Strax efter att Filip föddes så kände jag att jag helt tappade fotfästet i vem jag är. Så klart att omställningen två till tre barn kanske gjorde lite, lite grann, men egentligen tror jag att den största orsaken var att jag helt bröt min ”vanliga vardag” där jag hade min roll hemma, på jobbet och med träning. Nu stod jag liksom helt utan alla mina vanliga rutiner och kände dessutom att jag både behövde och ville ompröva mina prioriteringar.

Tex så identifierar jag mig inte alls längre med träningen, jag försöker hålla uppe lite träning för att må bättre fysiskt, men jag är inte intresserad längre, typ alls. Därmed har jag även ”tappat” en hel del kompisar där det var i princip den enda gemensamma faktorn, det känns väldigt tråkigt men jag kan ju inte fejka ett intresse heller känner jag.

Hemma blev ju min mammaroll mycket större, eller den upptar större del av min tid, och det är fantastiskt kul men jag känner att jag också behöver hitta en balans i vart och hur jag ska hitta min energi till att vara en så bra mamma som jag vill vara. Det blev faktiskt lite lättare när jag började jobba halvtid, för helt plötsligt fick jag ett par dagar i veckan där jag inte konstant behövde finnas till för någon annan, jag kan själv välja vad jag gör och när (ja så länge man sköter det man ska, såklart) och jag får äta lunch i lugn och ro.

En sak jag insett, kanske till en viss del pga #metoo men till störst del bara för att jag blev äldre, var att jag har noll och intet tålamod till ”gubbsnack”. Det blev extremt tydligt när jag körde HIIT i lördags, det är ett härligt gäng gubbar men stämningen dem emellan är ungefär som om de var i yngre tonåren och jag kände att jag var så himla färdig med den attityden – no offense till dem alls, bara jag som inte kände att jag hörde hemma där längre.

Jag känner mig väldigt mycket äldre, rent fysiskt, en tredje graviditet i min ålder (jag är ju alltså 38 år även om jag själv måste tänka efter flera gånger innan jag kommer fram till det) har gjort att jag inte riktigt känner igen mig själv utseendemässigt innan graviditeten. Faktiskt så har jag väl egentligen inte så mycket emot det, med undantag för att jag skulle vilja komma i min garderob igen, utan det är mer av ett konstaterande att den som tittar tillbaka på mig i spegeln är mycket äldre än min egen sinnebild av mig själv.

På ett sätt har jag fått så oerhört mycket mer distans till saker som jag inte längre tycker är viktiga, men problemet är lite att jag inte riktigt har landat i vad och hur jag vill prioritera mitt liv nu. Att familjen är viktigast är så självklart, men HUR är svårare. Vi är inga curling-föräldrar (typ) men jobbar väldigt mycket med föräldraskapet och det kommer vi fortsätta med, trots hård kritik från en närstående det senaste. Vi känner ändå att vi gör både vårt bästa och ”rätt” här, så gott man nu kan det som förälder idag, misstagen är säkert tusen men vi tror att de rätt vi gör är fler, det känns som huvudsaken.

Mitt bokskrivande har också gått trögt, känner man sig nere är det svårt att tro på sig själv och det man gör och då är det väldigt svårt att skriva något man är nöjd med.

Den här perioden har varit så himla tung för mig och jag är inte framme än. Jag känner att jag måste hitta mig själv igen, få en egen identitet t.ex. på såna triviala saker som i fikarummet. Det har funnits korta stunder då jag känt mig som mitt vanliga, bubbliga och pratglada jag, men de har varit ganska få. Det är för övrigt en annan sak jag lärt mig om mig själv, när jag är riktigt glad så blir jag tydligen även väldigt pratglad och orkar ta lite plats, så ju mindre jag pratar desto sämre mår jag. No shit, kanske man kan tänka, men ibland är det inte så lätt att se på sig själv med lite distans.

Som vanligt med såna här inlägg så skriver jag dem mest för att jag tycker att det kan vara skönt att få förklara varför man beter sig på ett visst sätt, även om det kanske inte är så uppenbart för de som är drabbade, men även för att det hjälper mig själv att förstå genom att sätta ord på det hela. Och kanske, kanske, kan det hjälpa någon mer som känner igen sig i problematiken.

Kram på er, i morgon går jag på två månaders heltids föräldraledighet – och på fredag börjar jag med min julkalender som jag faktiskt verkligen ser fram emot!

Igår hade jag väl en dag av lite svajig karaktär, men den slutade bra – maken och jag delade en flaska vin över lite goda ostar och kallskuret och pratade en lång stund, precis det som behövdes kände jag!

