Det finns ett sånt behov i mig av grönska – egentligen alltid men nu är det verkligen akut. Jag går i trädgården och letar skira små knoppar, lökar och små tecken på att det är liv under allt det där som till synes är dött. Jag är vintertrött nu, inte samma som utmattningstrött utan det här lägger sig liksom som ett litet dis över hela mig. Äter D-vitamin som om det inte fanns en morgondag, och gläds ändå åt att det går åt rätt håll.
Vi röjde sly bredvid elstängslet för ett tag sedan, såg att det var friska knoppar trots att det var kapat och plockade in det – tror det kan vara syrén, väldigt vackert är det i alla fall!
Det börjar ljusna redan när jag åker till jobbet 06:15 nu, det känns som en stor förbättring. Likadant är det fortfarande en gnutta ljus kvar när jag går in på träningen 12 timmar senare. Jag väntar bara på att solen ska tanka tillbaka den energi som försvunnit under vintern, den som bara vårsolen sakta kan trycka undan. Till sommaren kommer jag inte minnas hur dagarna kunde kännas så korta, då är ljuset till synes evigt och dagarna dubbelt så långa.
Inne värmer solen gott och jag försöker ta in den grönska jag kan för att liksom försöka hjälpa våren i sitt arbete. Ändå känns det murrigt inne i vardagsrummet, och jag drömmer om att kanske öppna upp och sätta in fönster även mot morgonsolen för att få det ljusare. Kanske en liten trall utanför, där man kan möta morgonsolen med en kopp kaffe i tysthet innan huset vaknar…
Små späda knoppar!
Att kunna sitta i det skyddade söderläget mot en solvarm fasad hjälper, likaså att faktiskt kunna röra sig ute utan att ha på sig vinterjackan (hela tiden). Händerna luktar solvarm jord efter att ha letat ogräs lite hastigt i en rabatt. Snart blir det bättre, faktiskt varje dag – tänker jag och ger mig själv en mental kram.
Det är så himla rörigt i mig just nu, och jag vet inte riktigt varför. Tror det började när jag backade i tid på jobbet, förra måndagen, det blev liksom en konflikt i dåligt samvete, lättnad, besvikelse och nåt mer som jag inte kan definiera. Det har inte blivit bättre sedan Ukraina hände och fortfarande går jag runt med en sån olustkänsla i mig som jag inte hittar ursprunget till. Är inte riktigt van vid det, även om det kan ta en liten stund så brukar jag ju, om inte annat så med bloggens hjälp, kunna bena ut vad det är som händer. Det gnager och skaver i magtrakten och det känns bara inte bra.
Vi vabbar vidare här hemma idag, jag och Filip. I morgon måste jag in och vara med på ett möte jag inte kan missa, men vi får väl se när han är frisk nog att gå till dagis igen. Vi har det mysigt ändå, han är sådär lagom hängig så man kan motivera lite skärmtid (=vilotid för mig) men orkar ändå hitta på lite smått och vara ute en stund. Hoppas på fint väder idag, det vore en dröm att få sitta mot en solig vägg en stund…
Bild från mäklarens bilder på huset sommartid. Längtar en liiiiiiten gnutta efter sommar nu…. (SÅ MYCKET – ifall inte ironin gick fram)
Det går långsamt fram med vårt motiga projekt att renovera badrummet, allt är beställt nu i princip, och jag ska försöka få hit en elektriker och en röris inom kort för att koppla bort el och vatten så vi kan riva väggarna med gammalt kakel. Men det ÄR inget kul projekt, det är för läskigt när det är vatten inblandat även om vi inte själva kommer göra något med just de delarna, saker kan gå fel i alla fall och då blir det dyrt. Känns som det kan bli svårt att få någon av plattsättarna att hinna sätta kakel med, de har fullt upp just nu 😔 Vill gärna ha det klart ganska snart med, i vår kommer vi ha mycket arbeten som ska göras utomhus – huset ska målas och fönstren med. Och så det roliga med – trädgårdsarbete. På tal om det så hade Lukas en kompis här i helgen förresten, som hade med sig en drönare. Han var snäll och fotade lite från ovan, så kul att ha! Kolla här:
Längst till vänster skymtar hönshuset, sen vårt hus och till höger i bild är vårt garage (och vedförråd). Framför det ser ni trädgårdslandet.Här har ni trädgårdslandet från ovan, det ni ser till höger är jag som gått och drömt om ett tunnelväxthus någon gång och stegat upp i snön hur det skulle bli med den modellen jag tycker är lagom. För referens är det ett på 3×8 meter jag kollar på! Ni ser också 4 små rektanglar i köksträdgården, det är vanliga pallkragar – så där får ni en bild av hur stort det är ungefär. En bild från grillplatsen på vår kulle 😄Och så en bild rakt ovanifrån på hus och garage.
