Personligt

*Nästan* på andra sidan…

/ LindaG / 1 kommentar

Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari

Det skulle kunna gälla flera saker i mitt liv just nu. Vi är nästan på andra sidan vad det gäller covid/VAB, vi är nästan på andra sidan med Nala som förhoppningsvis närmar sig slutet av tonåren, vi är nästan på andra sidan om vintern… Men det ”andra sidan” jag tänker fokusera på är att jag är nästan på andra sidan om min utmattning.

För det första, det är INTE tillbaka till samma sida som jag startade på som jag är på väg, utan det är just till den andra sidan, den som inte gjorde mig sjuk. Det går sakta men oväntat stadigt åt rätt håll, mina ”återfall” har än så länge varit mycket små och inte orsakat mer än tillfälligt problem – men jag ÄR inte på andra sidan än. Ibland ser jag den där framme, klart och tydligt och den känns inte alls långt bort, ibland känns den fylld av rev och med en förrädisk dimma som döljer sikten. Att avståndet dit ändras är tydligt, kanske är det lite som med ebb och flod och kommer kanske fortsätta vara så även när jag väl är där. Det känns faktiskt till och med troligt, när jag tänker på det, och lite blöt om fötterna är inte farligt att bli men det är viktigt att inte gå en gnutta för djupt så det kommer en osynlig underström och drar med en ut.

Längtar till vår, gör man allt.

Utmattningen är på vissa sätt en av de bästa saker som kunde hända, nu känner jag mig betydligt mer balanserad (om det än är skört än så länge) och väldigt mycket mer HÄR och NU. Det är faktiskt svårt att engagera sig i tankar som rör sig alltför långt fram, och det är inget jag försöker ändra på utan jag njuter faktiskt av det. I dag och kanske i morgon, det räcker att ha i huvudet just nu. Jag har omprioriterat och återprioriterat sådan som fallit bort, och jag mår psykiskt sätt faktiskt riktigt bra. Med lite reservation för vinterdepp som gärna smyger sig på när det är skitväder ute och ”vintern” känns orimligt lång, men man måste inte må bra jämt.

Det jag saknar nu är min ork, såklart, den tar än så länge slut före min vilja gör det, men det går sakta åt rätt håll. En annan sak jag saknar mer akut är min träning, JUST som jag kände att det började gå åt rätt håll kom Covid och det är nu 2 veckor sedan jag tränade – kroppen gör ont lite här och var och jag saknar att känna mig lite starkare. Än så länge är jag ju både lite hostig och snuvig, och jag har flås som en 93 årig gubbe med KOL, så vi får väl se när det går att träna igen. Skulle verkligen vilja smyga igång med lite styrka, ett av mina favoritpass går i morgon, vet inte om jag försiktigt ska känna lite på det – utan konditionsbiten. Om inte annat för att bara få röra mig lite, det går ju jättebra att träna hemma egentligen men det kommer inte hända så det är lika bra att jag slutar låtsas att jag tänker göra det – ”sen”.

Så jag ser den där framme, den andra sidan, och jag vet att jag är på väg åt rätt håll, men än så länge kan jag inte svara på när jag tar det första steget där – och hur många gånger jag kommer få blöta fötter innan de håller sig torra en längre stund. (Förlåt min cheesy liknelse, men det är ungefär så det känns).

För vem gör jag det här?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.

Det här är det lättaste inlägget av alla att skriva och svara på, för svaret är så otroligt självklart för mig – det är enbart för MIG SJÄLV jag gör detta. Att blogga ger mig utlopp för min lust att skriva och en skön möjlighet att reda i och rensa huvudet på det som ligger och skvalpar däri just nu. Att instagramma gör jag för att jag ÄLSKAR vackra bilder, både att se på och att fota själv, där orkar jag sällan skriva så långa texter däremot.

Att få en möjlighet att dela med sig av bilder (på ren hobbynivå) är väldigt roligt bara det.

Det kunde ju ha varit ett enkelt val att ha sökt sig till en av de stora arenorna för bloggar, där du får betalt och får en betydligt större läsarskara än en privat liten blogg har – men med det kommer viss styrning av inläggen och krav på både frekvens och längd. Att skriva är en av de frizoner jag har där det bara är luststyrt, jag väljer precis själv när, hur långt och om vad, vilket är den frihet som behövs för att det fortfarande efter drygt 11 år ska vara lika roligt att blogga!

