Vardag

Mätfri och kravfri

/ LindaG / Lämna en kommentar

Igår såg jag bilder från vänner i mitt flöde som hade åkt längdskidor och jag blev så SJUKT sugen att åka. Efter att ha frågat runt i x antal grupper på facebook och instagram samt försökt tyda skidspår.se (USEL användarvänlighet på den sidan för övrigt – kan inte nån göra en enkel och bra sida som är lätt att uppdatera?!?) så fick jag tips om att Rallarleden från Bottnaryd och nästan till Axamo (inte spårat det sista) skulle spåras i går kväll. I morse vaknade jag och det kändes som ett stort projekt att komma iväg, var på vippen att hoppa av men hade ändå letat fram allt igår, så jag åkte.

Och ni vet ju – jag älskar det ju. I nästan 2 timmar (drygt 1,5 mil) åkte jag med ett jättesmile på läpparna – folk log tillbaka och hejade för att de nog blev lite smittade (eller tyckte jag var helknäpp) – för det är ren och skär lycka för mig att åka längdskidor så här i skogen! Sista tjugo minuterna var nog leendet lite ansträngt pga skoskavet från helvetet, men vad sjutton. Under den här tiden hann jag ju såklart filosofera MASSOR och har säkert formulerat 15 blogginlägg i huvudet, men nu är jag trött och ni får ta det som det blir 😉

Jag åker i ullunderställ och ulltröja, med en vanlig mössa och tumvantar. Förutom att jag alltid känner mig himla mysig i min favorittröja (ppa är typ 0 kr på den nu) så ger det en bonus att man måste inte känna att man åker snabbt eller ens bra, något som jag tänker kanske blir svårare i värsta proffs-kitet.

Har en massa funderingar om varför jag älskar det så mycket, men tror att det dels är världens frihetskänsla att skida fram själv men sen även känslan av att jag är kapabel. När jag försökt mig på jogging och sånt så känner jag mig bara stor, tung, klumpig och DÅLIG förutom dödsångesten som kommer eftersom jag är så sjukt dålig på att andas och springa på ett avslappnat sätt. Men här? Här glider man ju fram, det är lagom svårt och lätt att anpassa hur jobbigt det är med vilken takt man håller. Det KÄNNS som man åker fort (jag åker inte fort, inte jämför med alla sportnissar som flyger fram) och arbetet fördelas liksom på ett bra sätt på hela kroppen. Alltså blir det BARA roligt!

Miljöerna runtomkring gör ju sitt med, givetvis, jag åker helst inte på korta motionsbanor eller elljusspår, jag trivs bäst här, lite mer mitt i skogen. Har inga stora krav på spåren heller, men det är skönt om det FINNS spår. Njöt för övrigt av att jag hade nyvallade skidor (tack till mig själv som gjorde det innan jag lade in dem förra vintern) och bra fäste – skin-skidor är verkligen toppen!

Det här var även sista gången jag använder runkeeper tror jag, det var mest för att få veta hur långt jag åkt av ren kuriosa, men annars är ju en av de bästa sakerna jag gjort mot mig själv att jag numer inte loggar någonting överhuvud taget. Inga steg, ingen fart, ingen daglig rörelse, inte antal träningspass, inte vad jag äter eller någonting alls. Det har varit lite svårt ibland att bara låta bli – som att själva mätande tillför något – men jag mår SÅ mycket bättre av att inte mäta något alls. Friheten av att bara göra för min egen skull och inte för mätandets skull har extremt stor betydelse för hur roligt jag tycker att något är har jag kommit fram till. Det här har tagit mig flera år att komma hit, att inte koppla ihop tex vad jag gör och vad jag äter (fredagsfys före fredagsmys), nu går jag enbart på vad jag känner att jag vill och vad kroppen behöver och mår KANON av det. Kan varmt rekommendera att man testar, om man vågar, vet att trenden går mot det motsatta när alla har en pulsklocka och registrerar det mesta, men för mig är det en extremt ångesttriggande känsla (speciellt nu när jag är mer medveten om den).

