Minns ni, jag skrev att det gick så himla bra med min utmattning? Nu har nog faktiskt mitt första riktiga bakslag kommit. I några veckor har jag ju gått på 75%, även fast det varit en dryg veckas avbrott med Covid, och nu backar energin istället för klättrar uppåt. Jag kände att jag hade ungefär 60% laddat i ”mitt batteri” när jag klev upp i tid, men nu backar jag i energi i stället – ligger just nu på ungefär 50% (konstigt sätt att mäta kanske, men tycker det blir tydligast att tänka på det så.
Det märks nog inte så mycket här, för det ser ut som vi gör saker jämt, men det är ju för att det är himla tråkigt att skriva om en dag när man inte orkar gå ur soffan – men det är ju en vardag jag oftast lever i just nu. Sen är det ju också så att många av de små projekt vi har här hemma fyller ju PÅ min energi, eftersom de inte är komplexa eller mentalt ansträngande. Viktigt att komma ihåg alltså!
Just nu orkar jag nätt och jämt hålla i fram till lunch (5 h arbetstid av de 6 h jag gör varje dag nu) men då är jag också helt slut resten av dagen – det är ju såklart inte bra. På måndag har jag uppföljningstid hos läkaren och är rädd att hon inte kommer se hur det ligger till utan kommer råda mig att gå upp i tid till och med, men det är kanske bara oro hos mig, hittills har hon ju varit väldigt lyhörd. Det är oerhört trögt och deppigt att känna att man går ”åt fel håll” i återhämtningen, att det går sakta fram är mycket lättare att acceptera än att man backar.
Längtar så otroligt mycket efter värme och solljus!
Referensen till fransar kanske känns otydlig, men jag känner mig ungefär som en halvfärdig trasmatta som repat upp sig, där fransarna delar sig och trasar upp sig. Varpen finns ju där för att färdigställa mattan, men det kräver ork och tid och tålamod.
På något plan räknar man ju ändå med att allt ska bli stadigt bättre – även fast jag egentligen är fullt medveten om att det sällan eller aldrig är så, och att de flesta verkar backa vid minst ett tillfälle. Kan säga med att det INTE hjälper att det är grådassigt februariväder… Så, springer ni på mig kan ni väl ge mig en kram, det känns som det behövs just nu!
Efter att ha messat och pratat med säkert 15 olika uppfödare för att hitta friska hönor (utan kvalster) utan att bli TOTALT ruinerade så blev till sist beslutet att köpa ett stort gäng dygnsgamla kycklingar av en uppfödare inte alls långt från vår gård. Hade hade två raser att erbjuda – Silverudds blå och Creme legbar, och vi valde silverudds blå. Tänker att vi ska ha ungefär 8 hönor och 1-2 tuppar, men eftersom det är MINST hälften av alla kycklingar som blev tuppar så köpte jag 16 stycken. Eller ja, jag fick med ett litet gäng på köpet, ifall någon av dem inte klarar sig, så nu har vi hela TJUGOEN dygnsgamla kycklingar här!
Det är för kallt för att de ska kunna bo i hönshuset än, det kan vara lagom att flytta ut när de är bortåt 6 veckor och det dessutom hunnit bli lite varmare ute, så just nu bor de i en stor plastlåda (utan lock såklart) i Filips rum. Inom en vecka kommer vi behöva ha på ett kompostgaller eller liknande upptill, kycklingar kan förvånansvärt tidigt hopp”flyga” ganska högt. När de blir lite större så får vi dela av en del av Filips rum där de kan vara – vi lägger den OSB skivan under som blev över och sen får man ha strö på något sätt (utan att det skvätter ut? Tål att tänkas på).
De är så sjukt små!
Nala är mycket konfunderad här hemma, jag kan inte bedöma om hon tror att det är en massa små pipande valpar, pipleksaker eller nåt att äta. Hon får nosa på dem så mycket hon vill när jag håller dem skyddade i handen, min förhoppning är att både hund och kycklingar ska vänja sig vid varandra, det skulle verkligen underlätta. Jag stänger givetvis så hon inte kommer åt dem själv. Nala är i alla fall väldigt orolig här hemma, går runt och piper och vill helst ligga och kolla på kycklingarna hela tiden, men det lugnar sig kanske om ett tag. Har nån bra tips på att få hund att ta hand om kycklingar så säg till!
