Den här gården – vår gård – är verkligen min fristad. Min fristad från att känna mig osäker eller att jag inte passar in, för här, här känner jag mig så väldigt kapabel. Trots att det är en massa saker som jag inte vet något om – ännu – så känner jag mig här nästan oövervinnerlig i min övertygelse om att vi fixar det. Vi har verktyg och redskap vi behöver, det finns lite material för småfix på gården och i stallet och det vi inte vet – det tar vi reda på. Och när man kanske känner sig lite svag och dålig på andra plan i livet så blir kontrasten enorm och det är en del av kärleken jag har till det här stället.
I går byggde jag en lite större ”bur” till kycklingarna av sånt vi hade liggande, de kommer ju bo inne på Filips rum tills de blir runt 6 veckor. Superenkel konstruktion, men kommer funka utmärkt i dessa veckor. Sen var vi ute och lagade elstängslet runt hela gården, och så drog jag bort lite träd jag fällde för ett tag sedan med motorsågen. Visserligen gav jag motorsågen till maken i födelsedagspresent, men jag tror det är till 90% jag som använt den – för det var ju hur kul som helst!
I dag ska vi få till matningen till elstängslet med ett elaggregat som ska kopplas in och så ska vi slå ner jordspett för jordning. Inget av det här har vi ju (såklart) gjort innan, men tillsammans så listar vi ut hur vi ska göra och så kör man bara på, det är en sån fantastisk befriande känsla!
Någon mer som känner sig både kapabel och extremt hemmastadd här så är det Filip. När vi var ute och fixade igår så knatade han runt här själv och donade och höll på – vet inte exakt vad det var han gjorde för jag ville inte störa, men han bar saker fram och tillbaka till lekstugan, stallet och kullen, pratade för sig själv och liksom bara *grejade*. Blir så otroligt glad och alldeles varm i kroppen när jag ser hur hemmastadd han är här, han är liksom en ”bondpojk” i själ och hjärta och har varit det sedan födseln – bara att han inte haft en gård att vara det på innan. Han tar hand om ”sina” små kycklingar med stor omsorg och det går inte låna ut leksaksverktyg till honom – nej en riktig skruvdragare och hammare ska det vara, annars kan han ju inte bygga!
Förlåt för att jag inte är en bättre förälder, för att jag inte alltid orkar göra det ni vill, för att jag inte alltid finns där, för att jag blir arg, för att jag missar saker i ert liv, för att jag inte frågar rätt saker, för att jag lägger mig i för mycket och för att jag inte lägger mig i tillräckligt.
Förlåt för att jag inte är en bättre maka, för att jag är så otålig ibland, för att jag har svårt att bara slappa, för att jag kör med dig och sätter dig i arbete ibland, för att jag blir sur på dig, för att jag inte alltid är så rolig att ha att göra med och för att jag inte är mer än den jag är.
Förlåt för att jag inte är en bättre syster, för att jag inte hjälpt dig mer, för att jag inte hjälper dig mer nu, för att jag inte haft tillräckligt med tid för dig.
Förlåt för att jag inte är en bättre kompis, för att jag inte alltid funnits där när du haft det svårt, för att jag inte sett att du haft det så svårt alltid och att jag inte hunnit lägga mer tid på att hjälpa dig. Förlåt att jag inte spenderat mer tid med dig över lag!
Förlåt för att jag inte är en bättre dotter, för att jag inte blev som ni tänkt, för att jag inte är en bättre mamma till era barnbarn.
Förlåt för att jag inte är en bättre kollega, för att det blir fel, för att jag virrar till det och för allt jag inte kan.
Tusen och tusen förlåt, och jag menar dem alla – men jag har också förlåtit mig själv för nästan alla. För jag VET att jag gjort så gott jag kunnat i varje situation, men ibland har inte orken räckt till, ibland inte tiden och ibland har jag inte sett. Så även om jag verkligen menar alla ovanstående förlåt, så vet jag samtidigt att jag inte är mer än människa och förstår att allt det jag velat göra inte är rimligt för en människa att hinna eller orka med. Jag tror att människor kan förändras och försöker alltid bli en lite bättre version av mig själv – även om den versionen inte är bättre för ALLA, och jag förstår att även om jag kan förändras så är det som det är med, och det enda jag kan vara verkligt säker på är att det kommer komma nya saker att be om förlåtelse för.