Kan du inte bara skriva för dig själv då, kanske ni undrar, varför i hela världen delar du du med dig av personliga saker ut till ”allmänheten”? Det är faktiskt lite svårare att svara på, men dels är det nog en grundläggande känsla att om jag skriver något så vill jag även att någon läser det jag skriver. Den andra stora delen är ju just det här att det är totalt frivilligt att läsa om vad jag tar mig för, jag kan alltså skriva om stort och smått utan att göra någon stor och svår avvägning huruvida det jag ska skriva om är intressant för någon annan att ta del av. För det vet ni ju vid det här laget, jag har ett rätt vanligt liv så just spänning och inspiration är kanske inget jag bjuder på särskilt ofta, men jag hoppas att jag bjuder på lite vardagsigenkänning, en och annan reflektion som kanske gör att någon känner sig mindre ensam eller bara en känsla av sällskap.

Det sista är lite intressant och en gnutta lurigt, för JAG känner mig mindre ensam när jag skriver. Jag vet ju att ni läser, och även om det sällan är gensvar på inläggen som så så får jag lite kommentarer här och där när jag träffar er som läser – alltså känns det som ni finns med mig när jag skriver. Det som är lurigt är att ibland kanske det kan vara lätt att anta att det jag skriver om är allt som händer och att det därför blir överflödigt att prata en längre stund, men jag skiljer ju på privat och personligt här så den absolut största delen av mig hamnar ju inte på bloggen, såklart.

Jag är i alla fall så väldigt glad över er som läser, från kompisar till kollegor, gamla som nya och en del som ”bara” känner mig från bloggen. Det känns som ni är med mig när det är jobbigt och jag har fått så mycket stöd när det varit tufft, och om jag får önska något så är det att kanske någon av er fått ut åtminstone något, en liten hjälp eller tanke av det jag skrivit.

Det jag kan lova framöver är att jag inte planerar att sluta blogga inom överskådlig framtid, men jag skulle nog vilja påstå att jag även kan lova att det kommer bli en hel del roliga små projekt här på gården framöver – som ni såklart får följa med på.

Hönshuset är till exempel ett projekt att ta tag i framöver, så vi kan ha höns (igen)!

TACK för att ni läser, det gör mig så glad, jag önskar att ni alla får en fantastisk helg och en skön fredag*!

*(Min kommer spenderas i stillhet med covid-hosta och snuva, men det kunde varit mycket värre)

Figuren

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag tror det var ungefär 3-4 år sedan jag började kämpa på riktigt – med att strunta i min figur. Inte som i ”let it all go”, utan att få en åtminstone neutral inställning till min egen figur. Jag växte upp i bantningens eviga tidsålder och har alltid vagt försökt ”bli smal” genom diverse underliga dieter och kompensationsträning, men jag kan nog inte ens föreställa mig hur det är att vara ung tjej i dag, med TikTok och andra sociala medier som bara sprutar ut hur man ”ska” se ut och hur man ”ska” vara.

I vilket fall, nu skiter jag i vilket, så länge mina kläder sitter skönt och min kropp är stark nog att göra de saker jag vill! När jag tänkte på det här inlägget så funderade jag över min inställning nu – och den är just att det är ganska ointressant hur jag ser ut. Eller ja, det är väl en sanning med modifikation, jag vill gärna ha lite smink och fixa till håret när jag ska någonstans så att jag KÄNNER mig fin, men jag försöker inte passa in i en omöjlig mall längre. Faktum är att jag bara tittar mig i spegeln på morgonen när jag gör mig i ordning nu för tiden? Jag sneglar inte kritiskt på min figur när jag går förbi hallspegeln och drar inte in magen när jag kollar i spegeln på toaletten. Det känns som en seger i sig, resultatet av både ett aktivt arbete i mitt huvud och att jag blivit äldre och kanske lite klokare.

Det är ungefär så här min figur oftast är klädd, varmt och bekvämt. Så jäkla skönt det är att vara vettigt och oömt klädd när man är ute.
Det här är nog ett av väldigt få foton på typ hela min figur, från förra sommaren tror jag.

