Träning

NÄSTAN allt går bra

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ps, jag hoppas att ingen uppfattade gårdagens inlägg som drygt eller som att jag på något sätt ”tagit” en sjukskrivning för utmattning för att bara ha det gött, så var ju naturligtvis inte fallet.

Ibland är det naturligtvis skitjobbigt att ha kvar sviterna av en utmattning. När man efter ett par timmar umgänge med vänner totalt får slut på energi helt plötsligt, eller när man efter en dag med liiiite för mycket fix i tex trädgården behöver två dagar utan några aktiviteter alls för man tog i för mycket. Men om det jag ska säga den enskilt största förändring jag gjort från innan utmattningen till nu, så är det att jag är oändligt mycket snällare mot mig själv. Jag tar till Underbara Claras tips ibland och klappar om mig själv rent mentalt när det känns jobbigt, istället för att banna mig och tycka att jag är värdelös. Det funkar efter mycket övning nästan jämt nu.

Det är egentligen bara ett område där jag har riktigt svårt för att acceptera konsekvenserna helt, och det är på träningen. Jag tycker det är så svårt att inte jämföra sig med andra här, eller med mig själv när jag var i toppform. Jag förstår ju att jag inte borde jämföra, men när det kommer till träning så handlar den ju i mångt och mycket om att pusha sig själv och gå lite över gränserna för att bli starkare till nästa gång. Det blir liksom en konflikt här.

Jag tycker OM att gå och träna, CFSW är kanonbra och jag väljer i princip alltid pass som strongman eller functional strength där det inte är så högintensivt och hektiskt utan mer fokus på styrka och teknik. Crossfit-passen har jag extremt svårt för, jag blir stressad och känner mig KASS. Men även på de pass jag väljer känner jag att jag själv skulle vilja kunna prestera lite mer, pusha mig lite mer och bara rent allmänt bli lite bättre – för det går inte så fort framåt direkt. Samtidigt känner jag både fysiskt och psykiskt att jag verkligen inte orkar mer än det jag presterar, vilket kan variera rätt mycket olika dagar. Känner mig ofta lite ledsen när jag går därifrån, fast jag FATTAR att allt har sin tid och allt inte blir bra direkt.

Jag är ändå så OTROLIGT glad för att jag redan dag ett på utmattningen bestämde mig för att alltid prioritera att träna åtminstone två pass i veckan, för även om det nästan gick bakåt ett tag där i början så hade det varit så himla mycket sämre utan det beslutet.

Vad hände nu?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har tappat mitt flow.

Det är nog det bästa sättet att beskriva situationen, det jag menar är att jag ju fram till nyligen haft en ganska bra rutin och plan för min återhämtning och dagarna har liksom varit tydliga. Men nu vet jag inte vad som hände? Jag sover lite kasst igen, dagarna känns som de bara drar mig med sig utan att jag har någon kontroll, jag hinner (???) inte göra något jag tycker är roligt och som laddar batterierna. Svintrött och får liksom inte riktigt grepp om situationen.

Vet inte exakt när det här hände, men förra veckan med VAB erbjöd ju inte så mycket ordentlig vila, kanske det blev galet då. Nu känns det deppigt och rörigt, jag vet inte riktigt vart jag ska nysta i utmattningstrådarna och blir frustrerad.

En bild på hon som oxå stökar till det genom att rymma titt som tätt

Jag klamrar mig ju fast vid minst 2 (oftast 2, någon gång 3) pass träning i veckan för att jag VET att det är så bra. Men även den har känts så deppig, dels för att jag tycker att kroppen liksom inte riktigt svarar och utvecklas men även för att det är väldigt ledsamt och frustrerande när det blir något ”stressmoment” på träningen. Exempel – vi hade gjort ”cleans” ett helt pass i olika former, jätteroligt, fick massa bra tips och jag kände att jag vid åtminstone några lyft fick till LITE teknik. (Det är för övrigt en övning som känns ganska avig när man bara styrketränat innan). Men sen skulle vi avsluta med 4 minuter där man skulle göra så många som möjligt (enligt personliga förutsättningar) och ALLT bara låste sig. Jag tappade ALL teknik, fick varken fart eller styrka och absolut ingenting fungerade. Fick ta mig i nackskinnet och liksom tvinga mig att försöka tänka om, att inte göra dem fort utan att bara göra utan att bry mig om alla andra och att göra många. Lyckades väl med några till, urusel teknik och allt. Det kändes bara så himla ledsamt, när man känner att man VILL och sen blir det bara tvärtydligt att både hjärnan och kroppen slår bakut helt och hållet.

