Dr Jekyll och Mr Hyde?

26 juli, 202226 juli, 2022 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag har så svårt att blogga nuförtiden känner jag. Det är en sån himla konstig mix i mitt huvud av en massa lösryckta och ofta direkt motsatta tankar att det är nästan omöjligt att bena ut någon enskild tanke och blogga om, i kombination med att det mesta jag just nu tänker på känns så ointressant att läsa om? Jag skriver ju för mig själv, men jag vill ju samtidigt helst ha NÅGON form av kvalitet på det jag skriver här, åtminstone i några inlägg.

*Som vanligt med lite random fina bilder från gården, för att jag inte kan låta bli.*

Den här sommaren och semestern har varit ganska … avig? Och samtidigt alldeles rätt? Jag tror aldrig nånsin vi varit så tjuriga på varandra i familjen som denna semestern, till exempel. Kanske en kombo av taskig tålamod pga utmattning från mig med tonårsfaser och andra faser hos övriga? En bra sak med det är däremot faktiskt att jag tycker att vi blivit mer tillåtande när nån har en dålig dag och allt blir tjurigt. Det är skönt när det känns ok att allt är skit en dag, liksom.

Sen det där med semestern i Tyskland med, som jag skrev så hade jag (vi) ett sånt himla längt efter att komma dit, men efter typ tre dagar så var vi samtidigt liksom lite trötta på det, eller kanske på att gå precis på varandra i tre dagar. Kombon med extremvärmen var ju såklart inte kanon just i det sammanhanget heller. Här hemma finns det ju gott om space och utrymmen att vara på utan att vi går varandra på nerverna hela tiden, kanske var det bara det som spökade eller så har vi kanske kommit till någon slags punkt i livet när det är svårt att toppa det vi har här hemma? Jag har inte riktigt blivit klok på det, men jag tror att vi alla kom hem och kände att vi nog inte behöver resa på det sättet på ett bra tag.

*Trött men glad, första dagen på Tysklands-semestern.*

När vi kom hem så kände jag mig mycket mer nöjd och avslappnad, det var så skönt att kunna gå och pilla lite med sitt eget ute på gården. Det är det bästa jag vet, att bara kunna gå och göra det jag känner för just för stunden – idag har jag tex röjt bort en massa björnbär bara för jag fick lust med det. Låter kanske konstigt att man kan tycka det är kul, men precis som det kan vara jätteroligt att organisera om ett rum när man känner för det så är nästan alla projekt på gården roliga om man är på rätt humör. Det gäller bara att ta det som matchar för dagen! Samtidigt går jag här och känner mig också … jag vet inte. Rastlös och tjurig tror jag. Det går liksom om vartannat, ni förstår kanske varför jag inte får någon ordning på mitt huvud?

*Jag har saknat varma, sköna sommarkvällar den här sommaren, tycker vädret är ganska kasst. Men kvällsljuset, det är det inget fel på!*

Ibland känner jag det som att jag är i något utvecklingssprång själv – ena dagen känner jag mig som mitt ”gamla” vanliga jag, rastlös och driven, känner mig tjock och som om jag borde kunna göra det mesta bättre. Nästa dag känner jag mig helt plötsligt helt tillfreds med mig själv och allt annat med, jag mår kanonbra och känner mig lugn ända in i själen. Klart det här hattandet fram och tillbaka tar en del på krafterna och tålamodet med, och jag som helst alltid vill veta allt om allt blir jättefrustrerad när jag inte förstår hur jag själv fungerar. Då blir det ju också väldigt hattigt här på bloggen, ena dagen skriver jag på ett sätt och nästa på ett helt annat, det måste kännas väldigt schizofrent att läsa.

Helst skulle jag vilja vara i den här nya, lugna och mogna personen hela tiden, för jäklar vad gott jag mår då! Då är jag som mitt allra bästa jag, klok efter utmattningen och säker i mig själv. Men det är ju inte riktigt så att jag kan välja det, och ibland växlar det ju flera gånger på en dag.

Nu har jag svamlat nog känner jag, som vanligt när jag bloggar så har jag ändå fått bilden lite tydligare för mig själv genom att försöka förklara för ER. Dags för ett avsnitt av Stranger Things nu, sen dags att sova… Kram på er!