Men, skit i det nu, nu vet jag visserligen att de flesta av er redan sett det här men en sån där sak som jag vill kunna ha en stark kropp för är som sagt för att kunna göra de saker jag vill här på gården. Som att fälla ett körsbärsträd med yxa (bara för att jag aldrig fällt ett träd med yxa innan) och sedan klyva ner det med motorsåg. Det är en sån självförtroendeboost att ge sig på något man inte gjort innan, och himla kompetent kände jag mig med 😄 Vet att det här inte är något så avancerat för många som är uppvuxna på gård eller med skog, men för mig var det ändå en helt ny grej.

Älskar att man kan göra så mycket här, tidigare i veckan byggde jag en liten hinderbana till barn och hund av lite spillvirke jag hittade bakom garaget, i går spenderade jag en lång stund ute med att klippa ner gamla grenar på vinbärsbuskar och hallonbuskar. Säkert inte optimalt mitt i vintern, men det går nog det med (#radgard , tack Brita Z för att du bara ger dig på saker utan att det måste vara så himla perfekt).

Nu har jag glidit från ämnet märker jag, men det säger väl något det med – att det inte är ett ämne som betyder så mycket för mig längre. För vem sjutton bryr sig om hur jag ser ut?

Tämligen meningslöst

/ LindaG / Lämna en kommentar

Alltså den här helgen… Den har varit rätt ”meh” eller rentav ”bläh” sina stunder. Bäst i helgen var att vi hann åka och kolla på och få en offert på badrumsmöbler (inte allt, men kommod och spegelskåp) som vi ska beställa, och så har vi valt kakel. Känns väldigt skönt, för nu går det liksom ändå framåt. Kvar att välja och beställa är duschblandare och duschväggar, det ska jag plocka in en offert på.

För övrigt så blev L sjuk i går kväll och fick feber, ont i huvudet och ont i halsen. I morse var det ännu mer, feber uppåt 39,5, så vi åkte och köpte några snabbtest – och japp, det är Covid. Han har varit ganska spak i dag måste jag säga, högst förståeligt, även om det såklart blivit tillfälligt bättre med alvedon. Övriga familjen är, åtminstone än så länge, friska, men nu blir det familjekarantän. En av oss vuxna kan jobba, men båda lär inte kunna det i och med att Filip är hemma, möjligen blir det korta stunder här och där.

Stormen Malik har passerat förbi utan några större besvär just för oss, vi har ström och det har som värst blåst ner ett par större grenar, men det har ju såklart varit ett rätt skruttigt väder att vara ute i. Men men, det har blivit lite promenader ändå såklart – Nala behöver ju komma ut i vilket fall – men de flesta har maken utfört. Så omtänksamt för övrigt, han vet hur frusen jag är och att jag hatar när det regnar, och då tar han de promenader som han kan. Sen är det ju ändå skönt att komma ut, även om det som idag innebär att man nästan blåser bort.

Hade så mycket hellre haft lite snö nu, då hade vi kunnat åka pulka, skidor eller 4-hjuling (kör vi den senare nu så blir det en enda lervälling av hagen)

Nä, jag vet inte, egentligen är ju det enda dåliga som hänt att L fått covid (vilket såklart inte är en höjdare men ändå), det har bara varit en sån där halvdan helg. Jag är på mitt sämsta humör – kombon trött och lite uttråkad, samtidigt som alla är hemma och det ska lekas med 4-åring, spelas spel med 11-åring och hänga med 15-åring, förutom att det gärna ska ätas någon gång under dagen med. Jag känner för att ha ett litet projekt, men just nu går det inte riktigt – badrummet är vi inte så klara med beställningar (och elektriker mm) att vi kan påbörja, ute är det för kallt för att göra något vettigt och några andra projekt finns inte i planen just nu. Men det jag KÄNNER för är att typ måla om ett rum eller nåt – vilket är helt onödigt för det är inget vi behöver måla om. Ni vet, lite moment 22.

Vi SKULLE kunna fixa till lite i hönshuset, men det är jag inte sugen på och då är det bara motigt – alltså inte värt att lägga energi på just nu.

Så, just nu känns det som det kommer bli en lååååång vecka. Som tur var veckohandlade vi i lördags åtminstone, och jag har en ny bok och ett pussel – men det svåra kommer bli att få lite lugn egentid när alla är hemma, samtidigt som gärna alla ska få åtminstone en del av sina behov och önskemål tillfredsställda.