På något sätt måste jag få tillbaka kontrollen över situationen denna veckan känner jag, kontrollen över min egen återhämtning, för det här känns inte bra alls.

Nu ska jag åka och hämta Filip, och fundera på hur jag ska lägga upp det här de kommande dagarna.

Frustration

/ LindaG / Lämna en kommentar

De senaste dagarna har varit lite sisådär, med en ljusglimt*. Känslan som har dominerat har varit FRUSTRATION rakt över.

Frustration över att jag börjar känna att jag VILL göra saker men inte orkar. En sak om dagen känns ibland väldigt, väldigt lite. Knepig känsla av frustration att man inte kan effektivisera återhämtningen? Jag FATTAR att det är en del av problemet, att jag inte SKA effektivisera hela tiden, men det skaver lik förbaskat.

Frustration över att jag längtar som en tok efter ett vi ska få komma in i nya huset. Vi står mest och stampar just nu, ingen idé att packa mer och inte så mycket mer att förbereda, utan bara en stor vilja att få börja komma IN i huset.

Taggigt kan man nog kalla mitt humör i helgen.

Frustration eftersom jag har en känsla av att delar av jobbet inte förstår vad en utmattning är utan tänker att det är något hittepå för att jag ska få vara ledig. Jag ska erkänna att jag kan ha fel här, men lite småsaker har ändå gett mig känslan. Det är frustrerande i sig att vilja få folk att förstå liksom.

Frustration över att vi inte gjort nåt av den här helgen – eftersom vi dels inte orkat, dels har det varit skitväder och dels är det svårt att få huvudet att släppa huset. Avskyr känslan att en vecka eller helg bara försvinner utan att man fått ut något av det.

Det ska tilläggas att humöret blev något bättre efter ett träningspass, det ger ju ändå en känsla av att man gjort nåt vettigt och ger utlopp för viss frustration – även om den också bygger på lite för att man inte orkar som man vill där eller.

En om dagen

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har ju bestämt mig för att jag ska ge mig själv möjligheten att sakta komma i gång med att träna, och nu har jag just kommit hem från ett pass. Skönt trött i kroppen och vackert rödmosig i ansiktet så känns det väldigt skönt. Det passet föregicks av en vilsam förmiddag med lunch-tupplur och nu följs det upp av en hel eftermiddag med bokläsning (tills barnen kommer hem från badet åtminstone) möjligen med avbrott av en och annan hundpromenad.

Fota kottar – räknas faktiskt inte ens som en aktivitet, men möjligen en del av en promenad.

För det är just det, träningen i dag var min ”dagens aktivitet”. Har insett hur lite jag orkar nu när jag liksom tillåter mig själv att känna efter, och en aktivitet per dag verkar vara precis lagom. Då ska man dessutom ha i huvudet att som en aktivitet räknas t.ex.:

  • En längre hundpromenad
  • Ett träningspass
  • Träffa en kompis för lunch eller fika
  • Handla
  • Gå på stan eller i affärer – en liten stund

Alltså inga stora eller egentligen ansträngande grejor, men på inrådan av läkare så följer jag hennes råd och vilar mest och väljer bara såna aktiviteter som fyller på lite energi. Vad välbehövlig den här sjukskrivningen är! Vid tre tillfällen har jag lyckats kommer ner i lite mer djupsömn åtminstone en stund på natten och DET var både längesedan och extremt efterlängtat.

