Personligt

Weltschmerz

/ LindaG / 1 kommentar

Nej, idag handlar inte inlägget om stress och vardagsliv, utan om det där som händer i världen. Att det är svårt att veta vad man ska skriva om när världen brinner och svämmar över omvartannat, Talibaner tar över ett helt land, det är dödsskjutningar nästan varje dag, kvinnor blir misshandlade och familjer förlorar en mamma, pappa eller ett barn i cancer. Allt det där är så himla stort och hänger hela tiden över en som ett stort åskmoln, samtidigt som man själv känner sig väldigt liten.

I mitt lilla gör jag det jag kan på rimligt vis för miljön, samtidigt som jag bollar allt annat. Mot krig kan jag inte göra ett smack mer än att läsa och bli så väldigt ledsen över alla som får sina liv förstörda. När jag är ute i går tittar jag på husen runtomkring och försöker förstå att i ungefär vart tionde hus så bor en familj där kvinnan och barnen upplever våld i sitt hem. Maktlös är liksom inte ett tillräckligt ord, det finns ett tyskt ord som heter Weltschmerz (världssmärta ungefär) som kanske mer stämmer.

Det jag gör känns så otillräckligt, jag är världsförälder och stöder wwf, jag försöker som sagt i mitt lilla liv göra miljövänliga val, men inget av det gör ju någon skillnad på riktigt.

Och vad ska jag skriva om – för i jämförelse med allt det här så är ju inte stress, ångest eller vardagsbekymmer något alls, samtidigt som det i mitt dagliga liv ju är något som påverkar såklart.

Att läsa om allt som händer har jag svårt för, jag orkar helt enkelt inte att ta till mig allt. Jag KAN inte läsa eller höra om barn som far illa för hela min kropp knyter ihop sig då. Jag är inte till nytta för någon av de som blivit av med hem eller nära och kära, det enda jag kan göra här är att försöka finnas för mina egna.

Jag tycker om att skriva här, jag tycker om att själv läsa om andras vardagssituationer, och jag älskar när jag får kloka kommentarer på mina inlägg. Samtidigt känns det ju jättekonstigt att bara ”låtsas som inget” på bloggen, men ändå har ju JAG inget att tillföra när det gäller vare sig krig, klimatförändringar eller andra saker, så det känns det inte som jag har något ”mandat” att skriva om ändå? Men blir det ignorant att bara skriva om sitt? Känns det inskränkt och korkat?

Hur tänker ni? De flesta av oss är ju lyckligt lottade och kan bara oroa oss för ”lyxsaker” som vardagsekonomi, husrenoveringar, problem med barnen, utbrändhet och andra saker som känns stora för oss men som hade känts små om jag just nu befunnit mig i Afghanistan till exempel.

Mvh, en som får ont i hjärtat av alla som far illa och som ändå oroar sig för att få dagisplats nära nya huset.

Det är så mycket lättare att se både det fula och det vackra i det som står en närmst. Som att se att det sakta, sakta börjar skifta från sensommar till höst i naturen.

Inte redan, väl?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Knappa två veckor på jobbet, varav 2 dagar med VAB, och jag är skittrött. Det har ändå varit en liiite lugn start, på grund av att inte alla hantverkare och UE var tillbaka första veckan – det är jag rätt tacksam för. Men jag måste också lägga till att ”mitt” hus kommer bli så himla fint!? Nu är nästan tak, fasad och fönsterbyte klart och det blir ett galet lyft för huset! ”Bara” insidan att ta tag i med sen.

Är rätt kass sömn med, jobbets tidiga morgnar (05:20 ringer klockan) är inte lika sköna som semesterns sovmorgnar – för oavsett semester eller vardag så kommer ju Filip över varje natt och det stör ju. Fast även utan att han är i vår säng sover jag kasst, vet inte om det helt enkelt är typ 15 år med barn i sängen mer eller mindre hela tiden, eller om det är nåt annat.