Det blev inte så mycket innehåll i dagens inlägg, fast det blev så långt. Kanske får jag spattryck i veckan och behöver skriva av mig varje dag, eller så kommer det inte finnas nåt att skriva om alls. I vilket fall så börjar Underbara Clara sin fotoutmaning för februari på tisdag – och den brukar vara väldigt rolig att haka på! Hoppas ni haft en bättre helg, kram på er!

Det finaste förtroendet

/ LindaG / 2 kommentarer

I dag har jag fått göra något av det absolut roligaste man kan göra, och absolut det roligaste jag gjort det senaste året – jag har fått följa med min kompis M och hjälpa henne välja bröllopsklänning! Så fruktansvärt kul att se alla vackra klänningar, spets och tyll, det är verkligen så långt ifrån vardag man kan komma. Det är nästan så jag skulle kunna tänka mig att gifta om mig bara för att få möjligheten att prova ut en bröllopsklänning igen…. 😉

Hon hittade en helt fantastisk klänning – perfekt och som gjord för henne! Kommer såklart inte visa några bilder på den, men ni kan få några små närbilder på lite detaljer – kanske från den hon valde, kanske från en av de andra hon provade…

Och vet ni, jag tror jag nämnt det när jag fick reda på det (bröllopet blev ju skjutet på pga den där lilla pandemin som kom mellan), men jag ska ju få vara brudtärna! DET känns verkligen som ett fantastiskt förtroende och detta bröllop är utan tvekan det roligaste som jag kan tänka mig kan hända i år. Längtar jättemycket! Har inte varit på sådär jättemånga bröllop, och framförallt var det längesedan sist, så det känns väldigt efterlängtat.

Tack M! ♥️

För en gångs skull – stackars vita, medelålders män!

/ LindaG / Lämna en kommentar

Att utmattning är ett samhällsproblem är inget nytt, men kanske jag kan känna att byggbranschen (ihop med bla vården såklart, speciellt i det här läget) tyvärr är lite överrepresenterad här. Och, till skillnad från tex i vården, så är det ju en mansdominerad bransch där jag upplever att kanske män lite stereotypt tycker det är väldigt svårt att prata om. Jag är väldigt öppen med att jag varit och fortfarande rehabiliteras från utmattning, och det jag möter varenda dag är män som ser så ledsna ut med ett ENORMT behov av att få prata om det här med någon. Att ”machokulturen” fortfarande lever i byggbranschen är ett faktum som tex Sveriges Byggindustrier jobbar med i detta nu, och kanske är man rädd att ses som svag om man på något sätt drabbas av utmattning bland manliga kollegor?

Jag överdriver inte när jag säger att jag möter dem varje dag, sedan jullovet tog slut och jag började jobba den 10 januari så har jag mött : en hantverkare, arbetsledare, en undertaksentreprenör, två elektriker och en golvläggare och en låssmed. Och då räknar jag bara upp de som har haft en faktisk sjukskrivning som utmattad, mörkertalet är som jag uppfattar det helt enormt då många istället för att sjukskriva sig verkar byta jobb eller bransch istället. När jag berättar om MIN utmattning så forsar det ur dem om deras egen, man känner rent fysiskt vilket behov det finns att få prata av sig en stund.

Det är nog första gången i mitt liv jag tyckt synd om så många medelålders, vita män, en grupp som liksom inte har så många sociala motgångar mot sig annars. Men gemensamt för de JAG pratat med är att de är snälla, vill väl och kämpar (nästan ihjäl sig) för att få ihop vardagen så inte någon annan ska bli lidande – kanske blir det som för mig att familjen får lida för all energi tar slut på jobbet. De pratar lågt och sneglar sig gärna omkring så ingen annan hör, ingen manlig kollega som kan tolka det som en svaghet. Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå att det inte ÄR en svaghet, det är inte ens deras fel utan systemfel och orimliga krav som inte ger den som är snäll och vill göra sitt bästa för alla andras skull en chans att säga nej och stopp.

Byggbranschen ligger på så många sätt efter många andra delar av samhället, både med normer, teknik och ledning. Min personliga tro är att om man ska hålla som människa i ett byggföretag så kommer det krävas att man tar ett gemensamt omtag på hur många tjänstemän som ska finnas, hur många ansvarsområden en och samma person kan ha och en annan grundinställning till hur mycket som ska hinna presteras på en arbetsdag. Min känsla är att åtminstone en del andra branscher kommit längre här, vi kämpar fortfarande med machokultur, ojämställdhet och rasism, utmattning känns långt bort då.