Fick för övrigt också bekräftat att det är ok att känna sig glad och vara sjukskriven samtidigt, på det stora hela känner jag inte mig misslyckad för att jag blivit utbränd, jag har gjort allt jag kunnat för att få dagarna att gå ihop, framförallt på jobbet, så jag känner ingen skuld där – alltså känner jag mig inte deprimerad heller. Trodde nog liksom att det hängde ihop och hade nästan lite dåligt samvete för att jag ändå känner mig glad över möjligheten att få starta om, ladda batterierna och hitta tillbaka till mig själv igen.

Nu ska jag sätta mig och läsa, men kanske blunda en stund först för det är tyst och lugnt i huset – övriga familjen är på badhuset. Kram på er!

Behov

/ LindaG / Lämna en kommentar

Klockan är nästan elva på kvällen, och jag är vaken!?! Det är inte ofta det händer, och OM jag fortfarande är vaken så är jag sällan så pass pigg att jag orkar formulera ett inlägg – eller lägga mig och läsa en bok vilket är det jag tänker göra när detta är klart. Hela hemligheten till min oväntade energi så här dags är att jag var så sinnessjukt trött mitt på dagen att jag lade mig på soffan på altanen och helt sonika somnade en stund – kanske en halvtimme? Det är sällan jag kan komma till ro så pass, men nu var det varmt och skönt – det är det som absolut kan få mig mest avslappnad.

Men, det var inte min tillfälliga kvällspigghet jag tänkte skriva om, utan ett helt annat behov – behovet av träning. Min stress-situation har varit liiite bättre på sistone, även om jag känner att klumpen över bröstet inte är superlångt bort när det händer något oväntat, vilket har gjort att jag ändå varit lite gladare på sistone. Gladare innebär även att jag hinner fundera lite mer. Det bästa på min vecka rent generellt är den timmen fredagsträning jag får via jobbet på Crossfit Södra Wettern. Det ÄR inte crossfit vi kör, utan någon form av funktionsbaserad (och ibland rehab-baserad) träning – och det passar mig så himla bra just nu. Vi gör helt olika och ofta lite underliga övningar varenda gång, det är ingen hets att man ska bättra på sina resultat överhuvudtaget och träningen är inte så hektisk (vilket inte innebär att den inte är asjobbig). Sen har jag ju också att fantastiskt gott litet gäng att träna med, det gör ju sitt såklart!

Men det är EN gång i veckan. Det senaste året är det den enda träning som blivit och det är inte riktigt nog för att man ska må bra – men när man är stressad över allt annat så orkar man inte reda i det med, så är det bara. Även om träningen är jättebra mot stress så får den ju inte tillföra stress – det funkar inte just nu. I en drömvärld hade jag kört 2 till likadana pass varje vecka och landat i en total på 3 pass, men det är här jag inte riktigt kommer framåt. Jag vet ungefär vad jag vill och INTE vill träna – men jag kommer inte fram till en bra lösning på det.

Min målsättning är INTE som den jag hade för några år sedan – utan ett någorlunda vettigt sätt att träna så man håller livet ut.

Jag vill inte löpträna, det har jag testat och det ger mig inget förutom andnöd… Att styrketräna själv just nu har jag inte alls ork nog rent mentalt att göra, att coacha sig själva och se till att man tränar bra kräver energi och det finns inte just nu. Att träna i grupp funka – men på nordic där jag kört innan så är det nästan bara crosscage-passen som är roliga och de blir fullbokade på 2 minuter efter de släppts. Hade gärna tränat mer liknande träning på CSW, men dels ligger det i Huskvarna vilket gör att jag har 30 minuters restid enkel väg så fort det är lite trafik och dels vet jag inte om deras ”vanliga” pass blir lite för hetsiga (har jag dock inga belägg på) – men framförallt är det nog tiden här som ställer till det. Det hade funkat om jag inte skulle hämta Filip efter jobbet, men det gör jag ju så jag kan inte åka direkt efter jobbet till träningen.