Skrattade så gott åt den här lilla mannen när jag klev upp en morgon, tvärs över hela sängen och så med en hand i linningen på kalsongen… Inte så konstigt att man får störd nattsömn ändå O.o

I helgen hade jag tänkt vi skulle åkt till Göteborg, men nu ser vädret inget vidare ut så vi får nog skjuta på det en vecka. Sen i slutet av augusti blir det en liten ”kräftskiva”, det ser jag mycket fram emot – men jag behöver nog boka in nåt rolig i september med för att inte hela hösten ska kännas som en enda lång väntan. Kanske skulle man förresten ge sig ut och leta lite kantareller i helgen om inte annat…

Äter hellre bra, färska vätter-kräftor en gång en lite halvsunkiga frysta tre gånger…

På tal om väntan förresten, kände i dag att det blev som det så lätt blir sen på vintern, man jobbar, kommer hem och äter och sen är liksom dagen slut? På sommaren är det ju ljust och man har lust och ork att hitta på saker även fast klockan är efter 18 – jag vill inte att den tiden redan ska vara förbi, samtidigt som ögonen går i kors vid samma tid nu? Älskar hösten på många sätt, och längtar verkligen efter att komma ut och vandra lite med familjen igen, men något jag verkligen INTE längtar efter är mörkret. Säger som mamma – det blir jobbigare med mörkret för varje år.

Den där sköna delen av hösten, när det räcker med en tjock ulltröja så håller man sig varm vid elden.
Och när naturen är sådär andlöst vacker!

Det bidde en paus

/ LindaG / 2 kommentarer

Det blev visst ett blogg-uppehåll här. Inte direkt planerat, jag har bara inte riktigt haft nåt sug att skriva. Det är en sak som är himla skönt med att äga sin egen blogg, att inte ha samarbeten eller ligga på en portal – jag gör ju precis som jag vill! Hur många andra saker i sitt liv har man som man bestämmer helt över på det sättet?

Att det inte har blivit något skrivet har varit en blandning av att jag varit himla trött, det har varit fullt ös som vanligt i huvudet men jag har inte haft någon specifik sak jag funderat över, utan det har varit en massa lösryckta saker som farit runt i huvudet. Halvdan sömn där typ jobbsaker hoppat upp i huvudet när man vill somna om är inte heller kanon för kreativiteten.

Sen är det mycket bara väntan nu med. Väntan på att vi ska närma oss att vi får tillträde till huset, så att vi kan fortsätta packa och annat. Väntan på att faktiskt FÅ tillträde till huset så vi kan se lite bättre vad som behövs/vad vi vill göra. Jag tycker inte OM väntan, dels för att jag är så otålig men även för att det är så lätt att ”väntan” blir den enda aktiviteten man har, och det är inte så produktivt direkt.

Trädgården har blivit lite lidande i år, jag har inte riktigt samma sug nu när vi snart lämnar denna och ska ”få” en ny. Men mina perenner är ju fina, här är söta Pinky Winky som blir rosa allteftersom.

Jag har suttit och funderat lite på vad jag skulle vilja/vad man skulle kunna göra med trädgård och uteplats, men det är så teoretiska och avlägsna saker så det är lite svårt att få igång huvudet helt på det, jag vill helst vara på plats och se lite mer hur det är, det är inte samma sak på bild eller på google maps.

Det finns lite inplanerade aktiviteter framåt åtminstone, dels ska vi åka till Göteborg över dagen nån helg framöver för att hälsa på bror med familj, sen har vi en kräftskiva med grannarna i slutet av augusti som jag ser mycket fram emot. Nu börjar det också komma ett sug att komma ut och vandra igen, lite svalare luft och ett behov av att komma ut i skogen gör sig påmint. Får se om vi får med de stora killarna denna helgen dock, de är på scoutläger sedan i lördags (äldsta)/måndags (mellankillen) och fram till torsdag, så sen är de kanske lite mätta på skogen för denna veckan. Tänker också att det är bra för lilltösen att komma ut i skogen och springa lite, hon är i början av ”slyngelåldern” eller tonåren nu och pendlar mellan att vara jättetrevlig och jättejobbig. Jobbigast är att hon blir väldigt uppstressad av många saker – då går det inte få kontakt med henne och det är svårt att veta hur man ”hittar” henne igen. Lite skog är ju bra för de flesta – så också för hund ju.

Det räcker att man går förbi dillkronorna i trädgården för att man ska bli vansinnigt sugen på kräftor, gud vad gott de luktar!