NÄSTAN allt går bra

16 juli, 202216 juli, 2022 / LindaG / Lämna en kommentar

Ps, jag hoppas att ingen uppfattade gårdagens inlägg som drygt eller som att jag på något sätt ”tagit” en sjukskrivning för utmattning för att bara ha det gött, så var ju naturligtvis inte fallet.

Ibland är det naturligtvis skitjobbigt att ha kvar sviterna av en utmattning. När man efter ett par timmar umgänge med vänner totalt får slut på energi helt plötsligt, eller när man efter en dag med liiiite för mycket fix i tex trädgården behöver två dagar utan några aktiviteter alls för man tog i för mycket. Men om det jag ska säga den enskilt största förändring jag gjort från innan utmattningen till nu, så är det att jag är oändligt mycket snällare mot mig själv. Jag tar till Underbara Claras tips ibland och klappar om mig själv rent mentalt när det känns jobbigt, istället för att banna mig och tycka att jag är värdelös. Det funkar efter mycket övning nästan jämt nu.

Det är egentligen bara ett område där jag har riktigt svårt för att acceptera konsekvenserna helt, och det är på träningen. Jag tycker det är så svårt att inte jämföra sig med andra här, eller med mig själv när jag var i toppform. Jag förstår ju att jag inte borde jämföra, men när det kommer till träning så handlar den ju i mångt och mycket om att pusha sig själv och gå lite över gränserna för att bli starkare till nästa gång. Det blir liksom en konflikt här.

Jag tycker OM att gå och träna, CFSW är kanonbra och jag väljer i princip alltid pass som strongman eller functional strength där det inte är så högintensivt och hektiskt utan mer fokus på styrka och teknik. Crossfit-passen har jag extremt svårt för, jag blir stressad och känner mig KASS. Men även på de pass jag väljer känner jag att jag själv skulle vilja kunna prestera lite mer, pusha mig lite mer och bara rent allmänt bli lite bättre – för det går inte så fort framåt direkt. Samtidigt känner jag både fysiskt och psykiskt att jag verkligen inte orkar mer än det jag presterar, vilket kan variera rätt mycket olika dagar. Känner mig ofta lite ledsen när jag går därifrån, fast jag FATTAR att allt har sin tid och allt inte blir bra direkt.

Jag är ändå så OTROLIGT glad för att jag redan dag ett på utmattningen bestämde mig för att alltid prioritera att träna åtminstone två pass i veckan, för även om det nästan gick bakåt ett tag där i början så hade det varit så himla mycket sämre utan det beslutet.

Jag var banne mig värd en utmattning!

15 juli, 202215 juli, 2022 / LindaG / 7 kommentarer

Nu är vi mitt i semestern, och projekt ”måla fasad” har gett massor med tid att tänka (men inte så mycket ork att skriva). Förutom underarbetet som är PEST (och där maken gjort i princip allt) så tycker jag att målningen är helt ok – det är dessutom en himla tillfredsställande färg att måla med när man målar med slamfärg. Skrapade förresten lite fönster med och foder och fönsterlister (de små som håller fast själva glaset) är i bedrövligt skick på södersidan av huset, så de ska bytas. Men det tar vi en annan dag!

I alla fall så har jag haft gott om tid på mig att tänka på diverse, det är skönt att hålla händerna sysselsatta och så kan huvudet fladdra fritt mellan vad som faller en in. (Insåg just att det nog kommer bli ett långt inlägg det här… håll ut) Just nu tänkte jag nog skriva en form av slutsats om man kan säga så, på det senaste året i förhållande till min utmattning. För det är ju snart ett år sedan jag blev sjukskriven, och för mig var det en liten skitdetalj i slutet på augusti som liksom blev den där droppen. Jag är lite glad för den på ett sätt, för det var en sak som gjorde mig arg, och arg är lättare att hantera än den stress som då i allra högsta grad var mig övermäktig och hade varit länge. Jag visst ju såklart att jag var stressad och att det fanns en massa varningstecken, men om jag ser på folk i min omgivning så gjorde jag som så många andra och ignorerade dem så länge det bara gick, på ett sätt för att man bara inte vet hur man gör annars? När man successivt ökat stress, ansvar och annat under flera år så är det svårt att ens föreställa sig en vardag när det inte är så.