För att försöka avsluta det här utan att få ner ALLT jag funderat på så vill jag bara säga att jag är tacksam till ett så himla fint avslut på ett av de bästa ”jullov” jag varit med om, och det kommer nog lite fler inlägg framöver med allt annat som poppade fram i huvudet idag. Kram på er!

Ett år olikt alla andra

/ LindaG / 2 kommentarer

Vi fortsätter väl sammanfattningen av året, lämpligen där vi slutade ☺️.

I juli var det semester och fullt ös på hemmafronten med att förbereda och sedan även sälja vårt gamla hus. Det var verkligen 1000 känslor på en och samma gång, det var oro för att vi köpt gården för dyrt, det var ett glädjerus för att vi äntligen köpt en gård, ångest för att vi hade köpt en gård – skulle vi trivas? Precis i slutet av juli avslutades försäljningen och vi sålde för nästan exakt lika mycket som vi köpte för, och därmed släppte oron för framtiden. Annars var det en himla fin månad, med fantastiskt sommarväder och mycket sol vill jag minnas.

Som alltid – ett hus som är så fint till visningen som det aldrig någonsin är annars.

Augusti började tungt på jobbet, mitt jätteprojekt startade sin typ 5:e fas och allt var kaos. Så mycket som skulle bli klart på kort tid och så mycket som hela tiden ändrades på grund av att man aldrig vet hur ett gammalt hus beter sig. Jag hade weltschmerz, vandrade och insåg att om jag ska orka med mitt liv så måste jag börja träna igen, så jag körde en introkurs på Crossfiten vi tränar på med jobbet på fredagar. Men min hjärna började bli till gröt.

Hade det inte vart för våra helgvandringar så tror jag att det hade gått åt skogen mycket tidigare. Har ju haft ett sån OTROLIGT behov av just att komma ut så här och det är väl ren självbevarelsedrift egentligen tänker jag mig.

Sen hände det där som bara händer andra – jag gick in i väggen. Jag kan förstå uttrycket lite, för känslan är just att det finns ingen mer mån att pusha och dra ut sig själv, det tar bara stumt stopp. Det fanns inga mer marginaler, inget ytterligare extra växel att lägga in och helt enkelt bara inget mer av MIG kvar. Hela septembers inlägg handlar nästan uteslutande om just detta. Den enda kvarstående delen av jobbet jag fortsätter med är min utbildning, den får fortsätta på fredagar eftersom det hade varit mer stressande att känna att jag skulle komma ifatt nästa år.

Jag fullkomligt badar i ensamhet och vila, något jag inte gjort sedan… jag vet inte ens när. Och det behövs, verkligen.

Oktober kommer och är även den fokuserad på återhämtning och vila. Tittar jag på det nu så var det så mycket lättare att faktiskt få kvalitet och ordentligt tid till just detta som heltidssjukskriven, nu är det mycket svårare att få tiden att räcka till (självklart på ett sätt, men jag menar att det känns som jag inte har tid i proportion till sjukskrivningen). Men sen precis i slutet av oktober, då är det till slut dags att flytta till vår gård! Och även om dagarna där omkring var stressiga och otroligt jobbiga, så finns det ändå ett bakomliggande lugn.

Så glada och stolta!

I november jobbar jag 25% förutom då min skola. Det känns typ ok, jag får inte längre stresspåslag över att se en byggställning eller en hantverkarbil, och det är kul att träffa lite folk ändå. Nästan all tid går åt till att bara vara här i vårt nya hem, tända en brasa, gå ut och utforska omgivningarna och packa upp en och annan låda – även om det mesta var klart efter nån vecka vid inflytt.