Se där, det fanns lite saker i huvudet ändå – inget sammanhängande och inget viktigt, men ändå.

Det är klart!

/ LindaG / Lämna en kommentar

I helgen så tog mäklaren beslut om att köra en förhandsvisning av vårt hus, trots semester, bara för det var så stort intresse hos de som anmält sig. 5 familjer var här i måndags morse, då hade vi spenderat hela helgen med att röja i skåp, lådor och garderober samt städat så hela huset var galet rent och fint. De hade fått premissen att om vi skulle släppa det innan vanlig visning så var det ett lite högre utgångsläge som gällde, och på det viset blev det två som nu har budat tills i morse om huset.

Från Västanhems fotografering

Vi köpte ju vårt nya hus för mer än vi tänkt – därför känns det nu heeeelt fantastiskt att vi sålt vårt eget bara 20 000 ifrån vad vi köpte för! Vi är så himla glada och lättade över att det gick så fantastiskt bra, och framförallt är det bara såååå skönt att allt är klart nu!

Den 15 november lämnar vi huset – känns ändå såklart lite vemodigt eftersom det är ett fantastiskt hus och våra 3 barn fötts (i princip) här och vuxit upp här, men vi går ju TILL ännu mer härliga möjligheter!

Tack för alla lyckönskningar och hållna tummar!

Sanatorium? Asylum? Eller bara ett vanligt vilohem…

/ LindaG / 2 kommentarer

Jag får ingen riktigt bra ordning på mina känslor om den här sommaren känner jag. Det allra, allra bästa (hittills) har varit att det har varit så fantastiskt väder ändå – för med den här solen och värmen så har det inte funnits ett behov av att resa någonstans för att få just de två sakerna, och en dag då man kan bada är ju åtminstone enligt barnen en bra dag.

Men ändå.

Jag känner att jag liksom kippar efter andan flera gånger om dagen här hemma, och stressen ligger hela tiden som en klump i halsen. Bäst är de dagar då vi är i väg (den bästa dagen av alla var på Liseberg), men det blir ju jobbigt på ett annat sätt, vi kan ju inte flänga runt hela tiden heller.

Går runt i trädgården som förutom att jag gjort den ganska underhållsfri dessutom är väldigt fin nu. Tji att det hjälper.

”Du måste kunna stänga av”, säger mamma när jag suckar över att de stora killarna tjafsar om vem som ska bära vilken sak till badet. Ja det vet jag väl, det är ju inte så att jag inte VILL kunna stänga av, jag får det bara inte att funka. Och så han mini då, som hur go han än är ger en magsår över alla saker han får för sig att göra hela tiden, för att inte tala om att han pratar på både in- och utandning.

Som jag skrivit innan så är det jobbigast att vara hemma, en vanlig dag. Typ som i dag, vi hade mormor på elva-kaffe och sen tog jag med barnen till Vätterstranden. DET är dock stressande, inte själva badandet men till och i från och nån måste kissa och tog vi inte med badringen, kan nån gräva ett sandslott med mig, ställ dig inte på filten med sandiga fötter, alltså ni får hjälpa till att bära sakerna tillbaka till bilen?!? Hatar typ att åka och bada. Eller det runtomkring då. I övrigt har vi liksom inte gjort nåt, de stora följde med mormor hem, maken var borta en sväng med en kompis, jag har legat i solen och läst när jag satte Filip vid min ipad, men ändå, stressen är bara en hårsmån från att lamslå mig.

Nästa vecka är min sista semestervecka, och jag är orolig. Orolig för att jag inte hunnit få nåt vidare längre avstånd mellan mig och stressen, orolig för hösten som kommer bli krävande som fasen på jobbet. INTE orolig för flytt mm, inte på det viset, konstigt nog får inte det stressen att öka alls? Kanske för att det är så tydligt vad som behövs göras – städa till visning, absolut jobbigt men inte mentalt. Flytta sen? Också jobbigt men när jag tänker på det så ökar inte klumpen i halsen. Fast visst, den lättar inte heller.

”Skör” är inget ord jag förknippar med mig själv, men gränsen till min stress är nog ändå typ ”skör” just nu.