Känns både skönt och tryggt att vara lite ”isolerad” här ute, samtidigt som jag också just nu känner att jag vill ha sällskap. Helt logiskt, som vanligt…
Jag kom av mig lite, i #fångafebruari. Först för att de senaste ämnena (Finporslin och Frökenaktig) inte direkt… talade, till mig? Men så Ukraina med då. Det är så svårt att förhålla sig till, ska man oroa sig eller inte, ska man skriva om det eller ska man låta bloggen löpa på som vanligt? Lite som när Covid kom, jag vill helst inte skriva om ”yttre” saker som jag inte alls har kunskap nog om att ge en nyanserad bild av. Men i vilket fall, någon form av overklighetskänsla är det ändå, att Ryssland invaderat ett land i Europa? Om inte annat så tittar jag på Filip och tänker att under hans nästan 5 levnadsår så har det varit pandemi, miljön håller på att gå åt helvete, Ryssland invaderar Ukraina och så tror jag det är nån meteorit på väg mot jorden med, om jag inte missat helt. Den senare ska visst göra det – missa alltså – men ändå. Vad är det för värld våra barn får växa upp i…
Nu känner jag mig inte direkt orolig för att Ryssland ska invadera oss rakt upp och ner, men ekonomin lär ju inte minst bli påverkad ändå. Bensinpriser och börsras (även om jag inte har något placerat där direkt) bäddar ju inte för en superstabil ekonomi framöver. Men som sagt, jag ska inte uttala mig något vidare om det, kan alldeles för lite om det. Det har ändå varit lite deppiga dagar det senaste, mycket trygghetsgluten har det krävts (det mest korrekta nya ordet någonsin tror jag – tack för det Gynning och Berg!). O och L har båda varit hemma idag med feber och halsont dessutom – inte Covid för det hade vi ju nyligen så tänker inte ens testa igen.
Skulle behöva lite positiva nyheter i mitt liv känner jag, vilket också känns bortskämt att önska sig när det är krig. Men ni fattar, ni är kloka människor. Jag vill ha vårsol och kaffe mot en solvarm vägg, jag vill höra takdropp och ha torr asfalt under skorna. Jag vill upptäcka snödroppar och krokus som slår ut och jag vill känna att det finns hopp framöver!
Åh det känns så rörigt i mig just nu. Var på läkarbesök idag och tillsammans konstaterade vi att jag ska backa lite i några veckor, för att återigen komma på rätt spår och fortsätta min återhämtning lika bra som den gått innan. Det känns ju skönt, såklart, men samtidigt känns det också som ett väldigt misslyckande – vilket jag ju VET att det inte är, men det KÄNNS så. Det känns dumt mot jobbet och kollegor, det känns dumt HÄR för att jag skriver att jag känner mig oövervinnerlig när jag är hemma och grejar – vilket också stämmer men det är ju dels ett helt annan typ av arbete och sen innebär det ju också mängder med vila och återhämtning. Jag vet att ni är intelligenta människor som fattar att det är två helt olika saker och att inte allt skrivs här, så egentligen förklarar jag mig i onödan, men jag vill på något sätt ändå få ge luft åt min frustration när det inte går framåt i den takt jag vill.
Det här är liksom något helt annat, såklart.
Det känns ändå deppigt idag, samtidigt så kan jag säga att jag åkte hem och sov två timmar på raken i soffan så det VAR rätt beslut. Jag kommer ladda om och det kommer bli bra, men just idag känns det tungt helt enkelt. Jag vill ju att min hjärna har en möjlighet att återhämta sig i samma takt som kropp och psyke, men det är svårare att påverka. Visste inte ens om jag skulle skriva om det här idag, men det är ju supervanligt att det blir så här vet jag, och så även för mig. Ok, nu har jag babblat färdigt, kram på er.