Har tusentals foton i mobilen härifrån, allt är så vackert och jag kan inte förstå att det är vårt? På instagram är det kavalkad av bilder på gården, för den som är nyfiken på att se mer härifrån.

December kommer och har med sig fantastiskt vacker snö, återigen går jag runt här och bara får dåndimpen över hur vackert allt är. I min utmattning tappar jag bort mig lite, det känns i skrivande stund som jag inte riktigt får nån bra ordning, jag som hade en så bra plan. Får fundera på det över julhelgerna. Förutom detta så tar jag även examen som Byggproduktionsledare, ändå en prestation det med 😊

När jag sammanfattar året så här så har nog det har varit ett av de mest händelserika åren i hela mitt liv. Vi har skaffat hund, vi har köpt och sålt hus, jag har blivit utmattad och jag har tagit examen. Vilket sjukt år?!

Inför nästa år ser jag allra mest fram emot att få möta alla årstider, här på vår gård. I övrigt så tänker jag mig att jag INTE ska bränna ut mig igen och jag ska absolut inte köpa hus igen. Kram och en eloge till er som orkat läsa ända hit!

Ett konstigt år

/ LindaG / 2 kommentarer

Började kika igenom mina blogginlägg för året, och tydligen var något av det jag skrev först 2021 att det hade varit ett skruttigt jullov. Precis just nu sitter jag med känslan att det här kommer bli det med, men vi får väl se. I alla fall – en fantastiskt trevlig sak som året inleddes med var att jag kunde åka massvis med längdskidor! För nytillkomna läsare kan jag meddela att det är något jag verkligen älskar! Jag åker varken för motion eller för att åka snabbt/bra utan åker bara för jag tycker det är så roligt (eventuell motion mm kommer som en bonus).

Jag åkte flera mil, hittade bland annat banvallen till Bottnaryd som var så fint spårad. Undrar om det finns några bra, längre spår här runt Ölmstad (om det kommer snö)?

Jag läser inlägg om stress och frustration, och tänker att det här året har varit himla jobbigt från start. I februari var det en stor händelse som satte mest prägel på månaden, och det var att vi hämtade Nala som då var 12 veckor.

Det var INTE kärlek vid första ögonkastet, första månaden hade jag grava tvivel på vad vi gett oss in på, men allt eftersom (framförallt allt eftersom valptänderna lossnade) så hittade vi någon slags balans och hon blev en mer naturlig del av familjen.

Mars går trögt, jag är så trött och det finns ingen tid till vila, återhämtning eller något som JAG tycker är roligt och som ger energi. Jag kämpar massor, och önskar så här lite i efterhand att nån bara gett mig en stor kram och sagt att det ordnar sig.

April går inte bättre, det är VAB nästan hela månaden och inläggen blir bara deppigare och deppigare. Det enda som går åt rätt håll är nog årets tomatplantor – de skulle sedan visa sig ge en helt fantastisk skörd.

Maj kändes ändå som den var lite bättre, men jag var sjukt stressad över att ha hamnat efter på jobbet efter VAB. I vilket fall bokade jag in en minisemester i form av en weekend i Göteborg där vi bland annat träffade min bror med familj, och spenderade en heldag i Slottsskogen.

Enligt alla restriktioner blev det bara träffar utomhus större delen av året.

Juni blev oväntat en helt galen månad, först åkte vi på ytterligare en liten miniweekend (vid Västervik denna gången) och på hemvägen sprang vid in på visning av en gård jag kikat på – den där jag nu sitter och skriver detta! Den 16 juni skrev vi på kontraktet efter en helt orimlig budgivning, som tur var så gick det ju lika mycket upp vid försäljningen av vårt hus sen, men det visste vi inte där och då.

Utan mina inbokade weekends och inplanerade helgvandringar så hade jag bränt ut mig mycket tidigare, så på ett sätt var jag ju på rätt spår även om det sedan ändå inte räckte till.