Det är sällan jag skriver något sånt här, mycket för att jag tycker det är svårt att få med alla aspekter på liknande områden, det är lätt att man blir ignorant, missar något eller bara bli ensidig. Men nu kunde jag inte låta bli, det jag vill säga till er mest är att ni är inte svaga, ni är ABSOLUT inte ensamma och att det blir lättare om man pratar om det. JAG ser er, och ni är alltid välkomna att prata med mig!

Trivs vi?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Vi får, såklart, frågan ganska ofta om vi trivs i vårt nya hus. Och JA! Jag blir så glad varenda gång jag åker hem från jobbet eller från affären, jag är glad när jag vaknar här och jag är ännu gladare när jag knatar runt här och grejar. Jag trivs liksom bara bättre och bättre hela tiden – och då var det bra från start! Det känns så himla rätt helt enkelt.

Jag älskar att man alltid kan hitta på nåt att göra om man känner att man vill vara ute en stund – utan att känna någon press över att det är mycket som MÅSTE göras. Jag älskar att man ser ut över omgivningarna på alla håll runt huset, och jag ÄLSKAR att mitt skafferi snart är klart – lovar att göra ett helt inlägg om det sen. Barnen trivs bra, tonåring som 4-åring (den senare är förresten född till att bo såhär, han är en bondpojk i själ och hjärta tror jag) samt 11-åring, även om han ibland kan sakna någon kompis. Men – det är inte långt in till stan och vi ser till att han får leka med sina gamla kompisar när han vill det.

Tonåringen gillar främst att bredbandet är bra 😉 Men är även nöjd över att köra runt med fyrhjulingen.
Lillebrorsan får dock bara åka med oss vuxna. Han hämtades på dagis i går med fyrhjulingen – tror ni han tyckte om det eller?!?!

Vet ni vad jag älskar mer med det här stället? Att vi som idag bara kan ta en korg med grejer och knata upp till vår grillplats på kullen för att göra och äta lunch där. Önskar verkligen att ni alla får eller har ett ställe där ni trivs lika bra! I morgon kommer receptet på dagens lunch med, för den som vill ge sig ut på tur med familjen.

Tre fina gamla träbänkar har vi hittat på gården, perfekt till grillplatsen.
Naturen är ju kanske inte direkt i sin vackraste skrud just nu, och det är svårt att förhålla sig till väder när det är snö och barmark varannan vecka. Men det lägger liksom ingen sordi på stämningen ändå.

Nu ska jag dra lite fog i skafferiet, vi fick inte tag i smala hyllplan först så det har blivit lite försenat, men nu finns de här och ska bara lackas en gång till (och sedan härda i en vecka – gaaaalet länge ju) så är det helt klart. Det blir så vansinnigt bra! Nu har jag överanvänt positiva uttryck och utropstecken tror jag, men ibland är det svårt att låta bli… Kram på er ❤

Mätfri och kravfri

/ LindaG / Lämna en kommentar

Igår såg jag bilder från vänner i mitt flöde som hade åkt längdskidor och jag blev så SJUKT sugen att åka. Efter att ha frågat runt i x antal grupper på facebook och instagram samt försökt tyda skidspår.se (USEL användarvänlighet på den sidan för övrigt – kan inte nån göra en enkel och bra sida som är lätt att uppdatera?!?) så fick jag tips om att Rallarleden från Bottnaryd och nästan till Axamo (inte spårat det sista) skulle spåras i går kväll. I morse vaknade jag och det kändes som ett stort projekt att komma iväg, var på vippen att hoppa av men hade ändå letat fram allt igår, så jag åkte.

Och ni vet ju – jag älskar det ju. I nästan 2 timmar (drygt 1,5 mil) åkte jag med ett jättesmile på läpparna – folk log tillbaka och hejade för att de nog blev lite smittade (eller tyckte jag var helknäpp) – för det är ren och skär lycka för mig att åka längdskidor så här i skogen! Sista tjugo minuterna var nog leendet lite ansträngt pga skoskavet från helvetet, men vad sjutton. Under den här tiden hann jag ju såklart filosofera MASSOR och har säkert formulerat 15 blogginlägg i huvudet, men nu är jag trött och ni får ta det som det blir 😉

Jag åker i ullunderställ och ulltröja, med en vanlig mössa och tumvantar. Förutom att jag alltid känner mig himla mysig i min favorittröja (ppa är typ 0 kr på den nu) så ger det en bonus att man måste inte känna att man åker snabbt eller ens bra, något som jag tänker kanske blir svårare i värsta proffs-kitet.