Alltså vad ÄR det här för nånting?!?
I vilket fall, Silverudds blå börjar som de flesta hönor lägga ägg när de är runt 16 veckor, vilket då blir i början av juni typ. Det är lite roligt, för den här rasen lägger gröna ägg! De blir också lite större än våra dvärgkochin, men är ändå en väldigt nätt ras som ska vara vänlig och sällskaplig – känns som ett bra val. Lovar en massa söta bilder på dem framöver, nu blev det bara de jag hunnit ta med mobilen under dagen.
Tre olika färger har de, grå/blå, vita och svarta. Nån kallas oxå spättad tror jag?
Jag vet hur mycket det är ibland, och att man inte hinner något man vill. Men vet du, jag finns här, när det lugnar ner sig och du får tid och lust att hänga igen. Finns det inte tid så finns jag här ändå, kanske kan jag hjälpa dig med något? Kanske behöver du någon att bara spy ur dig galla inför, kanske vill du bolla ett problem, kanske vill du bara tala om hur jäkla duktigt ditt barn var idag – jag finns här.
Jag ber dig, glöm inte bort dig själv – mitt i allt du har att stå i så glöm inte att vara snäll mot dig själv och att ta dig tid att vila. Du är värd att vila, du behöver inte göra klart något innan eller prestera något för att få vila, du behöver vila lika mycket och lika självklart som du behöver äta mat – varje dag faktiskt. Skjut inte upp det till helgen eller semestern, vila en stund just NU – lägg ifrån dig mobilen, ta en bok och lägg dig på soffan en stund.
När du orkar och hinner sen, då är du så väldigt välkommen ut hit – ta med ungarna om du vill, ta en paus från dem om du behöver det. Eller så tar vi en fika någonstans i stan, eller kanske ett glas rosé framåt våren? Vill du jobba i din trädgård? Jag tar med en kratta så kan vi tjata samtidigt, man behöver inte lägga allt på hyllan för att hänga lite.
Jag är din vän, och jag hoppas du vet och känner det. Att du känner att jag finns här, att du känner att du kan och vågar be om hjälp om du behöver det. Var inte rädd för att be mig om saker bara för jag är utmattad – är det något jag inte orkar så säger jag till, men dessutom tar det inte lika mycket energi att hjälpa någon annan och göra gott som det tar att hantera stressiga och komplexa situationer på tex jobbet.
Från en vän till en annan vill jag ge dig en stor, stor kram och bara hälsa dig att jag tänker på dig. ♥️
Hönshuset som står här på gården är nog från långt tillbaka – även om vårt hus byggdes 1989 så rev man ju då ett gammalt boningshus, och jag tror att hönshuset är sedan det första boningshuset – men eventuellt påbyggt. Det är rimlig storlek på, huvuddelen där man har hönsen är ungefär 2,5×2,5 meter, men sen är det ungefär lika mycket till där man kan utöka ytan och där det finns kycklingburar och fler värpreden. Det hönshuset vi byggde och hade i vår villaträdgård var ju i toppskick, isolerat och målat invändigt, men det hade vi liksom vare sig ork, lust eller pengar till just nu (skivmaterial är asdyrt just nu, även om man väljer OSB som är billigast möjligt).
I vilket fall, från början såg det ut så här invändigt (hönshuset har använts av förra ägarna fram till de flyttade så det har ändå varit funktionellt):
Det funkar, men som ni ser så har det gått extremt år åt stockarna. Med höns är det egentligen så att man vill ha en helt slät, helst målad yta, där inte kvalster och ohyra kan gömma sig. Nu kände vi att det skulle bli en större insats och peng än vad vi orkade med just nu, men vi har gjort en kompromiss och hönshuset ser numer ut så här:
Ändå lite skillnad från förra 🙂 Först borstade vi rent väggar och golv så gott vi kunde. Därpå slog vi på OSB-skivor i ”hönshöjd” där det var mest åtgånget, och så har vi plockat ner och återmonterat sittpinnarna (lite längre ner, ifall vi får tag i dvärghöns). Vi har fyllt golvytan med färsk spån, torkat av fönstren och så byggt lite mindre värpreden.