Nu kommer jag inte gå igenom hela utmattningen med er, det känns rätt ointressant just nu och det finns en hel del att läsa om det på bloggen här med, utan jag tänkte nog snarare sammanfatta vart jag är nu och hur jag tycker det har blivit.

*Ok lite krystat, men som när man sammanfattar sin dag på kvällen var tanken när jag valde foto…*

Helt ärligt – utmattningen var nog nåt av det bästa som kunde hända mig. Men låt mig utveckla det lite. Kanske blev det hela lite lättare för att jag var arg på en orimligt arbetssituation, för jag bestämde mig ganska snabbt för att jag verkligen skulle ta den här tiden till att bli frisk (såklart) och till att hitta mitt fotfäste igen, för det började jag nog tappa för länge, länge sedan. Först när jag var hos läkaren tyckte jag inte jag VAR så stressad, men i efterhand och när jag läser hennes anteckningar så kan jag säga att det var mycket sämre än jag fattade själv. Jag kunde nästan inte prata sammanhängande, hade ett konstant tryck över bröstet och en massa andra saker – men som jag skrivit innan så var jag INTE deprimerad, vilket jag trodde var obligatoriskt för en utmattning.

Det senaste året har ju varit övning på övning i att hitta mitt egna jag igen, att komma på vad JAG vill och behöver när man så länge prioriterat bort det. Så vart är jag nu då? Jo rent krasst så jobbar jag ca 80% och har själv tagit 20% föräldraledigt, eftersom min sjukskrivning tog slut med det gamla jobbet. Helt ärligt så är det MAX vad jag orkar med på ett arbete nu, för jag är SÅ trött i slutet av dagen, men jag mår inte dåligt och känner mig stressad. Det här upplägget kommer jag fortsätta med under minst Augusti men kanske även september beroende på hur jag känner då.

Och nu då, mitt i sommaren? Jo, jag har inte tänkt på jobbet en sekund (lättare med nytt jobb såklart, inte en massa arbetsuppgifter som hänger på en). Jag är PIGG – mycket piggare än jag trodde jag ens KUNDE vara?!? Jag menar, trots riktigt struliga nätter (Filip som stör minst 6 av 7 nätter), visserligen där man oftast får sovmorgon till framåt åtta, halv nio, så orkar jag sitta uppe med maken och 15-åringen och kolla serier nästan fram till midnatt??? Det är flera decennium sedan det hände? Har också insett att jag inte är så kvällstrött som jag alltid trott, utan det är helt enkelt så att jag är helt slut på kvällarna så det är därför jag är så trött vanligtvis. Det var en häpnadsväckande insikt så här i 40-års åldern! Nu är jag tröttast de kvällar vi haft gäster, det är svinkul och fyller på med en massa av en sorts energi men tar ju också en massa energi på ett annat sätt.

*Fick energi nog för att förnya min ”stil”, det fick bli bl.a. ett par vida jeans (som både man och barn skrattar åt).*

Jag känner mig väldigt mycket lugnare, mer harmonisk och otroligt mycket mer närvarande här och nu. Självklart känner jag mig stressad ibland (nu för tiden kommer det i princip omedelbart som ett tryck över hals/bröst) men jag kan antingen stå ut i det om det är något mindre som ska göras (tex få klart matlagningen om man är mitt i) eller så kan jag gå undan och få lite vila. Förresten, för mig är i princip allt vila som innebär att jag inte behöver planera och projektleda, vilket i och för sig i mångt och mycket är det jag sysslar med här hemma när hela familjen är hemma, vilket är värdelöst. Men det finns också gott om stunder när jag kan gå runt och greja med det jag känner för – fixa i trädgården, slå gräs, sortera lite i garaget och sånt. Och det finns alltid tid för fika och en stund läsning i en bra bok (eller slösurf, det är lite av en akilleshäl och jag försöker låta bli men jäklar vad svårt det är när man börjar).

*Går i trädgården och njuter av allt vackert som ploppar fram* ♥️

Jag är mycket mer medveten om mitt eget mående och mina egna gränser, på ett väldigt bra sätt. Jag har fortfarande ”men” kvar känner jag, huvudräkning, att komma på vad folk heter och mitt minne är lite halvdant. Jag är mer känslig för stress och har fysiskt sett än så länge riktigt dålig tålighet för stress i form av intensiv träning. Kanske blir det bättre, kanske får jag acceptera att det är de skador som uppstått av långvarig stress, vi får väl se.