Har en massa funderingar om varför jag älskar det så mycket, men tror att det dels är världens frihetskänsla att skida fram själv men sen även känslan av att jag är kapabel. När jag försökt mig på jogging och sånt så känner jag mig bara stor, tung, klumpig och DÅLIG förutom dödsångesten som kommer eftersom jag är så sjukt dålig på att andas och springa på ett avslappnat sätt. Men här? Här glider man ju fram, det är lagom svårt och lätt att anpassa hur jobbigt det är med vilken takt man håller. Det KÄNNS som man åker fort (jag åker inte fort, inte jämför med alla sportnissar som flyger fram) och arbetet fördelas liksom på ett bra sätt på hela kroppen. Alltså blir det BARA roligt!

Miljöerna runtomkring gör ju sitt med, givetvis, jag åker helst inte på korta motionsbanor eller elljusspår, jag trivs bäst här, lite mer mitt i skogen. Har inga stora krav på spåren heller, men det är skönt om det FINNS spår. Njöt för övrigt av att jag hade nyvallade skidor (tack till mig själv som gjorde det innan jag lade in dem förra vintern) och bra fäste – skin-skidor är verkligen toppen!

Det här var även sista gången jag använder runkeeper tror jag, det var mest för att få veta hur långt jag åkt av ren kuriosa, men annars är ju en av de bästa sakerna jag gjort mot mig själv att jag numer inte loggar någonting överhuvud taget. Inga steg, ingen fart, ingen daglig rörelse, inte antal träningspass, inte vad jag äter eller någonting alls. Det har varit lite svårt ibland att bara låta bli – som att själva mätande tillför något – men jag mår SÅ mycket bättre av att inte mäta något alls. Friheten av att bara göra för min egen skull och inte för mätandets skull har extremt stor betydelse för hur roligt jag tycker att något är har jag kommit fram till. Det här har tagit mig flera år att komma hit, att inte koppla ihop tex vad jag gör och vad jag äter (fredagsfys före fredagsmys), nu går jag enbart på vad jag känner att jag vill och vad kroppen behöver och mår KANON av det. Kan varmt rekommendera att man testar, om man vågar, vet att trenden går mot det motsatta när alla har en pulsklocka och registrerar det mesta, men för mig är det en extremt ångesttriggande känsla (speciellt nu när jag är mer medveten om den).

För att försöka avsluta det här utan att få ner ALLT jag funderat på så vill jag bara säga att jag är tacksam till ett så himla fint avslut på ett av de bästa ”jullov” jag varit med om, och det kommer nog lite fler inlägg framöver med allt annat som poppade fram i huvudet idag. Kram på er!

Livsnjutaren

/ LindaG / 1 kommentar

Jag sitter vid köksbordet och tittar ut över de fantastiska vyerna. Det har snöat igen, och nu vid åtta-snåret på morgonen är börjar det precis ljusna och jag fastnar bara i att titta ut, med en kopp morgonkaffe och lite svaga ljud från Bolibompa i vardagsrummet känns det bara så … fridfullt. Det här har nog varit det mest fridfulla jullovet någonsin, trots att det kanske inte låter så om man ska beskriva det, för det har varit ganska många besök av släkt och vänner (iofs korta) och även lite projekt här hemma. Men besöken har varit så efterlängtade efter de här åren och våra två jullovsprojekt (kontoret och skafferiet) är små och hanterbara när man är två vuxna hemma.

Finns inga foton som gör det här riktig rättvisa känner jag.