För att inte ljuga så ska jag säga att det är en bra dag jag resonerar som så att det är ok att göra fel och inte räcka till – en dålig dag gör jag som folk gör mest och mår skit över allt jag gjort fel eller där jag inte räcker till.
Och förresten – förlåt till mig själv. Förlåt att jag ställer så orimliga krav på mig, för att jag inte orkar mer, för att jag inte alltid kan acceptera mina brister och för att jag körde mig in i utmattning.
Minns ni, jag skrev att det gick så himla bra med min utmattning? Nu har nog faktiskt mitt första riktiga bakslag kommit. I några veckor har jag ju gått på 75%, även fast det varit en dryg veckas avbrott med Covid, och nu backar energin istället för klättrar uppåt. Jag kände att jag hade ungefär 60% laddat i ”mitt batteri” när jag klev upp i tid, men nu backar jag i energi i stället – ligger just nu på ungefär 50% (konstigt sätt att mäta kanske, men tycker det blir tydligast att tänka på det så.
Det märks nog inte så mycket här, för det ser ut som vi gör saker jämt, men det är ju för att det är himla tråkigt att skriva om en dag när man inte orkar gå ur soffan – men det är ju en vardag jag oftast lever i just nu. Sen är det ju också så att många av de små projekt vi har här hemma fyller ju PÅ min energi, eftersom de inte är komplexa eller mentalt ansträngande. Viktigt att komma ihåg alltså!
Just nu orkar jag nätt och jämt hålla i fram till lunch (5 h arbetstid av de 6 h jag gör varje dag nu) men då är jag också helt slut resten av dagen – det är ju såklart inte bra. På måndag har jag uppföljningstid hos läkaren och är rädd att hon inte kommer se hur det ligger till utan kommer råda mig att gå upp i tid till och med, men det är kanske bara oro hos mig, hittills har hon ju varit väldigt lyhörd. Det är oerhört trögt och deppigt att känna att man går ”åt fel håll” i återhämtningen, att det går sakta fram är mycket lättare att acceptera än att man backar.
Längtar så otroligt mycket efter värme och solljus!
Referensen till fransar kanske känns otydlig, men jag känner mig ungefär som en halvfärdig trasmatta som repat upp sig, där fransarna delar sig och trasar upp sig. Varpen finns ju där för att färdigställa mattan, men det kräver ork och tid och tålamod.
På något plan räknar man ju ändå med att allt ska bli stadigt bättre – även fast jag egentligen är fullt medveten om att det sällan eller aldrig är så, och att de flesta verkar backa vid minst ett tillfälle. Kan säga med att det INTE hjälper att det är grådassigt februariväder… Så, springer ni på mig kan ni väl ge mig en kram, det känns som det behövs just nu!
Jag vet hur mycket det är ibland, och att man inte hinner något man vill. Men vet du, jag finns här, när det lugnar ner sig och du får tid och lust att hänga igen. Finns det inte tid så finns jag här ändå, kanske kan jag hjälpa dig med något? Kanske behöver du någon att bara spy ur dig galla inför, kanske vill du bolla ett problem, kanske vill du bara tala om hur jäkla duktigt ditt barn var idag – jag finns här.
Jag ber dig, glöm inte bort dig själv – mitt i allt du har att stå i så glöm inte att vara snäll mot dig själv och att ta dig tid att vila. Du är värd att vila, du behöver inte göra klart något innan eller prestera något för att få vila, du behöver vila lika mycket och lika självklart som du behöver äta mat – varje dag faktiskt. Skjut inte upp det till helgen eller semestern, vila en stund just NU – lägg ifrån dig mobilen, ta en bok och lägg dig på soffan en stund.