Det blev ett långt inlägg, jag får nog dela upp det i två. För den som vill kika tillbaka så går det bra att välja månad under ”arkiv” (till höger om du läser på en dator, längst ner om du läser på mobilen). Och du, fråga gärna om det är något du undrar!

Vad hände nu?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har tappat mitt flow.

Det är nog det bästa sättet att beskriva situationen, det jag menar är att jag ju fram till nyligen haft en ganska bra rutin och plan för min återhämtning och dagarna har liksom varit tydliga. Men nu vet jag inte vad som hände? Jag sover lite kasst igen, dagarna känns som de bara drar mig med sig utan att jag har någon kontroll, jag hinner (???) inte göra något jag tycker är roligt och som laddar batterierna. Svintrött och får liksom inte riktigt grepp om situationen.

Vet inte exakt när det här hände, men förra veckan med VAB erbjöd ju inte så mycket ordentlig vila, kanske det blev galet då. Nu känns det deppigt och rörigt, jag vet inte riktigt vart jag ska nysta i utmattningstrådarna och blir frustrerad.

En bild på hon som oxå stökar till det genom att rymma titt som tätt

Jag klamrar mig ju fast vid minst 2 (oftast 2, någon gång 3) pass träning i veckan för att jag VET att det är så bra. Men även den har känts så deppig, dels för att jag tycker att kroppen liksom inte riktigt svarar och utvecklas men även för att det är väldigt ledsamt och frustrerande när det blir något ”stressmoment” på träningen. Exempel – vi hade gjort ”cleans” ett helt pass i olika former, jätteroligt, fick massa bra tips och jag kände att jag vid åtminstone några lyft fick till LITE teknik. (Det är för övrigt en övning som känns ganska avig när man bara styrketränat innan). Men sen skulle vi avsluta med 4 minuter där man skulle göra så många som möjligt (enligt personliga förutsättningar) och ALLT bara låste sig. Jag tappade ALL teknik, fick varken fart eller styrka och absolut ingenting fungerade. Fick ta mig i nackskinnet och liksom tvinga mig att försöka tänka om, att inte göra dem fort utan att bara göra utan att bry mig om alla andra och att göra många. Lyckades väl med några till, urusel teknik och allt. Det kändes bara så himla ledsamt, när man känner att man VILL och sen blir det bara tvärtydligt att både hjärnan och kroppen slår bakut helt och hållet.

På något sätt måste jag få tillbaka kontrollen över situationen denna veckan känner jag, kontrollen över min egen återhämtning, för det här känns inte bra alls.

Nu ska jag åka och hämta Filip, och fundera på hur jag ska lägga upp det här de kommande dagarna.

Tacksamhetsskuld

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det är lördag, klockan är strax efter åtta på kvällen, och jag har just gått och lagt mig i sängen – men kom på att jag bara MÅSTE skriva lite hastigt om en sak. Nu i kväll så gick strömmen här, vi satte lite obetänksamt på pyrolys på ugnen samtidigt som vi körde diskmaskin och torktumlare, vilket var så att säga en gnutta mer än vad som gick köra samtidigt. Ingen av snabbsäkringarna hade löst ut, utan efter lite rådgörande med vänner och bekanta samt tips via instagram så slog vi fast att en (minst) av propparna på utsidan av huset var trasig, fast det inte syntes så väl. Vi bytte, men hade bara en 10A liggande, så vi får hoppas att vi klarar oss igenom natten nu när vi inte kör en massa saker samtidigt. Det var ju inte hela världen som så, vi har både ficklampor redo, nödljus och annat, men just när man inte riktigt hittar saker så blev det ju ändå lite knepigt.