Så jag sitter här – och njuter. Då slår det mig, jag har ju ALLTID varit en livsnjutare, det har varit en central del av min identitet från tidig barndom, och nu känner jag det igen! Det är små saker jag njuter av, som att fota ett vackert grässtrå med frost på, att få ta en morgonkaffe i lugn och ro (helst med en lite chokladbit till när inte barnen ser), att laga och äta lite extra god mat, att ta ett litet glas vin en tisdagskväll och att titta på fantastiska vyer. Det är bara det att inget av det finns ju tid och ro för med stress i kroppen, men nu, nu känns det rofyllt inuti. Eller ja, i de stunder då det är lugn runtomkring åtminstone, en fyraåring är ju inte alltid så rofyllt att ha kring sig, även om det är roligt.

Tycker det är roligast att fota makron, just för att man får leta efter det där lilla vackra i allt annat.

I all enkelhet så försöker vi ha ett mysigt lov med barnen, de har fått spela mer än den vanliga, ganska strikta tiden, vi har fikat och ätit ihop, de har badat på Rosenlund och lite sånt. I går när det kom snö igen så tog vi med grejor upp på kullen till att värma äppelmust och steka ägg över elden till äggmackor – bara småsaker men otroligt mysigt. Så som jag inledde med, det här har varit ett av de bättre julloven ändå – kanske även för att förväntningarna har varit ganska oansenliga. Det som kvarstår av lovet kommer fortsätta i samma anda, ett och annat besök, lite fix med skafferiet och så lite små saker för barnen. Precis lagom rofyllt!

Mina ambitioner 2022

/ LindaG / 3 kommentarer

Nej nyårslöften och dylikt blir det inte, men nyåret är ändå en bra tid att både sammanfatta året som gått (första och andra halvan) och att lägga upp någon form av plan eller ambition för året som kommer. Om inte annat så för att det är bra att medvetet fundera över vad man har för önskningar och förväntningar på framtiden – såklart med insikten om att det kan hända en massa saker som man inte kan påverka och som kan ändra allt.

Om det är en sak jag lärt mig under det gångna året är att det inte funkar att prioritera bort mig själv. MEN, jag märker också att om jag inte öronmärker och bokar in tid för det så kommer den tiden att försvinna i ett hav av måsten och andras behov. Det här är skitsvårt, men det är ju det mesta som är värt något så jag får väl öva! Vad behöver jag då avsätta tid för? Jo:

  • Jag ska fortsätta träna minst 2 gånger varje vecka. Än känns det inte som jag kommer någonstans och kroppen svarar himla dåligt, men förr eller senare ger det sig väl. Jag TAPPAR åtminstone inte mer muskler nu.
  • Tid för vänner och relationer, det här är något jag saknar så mycket till vardags, att sitta och småtjöta om stort och smått med kompisar. Svårt som f-n att få till, för det hänger ju inte bara på mig och alla kompisar har ju familjer med där man behöver hitta tid (och bara tajma så alla är friska är ju nästan omöjligt). Kanske man kunde lägga upp någon återkommande tid ändå, så att det finns NÅT inbokat? Kanske ett par timmar varannan månad, till en fika, en AW eller bara en promenad?
  • Tid för vila och återhämtning – det är ju lättare på så sätt att behöver jag vila så kan jag inte längre trycka det framför mig, men vitsen är ju att få in vila och återhämtning INNAN jag blir sådär akut trött. Också en svår balans att hitta och i väldigt stor utsträckning en övningssak, det är än så länge mycket ”trial and error”, bland annat på grund av att behovet ändras hela tiden utifrån förutsättningarna.
Tid för att fota – lättare att se allt smått omkring sig då
  • Tid för egna nöjen, oj vad svårt det här är! Eller rättare sagt är det så himla lätt att prioritera bort… Men tid med vänner kvalar ju in här med, sen handlar det om att ibland välja att göra det hemma som är roligt framför det som måste göras – tex är det ju roligare att måla om ett rum än att ta hand om disken, eller att odla tomater istället för att klippa gräset.
Om inte annat ska vi väl åtminstone kunna odla lite kruktomater – får se om vi hinner/orkar bygga stora lådor till bl.a. Brandywine.
  • Dessutom ska det alltid finnas en bok här hemma som jag vill läsa i. Inga mål med läsningen, inget mått på hur mycket jag ska läsa, men det ska ALLTID finnas något här hemma jag kan läsa när jag vill.

För övrigt så är det jag ser fram emot mest med detta året att uppleva alla årstider här på gården – att se vad som växer och vart, att odla och skörda eget och att bara se hur naturen här runt förändras.

Vad ser du fram emot mest? Och har du avgett några löften?