När du orkar och hinner sen, då är du så väldigt välkommen ut hit – ta med ungarna om du vill, ta en paus från dem om du behöver det. Eller så tar vi en fika någonstans i stan, eller kanske ett glas rosé framåt våren? Vill du jobba i din trädgård? Jag tar med en kratta så kan vi tjata samtidigt, man behöver inte lägga allt på hyllan för att hänga lite.
Jag är din vän, och jag hoppas du vet och känner det. Att du känner att jag finns här, att du känner att du kan och vågar be om hjälp om du behöver det. Var inte rädd för att be mig om saker bara för jag är utmattad – är det något jag inte orkar så säger jag till, men dessutom tar det inte lika mycket energi att hjälpa någon annan och göra gott som det tar att hantera stressiga och komplexa situationer på tex jobbet.
Från en vän till en annan vill jag ge dig en stor, stor kram och bara hälsa dig att jag tänker på dig. ♥️
Jag var verkligen inte beredd på att mitt inlägg i går skulle ha sådan genomslagskraft och gå rakt ut till er, jag var nog mest lite rädd att det skulle ses som ett lite barnsligt sätt att skriva på. Men jag förstår att jag verkligen har nått ut och jag känner mig faktiskt väldigt rörd över era otroligt fina kommentarer! Jag ska våga skriva lite annorlunda med ibland och inte var så rädd för det, nu när det togs emot på ett så bra sätt. Återigen – TACK! Och hörni, dela gärna inläggen om ni vet någon annan som kanske skulle vilja läsa!
Fåfänga
”överdriven omsorg om sitt utseende eller sitt anseende” – SAOL
Ordet fåfänga har helt klart en negativ klang, men jag tror inte att det egentligen behöver vara negativt. Om vi bortser en liten stund från ordet ”överdriven” och står kvar vid ”omsorg om sitt utseende eller sitt anseende, då har vi ju något som i rimliga mängder faktiskt är rent av nödvändigt för att vi ska må bra. En omsorg om sitt utseende handlar för mig t.ex. om att man har på sig kläder man känner sig fin i – vilket inte är alls samma sak som att det klassas in i det som allmänheten tycker är fint. Känner du dig fin i en prinsessklänning med rosa prickar och tyll så det svämmar över? Kör på det! Känner du dig fin och bekväm i myskläder och pojkvännens tröja? Kör på det! Men välj något som DU känner dig fin i!
Det jag känner mig allra, allra finast i, det är fräknar och solbränna!
Vad man känner sig fin i påverkas ju naturligtvis av sammanhanget med, går jag i skogen eller här på gården så känner jag mig allra finas i min ulltröja och ett par vandringsbyxor, men ska jag på fest känner jag mig ju såklart finast i något lagom uppklätt. Sen är jag som person himla bekväm av mig, så det är sällan jag känner mig fin i något som sitter oskönt. Vill ha mjuka kläder, som inte sitter åt för mycket, och som inte skaver – annars är det svårt att känna sig fin. Viktigaste för mig är nog håret, har jag en bra hårdag känner jag mig alltid fin, men sen gäller ju dessvärre det omvända med.
Japp, jag lever i den här ulltröjan så fort jag är utomhus på fritiden. Så är det med det, men jag känner mig fin i den varje gång.
Men nu hamnade jag på ett sidospår, det jag vill säga är att det är viktigt att få känna sig fin. Att få lägga tid (och pengar) på sig själv är ju nödvändigt för att inte tappa bort sig, att FÅ ta sig tid att måla naglarna eller lägga den där ansiktsmasken bara för att du mår bra av det är ju lika viktigt som att ge sig själv tid att tex träna, träffa kompisar eller något annat du gör för din egen skull.
Jag är inte så värst fåfäng tror jag inte, men ofta väldigt medveten om mig själv. Men – speciellt vintertid lägger jag gärna lite smink även när jag bara är hemma och jag väljer iofs mysbrallor men även en gosig stickad tröja jag känner mig fin i här hemma. Så kör på, så länge du gör det för din egen skull – tillåt dig att vara lite fåfäng om det gör dig gladare!
