Mikron plingar till, och hon tar ut kålpuddingen från gårdagens middag. Glasskålen från IKEA är varm, och hon tar en grytvante på sig innan hon balanserar bort maten till skrivbordet. En klick lingonsylt på och så börjar hon äta med enbart en gaffel, andra handen klickar fram det dokument hon behöver härnäst. Hon sneglar på klockan, snart tolv, och hon knappar lite klumpigt i det hon behöver skriva i rapporten.

Klart! Två minuter över och hon slänger den tomma matlådan på diskbänken, den tar vi sen, tänker hon. Det har inte varit några möten på förmiddagen så hon har redan på sig ”hemmakläder”, det är bara att ta på ett par stövlar och sen gå rakt ut på gården. Ute är det ljuvligt ljumma sensommarvindar och en nästan helt blå himmel, och det enda som hörs i lugnet är en traktor en bit bort som sprider gödsel. Hon går över gruset, in bakom garaget, och hämtar en räfsa. På ängen ligger allt gräs slaget sedan i helgen, det har varit uppehåll hela veckan men det är så blött i marken att det är svårt för det att torka ordentligt. Tanken är att de ska kunna ta in det som torrt hö och ha det som foder i vinter för att slippa köpa, men då får det inte vara fukt kvar så det möglar.

Med bestämda drag börjar hon i hörnet av ängen och räfsar ihop det halvtorra gräset i tjocka strängar – så att mer av gräset kommer bort från den blöta backen. Kanske att de skulle försöka bygga någon enkel form av ställning att torka en del av höet på, men det blir ganska stora mängder så det är tveksamt om de kommer kunna få upp tillräckligt mycket av gräset från backen ändå. Det blir snabbt svettigt och när hon känner ett par svettdroppar rinna utmed ryggen så åker tröjan av, så skönt att bara kunna stå och jobba i ett linne fast det är september.

Någonstans inne på andra raden så är lite som att hon får syn på sig själv utifrån. Inte för att det är så ansträngande eller för att hon mår dåligt, utan för att kraften i lugnet och glädjen över arbetet hon gör är så stor att hon måste stanna upp en sekund.

Här står jag, tänker hon, på vårt eget ställe och förbereder hö för vintern. Jag bor på den vackraste platsen i världen, och den platsen som ger mig störst lycka och lugn. Tänk om jag vetat under stressiga småbarnsår, stressiga jobb och i vårt förra hus, att jag nu skulle stå här! Med solen i ansiktet och kunna gå ut på lunchen och räfsa hö, till våra egna djur på vår egen lilla gård.

Värmen i kroppen sprider sig, av både lycka och ett ganska svettigt arbete, och när lunchen är slut orkar hon återigen sätta sig vid skrivbordet en stund och jobba. Seminarier ska förberedas och nätverk ska byggas, och verkligheten på gården får vänta en liten stund till.

Ibland känner jag mig som den rikaste personen i hela världen, jag önskar jag kunde lägga all min tid på att arbeta här på gården!