Men, jag hade lagt ut en fråga om hjälp på instastorys, det var det som ledde mig till det här inlägget egentligen. För jäklar vad jag är glad och tacksam över alla mina ”nya” vänner jag fått genom detta jobbet, fattar inte riktigt hur men jag har lärt mig att hantverkare och bondpojkar (och säkert töser, men jag har inte träffat så många såna) KAN saker? Som när jag känner mig som en korkad stadsbo och inte riktigt fattar det här med hur sjutton en trekammarbrunn funkar för avloppet, för nästa vecka töms den och då ska vi tydligen fylla på vatten. Vart? Hur mycket? Jo men då kan man fråga en kollega eller en klasskamrat så får man superbra hjälp!

Otjänligt vatten? Har fått massor med tips och kontakter och förslag på hur man kan lösa problemet, samt lär mig massor på kuppen. Om man kan eller behöver stötta upp stalltaket om vi vill sätta solpaneler? Jo men då gör du bara så här… och så vidare. Det går absolut att googla saker och det görs frekvent, men att ha en massa kompetenta, lugna och SNÄLLA människor runtomkring sig som har tålamod nog att förklara – ni förstår inte hur glad jag är för det!

Så, tack till alla er som snällt förklarar för den här ibland ovetande personen om hur sånt som egna brunnar och avlopp funkar, eller som ger tips på vart jag letar vidare efter problemet när inte snabbsäkringarna hjälper och strömmen har gått. Tack, tack och tack!!!

En sista vilodag

/ LindaG / Lämna en kommentar

Höstvinden viner om knutarna på huset, och det susar i spisen av blåsten. Riktigt skrutt-väder är det, men jag hann som tur var få till en hyfsad promenad med Nala innan det började regna åtminstone. Nu sitter (ligger) vi i soffan och kollar la Casa de Papel, med gårdagens pizza som lunch i soffan (när inget av barnen är hemma och ser) och en stor balja kaffe. Jag har packat upp några kartonger – försöker ta några varje dag – och har inga vidare planer för dagen förutom att försöka njuta av att få vila hur mycket jag vill, för i morgon börjar jag jobba 25% (det kommer bli 3 timmar om dagen måndag – torsdag och så skola på fredagen då). Vet inte riktigt hur jag känner för det, faktiskt.

Ett foto taget på vår äng för nån vecka sedan, känns som det inte varit några soliga kvällar sedan dess.

Eller jo förresten, EN plan har jag, nämligen att gå och se Bond-filmen i kväll på bio. Jag har hittills aldrig missat att se en Bond-film på bio och det vore ju himla synd om jag gjorde det nu. Älskar ju de filmerna, och det var ju såklart evigheter sedan man var på bio så det ska bli kul! Går själv, inget av barnen vill hänga med och nån ska ju vara hemma med, men det funkar det med. Ser framför mig en stor portion popcorn och något gott att dricka.

Maken var sjukt duktig och tapetserade klart vardagsrummet häromdagen, jag har målat de två väggarna som skulle vara enfärgade. Blev otroligt fint, men det saknas lite småfix och lite möbler än – vill gärna visa er men vill också att det ska vara liiiite mer klart. Njuter dock himla mycket av att det är såpass i ordning som det är nu, varje sak man får på plats och kan inreda med gör ju att det känns mer ombonat. Fick däremot ett surt besked att tv-bänken Stockholm jag beställt nu var restad, skulle hämtat den i morgon.

Tapeten heter i alla fall Emelie Garden Green och är från Sandbergs (likt bilden). Blev så tvärkär i den! Också rätt coolt att den är gjord utifrån ett original från 1860-talet.