Från början fanns där en liten flickebebis. Hon föddes med läpp- och käkspalt, så hon hade svårt att få i sig mat först och hennes mamma trodde att hon skulle dö. Men så blev hon opererad och det blev lättare att äta, så hon blev en liten, ganska försynt och väldigt snäll flicka. Hennes mamma och pappa gjorde ALLT för henne, de stuvade om sina jobb så hon inte behövde gå på dagis. Den lilla flickan levde alldeles skyddad.
Den lilla flickan blev 7 år och flyttade in till Jönköping och började skolan. Där kände alla redan varandra från dagis och flickan passade inte riktigt in. Hon blev retad, det var nog inte så farligt egentligen, men eftersom ingen varit dum mot henne innan visste hon inte vad hon skulle göra av allt. Hon kände sig utanför nästan jämt. När hon gick i mellanstadiet skickade hon en lapp till en pojke hon tyckte om och frågade chansen – för hon har ändå oftast varit ganska modig – och då fick hon tillbaka ”Du är snäll och bra att vara vän med, men inte söt för ärret du har”. Det skulle hon minnas i resten av sitt liv, faktiskt, fast pojken inte menat illa, han var en av de snällare ändå.
Sen började hon högstadiet och letade som alla tonåringar efter sig själv, men hittade väl inte så mycket. Gymnasiet fortsatte ungefär likadant, flickan försökte passa in så gott det gick men hade alltid den där känslan att hon inte direkt gjorde det – hon stack till och med ut eftersom hon var minst ett huvud längre än alla andra. Hon försökte göra sitt bästa, för det var ju viktigt, så hon gick ut både högstadie och gymnasiet med toppbetyg – men med känslan att hon var ensam och inte hörde hemma här heller. Hennes snälla sida putsade hon bort, att bli beskriven som SNÄLL kändes plötsligt som det värsta tänkbara, men det gick inte så bra för hon VAR ju snäll.
Sen kom högskolan, och ÄNTLIGEN kände sig flickan glad och fri, hon träffade vänner, festade och var precis som alla andra. Hon hade så otroligt roligt att själva skolan kom i skymundan, och det var väl lite på tiden. Efter ett tekniskt basår så började utbildningen och flickan träffade Pojken. Eller, pojken jagade efter flickan ett bra tag innan flickan förstod att pojken faktiskt ville vara tillsammans med just henne. De övade på att ha ett förhållande, och det gick väl både upp och ner, men mest uppåt ändå och de fortsatte hänga ihop.
Efter högskolan fanns det inga jobb inom inriktningen de valt, och flickan började jobba med att sälja sängar. Det funkade bra med, det var roliga kollegor och hon kände att hon fick höra ihop. Flickan började längta efter något mer, en egen familj, och pojken och flickan gifte sig och bestämde sig för att de ville ha en bebis. Det blev ingen bebis, varje månad blev flickan mer och mer ledsen, men sen tillslut efter ungefär två år och lite hjälp så blev det tillslut en bebis, en pojke. Bebispojken växte och flickan försökte göra ALLT för sitt barn, så som hennes egna föräldrar gjort. Men det kändes liksom aldrig nog, och hon kände alltid sig dålig när hon stod vid sina egna föräldrar.
Några år senare började samma visa om, ett syskon till bebispojken ville de ju ha, men även den här gången tog det ungefär två år innan det blev ett syskon. Flickan kämpade på och tappade bort sig själv och tog kontrollen över det ända hon kände att hon hade kontrollen över, sin egen kropp. Så hon tränade och tränade och mätte protein, makron och kolhydrater, tills hon faktiskt var superstark och hade precis den där kroppen hon inte trodde man kunde få. Men inte hittade hon sig själv på vägen, tvärtom, ännu mer vilsen kände hon sig.