Tänker att jag skulle vilja bli inlagd på ett gammaldags vilohem i några veckor, där maten lagas åt mig och jag inte behöver tänka på någon eller något annat alls… Skulle väl förlora förståndet av ren chock.

Blir så arg på mig själv med, som inte kan bara vara som alla andra och kunna släppa det, vi har sänkt våra krav här hemma till en lägstanivå som vilken //idiot// som helst skulle klara av. Vill ju bara kunna njuta av de här dagarna, inte göra ett smack, inte ta ansvar för något. Jävla mig, att förstöra för mig.

Den finaste stilen

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har inte så mycket direkt stil över mig, alltså klädmässigt och så. Klart jag har en sorts kläder som är ”jag”, men det är inte så att det är så mycket av nån direkt stil utan mest sånt jag känner mig bekväm i. MEN, det finns en stil som jag tycker är så fantastiskt vacker, särskilt nu på sommaren när den liksom utstrålar så mycket sommar som något bara kan göra – nämligen boho -stilen. Eller kanske specifikt vissa tolkningar av den, typ som sånt här (alla bilder hämtade lite random från Pinterest):

Svalt, enkelt, mjukt men okomplicerat kvinnligt, sååååå vackert…

Insåg när jag kollade i min Pinterest-mapp att jag gillar stilen även mot höst och vinter med:

Önskar jag var riktigt duktig på att få till sån stil, men som med så mycket annat så blir det ju bäst om man får till helheten, utan att det blir utklätt. Sen är det ju påtagligt unga och smala modeller för just den här stilen, kanske är jag bara för gammal och mullig. Fast nån som lyckas ändå, som är till och med nåt år äldre än mig, är ju Gynning. Tycker hennes ”Ibiza-stil” när hon är osminkad och bara somrig är så himla fin:

Bild lånad från hennes instagram

Förresten, kikade ni lite närmre på den översta bilden jag lade in så ser ni att det är lite fina smycken från Jonna Jinton där, kolla det här tex:

Det är hennes Nordic Sky Necklace, och jag tycker det är så sjukt fint.

Hon har ju lite svensk sval boho-stil med, och väldigt vackra smycken :

Det är ALLTID den här typen av klädreklam och smyckesreklam jag fastnar för – men jag har nästan inga kläder som faller under kategorin ändå. Volanger och jag går inte alls ihop, och inte heller väldigt löst sittande kläder, men de senare åren har jag åtminstone köpt lite fina kjolar som jag känner mig fin i nu på sommaren. Toppar är mycket svårare, det ser bara utklätt ut med en del som är alltför ”mycket”, och många toppar nu är antingen croppade (nej men alltså det går ju inte) eller för tajta. Jättesvårt det där.

I vilket fall kan jag sitta och bläddra igenom hur mycket klädannonser som helst som ser ut ungefär så här…

Från nån site som heter Shein (inget samarbete) som har världens sämsta översättningar, men som har fina klänningar. Misstänker dock att de skickas från andra sidan jorden och att storlekarna inte riktigt funkar på mig, även om jag hittar en modell som gör det. Men drömma är gratis!

Är det vi som är mest ensamma?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nej, det kommer inte bli en träningsblogg av det här (igen), men hela anledningen till det här inlägget kom sig av en tanke som slog mig just när jag faktiskt TOG mig till gymmet, inbjuden av kollegan Anton som snällt nog såg till att jag kom dit.

I vilket fall, när jag åkte genom stan insåg jag ett par saker:

1. Det är tydligen fredag (DET är ju ett skönt tecken på semester att man är veckovill och det är jag verkligen)

2. Det var en massa folk ute på uteserveringar och restauranger som festade, drack lite gott och satt och tjötade.

Jag tar ju minst lika gärna en drink en sommarkväll, det är inte det, det kändes bara långt bort att sitta ute och festa med ett gäng kompisar.

Kommer strax till min fundering, men kände mig extremt långt ifrån deras verklighet just nu – det kändes lite som en livstid sedan, trots att jag såklart gärna går ut på en och annan AW, men just det där somriga bekymmerslösa festandet en fredagskväll kändes minst sagt avlägset.