Ser fram emot att få julpynta här sen, det är liksom ett hus som är som gjort för julpynt känns det som. Känner mig dock lite trött på influensers på instagram som redan kör hela ”julinspo”-inlägg (såklart bara vitt och krispigt och det ÄR ju ”gammalt blandat med nytt för den där personliga känslan”🙄 )! Jag vill inte se ett hus som redan är färdigpyntat redan, jag vill ju hinna längta lite och spara lite på karamellen. Kan leva med Underbara Clara som SMYGER igång med lite tallris och nån vit julstjärna, det känns liksom mer rimligt snarare än ett helt koncept. Men men, nog om julen för nu, först ska vi se till att inte blåsa bort i höststormen…

En missbedömning

/ LindaG / Lämna en kommentar

Skit, idag gjorde jag en missbedömning av vad jag orkar med. Jag åkte ut till huset och började med det jag tänkt, nämligen flytta in lite torrvaror mm i skafferiet, men så var det så fint väder att jag gick ut en sväng. Väl ute i höstsolen piggnade jag till och fick ett sånt ryck att röja lite i garaget – ni vet när man får feeling och det är så KUL att göra iordning? Det brukar ju vara kanon att passa på när man känner för det, så jag gick loss och byggde ihop hyllor och sorterade allt i garaget lite, det är ju kaos såhär mitt i flytten. Hade skitkul och fick massor gjort och åkte hem mycket nöjd med mig själv.

Men, hemma skulle ju barn ha mat innan aktiviteter, och nånstans där upptäckte jag att jag redan gjort av med all energi för dagen. Lyckades i alla fall få mat i alla magar, men nu har jag kraschat i soffan.

Även om jag har påbörjat min återhämtning så är jag ju såklart inte ”frisk” än, och jag antar att jag kommer åka på bakslag fler gånger när jag missbedömer situationer och energinivåer. Extra svårt när man gör nåt som är kul med, för jag FICK ju även energi av dagen, rent mentalt, men balansen blev ändå fel. Nåväl, jag ska försöka att vara snäll mot mig själv och inte känna mig misslyckad, utan bara acceptera att det blev fel.

För övrigt, vet att jag skrivit in det innan men det blir verkligen mer och mer tydligt allt eftersom jag återhämtat mig, men hjärnan är verkligen inte med som den ska. Huvudräkning är HELT omöjligt och likaså att svara på svåra frågor eller lösa problem, tur alla matematiska kurser redan är slut. All form av multitasking är dömd att misslyckas och idag lyckades jag dessutom helt tappa hjärnan rent socialt. En granne (från en gård en bit bort) fångade mig i bilen på väg att hämta barnen och lämnade över en blomma, jag blev så glad och paff samtidigt som jag var fokuserad på att hämta barnen så jag missade liksom att presentera mig!?! Får gå över en dag och göra om och göra rätt, det är ju så man skäms över sig själv…

Måndag = Vilodag

/ LindaG / Lämna en kommentar

Min ”arbetsvecka” blir ju nu lite bakvänd mot en normal vecka – det blir helgen som blir lite mer ansträngande när vi är ute hela familjen på gården och försöker få i ordning, och sen blir resten av veckan mer med utgångspunkten att vila. I dag är jag trött, målade sovrum i helgen och om jag i vanliga fall lätt hade tryckt in det på en vecka där jag jobbat 40 timmar så är det liksom ungefär den prestationen jag känner att jag orkar just nu. Då kör jag enligt den modellen jag ska lära mig att jobba enligt – jobbet (i detta fallet målningen) får ta max 70% av min energi, så det finns över till barnen och kvällen. Men idag, då blir det 100% vila.

De två lönnarna som står vid vår grind och entré har nästan tappat alla löv nu, bara några få, vackert klartgula, hänger kvar.

Dessutom försöker jag även lära mig att planera och prioritera in vilan, just vid målning är det liiiite svårt för man vill inte sluta mitt i, annars är just nu det största hindret för att få vila lite på gården att vi inte har något att vila i än. Längtar tills det finns soffa och sängar så man kan sätta/lägga sig och vila lite när man behöver det. Men, nu är allt som behövde bli klart till flytten klart, och på torsdag kommer June express och kör våra möbler – så skönt! Hade vi varit i en annan sits så hade vi kanske flyttat allt själva, men nu känns det väldigt bra att ”få” lite hjälp.