De två bebispojkarna började bli stora nu, hon kände att ingen behövde henne längre och ingen hade tid att gosa med henne, så hon och Pojken kämpade på i ytterligare två år tills den tredje (och sista) bebispojken föddes, mer än 10 år efter den första. Nu kändes familjen komplett och det kändes så bra! Flickan kämpade för att känna att hon var tillräcklig för alla, men lyckades inte jämför med sina föräldrar och de kom och sa saker till henne som gjorde henne mer ledsen än något annat någonsin gjort. Hon bestämde sig för att inte ha de här föräldrarna längre, så nu var hon föräldralös, fast de fortfarande fanns där borta. Det gick ett par år, och flickan vande sig. Ett tag därefter hittade hon delvis tillbaka till mamman, men det var inte samma sak längre, allt var skört och ömtåligt.
En dag kände sig flickan oövervinnerlig och sökte sig ett helt nytt jobb, där hon inte kunde något och inte hade någon erfarenhet av. Det gick ok, hon fick inte riktigt det stödet hon blivit lovad men det funkade ändå och hon kämpade hur mycket som helst för att lära sig allt och bli så bra hon bara kunde. Men så en dag så hade hon kämpat och kämpat och bänt och böjt och vridit sig för att hinna göra allt som skulle göras, så då gick hon sönder – inuti. Flickan hade tur, hon bodde i Sverige och fick möjligheten att vara sjukskriven och först var hon alldeles totalt vilsen. Vem var hon om hon inte presterade? Fanns det något värde i henne då? Skulle hon aldrig mer orka?
Men hon fick bra hjälp, och hon gav sig själv bra hjälp genom att läsa på och att faktiskt ge sig själv en RIKTIG chans att verkligen starta om. Sakta men säkert så hittade hon konturerna av sig själv, de hon inte sett på så många år och absolut inte de senaste åren. Långsamt fylldes konturerna i, skiftande och ibland starkt och ibland svagt, men hon kände att hon var på rätt väg. Efter ungefär ett halvår mådde hon riktigt bra, hon kände sig här och nu och på rätt väg, även om det tog henne längre tid att återhämta sig än hon kunde föreställa sig.
Flickan är snäll och en obotlig optimist och oftast glad, så hon tänker oftast att det nog alltid blir bättre, det mesta. Oftast tycker hon att hon har rätt med, att hennes liv är så himla mycket bättre nu än hon vågade hoppas när hon var yngre. Nu har hon och alla pojkarna köpt en gård och flickan känner att en helt ny framtid finns framför henne, hon är så väldigt glad för att ha alla möjligheter som kom med gården. Flickan finns ju fortfarande, och hon blir lika förvånad varje dag hon ser sig i spegeln och ser en vuxen kvinna med skrattrynkor och gråa hår titta tillbaka i spegeln. Hon undrar lite ibland vem det är, men är glad för att den här vuxna kvinnan verkar ta hand om henne, till slut. Att hon får vara den hon är och även om hon fortfarande inte har hittat HELA sig så känner hon sig ganska hemma där hon är.
Den flickan, hon har funnits där från början, och hon kommer finnas med till slutet, när hon tittar ut genom matta ögon med starr och ser ett rynkigt ansikte med vitt hår. Hon är fortfarande snäll, och hon känner fortfarande ofta att hon inte passar in, men på det stora hela så tycker hon att hennes liv har varit rätt fantastiskt ändå. Kvinnan ska göra sig bästa för att ta hand om henne nu, mellan alla andra måsten, och vi önskar att ni alla tar hand om era flickor och pojkar med!
Det skulle kunna gälla flera saker i mitt liv just nu. Vi är nästan på andra sidan vad det gäller covid/VAB, vi är nästan på andra sidan med Nala som förhoppningsvis närmar sig slutet av tonåren, vi är nästan på andra sidan om vintern… Men det ”andra sidan” jag tänker fokusera på är att jag är nästan på andra sidan om min utmattning.
För det första, det är INTE tillbaka till samma sida som jag startade på som jag är på väg, utan det är just till den andra sidan, den som inte gjorde mig sjuk. Det går sakta men oväntat stadigt åt rätt håll, mina ”återfall” har än så länge varit mycket små och inte orsakat mer än tillfälligt problem – men jag ÄR inte på andra sidan än. Ibland ser jag den där framme, klart och tydligt och den känns inte alls långt bort, ibland känns den fylld av rev och med en förrädisk dimma som döljer sikten. Att avståndet dit ändras är tydligt, kanske är det lite som med ebb och flod och kommer kanske fortsätta vara så även när jag väl är där. Det känns faktiskt till och med troligt, när jag tänker på det, och lite blöt om fötterna är inte farligt att bli men det är viktigt att inte gå en gnutta för djupt så det kommer en osynlig underström och drar med en ut.