Värpredena är en gammal Bestå-hylla där vi slagit på en bräda i framkant, fyllt med halm och så satt en gren där de kan mellanlanda. Jag bytte även ut reglarna de haft som sittpinnar tidigare mot två rejäla grenar – det är mer skonsamt mot hönsfötter. Gallret under sittpinnarna är så de inte ska sitta där och sova, det är ju där deras bajs hamnar (de bajsar mest när de sitter på sina pinnar) och det måste vara lätt att borsta/skrapa rent. Den lösningen satt i hönshuset och kändes bra, så den använder vi igen. Det sitter även belysning med timer samt – HALLELUJAH – en timerstyrning på luckan till hönshuset vilket gör att den öppnas och stängs automatiskt. Svinbra, för det är lätt att glömma, och här är det bara ett tunt nät vilket gör att det är lätt att rovdjur tar sig igenom på natten och tar hönorna om de inte är säkert instängda i sitt hus.
Nu ska vi bara få tag i höns – det borde ju vara enkelt eller hur? Men nej…. Hade en hel färdig flock med dvärgkochin jag tänkte ta, men de har benkvalster fick jag reda på nu, och det vill jag ju inte ha med in såklart. Har fått kontakt med några fler uppfödare, men nästan alla är MINST 1,5 h bilväg bort – enkel resa – och det känns lite osmidigt just nu. Till slut har jag några alternativ som förhoppningsvis finns på närmre håll, men det är lite oklart vad jag kan få för ras då. Jag vill främst ha en sällskaplig, snäll ras, och så ska de lägga bra med ägg och helst inte ha några direkt sjukdomar. Finns iofs mycket att välja på – men som sagt mycket svårare att få tag på än man kan tro!
Förutom att fixa hönshus och gård så har grabbarna hjälpt till att kvista av och elda allt ris vi fått ihop – sånt som blåst ner i stormen och sånt som varit dött sedan länge. Det var riktigt roligt, tyckte alla, och vi passade på att grilla lite marshmallows i brasan med!
Jag var verkligen inte beredd på att mitt inlägg i går skulle ha sådan genomslagskraft och gå rakt ut till er, jag var nog mest lite rädd att det skulle ses som ett lite barnsligt sätt att skriva på. Men jag förstår att jag verkligen har nått ut och jag känner mig faktiskt väldigt rörd över era otroligt fina kommentarer! Jag ska våga skriva lite annorlunda med ibland och inte var så rädd för det, nu när det togs emot på ett så bra sätt. Återigen – TACK! Och hörni, dela gärna inläggen om ni vet någon annan som kanske skulle vilja läsa!
Fåfänga
”överdriven omsorg om sitt utseende eller sitt anseende” – SAOL
Ordet fåfänga har helt klart en negativ klang, men jag tror inte att det egentligen behöver vara negativt. Om vi bortser en liten stund från ordet ”överdriven” och står kvar vid ”omsorg om sitt utseende eller sitt anseende, då har vi ju något som i rimliga mängder faktiskt är rent av nödvändigt för att vi ska må bra. En omsorg om sitt utseende handlar för mig t.ex. om att man har på sig kläder man känner sig fin i – vilket inte är alls samma sak som att det klassas in i det som allmänheten tycker är fint. Känner du dig fin i en prinsessklänning med rosa prickar och tyll så det svämmar över? Kör på det! Känner du dig fin och bekväm i myskläder och pojkvännens tröja? Kör på det! Men välj något som DU känner dig fin i!
Det jag känner mig allra, allra finast i, det är fräknar och solbränna!