Helt ärligt, utmattningen var nog nåt av det bästa som kunde hända mig.

Ja, det jag skrev i början stämmer verkligen, men det är också tack vare att jag verkligen tog chansen att se det som en omstart. Att skaffa nytt jobb, att ge mig själv tiden och förstå att JAG var värd att må bättre. Så jag tackar mig själv, jag tackar alla omkring för stöd (en del lite extra, ni vet vilka ni är).

Sist av allt vill jag skicka en extra hälsning till alla de i min omgivning som jag nu ser ÄR (eller som de kanske tror själva, håller på att bli) utmattade. Det behöver inte vara så här, det finns ett superbra liv utan att du har ansvar för alla de sakerna du tror du behöver ha ansvar för, faktiskt så kan det vara något av det bästa du kan råka ut för, att bli utmattad. Jag skriver att det KAN vara det, för självklart kan inte garantera det, men jag tror att om man visar att man faktiskt KAN få det BÄTTRE efter en utmattning så kanske det inte känns som ett sånt oöverstigligt steg? Jag finns här i alla fall, om ni vill ha stöd, fråga nåt eller bara sitta tyst bredvid en stund i lugnet på landet. Vet ni, det kan bli SÅ bra!

*Omotiverad bild på pionvallmo pga så otroligt vacker!*

Perfekt ner till minsta detalj, eller?

5 juli, 2022 / LindaG / 2 kommentarer

Jag känner mig lite trött och vilsen så här ett par dagar in på semestern. Trött är inte konstigt alls efter kassa nätter och en helg på Kolmården, men jag tycker inte om känslan att känna mig ofrivilligt planlös. Jag har ingen ork men framförallt ingen lust till egentligen nåt just nu, och det för mig att må kasst. Inser när jag skriver det att den bästa medicinen är att göra nåt ändå, men vad gör man när det känns trögt 🤷🏻‍♀️

Har just gått och lagt mig och hoppas på en bättre natt, kanske känns allt bättre i morgon. Dessutom är det säkert bara lite depp pga att jag hatar känslan att inte göra något av dagarna… har fastnat i lite dålig scroll med, eller snarare så känns det som kanske insta-flödet blivit helt orimligt? Har man en gammal stuga från sekelskiftet så är den banne mig stylad till perfektion med obskyra loppisfynd och mormorsrosor, hemgjord saft serveras med hemgjort bakverk av en skir, ung kvinna med en omsydd klänning som böljar vackert. Och jag raljerar knappt ens, flödet från så många på Instagram är så välgjort nu för tiden att vilken reklambyrå som helst skulle vara stolt. Vad hände med folks lite halvsuddiga men ändå charmiga bilder av vardagen?

*En vas med luktärt förslår inte långt när prunkande proffs-buketter binds på löpande band i stugorna.*

Nej just det, sova var det ju jag skulle! God natt!, vi får ta detta vidare en annan dag…

Midzzzzzz..ommar

22 juni, 202222 juni, 2022 / LindaG / 5 kommentarer

Herregud vilka trötta veckor det har varit den senaste tiden. Ögonen har gått i kors på dagarna och hemma har det varit väldigt lite ork eller lust att hitta på nåt eller att greja. Är väl någon kombo av att ett nytt jobb tar mer energi än vanligt, gräspollen-allergi och dåliga nätter – kombinerat med konflikter jag skrev om sist. Filip har varit sjuk men var tillbaka på dagis, men nu är han mer hostig och snorig igen så nu fick han vara hemma idag. O och Tobbe har varit hängiga med, förkylda med halsont, så det har liksom gått på sparlåga. Vi har inte ens orkat göra klart foder på fönster och dörr till badrummet, tänkte det skulle varit klart till midsommar men det har verkligen inte funnits lust och ork – så då får det vara.

Ute är det minsta möjliga som gäller, dvs vattning och hålla efter det värsta ogräset i kökslandet för att det inte ska ta över helt. Dessvärre så tvärdog vår nya gräsklippare i veckan, inga felmeddelanden och den laddar inte heller, när vi kollade under ser det ut som det saknas lock där det är ett uttag som troligtvis används för att konfigurera klipparen när den ska levereras – i så fall har det troligen kommit fukt in som förstört nåt. Jävla skit, det är dels bökigt att bara få in på reparation och sen VET jag att det är en jäkla väntetid och leveransproblem om något ska beställas. Vi är liksom 3 i familjen som är ordentligt allergiska mot gräs, att ha en automover närmast huset gör STOR skillnad.