Så, sovrummet är färdigmålat, och vi har monterat ihop de garderober vi fått tag i, så vi har något att packa in i. Vardagsrummet är spacklat och slipat, så när vi orkar sen framöver kan vi måla och tapetersera, oavsett om möblerna står där. Kändes som en bra kompromiss. Lukas rum hade ingen garderob, så där håller vi på och sätter ihop en, annars har barnrummen varsin garderob redan.

Köket är ju liksom klart, det ska bara flyttas in kökssaker och såklart ska det upp lite tavlor och sånt. Skafferiet är färdigmålat och tapetserat, men här ställer vi in en lös hylla (typ ivar) så länge, kanske vi kan platsbygga hyllor under julen eller något, det får vänta lite. Och det är så fint alltihop! Köket är ju det enda rummet med lite möbler, så vi kan sitta där och fika och äta när vi är på gården, och det är så himla fint!

Alltså den här… Man behöver inte se honom på gården i många minuter för att se att han passar här som fisken i vattnet. Han företar sig som vanligt ALLT han kommer på och mycket som ingen av oss kunde tänka sig att han skulle komma på… Men trivs, det gör han absolut!

Haha, vi har förresten åtminstone en familjemedlem som är mycket engagerad i att tex bygga garderober, nämligen Nala. Vi skrattade (och svor) åt henne i går kväll när vi skulle sätta ihop garderober och hon antingen står på det vi ska skruva, slickar på oss eller på skruven vi ska sätta i, biter i träplugg eller bara befinner sig så mycket i vägen som man kan. Men hon är så söt samtidigt, nyfiken och glad och man liksom ser på henne att hon också vill vara med, för VI verkar ju engagerade i det vi gör. Hon har för övrigt bevisligen börjat löpa nu, tur vi ändå tagit bort de flesta mattorna, så hon har nog en ganska omvälvande tid nu med första löp, flytt och allt annat konstigt som händer. Ute på gården har Oliver byggt en liten hinderbana åt henne, där han och Lukas tränar med henne till hennes stora förtjusning!

En bild från häromkvällen när det var lite lek i det höga gräset. Nån har väldigt roligt!

Nähej, jag hade som synes inte så mycket vettigt att säga, sitter bara här i soffan och dricker kaffe och kände mig lite sällskapssjuk, då får man plocka fram bloggen… Hoppas ni alla får en riktigt fin vecka!

Det här är vårt nygamla vi

/ LindaG / Lämna en kommentar

Här är vi, framför vårt nya hus på vår nya gård. Det kändes lite viktigt att få till ett gruppfoto, det är så sällan vi fångar hela familjen på bild samtidigt och det här känns absolut som ett sådan tillfälle att man vill kunna titta tillbaka på det och säga till barnen – minns ni? Minns ni att vi vågade flytta hit, ut på landet? Vad stort det kändes här då, vi kunde ju nästan ingenting om att ha gård. (Nu tänker jag ju mig att allt blir bra så att det är i en väldigt positiv kontext vi pratar om detta 😂 )

I alla fall, det finns ju foton och så finns det foton, och jag fick idén att det skulle vara himla kul att ha ett gammeldags foto där alla ser så där allvarliga ut, så vi tog ett sånt :

Barn, vuxna och till och med hunden kom med på ett hörn. Vissa gömmer sig bakom krattan för det ÄR ju ibland livsfarligt med en kamera…

Fast vi tog såklart ett vanligt foto med, som kanske stämmer lite bättre med de vi är :

Lukas 11, maken och jag 42, Filip 4 (och ett halvt) och Oliver nästan 15 – hela fina familjen samlad framför vår förhoppningsvis alldeles fantastiska framtid som lantbor!