Vad man känner sig fin i påverkas ju naturligtvis av sammanhanget med, går jag i skogen eller här på gården så känner jag mig allra finas i min ulltröja och ett par vandringsbyxor, men ska jag på fest känner jag mig ju såklart finast i något lagom uppklätt. Sen är jag som person himla bekväm av mig, så det är sällan jag känner mig fin i något som sitter oskönt. Vill ha mjuka kläder, som inte sitter åt för mycket, och som inte skaver – annars är det svårt att känna sig fin. Viktigaste för mig är nog håret, har jag en bra hårdag känner jag mig alltid fin, men sen gäller ju dessvärre det omvända med.
Japp, jag lever i den här ulltröjan så fort jag är utomhus på fritiden. Så är det med det, men jag känner mig fin i den varje gång.
Men nu hamnade jag på ett sidospår, det jag vill säga är att det är viktigt att få känna sig fin. Att få lägga tid (och pengar) på sig själv är ju nödvändigt för att inte tappa bort sig, att FÅ ta sig tid att måla naglarna eller lägga den där ansiktsmasken bara för att du mår bra av det är ju lika viktigt som att ge sig själv tid att tex träna, träffa kompisar eller något annat du gör för din egen skull.
Jag är inte så värst fåfäng tror jag inte, men ofta väldigt medveten om mig själv. Men – speciellt vintertid lägger jag gärna lite smink även när jag bara är hemma och jag väljer iofs mysbrallor men även en gosig stickad tröja jag känner mig fin i här hemma. Så kör på, så länge du gör det för din egen skull – tillåt dig att vara lite fåfäng om det gör dig gladare!
Från början fanns där en liten flickebebis. Hon föddes med läpp- och käkspalt, så hon hade svårt att få i sig mat först och hennes mamma trodde att hon skulle dö. Men så blev hon opererad och det blev lättare att äta, så hon blev en liten, ganska försynt och väldigt snäll flicka. Hennes mamma och pappa gjorde ALLT för henne, de stuvade om sina jobb så hon inte behövde gå på dagis. Den lilla flickan levde alldeles skyddad.
Den lilla flickan blev 7 år och flyttade in till Jönköping och började skolan. Där kände alla redan varandra från dagis och flickan passade inte riktigt in. Hon blev retad, det var nog inte så farligt egentligen, men eftersom ingen varit dum mot henne innan visste hon inte vad hon skulle göra av allt. Hon kände sig utanför nästan jämt. När hon gick i mellanstadiet skickade hon en lapp till en pojke hon tyckte om och frågade chansen – för hon har ändå oftast varit ganska modig – och då fick hon tillbaka ”Du är snäll och bra att vara vän med, men inte söt för ärret du har”. Det skulle hon minnas i resten av sitt liv, faktiskt, fast pojken inte menat illa, han var en av de snällare ändå.
Sen började hon högstadiet och letade som alla tonåringar efter sig själv, men hittade väl inte så mycket. Gymnasiet fortsatte ungefär likadant, flickan försökte passa in så gott det gick men hade alltid den där känslan att hon inte direkt gjorde det – hon stack till och med ut eftersom hon var minst ett huvud längre än alla andra. Hon försökte göra sitt bästa, för det var ju viktigt, så hon gick ut både högstadie och gymnasiet med toppbetyg – men med känslan att hon var ensam och inte hörde hemma här heller. Hennes snälla sida putsade hon bort, att bli beskriven som SNÄLL kändes plötsligt som det värsta tänkbara, men det gick inte så bra för hon VAR ju snäll.
Sen kom högskolan, och ÄNTLIGEN kände sig flickan glad och fri, hon träffade vänner, festade och var precis som alla andra. Hon hade så otroligt roligt att själva skolan kom i skymundan, och det var väl lite på tiden. Efter ett tekniskt basår så började utbildningen och flickan träffade Pojken. Eller, pojken jagade efter flickan ett bra tag innan flickan förstod att pojken faktiskt ville vara tillsammans med just henne. De övade på att ha ett förhållande, och det gick väl både upp och ner, men mest uppåt ändå och de fortsatte hänga ihop.