*Har äntligen börjat komma lite tomater åtminstone!*

Men trötthet och att inget blir gjort är helt ok, det är som det är och jag vill helst att arbetet här hemma är luststyrt istället för behovsstyrt – det måste vara roligt annars får det vara så länge.

I morgon är det jobb som vanligt, men sen är det ju MIDSOMMAR! Whop whop! Kan inte fatta att det för en gångs skull ska vara så fint väder med?? Något som också är ovanligt men väldigt efterlängtat är att vi ska ha gäster på midsommar – min bror med familj kommer. Helt plötsligt känns det motiverat och roligt att fixa ett traditionellt midsommarfirande, jag har typ aldrig gjort det innan? Brukar bara vara vi och här är det ingen som bryr sig så då blir det inte så kul att dra i sånt, men på fredag ska vi köra riktigt klassiskt om än opretentiöst firande 😄 Det blir sill-lunch, jordgubbstårta och grillat, med 5-kamp på dagen – riktigt klassiskt alltså. Orkar absolut inte göra nån midsommarstång, men lite fina buketter ska vi väl få till! Nog heller inget av mina barn som vill ha krans (hörde att folk BESTÄLLER kransar hos florist????) så det blir det inte heller då.

Sådär, ett lagom intetsägande inlägg, men kände bara att jag ville skriva lite. Jag hoppas verkligen att ni får en bra midsommar (känner sig någon helt ensam så hör av dig) och att den blir som ni önskar!

Avslutningen

17 juni, 202217 juni, 2022 / LindaG / Lämna en kommentar

Hon satt där i kyrkan, ensam mellan två familjer på en hård kyrkbänk. Finklädd i klänning, även om den nog inte var så modern. Längst fram i kyrkan stod just nu femteklassarna och sjöng ”sommar och sol”, hennes mellanpojk var en av dem. Envist hade han hävdat att han visst skulle åka skolbuss till skolan idag trots att hon visat på lappen där det stod att de skulle åka med föräldrarna till kyrkan. Självklart var han inte där när hon hade kommit, så hon fick vända och leta efter honom på skolan, men den stod tom. Runt hörnet såg hon hur en skolbuss lämnade, hon kastade sig i bilen och åkte efter, kanske hade han åkt med barnen på fritids i den? Och ja, mycket riktigt. Hon fick en svart blick av honom när hon gick mot honom för att fråga varför han inte hade åkt med henne, som de andra gjort, och hon vek undan.

De andra familjerna såg lyckliga ut i bänkarna, de flesta kände nog varandra och det var många som småpratade lite tyst i bänkraderna. Hon vet ju, skenet bedrar och alla som sitter här är inte lyckliga. De har inte alla ett lyckligt familjeliv med barn som är snälla mot varandra, en del av dem far enligt statistiken till och med illa. Några i kyrkan är enligt samma statistik hustrumisshandlare, eller missbrukare. Men där hon satt och såg alla sommarfina med tårar i ögonen kändes det verkligen inte så, då kände hon sig bara ensam och misslyckad. Hon tänkte att de för 17 år sedan av en slump gift sig i just den här kyrkan, hon hade aldrig kunnat ana då att hon skulle sitta här på en skolavslutning nu. Hade hon ändå vetat det, så hade hon nog inte trott att hon skulle sitta här med ett barn som kändes som det inte ville ha henne där.

Hon förundrades för tusende gången hur livet samtidigt kunde ha blivit så bra på så många sätt och samtidigt så misslyckat på andra. För tusende gången undrade hon vart det hade gått fel. En sekund senare bannade hon sig själv för att hon ens hade mage att inte må fantastiskt, hon hade ju inte RIKTIGA problem. Alla var friska, de hade jobb, rimligt med pengar och världens finaste gård. Och tre fina pojkar som hon älskade, det var orimligt att känna sig ledsen och misslyckad. Men en känsla är en känsla, och den lyssnar inte alltid på hjärnan.