Jo, men i alla fall, såg flera grupper med tjejer som gick och pratade och skrattade i sommarfina klänningar, och det såg så härligt ut. Här då till min fundering, jag har absolut ett gäng vänner det är inte alls så jag menar, men just det där hänga med ett gäng tjejkompisar, eller vara med bästa vännen en hel sommar och ändå aldrig få slut på saker att prata om, det händer liksom inte direkt. Alla har (självklart) sitt och så, men så är det nog olika typer av människor med tänker jag. Och då slog det mig, många av de jag följer som antingen är influenser eller som jag – vanlisar som bara har en stor del av sitt inre liv online på ett eller annat sätt, vi är nog av det ensammare slaget.

Det är ju så många tillfällen när det mest normativa är att hänga med ett gäng vänner. På sommaren, vid mysiga höstkvällar, runt julen och sen påsk och midsommar. Då blir det mer kännbart när man mest är själv med familjen, på gott och ont.

Kanske är det så att det är vi som är i grund och botten introverta som gillar det här sättet att kommunicera lite extra, vi som kanske prioriterar en lugn hemmakväll över att hänga med ”gänget” som också tycker om att utrycka oss med ord och bild på blogg eller tex instagram? Eller gör vårt liv online det inte lika intressant att hänga med oss, man kanske tycker att man får nog av mitt liv ändå, så att säga? Kanske är det en blandning av båda, eller så missar jag målet helt. Jag kanske bara råkar följa folk som är lite ensamma av sig, eller är vi det allihop som lever lite härigenom?

Det var min fredagsfundering i vilket fall, nåt ska man ju sysselsätta sig med en stund innan det är dags att sova. Vad tror du, ligger det nåt i min spaning eller är jag helt ute och cyklar?

Och du Anton, tack för att du fick med mig till träningen, det känns himla skönt! Eller ja, det kommer det nog inte göra de närmsta dagarna, men just nu gör det det åtminstone).

Det jag längtar till…

/ LindaG / 2 kommentarer

Vi packar lite smått här, de stunder som blir över – eller som i går när det ändå var skruttväder så grejade vi mest hela dagen, men då var också de stora pojkarna hos mormor. Det som var enklast att packa ner körde vi ju undan redan till fotograferingen, men nu får man liksom tänka vad man kan tänkas behöva fram till åtminstone mitten av oktober. Klarar man sig utan vinterjackan? Ja kanske, men det är ju inte helt säkert heller.

I går rensade jag ur allt sånt jag inte MÅSTE ha i köket tills dess, så att det ska vara fint i lådor och skåp till visningen. En del slängdes, men det mesta används om än inte varje dag direkt. Att installera mig i vårt nya kök är en av de sakerna jag ser fram emot mest – att se vad som behövs, vad som ska vara vart och fixa och göra i ordning. Ett litet rum i köket har nog använts som förråd, men jag tänker inreda det till ett riktigt skafferi – med plats för sylt, marmelad och äppeljuice – eller allt annat man gärna vill göra och spara av sommarens bär och frukter.

Också fantastiskt mysigt med en eldstad i köket?!?

En annan sak vi har MÅÅÅÅÅNGA planer för är det extra rummet vid garaget. Vet inte exakt hur stort det är, men runt 30 kvm skulle jag tippa på, dessutom finns det ett loft där jag tror man kan sova. Där finns ju vatten och en ho i rummet bredvid, beroende på hur rummet håller sig varmt så kan man ju inreda det som gästhus tex, men ska man hyra ut under exempelvis mässor så behöver det ju finnas toalett och dusch. Annars skulle man kunna göra det till lek- och spelrum till barnen, träningsrum, biorum, eller tusen andra roliga saker som ploppar upp i huvudet när man minst anar det. Det är himla kul att ha en sån yta, som skulle kunna bli lite vad som helst!

Drejstudio? 😉

Planerna för det nya huset är just det – planer för huset (och garaget). Vi kommer behöva nån slags automover för att hålla gräset precis runt huset i schakt, men övrig mark (alltså betesmarken) tänker jag att jag mest ska låna ut till grannen ett tag, tills vi orkar och vill göra något med den – det kanske dröjer flera år, men den finns ju där när vi vill och orkar! Det var ju inte superlägligt att hitta sitt drömboende när man är sönderstressad och deppig, men det var alldeles för bra för att inte hoppa på, och genom att kunna hantera en sak i taget så känns det ok ändå (ur stress-synpunkt alltså, annars känns det oerhört mycket bättre än ”ok”).