Efter högskolan fanns det inga jobb inom inriktningen de valt, och flickan började jobba med att sälja sängar. Det funkade bra med, det var roliga kollegor och hon kände att hon fick höra ihop. Flickan började längta efter något mer, en egen familj, och pojken och flickan gifte sig och bestämde sig för att de ville ha en bebis. Det blev ingen bebis, varje månad blev flickan mer och mer ledsen, men sen tillslut efter ungefär två år och lite hjälp så blev det tillslut en bebis, en pojke. Bebispojken växte och flickan försökte göra ALLT för sitt barn, så som hennes egna föräldrar gjort. Men det kändes liksom aldrig nog, och hon kände alltid sig dålig när hon stod vid sina egna föräldrar.
Några år senare började samma visa om, ett syskon till bebispojken ville de ju ha, men även den här gången tog det ungefär två år innan det blev ett syskon. Flickan kämpade på och tappade bort sig själv och tog kontrollen över det ända hon kände att hon hade kontrollen över, sin egen kropp. Så hon tränade och tränade och mätte protein, makron och kolhydrater, tills hon faktiskt var superstark och hade precis den där kroppen hon inte trodde man kunde få. Men inte hittade hon sig själv på vägen, tvärtom, ännu mer vilsen kände hon sig.
De två bebispojkarna började bli stora nu, hon kände att ingen behövde henne längre och ingen hade tid att gosa med henne, så hon och Pojken kämpade på i ytterligare två år tills den tredje (och sista) bebispojken föddes, mer än 10 år efter den första. Nu kändes familjen komplett och det kändes så bra! Flickan kämpade för att känna att hon var tillräcklig för alla, men lyckades inte jämför med sina föräldrar och de kom och sa saker till henne som gjorde henne mer ledsen än något annat någonsin gjort. Hon bestämde sig för att inte ha de här föräldrarna längre, så nu var hon föräldralös, fast de fortfarande fanns där borta. Det gick ett par år, och flickan vande sig. Ett tag därefter hittade hon delvis tillbaka till mamman, men det var inte samma sak längre, allt var skört och ömtåligt.
En dag kände sig flickan oövervinnerlig och sökte sig ett helt nytt jobb, där hon inte kunde något och inte hade någon erfarenhet av. Det gick ok, hon fick inte riktigt det stödet hon blivit lovad men det funkade ändå och hon kämpade hur mycket som helst för att lära sig allt och bli så bra hon bara kunde. Men så en dag så hade hon kämpat och kämpat och bänt och böjt och vridit sig för att hinna göra allt som skulle göras, så då gick hon sönder – inuti. Flickan hade tur, hon bodde i Sverige och fick möjligheten att vara sjukskriven och först var hon alldeles totalt vilsen. Vem var hon om hon inte presterade? Fanns det något värde i henne då? Skulle hon aldrig mer orka?
Men hon fick bra hjälp, och hon gav sig själv bra hjälp genom att läsa på och att faktiskt ge sig själv en RIKTIG chans att verkligen starta om. Sakta men säkert så hittade hon konturerna av sig själv, de hon inte sett på så många år och absolut inte de senaste åren. Långsamt fylldes konturerna i, skiftande och ibland starkt och ibland svagt, men hon kände att hon var på rätt väg. Efter ungefär ett halvår mådde hon riktigt bra, hon kände sig här och nu och på rätt väg, även om det tog henne längre tid att återhämta sig än hon kunde föreställa sig.
Flickan är snäll och en obotlig optimist och oftast glad, så hon tänker oftast att det nog alltid blir bättre, det mesta. Oftast tycker hon att hon har rätt med, att hennes liv är så himla mycket bättre nu än hon vågade hoppas när hon var yngre. Nu har hon och alla pojkarna köpt en gård och flickan känner att en helt ny framtid finns framför henne, hon är så väldigt glad för att ha alla möjligheter som kom med gården. Flickan finns ju fortfarande, och hon blir lika förvånad varje dag hon ser sig i spegeln och ser en vuxen kvinna med skrattrynkor och gråa hår titta tillbaka i spegeln. Hon undrar lite ibland vem det är, men är glad för att den här vuxna kvinnan verkar ta hand om henne, till slut. Att hon får vara den hon är och även om hon fortfarande inte har hittat HELA sig så känner hon sig ganska hemma där hon är.