Efter avslutningen var det uppställning utanför kyrkan för barnen, hon fotade och log mot sonen och fick ett hastigt leende tillbaka. Kanske kunde det bli en bra dag ändå? Men kort därefter kom han och drog henne i armen, nu åker vi, kom nu. Hon sa att de kunde vänta till fröknarna hade fått sina presenter, men hon såg att det inte var någon idé att ta diskussionen. Hon hade förstått redan på morgonen att det här skulle bli en bråkig dag, att någon kunde pendla så fort mellan att vara hur snäll och go som helst till att bli så vansinnigt arg på hela omvärlden det skulle hon aldrig förstå, men det var bara att försöka förhålla sig till.

Idag är en sån dag – i morgon blir en annan dag.

Det går bara runt i skallen

13 juni, 202213 juni, 2022 / LindaG / 2 kommentarer

Febern har avtagit idag och är inte längre lika hög hos Filip (runt 38 idag), men han blir fortsatt väldigt ledsen och säger att han har ont huvudet när alvedonen ger vika. Han var superledsen nu ikväll, så nu ligger han bredvid mig i sängen och sover. Insåg just att han nyss klagade på halsont – vilken i hans värld likväl skulle kunna betyda ”ont i nacken”, så är han inte betydligt mycket bättre i morgon får jag nog ringa och kolla upp det hela lite.

*Vi åt en av de bästa luncher jag vet – sill och potatis han gillar oxå sill men just nu får jag locka med korv om han alls ska äta…*

*Plockade in lite vägkantsblommor till köksbordet*

Orelaterat, förutom att jag fått en del tid att bara fundera när jag suttit med sjukt barn, så har jag så väldigt många tankar och känslor i huvudet just nu. Många av dem står helt i motsats till varandra, till exempel stod jag vid vårt köksfönster och tittade ut och kände mig så vansinnigt tacksam för vart livet för mig. Hade aldrig någonsin kunnat tro att jag skulle ha ett sånt här fint liv när jag var tonåring! Samtidigt så är jag ledsen över saker som inte blivit som jag kanske föreställt mig, och känner mig lite ensam och utanför. Precis på samma gång… Kanske att en gnutta PMS ställer till det i skallen på mig med 🥴

*Två saker jag ÄR otroligt tacksam för är utsikten från fönstren i köket…*

Under en del av ”sitta i knäet stunderna” så har jag suttit och slösurfat med, och kommit till den cykliska delen som tenderar att dyka upp då och då – nämligen att jag blev så himla trött på min stil. Kände mig just idag som jag klär mig exakt som jag gjort sedan jag var tonåring och det kändes både patetiskt och deprimerande. Det händer med jämna mellanrum, sen köper man lite uppdateringar (OM man hittar några vill säga) och så funkar det hjälpligt ett tag till. Men just nu kan jag omöjligt hitta kläder i de affärer som finns i stan, det som är på modet nu är INTE saker som passar mig, och börjar jag nätsurfa efter kläder så blir det heeeelt överväldigande. Både utbudet och sen att hitta passformer och storlekar gör mig helt matt långt innan jag ens provat. Blev i alla fall rätt sugen på ett par såna här brallor, eller nåt liknande, men jag vet ju av erfarenhet att de sällan sitter på mig som på modellerna.

Har också fått dille på att jag vill ha ett par vida jeans, för det är så snyggt på andra, men vet också att de ofta ser för jävliga ut på mig.

Inte helt billiga dock och inte gratis retur – skulle behövt beställa i fler olika storlekar för att kunna få nåt vettigt ut av det hela att jämföra med. OCh då blir det liksom för stort och jag orkar inte ens testa att beställa… Gillar inte att handla kläder på nätet, det är så många jag måste prova innan jag hittar det som sitter som jag vill.

Snacka om att det här blev ett spretigt inlägg men det är så det ser ut i huvudet på mig just nu. Eller ja, det här är ett litet axplock av det jag kan formulera här i alla fall. Kram på er.