Det är så himla roligt att ha en massa nytt att planera runt, att fundera på hur man kan få till det bästa möjliga och få till bra lösningar till. DET är något som ger mig energi och gör mig kreativ! Har redan funderingar på att jag skulle vilja ha nån slags ”öppet hus” med glöggtema i december, det vore SÅ kul att få visa er vårt hus och att framförallt träffa er! (De flesta som läser här på regelbunden basis är ju folk jag på ett eller annat sätt känner, även om den största mängden läsare kommer hit för recept)

Varför blir det så här?

/ LindaG / 2 kommentarer

Jag kom på varför jag i vanliga fall alltid bokar in att vi ska åka någonstans när det är semester – det är SÅ mycket enklare när man inte är hemma. Det är jobbigt och stressigt att boka, planera och fixa – delvis därav det inte blivit något inbokat i år – men det är skit att vara hemma på semestern, för då finns ALLT det som alltid ska göras där hela tiden, fast det ackompanjeras av uttråkade ungar 100% av dagen oftast. Är man i väg ett tag någonstans, så är det ingen som förväntar sig att jag ska fixa mat, ungarna kan underhålla sig på ett annat sätt för miljön är ny och den jäkla VARDAGEN känns längre bort. Sen är det ju inte stressande att vara iväg heller, när man ska hålla koll på hund och pillrig fyraåring, men ändå.

Förlåt att jag gnäller, den här semestern har varit så himla efterlängtad och välbehövlig, men jag behöver liksom reda ut det här för mig själv och då är det det här forumet som är tillgängligt just nu. Rätt säker på att det dessutom finns ett gäng mammor där ute som kan relatera till att den så kallade semestern inte innebär så mycket vila.

Det HAR varit mycket bra saker OXÅ den här veckan. På topplistan ligger förutom Liseberg att vi träffat min bror med familj, i morse gick vi tex en runda på Dumme mosse och satt sen och fikade en lång stund.

Det hade varit asskönt att få en vecka helt själv – inte hemma för då hade man ändå bara grejat som vanligt – bara för att verkligen få ladda. Men semestern är kort, första veckan av fyra har redan gått och jag vill ju OCKSÅ umgås med mina barn. Jag fattar att det kan låta som jag inte gillar det, men det gör jag verkligen – såvida vi inte bara är hemma och alla förväntar sig saker av mig som jag inte orkar eller vill göra.

Lugna morgonpromenader med Nala är inte fy skam heller.

Så, nu har jag fått släppa lite på ventilen, så nu är det bara att ta sig i kragen och ta hand om saker som vanligt. (Här var jag tvungen att springa ifrån för att avstyra ett bråk…). Förlåt, det är ju bara en överstressad mamma här som känner sig otillräcklig och som inte kan slappna av, inget värre och inget nytt under solen… Kram på er, i vilket fall, ni som kämpar med barn, familj, diagnoser, sjukdom och tusen andra saker. 🤗

Ps, flytten mm stressar mig i princip inte alls, då är vardagspåhänget mycket värre. Nån mer som känner igen sig?

Allt utom semester

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det är påtagligt jävla mycket INTE semester att vara hemma med hela familjen. Det kvittar om jag rationaliserat bort så vi bara ska äta lagad mat EN gång om dagen, om ungarna fått var med och sätta skärmregler och att vi i övrigt har typ NOLL måsten – för det är en jäkla massa tjafs, tjatande om den jävla skärmtiden de själva fått vara med och bestämma, medlande mellan bråkiga barn och ett KONSTANT vakande över den pillrigaste jäkla 4-åring jag någonsin varit med om. Ungen gör tamejfan ALLT han inte får, och helt seriöst räcker det att man går och kissar så har det hänt nån grej.

Tänk att bara få sitta still en stund på en strand utan att nån tjatar, bråkar, felaktigt tror de kan simma, jagar fiskmåsar, äter gammalt fika i sanden eller nåt annat idiotiskt.

Förlåt för mitt gnäll men jag blev bara så jävla trött. Är tröttare nu än efter en vecka på jobbet. Blah blah jag älskar mina barn och sånt. Ni fattar.