Sen är det tiden – först och främst så VET jag att det alltid går att ”skapa sig tid till träning”, man kan träna tidigt på morgonen, eller sent på kvällen eller när ungarna har nån aktivitet, men i den stress jag ändå känner att jag har i kroppen så orkar jag verkligen inte med att ”trycka in” träningen på bekostnad av ytterligare vardags-stress.

Så, jag har kommit så långt på vägen att jag känner att nu finns faktiskt igen VILJAN till att träna, nu måste jag bara hitta en träning jag gillar och som passar mig och som funkar på en veckodag när det redan är aktiviteter som ska skjutsas till och ifrån tex. Ett steg fram – nio steg kvar typ…

Blev lite sugen en kort stund på att testa ”du-nu”, men det kräver för mycket tid för att det ska funka just som mitt liv är nu – kanske om nåt år eller så.

Har du nåt bra tips på en rolig träning (utan löpning) med bra styrketräning och lite flås – som helst inte ligger i andra änden av stan? Oj vilket långt inlägg det här blev, nu måste jag nog ändå komma i säng om jag ska orka med morgondagen och resten av mitt liv… Kram på er!

Rallarleden på längdskidor

/ LindaG / 5 kommentarer

I Jönköpings-gruppen på facebook fick jag tips om att Rallarleden (banvallen) från Bottnaryd och en bit öster om Shell-macken var spårad, med långa, raka spår.

I går (lördagen) åkte jag dit och utgick från Shellmacken, undrade först hur jag skulle hitta in till spåret, men eftersom det typ myllrade av längdskidåkare så var det enkelt att hitta! Hade inte så mycket koll på vart jag var på spåret, så åkte först till höger (mot Jönköping) i ca 2 km till en tunnel, där tog spårningen slut så då åkte jag tillbaka och fortsatte sedan vidare mot Bottnaryd. När man åker så där fram och tillbaka kan man ju välja helt själv vad det blir för längd – jag åker ju rätt sakta och tar det lugnt, så jag drog ungefär 1,4 mil, och var mycket nöjd med det.

I dag tänkte jag att jag skulle testa det jag också fått tips om, nämligen att åka från starten i Bottnaryd och sedan hela vägen till Hallbystugan. Det blev så, lite tristare väder i dag, men ändå skönt och ljust med snön. Kan för övrigt meddela att det var ungefär 9,5 km spårade spår enkel väg till den lilla tunneln. Väldigt vackert och lättåkt, inga backar utan bara lätt upp- eller nedförslut om vartannat. Mycket folk, men ändå väldigt utspritt så många gånger såg man ingen alls åt något håll.

Både i dag och i går hade jag med kaffe och äggmacka och en bulle, det blev lite snabb ståfika bredvid spåret, men det var gott med ny energi efter det!

Efter tunneln fortsatte jag sen på rallarleden in mot Jönköping, här var det inte spårat även om 1-2 personer åkt skidor före mig. Hade ju åkt dels i går och sen nästan en mil fram hit, så var rätt trött, och det var JOBBIGT att åka där det inte kört nån scooter eller nåt innan. Skidorna gav med sig lite åt sidorna och det var svårt att hålla balansen, och man fick inte så mycket ”gratis-fart”. Tyvärr går leden härifrån och nästan ända till Axamo utmed riksväg 40, så även om man såg vackra, snötäckta Dumme Mosse på ena sidan var det inte lika mysigt denna biten.

Sen bar det av inåt Axamo, här korsar spåret de olika löpspåren, för att sedan göra gemensam sak med den leden som leder ut till vinterleden på Dumme Mosse (den är inte helt fryst och åkbar än i år har jag fått info om). Någonstans här var jag jäkligt trött, och lagom till jag åkte förbi hundbadet i Axamo så blev jag upplockad, ca 1,6 mil från start. Hade jag orkat så hade jag kunnat åka via Hallbystugan och Hallbyleden nästan ända hem faktiskt, då hade jag nog landat på lite över 2 mil gissningsvis.

