte finns barmark att picka på eller att böka i. En lagom utmaning ändå, för nybörjare, med grisar och höns!

Efter en mild höst så blir plötsligt elkrisen högaktuell i december, när priserna sticker uppemot 8-9 kronor /kWH i december. Med höjda räntor och lågkonjunktur är vi ändå så glada att vi har lite alternativ hemma, med kaminer, solpaneler och annat.

December försvinner mestadels i VAB och sjukdom (troligen Covid) för drygt halva familjen, men stundtals är den så vacker att man nästan inte kan tro det! Nu går vi in i slutspurten och får förhoppningsvis en bättre jul i år än de varit de senaste åren, och jag vill verkligen passa på att önska er den jul ni helst vill ha.

Även om inte december är till ända än så får detta avrunda årssammanfattningen för 2022. Faktiskt så skiljer sig tydligen inläggen och inriktningen här i bloggen ganska markant från det år jag känner spontant att jag upplevt, men låt mig få återkomma till det. Hoppas ni haft ett riktigt bra år!

Hur det började…

Jag hade några ambitioner för det här året ser jag, när jag kollar tillbaka i januari. Faktiskt har jag uppnått de flesta i ganska god utsträckning, förutom den där att träffa kompisar mer. När jag sammanfattade 2021 så skrev jag så här:

När jag sammanfattar året (2021) så här så har nog det har varit ett av de mest händelserika åren i hela mitt liv. Vi har skaffat hund, vi har köpt och sålt hus, jag har blivit utmattad och jag har tagit examen. Vilket sjukt år?!

Ur Ett år olikt alla andra
Får jag önska något inför vintern så är det att få åka längdskidor i snötunga landskap…

Det här året har också varit händelserikt, fast lite mer dämpat och samlat. Jag inledde ju året med 50% sjukskrivning från min utmattning. Vinterhalvåret handlade mycket om att få klart huset invändigt, vi byggde skafferi, tapetserade vardagsrum och kontor och allt annat småfix som ska till för att ett hem ska kännas färdigt. På gården flyttade våra första ”gårdsdjur” in, inte mindre än 21 duniga, fjuniga kycklingar!

Vi gjorde en enkel liten grillplats på Kullen, sån lyx att ha så nära till naturen.

Mitt i VAB och utmattning så skrev jag ett inlägg som jag kanske inte trodde skulle få sånt genomslag som det fick, men flickan som fanns där från början fick lite oväntat enormt mycket feedback. För mig var det ovant, det är ju den jag är vilket inte borde komma som en överraskning för någon, men kanske att extra många kunde relatera. Tack igen för era tankar här!

Mars verkar mest ha kantats av VAB och magsjuka och april fortsatte med diverse konflikter i familjen. Men det var inte bara skruttigt, jag hann göra en hel del självreflektioner i det som återstod av min sjukskrivning (självutveckling och värde utan prestation) och som en del av de insikter jag fått under utmattning så hade jag sökt nytt jobb, och i april hade jag lyxen att välja mellan två där jag hamnade här, på Energikontoret.

Vi konstaterar att Filip nog varit en bondpojk sedan han föddes och att han nu äntligen hittat hem!
Mycket handlade om att bara ta in gården och se vad som behövde göras.
Vi påbörjade arbetet med att röja i kökslandet.

I maj kunde vi för första gången börja se allt vårgrönt som är planterat sedan tidigare på gården, och till min stora glädje fanns där både en massa lökar och annat vackert som tittade fram. Lite som att få en present varje dag, när man inte vet vad som finns och det hela tiden tittar fram nya blommor! Vi började ta oss runt lite mer på gården med och fixa, det röjdes och sågades ner gammalt och dött, äntligen kunde man vara ute lite mer!

I maj var vi ju även på årets största enskilda händelse, min kompis bröllop! Så fantastiskt var det!

I juni fick vi liksom hela gårdslivet som i ett litet paket, vi firade en riktigt klassisk midsommar och det var mycket fix ute på gården i och med att mycket skulle sås och planteras. Jag byggde tex tomatlådor och konstaterade att nästan inget av det jag frösått hade tagit sig, men det var inte brist på växtlighet för det.

Går nästan inte förstå att det här är samma trädgårdsland som det som var på bild här ovan?!?
En fin midsommar blev det verkligen!

Tror jag får dela på året lite, annars blir det väl långt!

Nu går jag i ide

Jag är så trött och tom i huvudet, men jag har ändå ett behov av att skriva av mig lite känner jag. Det här blir nog både lite hoppigt och kantigt, men det är där jag befinner mig i hjärnan nu.

I går lämnade vi in den stora ansökan om bidrag för ett EU-finansierat projekt, till slut orkade man knappt ens läsa igenom vad man skrev.. Det är liksom jätteviktigt, eftersom det avgör vad jag har för möjligheter att jobba med det nya byggnätverket, men till slut tar hjärnan liksom … slut. Tror ändå det blev riktigt bra.

Efter inlämnat projekt hade jag passande nog en klipptid inbokad sedan flera månader tillbaka, så jag gick och klippte mig och därifrån gick jag rakt till de sista förberedelserna av vår julfest på jobbet. Så himla skönt att bara kunna få ett ”avslut” (det kommer garanterat behövas kompletteringar och justeringar framöver men ändå) och sen gå på julfest. Det blev så himla trevligt, vi hämtade mat från Fjällstugan och Bengtssons ost, körde en massa roliga lekar och hade en riktigt trevlig kväll! Jag hade dessutom tagit mig i kragen och tidigare i veckan beställt ”närtrafik”, en galet fantastisk service man har tillgång till när man bor långt ute på landet – det kom en taxi och plockade upp mig kl 22 och sen blev jag körd hem för fjuttiga 70 kr. Det går att beställa till senast 22 men det passar mig ypperligt!

I morse vaknade vi till ett sånt konstigt vinterväder, svinkallt ute men ändå dimma och rimfrost hade lagt sig på precis allt. Lagom till frukostrasten var det ljust nog att ta med kameran ut när jag ändå skulle mata djuren, svårt att fånga HUR vacker det är, men jag försökte i alla fall. Ni ska få lite bilder framöver, men idag får ni hålla till godo med mobilbilder – de är inte dumma de heller som det ser ut nu!

Tiden fram till julledigt nu kommer få gå i långsamt tempo på jobbet, jag ska mest hinna med lite sånt som hamnat efter men det finns rätt gott om tid. Trött, trött och trött är jag nu, efter mycket jobb som krävt full fokus och så efter julfest som både fyller på och tömmer batterierna med. Nu ska jag vara SÅ snäll mot mig själv, bara göra sånt jag vill och orkar och jag ska vila i den vintervila som ändå erbjuds.