Den flickan, hon har funnits där från början, och hon kommer finnas med till slutet, när hon tittar ut genom matta ögon med starr och ser ett rynkigt ansikte med vitt hår. Hon är fortfarande snäll, och hon känner fortfarande ofta att hon inte passar in, men på det stora hela så tycker hon att hennes liv har varit rätt fantastiskt ändå. Kvinnan ska göra sig bästa för att ta hand om henne nu, mellan alla andra måsten, och vi önskar att ni alla tar hand om era flickor och pojkar med!
Det skulle kunna gälla flera saker i mitt liv just nu. Vi är nästan på andra sidan vad det gäller covid/VAB, vi är nästan på andra sidan med Nala som förhoppningsvis närmar sig slutet av tonåren, vi är nästan på andra sidan om vintern… Men det ”andra sidan” jag tänker fokusera på är att jag är nästan på andra sidan om min utmattning.
För det första, det är INTE tillbaka till samma sida som jag startade på som jag är på väg, utan det är just till den andra sidan, den som inte gjorde mig sjuk. Det går sakta men oväntat stadigt åt rätt håll, mina ”återfall” har än så länge varit mycket små och inte orsakat mer än tillfälligt problem – men jag ÄR inte på andra sidan än. Ibland ser jag den där framme, klart och tydligt och den känns inte alls långt bort, ibland känns den fylld av rev och med en förrädisk dimma som döljer sikten. Att avståndet dit ändras är tydligt, kanske är det lite som med ebb och flod och kommer kanske fortsätta vara så även när jag väl är där. Det känns faktiskt till och med troligt, när jag tänker på det, och lite blöt om fötterna är inte farligt att bli men det är viktigt att inte gå en gnutta för djupt så det kommer en osynlig underström och drar med en ut.
Längtar till vår, gör man allt.
Utmattningen är på vissa sätt en av de bästa saker som kunde hända, nu känner jag mig betydligt mer balanserad (om det än är skört än så länge) och väldigt mycket mer HÄR och NU. Det är faktiskt svårt att engagera sig i tankar som rör sig alltför långt fram, och det är inget jag försöker ändra på utan jag njuter faktiskt av det. I dag och kanske i morgon, det räcker att ha i huvudet just nu. Jag har omprioriterat och återprioriterat sådan som fallit bort, och jag mår psykiskt sätt faktiskt riktigt bra. Med lite reservation för vinterdepp som gärna smyger sig på när det är skitväder ute och ”vintern” känns orimligt lång, men man måste inte må bra jämt.
Det jag saknar nu är min ork, såklart, den tar än så länge slut före min vilja gör det, men det går sakta åt rätt håll. En annan sak jag saknar mer akut är min träning, JUST som jag kände att det började gå åt rätt håll kom Covid och det är nu 2 veckor sedan jag tränade – kroppen gör ont lite här och var och jag saknar att känna mig lite starkare. Än så länge är jag ju både lite hostig och snuvig, och jag har flås som en 93 årig gubbe med KOL, så vi får väl se när det går att träna igen. Skulle verkligen vilja smyga igång med lite styrka, ett av mina favoritpass går i morgon, vet inte om jag försiktigt ska känna lite på det – utan konditionsbiten. Om inte annat för att bara få röra mig lite, det går ju jättebra att träna hemma egentligen men det kommer inte hända så det är lika bra att jag slutar låtsas att jag tänker göra det – ”sen”.
Så jag ser den där framme, den andra sidan, och jag vet att jag är på väg åt rätt håll, men än så länge kan jag inte svara på när jag tar det första steget där – och hur många gånger jag kommer få blöta fötter innan de håller sig torra en längre stund. (Förlåt min cheesy liknelse, men det är ungefär så det känns).