Längtar till vår, gör man allt.
Utmattningen är på vissa sätt en av de bästa saker som kunde hända, nu känner jag mig betydligt mer balanserad (om det än är skört än så länge) och väldigt mycket mer HÄR och NU. Det är faktiskt svårt att engagera sig i tankar som rör sig alltför långt fram, och det är inget jag försöker ändra på utan jag njuter faktiskt av det. I dag och kanske i morgon, det räcker att ha i huvudet just nu. Jag har omprioriterat och återprioriterat sådan som fallit bort, och jag mår psykiskt sätt faktiskt riktigt bra. Med lite reservation för vinterdepp som gärna smyger sig på när det är skitväder ute och ”vintern” känns orimligt lång, men man måste inte må bra jämt.
Det jag saknar nu är min ork, såklart, den tar än så länge slut före min vilja gör det, men det går sakta åt rätt håll. En annan sak jag saknar mer akut är min träning, JUST som jag kände att det började gå åt rätt håll kom Covid och det är nu 2 veckor sedan jag tränade – kroppen gör ont lite här och var och jag saknar att känna mig lite starkare. Än så länge är jag ju både lite hostig och snuvig, och jag har flås som en 93 årig gubbe med KOL, så vi får väl se när det går att träna igen. Skulle verkligen vilja smyga igång med lite styrka, ett av mina favoritpass går i morgon, vet inte om jag försiktigt ska känna lite på det – utan konditionsbiten. Om inte annat för att bara få röra mig lite, det går ju jättebra att träna hemma egentligen men det kommer inte hända så det är lika bra att jag slutar låtsas att jag tänker göra det – ”sen”.
Så jag ser den där framme, den andra sidan, och jag vet att jag är på väg åt rätt håll, men än så länge kan jag inte svara på när jag tar det första steget där – och hur många gånger jag kommer få blöta fötter innan de håller sig torra en längre stund. (Förlåt min cheesy liknelse, men det är ungefär så det känns).
Det här är det lättaste inlägget av alla att skriva och svara på, för svaret är så otroligt självklart för mig – det är enbart för MIG SJÄLV jag gör detta. Att blogga ger mig utlopp för min lust att skriva och en skön möjlighet att reda i och rensa huvudet på det som ligger och skvalpar däri just nu. Att instagramma gör jag för att jag ÄLSKAR vackra bilder, både att se på och att fota själv, där orkar jag sällan skriva så långa texter däremot.
Att få en möjlighet att dela med sig av bilder (på ren hobbynivå) är väldigt roligt bara det.
Det kunde ju ha varit ett enkelt val att ha sökt sig till en av de stora arenorna för bloggar, där du får betalt och får en betydligt större läsarskara än en privat liten blogg har – men med det kommer viss styrning av inläggen och krav på både frekvens och längd. Att skriva är en av de frizoner jag har där det bara är luststyrt, jag väljer precis själv när, hur långt och om vad, vilket är den frihet som behövs för att det fortfarande efter drygt 11 år ska vara lika roligt att blogga!
Kan du inte bara skriva för dig själv då, kanske ni undrar, varför i hela världen delar du du med dig av personliga saker ut till ”allmänheten”? Det är faktiskt lite svårare att svara på, men dels är det nog en grundläggande känsla att om jag skriver något så vill jag även att någon läser det jag skriver. Den andra stora delen är ju just det här att det är totalt frivilligt att läsa om vad jag tar mig för, jag kan alltså skriva om stort och smått utan att göra någon stor och svår avvägning huruvida det jag ska skriva om är intressant för någon annan att ta del av. För det vet ni ju vid det här laget, jag har ett rätt vanligt liv så just spänning och inspiration är kanske inget jag bjuder på särskilt ofta, men jag hoppas att jag bjuder på lite vardagsigenkänning, en och annan reflektion som kanske gör att någon känner sig mindre ensam eller bara en känsla av sällskap.