Jag är så glad att få kunna dela med mig av den här resan och vårt liv, jag kan egentligen inte förklara varför för att stå i rampljuset är inte riktigt min grej. Men på något sätt känns det här viktigt, för min egen skull och för barnens som kan gå tillbaka och läsa, men även för att NI är inne här och läser. Den delen kan jag inte riktigt sätta ord på själv, men den gör mig i alla fall väldigt glad. Och du, gillar du att läsa här så blir jag ännu gladare över en kommentar ibland, eller en tumme upp. Kanske vet du nån kompis som skulle tycka det var kul att hänga med på resan med? Bara att dela länkar och sidor såklart!

Ett ställe man inte vill lämna

/ LindaG / Lämna en kommentar

Hallå dagboken, som man alltid började sina dagböcker med i de tre dagar man orkade skriva nåt (aldrig nåt relevant, utan typ vad det var för väder och vad man åt för mat), när man var liten.

Det känns som jag inte skrivit på länge här nu, men det är nog bara några dagar sedan egentligen. Den här veckan har jag fram till och med i dag torsdag haft inte mindre än 4 olika läkarbesök inbokade (coach, arbetsterapeut, läkare och så skulle Filip till tandläkaren) så det känns som det har varit en nästan stressig vecka. Hur sjukt är inte det då? Förr hade jag väl klämt in allt i en vecka där jag samtidigt jobbar heltid, men nu känns det som sagt som det varit en fullbokad vecka fast jag är sjukskriven. Det kommer jag fortsätta vara på 75% i ungefär en månad till förresten (de 25% är min skoltid), för att sen testa lägga till 25% jobb med. Just nu känner jag att jag inte kan förstå hur det ska kunna funka, men det kanske kan hända mycket tills dess.

En enkel sak jag gjorde tidigare i veckan på gården var att trycka ner ett gäng vitlökar. Det kändes lite orimligt glädjande kan man tycka, men just känslan av att man planterar något i det här nya hemmet som vi kommer kunna ta upp och njuta av nästa höst, den blev så stor och varm!

Två förmiddagar har jag i alla fall varit ute på gården, en för att släppa in städfirma så nu är det helt rent och fint, och en bara för att det är en sån fantastiskt känsla att knata runt där och liksom bara småpilla lite, sätta upp nån hylla, flytta in lite grejor. Jag upplever ett sånt otroligt lugn och sån himla glädje där ute (såklart extra lugnt när jag är själv) att det är helt galet. Det är några saker som gärna får hinna bli klart innan vi flyttar ut – måla sovrum och sätta upp garderober där, så vi har något att packa upp i – gör i ordning mitt lilla skafferi av samma anledning och så måla/tapetsera vardagsrum. Jag älskar att måla, det är ju det som går snabbast och som ger resultat meddetsamma om bara grundarbetet är gjort.

”Allrummet” i garaget är färdigmålat, här ska in möbler och TV så det funkar att ungarna hänger här när de inte vill vara med och greja mer, och så att jag har nånstans där man kan vila utan att man ser saker som ”behöver” göras. Lovar att det kommer betydligt bättre bilder sen, det här är bara lite hastigt från mobilen.

Sen ska jag också arbeta med mig själv och se till att verkligen njuta av de saker vi gör, tänka på sånt vi kan göra om vi vill men utan att känna att något måste bli klart. Det är himla lätt att tänka att ”bara det här blir klart blir det bra sen”, men det är ju själva fixande jag/vi älskar med, så jag ska lära mig själv att inte tänka ”det måste bli klart” i en viss tid eller rent allmänt liksom. Dessutom över jag på att vila just precis när jag behöver det, utan att tänka att jag ska vila EFTER jag har gjort klart något.

Just nu längtar jag galet mycket efter helgen, jag vill sätta lite småsaker som gardiner och växter som gör att det för varje sak börjar kännas mer som vårt HEM. Så fruktansvärt roligt!!! Däremot känns det SÅ trist att behöva åka därifrån för att åka ”hem” och sova och äta, gud vad jag längtar efter att vi är här hela tiden!