En av de sakerna vi pratade om lite kort var att jag skulle tycka att det vore vansinnigt roligt att skriva en bok. Ja, ingen biografi (hahaha) eller så utan en skönlitterär bok av något slag. Jag har sedan jag var lite slukat böcker i parti och minut och har åtminstone en känsla av vilken typ av böcker jag själv gillar, dessutom tror jag faktiskt att jag skulle kunna skriva den ganska bra – rent språkmässigt. Däremot finns det ju en massa saker jag inte kan när det kommer till att skriva en bok, hur lägger man bäst upp strukturen, hur håller man ihop storyn, HUR ska man kunna bestämma sig för en och samma story och en massa andra frågor.

Shit, tänk vilken känsla OM man skulle få publicera en bok på riktigt. 

Men vad tror ni, ni läser ju ändå det jag skriver här – även om språket i min blogg såklart blir mer av ett talspråk (och ibland ganska splittrat när barn och verklighet kommer mellan), tror ni att det skulle kunna bli nåt vettigt? Förstår ju att det är stor skillnad mot en blogg såklart, det beror ju på hur boken BLIR, men är jag helt ute och cyklar eller skulle jag faktiskt kunna i små ministeg börja fundera lite närmare på det här?

På något sätt känns det lite… jag vet inte, pinsamt? Att någon skulle läsa saker jag har hittat på liksom, på något sätt känns det mer utlämnande än att skriva om personliga saker på bloggen, jättekonstigt. Nåväl, vore kul att höra vad ni tänker, jag vet i alla fall att jag kommer fundera vidare på det här ett tag framöver.

Hittade en så intressant lista om vänskap hos Underbara Clara, så jag kopierade den. Ganska bra att fundera över sånt här ibland känns det som 🙂

Hur är du som vän? Fasen vad svårt att säga. Lite svårtillgänglig kanske, familjen kommer ju först på listan och det är inte så himla mycket tid kvar sedan. Plus att jag behöver lite egentid för att orka vara en bra vän. Men annars är jag nog ganska avslappnad och okomplicerad tror jag???

Sämst som vän? Ibland blir jag lite för lat, orkar inte ”gå ut” (ja ok, nu var det evigheter sedan det hände men ändå) eller hitta på saker. Och så kanske lite tråkig med, nu för tiden åtminstone, orkar inte komma med så mycket initiativ till saker längre, eller vara den som drar ihop nåt.

Vad stör sig dina vänner på med dig? Hahaha, säkert en massa saker… Ibland att jag är för tyst och bara lyssnar ;-), en del blir nervösa av det. Att jag är tämligen envis kan säkert också vara irriterande ibland.

Återkommande vänproblem? Vid ett par tillfällen har jag ”blivit av med” vänner utan att jag själv förstått varför, så jag har helt klart nån form av brist på att läsa av något antar jag?

Helt orelaterad bild på en sjukt fin sommardahlia jag har i trädgården 😉

Typiskt för dig som vän? Tämligen lojal, enkel och snäll. Är väldigt gärna med på ett hörn men är absolut inte den som hörs mest om vi är flera (såvida jag inte är på extremt gott humör eller möjligen lite full, då blir jag pratglad som bara den ibland). En annan sak som kanske inte är så självklar som jag tror att den är, är att vänner alltid är välkomna och därför missar jag kanske att jag borde bjuda in dem, men jag tänker liksom att om de har tid över så får de alltid komma hit.

När blir du sur? Hmmm. Svårt att säga rakt upp och ner? När jag tar åt mig av nån kommentar och inte personen förstår det utan fortsätter. Men det är annars rätt sällan jag blir sur på kompisar, tycker jag.

Tråkigast med dina vänner? Att det är så svårt att hitta tid att träffas! Men det gäller ju även mig själv… När man ska pussla ihop jobb, barn och aktiviteter så blir det alldeles för lite tid över.

Önskeegenskap som vän? Jag önskar att jag vore bättre på att läsa folk, så jag inte blir av med vänner i onödan. Och jag önskar att jag kanske liksom…var lite mer intressant? Dessutom önskar jag att jag vore bättre på att visa hur mycket jag uppskattar mina vänner med, insåg jag just.

Värsta sortens vän? Komplicerade människor där man spelar ”ett spel” och inte är äkta.

Bästa sortens vän? Äkta vänner, där jag vet att de står för och menar det de säger utan att krångla till det. Vänner man skrattar med!

Gemensamma drag för mina närmsta vänner? Tja, det är samma som under bästa sortens vän, jag har inte så många nära vänner men de jag har tycker jag så himla mycket om!!!

Jag saknar ibland att ha ett ”tjejgäng”, det verkar så mysigt, men det har liksom aldrig blivit så. De flesta gamla kompisar jag har, har jag bara lite kontakt med. Väldigt synd, men det är väl så det är liksom.