Det sista är lite intressant och en gnutta lurigt, för JAG känner mig mindre ensam när jag skriver. Jag vet ju att ni läser, och även om det sällan är gensvar på inläggen som så så får jag lite kommentarer här och där när jag träffar er som läser – alltså känns det som ni finns med mig när jag skriver. Det som är lurigt är att ibland kanske det kan vara lätt att anta att det jag skriver om är allt som händer och att det därför blir överflödigt att prata en längre stund, men jag skiljer ju på privat och personligt här så den absolut största delen av mig hamnar ju inte på bloggen, såklart.
Jag är i alla fall så väldigt glad över er som läser, från kompisar till kollegor, gamla som nya och en del som ”bara” känner mig från bloggen. Det känns som ni är med mig när det är jobbigt och jag har fått så mycket stöd när det varit tufft, och om jag får önska något så är det att kanske någon av er fått ut åtminstone något, en liten hjälp eller tanke av det jag skrivit.
Det jag kan lova framöver är att jag inte planerar att sluta blogga inom överskådlig framtid, men jag skulle nog vilja påstå att jag även kan lova att det kommer bli en hel del roliga små projekt här på gården framöver – som ni såklart får följa med på.
Hönshuset är till exempel ett projekt att ta tag i framöver, så vi kan ha höns (igen)!
TACK för att ni läser, det gör mig så glad, jag önskar att ni alla får en fantastisk helg och en skön fredag*!
*(Min kommer spenderas i stillhet med covid-hosta och snuva, men det kunde varit mycket värre)
Jag tror det var ungefär 3-4 år sedan jag började kämpa på riktigt – med att strunta i min figur. Inte som i ”let it all go”, utan att få en åtminstone neutral inställning till min egen figur. Jag växte upp i bantningens eviga tidsålder och har alltid vagt försökt ”bli smal” genom diverse underliga dieter och kompensationsträning, men jag kan nog inte ens föreställa mig hur det är att vara ung tjej i dag, med TikTok och andra sociala medier som bara sprutar ut hur man ”ska” se ut och hur man ”ska” vara.
I vilket fall, nu skiter jag i vilket, så länge mina kläder sitter skönt och min kropp är stark nog att göra de saker jag vill! När jag tänkte på det här inlägget så funderade jag över min inställning nu – och den är just att det är ganska ointressant hur jag ser ut. Eller ja, det är väl en sanning med modifikation, jag vill gärna ha lite smink och fixa till håret när jag ska någonstans så att jag KÄNNER mig fin, men jag försöker inte passa in i en omöjlig mall längre. Faktum är att jag bara tittar mig i spegeln på morgonen när jag gör mig i ordning nu för tiden? Jag sneglar inte kritiskt på min figur när jag går förbi hallspegeln och drar inte in magen när jag kollar i spegeln på toaletten. Det känns som en seger i sig, resultatet av både ett aktivt arbete i mitt huvud och att jag blivit äldre och kanske lite klokare.
Det är ungefär så här min figur oftast är klädd, varmt och bekvämt. Så jäkla skönt det är att vara vettigt och oömt klädd när man är ute.Det här är nog ett av väldigt få foton på typ hela min figur, från förra sommaren tror jag.
Men, skit i det nu, nu vet jag visserligen att de flesta av er redan sett det här men en sån där sak som jag vill kunna ha en stark kropp för är som sagt för att kunna göra de saker jag vill här på gården. Som att fälla ett körsbärsträd med yxa (bara för att jag aldrig fällt ett träd med yxa innan) och sedan klyva ner det med motorsåg. Det är en sån självförtroendeboost att ge sig på något man inte gjort innan, och himla kompetent kände jag mig med 😄 Vet att det här inte är något så avancerat för många som är uppvuxna på gård eller med skog, men för mig var det ändå en helt ny grej.