Den här gården – vår gård – är verkligen min fristad. Min fristad från att känna mig osäker eller att jag inte passar in, för här, här känner jag mig så väldigt kapabel. Trots att det är en massa saker som jag inte vet något om – ännu – så känner jag mig här nästan oövervinnerlig i min övertygelse om att vi fixar det. Vi har verktyg och redskap vi behöver, det finns lite material för småfix på gården och i stallet och det vi inte vet – det tar vi reda på. Och när man kanske känner sig lite svag och dålig på andra plan i livet så blir kontrasten enorm och det är en del av kärleken jag har till det här stället.
I går byggde jag en lite större ”bur” till kycklingarna av sånt vi hade liggande, de kommer ju bo inne på Filips rum tills de blir runt 6 veckor. Superenkel konstruktion, men kommer funka utmärkt i dessa veckor. Sen var vi ute och lagade elstängslet runt hela gården, och så drog jag bort lite träd jag fällde för ett tag sedan med motorsågen. Visserligen gav jag motorsågen till maken i födelsedagspresent, men jag tror det är till 90% jag som använt den – för det var ju hur kul som helst!
I dag ska vi få till matningen till elstängslet med ett elaggregat som ska kopplas in och så ska vi slå ner jordspett för jordning. Inget av det här har vi ju (såklart) gjort innan, men tillsammans så listar vi ut hur vi ska göra och så kör man bara på, det är en sån fantastisk befriande känsla!
Någon mer som känner sig både kapabel och extremt hemmastadd här så är det Filip. När vi var ute och fixade igår så knatade han runt här själv och donade och höll på – vet inte exakt vad det var han gjorde för jag ville inte störa, men han bar saker fram och tillbaka till lekstugan, stallet och kullen, pratade för sig själv och liksom bara *grejade*. Blir så otroligt glad och alldeles varm i kroppen när jag ser hur hemmastadd han är här, han är liksom en ”bondpojk” i själ och hjärta och har varit det sedan födseln – bara att han inte haft en gård att vara det på innan. Han tar hand om ”sina” små kycklingar med stor omsorg och det går inte låna ut leksaksverktyg till honom – nej en riktig skruvdragare och hammare ska det vara, annars kan han ju inte bygga!
Förlåt för att jag inte är en bättre förälder, för att jag inte alltid orkar göra det ni vill, för att jag inte alltid finns där, för att jag blir arg, för att jag missar saker i ert liv, för att jag inte frågar rätt saker, för att jag lägger mig i för mycket och för att jag inte lägger mig i tillräckligt.
Förlåt för att jag inte är en bättre maka, för att jag är så otålig ibland, för att jag har svårt att bara slappa, för att jag kör med dig och sätter dig i arbete ibland, för att jag blir sur på dig, för att jag inte alltid är så rolig att ha att göra med och för att jag inte är mer än den jag är.
Förlåt för att jag inte är en bättre syster, för att jag inte hjälpt dig mer, för att jag inte hjälper dig mer nu, för att jag inte haft tillräckligt med tid för dig.
Förlåt för att jag inte är en bättre kompis, för att jag inte alltid funnits där när du haft det svårt, för att jag inte sett att du haft det så svårt alltid och att jag inte hunnit lägga mer tid på att hjälpa dig. Förlåt att jag inte spenderat mer tid med dig över lag!
Förlåt för att jag inte är en bättre dotter, för att jag inte blev som ni tänkt, för att jag inte är en bättre mamma till era barnbarn.
Förlåt för att jag inte är en bättre kollega, för att det blir fel, för att jag virrar till det och för allt jag inte kan.
Tusen och tusen förlåt, och jag menar dem alla – men jag har också förlåtit mig själv för nästan alla. För jag VET att jag gjort så gott jag kunnat i varje situation, men ibland har inte orken räckt till, ibland inte tiden och ibland har jag inte sett. Så även om jag verkligen menar alla ovanstående förlåt, så vet jag samtidigt att jag inte är mer än människa och förstår att allt det jag velat göra inte är rimligt för en människa att hinna eller orka med. Jag tror att människor kan förändras och försöker alltid bli en lite bättre version av mig själv – även om den versionen inte är bättre för ALLA, och jag förstår att även om jag kan förändras så är det som det är med, och det enda jag kan vara verkligt säker på är att det kommer komma nya saker att be om förlåtelse för.