Klimatångest men hopp om det hela

31 maj, 202231 maj, 2022 / LindaG / Lämna en kommentar

I dag var andra dagen på mitt nya jobb – och det har varit två ganska olika dagar. Måndagens första halva spenderades på bussdepån på ljungarum för att bla kolla hur de tar ansvar för en mer hållbar kollektivtrafik genom att använda el- eller biogasbussar, återvinna regnvatten för att tvätta bussarna och en massa annat. Intressant och absolut inte något jag tänkt särskilt mycket på tidigare. Därpå var det lite avdelningsmöte och sen hann jag precis börja installera mig på kontoret lite kort. Idag var en heldag på Elmia (hej gamla arbetsplats, Jönköping är litet!) där det pratades om cirkulär hållbarhet och industriell symbios (vilket i princip innebär att man drar nytta av varandras ”avfall” och överflöd – tex kan överskottsvärmen från en glassfabrik värma andra industrier).

*Ledsen, har typ inga bilder från dagarna för det har varit lite fullt upp, men det var gott fika idag i alla fall* 🥴

Ett litet tag där trodde jag att min klimatångest skulle slå i taket, men det kom även fram mängder med hoppfulla goda exempel och bra praktiska saker som redan sker, så då kändes det lite bättre igen. Rent generellt känns det ju himla bra i magtrakten att ha kanske ett uns möjlighet att påverka så miljön inte går åt skogen, även om det också märks att det inte direkt är snabba ändringar och beslutsvägar jag står inför. Kan fortfarande inte exakt förklara vad jag ska jobba med – hahaha! Det känns i alla fall bra, jag trivs med folket och det är en oerhört intressant ny värld att ta till sig.

Tyvärr har däremot helgens deppiga känsla legat lite som en blöt filt över både mig och maken, så jag har nog inte varit en sprudlande version av mig själv dessvärre. Himla sömnbrist med, Filip har varit SUPERkrånglig på nätterna sen en vecka tillbaka och vi har säkert varit uppe med honom. 3-6 ggr per natt – oklart om det är bara svårt att sova, mardrömmar, växtvärk eller nåt annat, men trötta är vi i alla fall.

Och bara som en kort passus till helgen, jag är jättestolt över mina barn på i princip alla plan och för mycket de gör – men vi är ju vuxna och kan ha två tankar i huvudet samtidigt väl? Jag gillar ju maken också i det allra mesta han gör – men det hindrar inte att jag blir vansinnig för att han kliver ur skorna precis innanför dörren heller 😉 Det är däremot inte lika tabu att prata om som att man är besviken på nåt barnen gör/inte gör. Nog pratat om det nu.

Förresten, en delvis positiv nyhet är att vi nu har handfat och duschblandare i badrummet! Det var däremot för korta skruv till toaletten (suck) och de var såklart slut hos grossist, så ingen toalett än dessvärre… Slut på babbel för i dag – vet att ni var några som har undrat hur det gått på jobbet 🙂 Lovar komma med mer input framöver såklart. Kram på er!

De värsta dagarna

29 maj, 2022 / LindaG / 8 kommentarer

Jag har börjat HATA alla former av bemärkelsedagar, likt mors dag i dag, julafton eller min egen födelsedag. För varje år och varje händelse blir mina barn större, och nu är de två stora jag har i åtanke när jag skriver det här. För varje år tänker jag att det kanske ska komma fram ett uns omtanke, tacksamhet eller över huvud taget märkas att de bryr sig, men för varje år blir det mer och mer uppenbart att det inte är fallet och DET GÖR SÅ JÄVLA ONT och jag blir så besviken och känner mig så misslyckad – för det måste ju bero på mig som förälder att mina ungar är så totalt egocentrerade, bortskämda och lata att det knappt ens med ENORMA mängder tjat går att få dem att göra nåt för någon annan?

Jag skriver det här med en sån himla känsla av skam och misslyckande, och jag känner mig mer utlämnad än i vilken jävla gynstol som helst för mitt föräldraskap är det absolut varigaste sår man över huvud taget kan peta i. Jag har tre barn – inte en enda av dem har någon diagnos, de är alldeles ”vanliga” barn och jag kan inte för mitt liv få de två äldsta att bry sig om någon annan. Jag är pedagogisk och talar om för dem att när någon gör si så känner den eller jag så, jag sitter ner med dem och reder i konflikter vi haft och jag skriker åt dem när de ändå gör precis samma sak för 75:e gången i rad samma dag – eller när de INTE gör det vi bett om 75 ggr i rad. Jag ber om ursäkt när jag gjort fel, jag visar att det ÄR ok att göra fel, jag visar att det är viktigt hur man behandlar andra. Jag gör en massa saker för barnen men jag kräver också en del i gengäld, (hjälpa till, vara trevlig mm), men det vi kräver det kommer ALDRIG utan en jävla massa tjat. Vi pratar ganska mycket om allt från vardag till specifika situationer och i konversationen kan det verka som de förstår och bryr sig men sen räcker det att jag vänder mig om så gör de likadant ändå.