Älskar att man kan göra så mycket här, tidigare i veckan byggde jag en liten hinderbana till barn och hund av lite spillvirke jag hittade bakom garaget, i går spenderade jag en lång stund ute med att klippa ner gamla grenar på vinbärsbuskar och hallonbuskar. Säkert inte optimalt mitt i vintern, men det går nog det med (#radgard , tack Brita Z för att du bara ger dig på saker utan att det måste vara så himla perfekt).
Nu har jag glidit från ämnet märker jag, men det säger väl något det med – att det inte är ett ämne som betyder så mycket för mig längre. För vem sjutton bryr sig om hur jag ser ut?
Alltså den här helgen… Den har varit rätt ”meh” eller rentav ”bläh” sina stunder. Bäst i helgen var att vi hann åka och kolla på och få en offert på badrumsmöbler (inte allt, men kommod och spegelskåp) som vi ska beställa, och så har vi valt kakel. Känns väldigt skönt, för nu går det liksom ändå framåt. Kvar att välja och beställa är duschblandare och duschväggar, det ska jag plocka in en offert på.
För övrigt så blev L sjuk i går kväll och fick feber, ont i huvudet och ont i halsen. I morse var det ännu mer, feber uppåt 39,5, så vi åkte och köpte några snabbtest – och japp, det är Covid. Han har varit ganska spak i dag måste jag säga, högst förståeligt, även om det såklart blivit tillfälligt bättre med alvedon. Övriga familjen är, åtminstone än så länge, friska, men nu blir det familjekarantän. En av oss vuxna kan jobba, men båda lär inte kunna det i och med att Filip är hemma, möjligen blir det korta stunder här och där.
Stormen Malik har passerat förbi utan några större besvär just för oss, vi har ström och det har som värst blåst ner ett par större grenar, men det har ju såklart varit ett rätt skruttigt väder att vara ute i. Men men, det har blivit lite promenader ändå såklart – Nala behöver ju komma ut i vilket fall – men de flesta har maken utfört. Så omtänksamt för övrigt, han vet hur frusen jag är och att jag hatar när det regnar, och då tar han de promenader som han kan. Sen är det ju ändå skönt att komma ut, även om det som idag innebär att man nästan blåser bort.
Hade så mycket hellre haft lite snö nu, då hade vi kunnat åka pulka, skidor eller 4-hjuling (kör vi den senare nu så blir det en enda lervälling av hagen)
Nä, jag vet inte, egentligen är ju det enda dåliga som hänt att L fått covid (vilket såklart inte är en höjdare men ändå), det har bara varit en sån där halvdan helg. Jag är på mitt sämsta humör – kombon trött och lite uttråkad, samtidigt som alla är hemma och det ska lekas med 4-åring, spelas spel med 11-åring och hänga med 15-åring, förutom att det gärna ska ätas någon gång under dagen med. Jag känner för att ha ett litet projekt, men just nu går det inte riktigt – badrummet är vi inte så klara med beställningar (och elektriker mm) att vi kan påbörja, ute är det för kallt för att göra något vettigt och några andra projekt finns inte i planen just nu. Men det jag KÄNNER för är att typ måla om ett rum eller nåt – vilket är helt onödigt för det är inget vi behöver måla om. Ni vet, lite moment 22.
Vi SKULLE kunna fixa till lite i hönshuset, men det är jag inte sugen på och då är det bara motigt – alltså inte värt att lägga energi på just nu.
Så, just nu känns det som det kommer bli en lååååång vecka. Som tur var veckohandlade vi i lördags åtminstone, och jag har en ny bok och ett pussel – men det svåra kommer bli att få lite lugn egentid när alla är hemma, samtidigt som gärna alla ska få åtminstone en del av sina behov och önskemål tillfredsställda.
Det blev inte så mycket innehåll i dagens inlägg, fast det blev så långt. Kanske får jag spattryck i veckan och behöver skriva av mig varje dag, eller så kommer det inte finnas nåt att skriva om alls. I vilket fall så börjar Underbara Clara sin fotoutmaning för februari på tisdag – och den brukar vara väldigt rolig att haka på! Hoppas ni haft en bättre helg, kram på er!
godatankar.com 