Men vad fan… Var ju på jobbet för första dagen i dag på över en vecka, väldigt skönt att se andra människor och försöka få ordning på sånt som inte gick som det skulle förra veckan pga karantän/covid. Hämtade Filip på dagis vid fyra, och då var han SÅ trött och gnällig, fröken sa att han nästan somnat vid mellis. Ok, lite misstänkt, men kanske bara väldigt trött efter första dagen på dagis på länge? Åkte hem och han fick sätta sig och kolla iPad en stund och vila, men tyckte redan då att han kändes misstänkt varm – örontempen visade dock inget. Men, sen gick det liksom utför och han blev varmare och ledsnare, så SKIT men nu blir det lite VAB på allt annat…
Det skulle bli så deppiga bilder på båda mina flops så ni får en bild på två bär istället. 🤷🏻♀️
En till flop var att jag tänkte kolla vart brunnen till badkaret befinner sig, det ska ju bli en dusch i vårt badrum i stället, men då visade det sig såklart att den befinner sig en hel meter från ena väggen och alltså mitt under ena väggen på min tänkta duschkabin… Det är ju på något sätt en ingjuten, vattenburen golvvärme här med, så vi kan ju inte bara bila upp och flytta på brunnen heller. Bläh, får lite smått ångest av det här, ”vanliga” renoveringar har jag inga problem med men badrum känns liksom läskigt… (vi kommer köpa in nästan hela renoveringen, men tänker riva själva i den mån det går).
Två flip i dag var dock 1: trevligt lunchsällskap av gamla kollegor samt 2: att lyssna på när 11-åringen facetime’ar med en tjejkompis från sin gamla skola (han satt bredvid mig så det var inte så att jag tjuvlyssnade).
En kollega sa en dag till mig när vi satt och åt något fika på jobbet (vilket inte händer så jätteofta) – ”Du är en sån där som vill fika varje helg va?”. Han hade så himla rätt och så himla fel, för jag vill inte fika varje helg – jag vill fika varje DAG. Finns det tid och möjlighet så vill jag absolut fika, helst runt 11, varendaste dag. Det behöver inte vara mycket fika, men det behöver vara något litet sött till kaffet och så behöver det vara en stund när man sitter ner i lugn och ro och har det trevligt och pratar – det går inte ta bort någon av punkterna för då är det inte FIKA.
Ett av de bästa tillfällena att fika är ju med kompisar, jag kommer ihåg frihetskänslan när man började gymnasiet och fick rå både över tid och pengar lite mer själv, då satt jag med kompisar på Johans Café och drack te i stora skålar – hur mycket påfyllning som helst för man ville sitta där länge men pengarna var ju inte eviga. Idag kanske det oftare händer att jag går ut och tar ett glas vin och en bit mat med kompisar, men mentalt fyller det exakt samma rum i mig som det gör att fika – vi äter något gott, umgås, pratar stort och smått och blir inte avbrutna hela tiden.
Det bästa att fika på däremot – det är ju SEMLOR! Allra helst hembakade, på andra plats kommer centralkonditoriets och på tredje Rosettens semlor. Bullen ska vara tung och lite kompakt, och helst utan kardemumma om jag får välja. Mandelmassan ska vara krämig och ABSOLUT INTE gjord med persikokärnor eller ens färdig mandelmassa, grädden ska vara lätt sötad och riktig vispgrädde. Ni ser, jag är rätt bestämd med min semla.
ALLA älskar ju semlor!
Näst efter semla kommer Malmborgs mandelpastej, en helt ljuvlig och lagom söt kaka med krämig fyllning, tätt följt av arrakskakor, dubbla mandelkakor, tuppakaka, rulltårta, jordgubbstårta… Alltså ni fattar, det är mycket fika jag gillar! Men, faktiskt rätt mycket jag INTE gillar med, typ Budapestrulle *ryyyys*, biskvier (alldeles för sött) och en hel del annat. Får jag välja så tar jag helst inte heller chokladbaserade bakverk faktiskt.
Kom förresten på en kandidat och till platsen som Bästa Fikat, och det kan vara krabbelurer som äts med blåbär eller kanelsocker, utomhus vid en eld och med kokkaffe till!
Fika är en ganska stor grej för mig – HELA grejen alltså, inte bara bakverket. Det är den stunden man samlas och det blir lite extra lyx, en guldkant på vilken dag som helst. Och eftersom jag ändå *ÄR* en livsnjutare så är ju det något som är viktigt!