Nu är jag riktigt skönt trött och mosig, så ikväll blir det bara film och soffhäng. Även om jag åker för nöjes skull så får man ju träningen på köpet, det lär jag väl känna av i början av veckan. Men så roligt det har varit att få åka längdskidor i år, det var ändå väldigt oväntat! Det ser ju lite tveksamt ut om vi har nån snö efter den kommande veckan, så det var bara att passa på!

Vem är jag när jag är modig?

/ LindaG / 2 kommentarer

Det första jag är när jag är modig är utvilad och i en bra fas – för modig tar mängder med energi och det går inte alls så bra när man känner sig lite deppig eller bara trött och stressad.

Det är lite roligt ändå, för när jag ser rubriken så ser jag framför mig en liten version av mig själv (alltså som ett barn, inte som en minivuxen) som lite trotsigt sträcker fram hakan, kanske lägger armarna i kors och minsann tänker försöka sig på det här svåra, fast hon samtidigt väntar sig så mycket kritik och mothugg. Konstigt egentligen, alltid när jag gör något som jag kanske kan anse vara modigt så förväntar jag mig mothugg och motargument så till den milda grad att jag oftast har en hel arsenal svar uttänkta i förväg – men det är ju i princip aldrig det kommer mothugg. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig så här dags?

Man kan ju vara lite modig när man går i höghjödsbanor med, om man är lite höjdrädd.

Det modigaste jag gjort i mitt liv har varit de stora besluten – att bygga hus, att starta eget, att byta jobb, att skaffa barn och så att byta bransch då. Det är sånt som har krävt en stor energimängd och mycket tankearbete bakom. Därmed är det inte sagt att det inte gått fort i vissa fall, för i princip alltid går jag på magkänslan när jag gjort en första analys om det är rimligt att göra det jag tänkt mig.

Man kan vara modig när man väljer att testa att tälta med man och tre barn med.

Tex nu, när vi funderar på hund, så är det ett beslut som för mig själv går under kategorin ”modigt” – och därmed är jag också beredd på en massa åsikter, som i princip inte kommit alls. Sen kan väl folk hålla inne med dem, men ändå. Att skaffa hund skulle vara modigt just för mig, för jag kan inte helt relatera till det och beslutet påverkar en stor del av mitt liv. Men mitt lilla barn-jag som jag ju ser framför mig, hon hade jublande glatt stuckit fram hakan om hon fått möjlighet till en hund, och så fel kan hon väl inte ha?

Det krävdes mod för att komma över rädslan att sparras mot någon annan också. (PS, shoutout till vår ekonomi-Erik 😉 )

I mångt och mycket tycker jag att jag är mycket bättre på att vara modig nu för tiden, det har liksom tvingats bli så i det här jobbet, jag måste nästan varje dag ansvara för eller fatta beslut runt sånt som jag tycker är svårt och läskigt, men jag blir också stolt över mig själv när det går bra (och jätteledsen när det inte blir så bra som jag tänkt mig, men det är ett annat inlägg). Jag befinner mig typ alltid i utkanten av, eller utanför, min komfort-zon. Däremot gör kanske det att det finns mindre ork till att vara modig hemma, och kanske är det därför det känns ovanligt svårt att besluta sig om hund, jag gör liksom slut på all modig ork på jobbet.

Det krävdes mod för att skaffa det där tredje barnet överhuvudtaget.

Det som känns modigt för en är självklart för en annan, och det kan vara bra att ha i bakhuvudet när man ser någon kämpa med ett beslut eller steg man kanske själv inte tycker är så stort. Glömmer det själv titt som tätt, så påminner även mig själv härmed. Vad är modigt för DIG?

Nygammal känsla

/ LindaG / 3 kommentarer

I går dök det upp ett litet längt i mig, ett längt efter att få lägga lite mer tid och energi på att få träna. Med all VAB och annat skit så har det bara blivit typ 1 pass i veckan i snitt sedan i december, och missförstå mig rätt nu, jag vet och accepterar att det bara ÄR så det är nu, det finns inget (rimligt) att göra åt saken, men jag längtar ändå efter att få träna lite mer.