Tro mig men jag VET och FÖRSTÅR att tonåringar är självcentrerade och trötta, men det finns gränser för vad som är rimligt. Det är INTE rimligt att behöva lägga sig på sängen och vila med mobilen i två timmar efter man ätit frukost. Det är INTE rimligt att man förväntar sig att alla ska passa upp på en själv men själv ska man inte behöva göra något (har ALDRIG uppfostrat dem att bli curlade på något sätt men de har uppenbarligen ändå landat i tanken att det visst är så att alla ska göra allt för DEM men de behöver inte göra något tillbaka). Det är INTE rimligt att man ska behöva tjata på en unge som ändå är minst 11 att göra en sak HELA dagen och när de till slut EVENTUELLT gör det är de sjukt tjuriga över att jag tjatat och allt är SÅ orättvist.

Det här är ju vardagsmat som jag och vi lever med varenda dag, givetvis, men just de här dagarna när man verkligen hade önskat att det gick att få åtminstone omtanke nog för en kram och kanske ett grattis istället för att man slåss om vem som ska ha rosen på tårtan det uppenbart står ”mors dag” på, utan minsta tanke på vad nån kanske vill eller behöver, det är en pest. Det blir så uppenbart att det hela är så långt ifrån alla värderingar vi står för och hur vi själva behandlar varandra så hela dagen blir ofelbart en katastrof. Vi vuxna försöker så himla mycket, vi köper saker till varandras dagar, vi fixar mat och donar så det ska vara så trevligt som möjligt. Man tjatar på barnen i flera veckor att de kanske kunde göra en teckning eller nåt åtminstone men till sist ger man upp. Vi föräldrar försöker båda ge varandra det som är helt rimligt vilket är uppskattning och kanske nån liten blomma eller så, men det försvinner liksom i besvikelsen över hur totalt oengagerade barnen är.

Det här är det mest utlämnande jag någonsin skrivit, men det KAN inte vara bara jag som upplever det här. Antingen är vi bara så jävla misslyckade föräldrar eller så saknas det något hos barnen och jag vet inte vilket som är värst. Kanske är jag bara helt dum i huvudet som tänker att det skulle finnas en gnutta omtanke från mina barn. Oavsett så hatar jag verkligen dessa bemärkelsedagar, det är alltid de värsta dagarna på hela året! Jag vet inte om jag någonsin ska våga publicera detta för om det är något jag vet om föräldraskap så är det att man blir så vansinnigt dömd hur man än gör. Men kanske, kanske känner någon mer som mig, och vi kan få någon tröst i att det är fler som upplever samma saker. Kanske är det så.

Snöpligt slut

24 maj, 202224 maj, 2022 / LindaG / 2 kommentarer

Sitter i soffan med brännande ögon och en rödsnuten näsa som rinner oavbrutet. Och någon form av skuldkänsla/oro för att jag ska ha hunnit smitta brudparet med min förkylning, fast den inte bröt ut förrän söndag kväll och jag alltså inte hade en aning om den innan dess. Men ändå, de är ju på bröllopsresa och det vore ju så jävla dumt om nån blev förkyld på den…

Det här blev alltså inte alls så som jag tänkt mig mina sista dagar på jobbet, inte för att det var något spektakulärt inplanerat med inte tänkte jag spendera dem med att vara sjuk (och vabba, Filip blev hemringd från dagis vid måndag lunch med samma förkylning som mig). I morgon ÄR min allra sista dag, och oavsett förkylning så kommer jag åka in för att dels städa av det sista jag behöver få gjort, lämna in mina grejor och sen såklart även säga hej då till alla! Det känns viktigt, det är många väldigt goa människor jag lämnar och jag vill verkligen hinna se dem igen, även om det nog inte blir några kramar direkt.

Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig, så kanske jag till och med mår lite bättre i morgon – vem vet.