PS – ni vet väl att ni hittar alla mina egna recept på bakverk här i bloggen va? Antingen via menyn under ”recept” eller så kan du bara klicka HÄR.
Ja, nu blir det mycket blogginlägg – både pga #fångafebruari men även för att jag sitter i familjekarantän och inte orkar något annat men ändå är sällskapssjuk.
Vi har ett litet bekymmer här hemma – vi har nämligen en unghund som fått smak på att dra till skogs och jaga vilt (troligen hjort) och helt slår dövörat till när vi kallar in henne. Det är säkerligen vårt fel någonstans, vi skulle jobbat mer eller annorlunda med henne men nu är det som det är liksom, vi har gjort det det funnits ork och tid till. I vilket fall, vi har ju elstängsel runt hela vår mark, men det finns inget aggregat till så det har inte varit på sedan vi flyttade in. Sedan Nala fick en stöt på nåt stängsel när vi vandrade så hade hon lite respekt för det – i typ en kvart till hon kom på att vårt inte ”gjorde ont”, alltså springer hon glatt rakt igenom och upp i nån av skogarna omkring.
Överallt runtomkring är det inhägnat med gammal taggtråd, vill inte att hon fastnar nånstans och för sig illa.
Det funkar heller inte att ha henne kopplad hela tiden, ska vi vara ute och greja så vill jag ju att hon ska kunna gå med oss ute utan att vi håller i henne, vi kan inte alltid bara gå promenader med henne. Så, om det ska funka att ha hund här för oss så måste vi få på elstängslet – dels kommer inte hjortarna hoppa in här hela tiden (förhoppningsvis) vilket gör att hon får upp spår på dem och dels så måste hon lära sig att hon inte kan lämna vår mark. Det är ingen optimal lösning, men det är det enda som funkar just nu.
Hjälper ju inte att man är söt när man springer till skogs så fort man har möjlighet…
Tidigare i veckan, innan vi vuxna blev ordentlig sjuka, började vi alltså röja runt elstängslet så att inga grenar, gräs eller annat ligger emot. Några ruttna träd har blåst omkull, så de sågades ner, men de stolpar som vält (eller blivit uppdragna när en hjort trasslade in sig i stängslet) kan vi inte ersätta förrän tjälen går ur marken, så där får vi försöka klara oss ändå, tillfälligt. Vi har två stora slingor kan man säga, och det är den yttre vi behöver få igång just nu. Den mindre, inre slingan, blir aktuellt först när hagarna används.
Så, nu står vi då inför att köpa ett aggregat (vilket, hur stort, hur starkt???) och försöka koppla på det på staketet (hur gör man det?). Alltså återigen sånt som är självklart för den som bor eller har bott på gård men som vi inte har den blekaste aning om. Jag har i alla fall gjort en skiss på vår mark och hur våra stängsel går, tänker att jag tar med den till granngården så får de hjälpa oss välja – kanske de också kan förklara hur man kopplar på det.
675 meter runtom alltså, inget vi bygger staket till med andra ord…
Hur som hur så gick vi ändå i hagarna och röjde sly, gräs och grenar, och det är så jäkla kul!? På riktigt älskar jag verkligen att kunna gå runt och fixa och dona med sånt här, kanske blir det inte lika kul med åren men just nu är det svinkul! När vi blir friska igen ska vi dra bort de trädgrenar och stockar som vi röjt med fyrhjulingen, det är inte heller tråkigt 😄 . SEN ska vi köpa elstängselaggregat och då äntligen kanske lilla fröken dövöra kan lära sig att hålla sig här på gården!
(Jag fattar att det låter hårt kanske att ha på ett elstängsel som hon kan få nån stöt av innan hon förstår, men alternativen att hon antingen springer iväg eller aldrig för springa lös är heller inga hållbara lösningar – i och med att hon ”fått smak” för att sticka så hjälper heller inte inkallningsträningen på ett tillfredställande sätt när hon väl fått vittring på något)
((Hade vi haft oändligt med tid och resurser så hade jag allra helst haft en vacker gärdsgård runt allt, men det är inte görbart nu))
godatankar.com 