Jag har ju ändå pendlat lite med min träning, milt sagt, att bli supervältränad är inget jag orkar ens tänka på knappt, men jag saknar att känna mig lite starkare och ok, lite mindre dallrig helt ärligt. Men som sagt, var sak har sin tid, och småbarnsåren är inte de där träningen prioriteras på DET sättet, det blir mest lite underhåll för att inte man ska ha ont någonstans. Saknar bara lite känslan av att kläder sitter som man vill, och att känna att man orkar typ vad som helst.

Haha, skulle lätt nöja med mig hälften av den styrkan jag hade för ett par år sedan!

Men det blir ju bättre tider framöver, dels kanske vi bara kunde få undvika så mycket VAB (önsketänk) men sen vet jag ju att med åren får man ju tillbaka lite egentid.

Det är bara ett längt…

Sugen på glid!

/ LindaG / Lämna en kommentar

I dag efter jobbet, innan det var dags för träning, så passade jag på att ta två snabba avstickare till Intersport och XXL för att kolla längdskidor. Mina (extremt) gamla pjäxor och bindningar faller sönder och jag lovade mig själv i slutet av förra säsongen att köpa nya. Inget fancy, men nåt vettigt för en rimlig peng (i mitt huvud under 4000 kr). Fick lite hjälp och hittade ett bra set på vardera stället, så nu måste jag bara ta med tjockstrumpor och prova lite mer ordentligt.

Har fått ett sånt längt efter att åka skidor, och jag längtar efter snö så det blir lite ljusare och vackrare ute! Nu snöar det visserligen i detta nu och det ligger någon centimeter eller två på marken, men det ser ju inte direkt ut att ligga kvar dessvärre. Känner oxå att jag börjat få tillbaka lite flås och fysik, så det skulle nog gå hyfsat att åka. På Hallby ligger det konstnö på stadion, men att åka runt i en sån liten arena lockar mig inte alls, halva upplevelsen med skidor är ju just naturen! Allra roligast är det om man kan åka ut på dumme mosse, här kommer en drös bilder därifrån från sist jag åkte.

Det där med att cykla till jobbet…

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag försökte redan igår cykla till jobbet, men eftersom jag kanske inne cyklar så ofta så har jag heller inte sett över cykeln på länge. Det resulterade i att mitt bakdäck exploderade mitt i Dunkehallabacken och jag fick ringa maken för att få skjuts hem och sen ta bilen till jobbet. Men i går eftermiddag var maken snäll och köpte nya däck och slangar till mig som han monterade på cykeln, så i morse cyklade jag – igen.

Visst, den här gången exploderade inget, men ungefär så här är min upplevelse:

0-5 minuter, nedför Dunkehalla. Alltså rätt läskigt, bilar svänger in utan koll på att det kommer cyklar och cykeln känns vinglig och som den ska falla sönder under mig.

5-10 minuter, kommer ner och kör utmed Vätterstranden. Skönt, jag överlevde backen. Himla vackert det är här ändå! Väldigt skönt väder med, det här känns ju rätt ok!

10-20 minuter, cyklar utmed Vätterstranden. Ok, vad långt det är här utmed, det här är ju rätt tråkigt. Börjar göra ont i axlar, handleder (den var ny?) och i rumpan. Börjar bli svettig.

20-30 minuter, backarna upp vid Rosenlund. Svettigt nu, får mjölksyra i benen i backen, det går jättelångsamt och jag börjar bli rätt sur.

30 minuter, framme. Svettig och sur, går ner och duschar och byter om, det är trångt, bökigt och tar tid. Helt klart inte på bättre humör än om jag tagit bilen.

Slutsats, nä det är för jävla surt det här, det funkar inte ens när förutsättningar i form av väder mm är optimalt. Hade jag jobbat inne i stan hade det nog funkat för då hade det varit så mycket kortare tid det handlat om, men den sista kvarten gjorde mig bara mer och mer sur… Hur gärna jag än vill ha mer vardagsmotion så är inte detta rätt, just nu i alla fall. Gör om gör rätt!