För att inte ljuga så ska jag säga att det är en bra dag jag resonerar som så att det är ok att göra fel och inte räcka till – en dålig dag gör jag som folk gör mest och mår skit över allt jag gjort fel eller där jag inte räcker till.
Och förresten – förlåt till mig själv. Förlåt att jag ställer så orimliga krav på mig, för att jag inte orkar mer, för att jag inte alltid kan acceptera mina brister och för att jag körde mig in i utmattning.
Minns ni, jag skrev att det gick så himla bra med min utmattning? Nu har nog faktiskt mitt första riktiga bakslag kommit. I några veckor har jag ju gått på 75%, även fast det varit en dryg veckas avbrott med Covid, och nu backar energin istället för klättrar uppåt. Jag kände att jag hade ungefär 60% laddat i ”mitt batteri” när jag klev upp i tid, men nu backar jag i energi i stället – ligger just nu på ungefär 50% (konstigt sätt att mäta kanske, men tycker det blir tydligast att tänka på det så.
Det märks nog inte så mycket här, för det ser ut som vi gör saker jämt, men det är ju för att det är himla tråkigt att skriva om en dag när man inte orkar gå ur soffan – men det är ju en vardag jag oftast lever i just nu. Sen är det ju också så att många av de små projekt vi har här hemma fyller ju PÅ min energi, eftersom de inte är komplexa eller mentalt ansträngande. Viktigt att komma ihåg alltså!
Just nu orkar jag nätt och jämt hålla i fram till lunch (5 h arbetstid av de 6 h jag gör varje dag nu) men då är jag också helt slut resten av dagen – det är ju såklart inte bra. På måndag har jag uppföljningstid hos läkaren och är rädd att hon inte kommer se hur det ligger till utan kommer råda mig att gå upp i tid till och med, men det är kanske bara oro hos mig, hittills har hon ju varit väldigt lyhörd. Det är oerhört trögt och deppigt att känna att man går ”åt fel håll” i återhämtningen, att det går sakta fram är mycket lättare att acceptera än att man backar.
Längtar så otroligt mycket efter värme och solljus!
Referensen till fransar kanske känns otydlig, men jag känner mig ungefär som en halvfärdig trasmatta som repat upp sig, där fransarna delar sig och trasar upp sig. Varpen finns ju där för att färdigställa mattan, men det kräver ork och tid och tålamod.
På något plan räknar man ju ändå med att allt ska bli stadigt bättre – även fast jag egentligen är fullt medveten om att det sällan eller aldrig är så, och att de flesta verkar backa vid minst ett tillfälle. Kan säga med att det INTE hjälper att det är grådassigt februariväder… Så, springer ni på mig kan ni väl ge mig en kram, det känns som det behövs just nu!
Jag vet hur mycket det är ibland, och att man inte hinner något man vill. Men vet du, jag finns här, när det lugnar ner sig och du får tid och lust att hänga igen. Finns det inte tid så finns jag här ändå, kanske kan jag hjälpa dig med något? Kanske behöver du någon att bara spy ur dig galla inför, kanske vill du bolla ett problem, kanske vill du bara tala om hur jäkla duktigt ditt barn var idag – jag finns här.
Jag ber dig, glöm inte bort dig själv – mitt i allt du har att stå i så glöm inte att vara snäll mot dig själv och att ta dig tid att vila. Du är värd att vila, du behöver inte göra klart något innan eller prestera något för att få vila, du behöver vila lika mycket och lika självklart som du behöver äta mat – varje dag faktiskt. Skjut inte upp det till helgen eller semestern, vila en stund just NU – lägg ifrån dig mobilen, ta en bok och lägg dig på soffan en stund.
När du orkar och hinner sen, då är du så väldigt välkommen ut hit – ta med ungarna om du vill, ta en paus från dem om du behöver det. Eller så tar vi en fika någonstans i stan, eller kanske ett glas rosé framåt våren? Vill du jobba i din trädgård? Jag tar med en kratta så kan vi tjata samtidigt, man behöver inte lägga allt på hyllan för att hänga lite.
Jag är din vän, och jag hoppas du vet och känner det. Att du känner att jag finns här, att du känner att du kan och vågar be om hjälp om du behöver det. Var inte rädd för att be mig om saker bara för jag är utmattad – är det något jag inte orkar så säger jag till, men dessutom tar det inte lika mycket energi att hjälpa någon annan och göra gott som det tar att hantera stressiga och komplexa situationer på tex jobbet.
Från en vän till en annan vill jag ge dig en stor, stor kram och bara hälsa dig att jag tänker på dig. ♥️
Jag var verkligen inte beredd på att mitt inlägg i går skulle ha sådan genomslagskraft och gå rakt ut till er, jag var nog mest lite rädd att det skulle ses som ett lite barnsligt sätt att skriva på. Men jag förstår att jag verkligen har nått ut och jag känner mig faktiskt väldigt rörd över era otroligt fina kommentarer! Jag ska våga skriva lite annorlunda med ibland och inte var så rädd för det, nu när det togs emot på ett så bra sätt. Återigen – TACK! Och hörni, dela gärna inläggen om ni vet någon annan som kanske skulle vilja läsa!
Fåfänga
”överdriven omsorg om sitt utseende eller sitt anseende” – SAOL
Ordet fåfänga har helt klart en negativ klang, men jag tror inte att det egentligen behöver vara negativt. Om vi bortser en liten stund från ordet ”överdriven” och står kvar vid ”omsorg om sitt utseende eller sitt anseende, då har vi ju något som i rimliga mängder faktiskt är rent av nödvändigt för att vi ska må bra. En omsorg om sitt utseende handlar för mig t.ex. om att man har på sig kläder man känner sig fin i – vilket inte är alls samma sak som att det klassas in i det som allmänheten tycker är fint. Känner du dig fin i en prinsessklänning med rosa prickar och tyll så det svämmar över? Kör på det! Känner du dig fin och bekväm i myskläder och pojkvännens tröja? Kör på det! Men välj något som DU känner dig fin i!
Det jag känner mig allra, allra finast i, det är fräknar och solbränna!
Vad man känner sig fin i påverkas ju naturligtvis av sammanhanget med, går jag i skogen eller här på gården så känner jag mig allra finas i min ulltröja och ett par vandringsbyxor, men ska jag på fest känner jag mig ju såklart finast i något lagom uppklätt. Sen är jag som person himla bekväm av mig, så det är sällan jag känner mig fin i något som sitter oskönt. Vill ha mjuka kläder, som inte sitter åt för mycket, och som inte skaver – annars är det svårt att känna sig fin. Viktigaste för mig är nog håret, har jag en bra hårdag känner jag mig alltid fin, men sen gäller ju dessvärre det omvända med.
Japp, jag lever i den här ulltröjan så fort jag är utomhus på fritiden. Så är det med det, men jag känner mig fin i den varje gång.
Men nu hamnade jag på ett sidospår, det jag vill säga är att det är viktigt att få känna sig fin. Att få lägga tid (och pengar) på sig själv är ju nödvändigt för att inte tappa bort sig, att FÅ ta sig tid att måla naglarna eller lägga den där ansiktsmasken bara för att du mår bra av det är ju lika viktigt som att ge sig själv tid att tex träna, träffa kompisar eller något annat du gör för din egen skull.
Jag är inte så värst fåfäng tror jag inte, men ofta väldigt medveten om mig själv. Men – speciellt vintertid lägger jag gärna lite smink även när jag bara är hemma och jag väljer iofs mysbrallor men även en gosig stickad tröja jag känner mig fin i här hemma. Så kör på, så länge du gör det för din egen skull – tillåt dig att vara lite fåfäng om det gör dig gladare!
Från början fanns där en liten flickebebis. Hon föddes med läpp- och käkspalt, så hon hade svårt att få i sig mat först och hennes mamma trodde att hon skulle dö. Men så blev hon opererad och det blev lättare att äta, så hon blev en liten, ganska försynt och väldigt snäll flicka. Hennes mamma och pappa gjorde ALLT för henne, de stuvade om sina jobb så hon inte behövde gå på dagis. Den lilla flickan levde alldeles skyddad.
Den lilla flickan blev 7 år och flyttade in till Jönköping och började skolan. Där kände alla redan varandra från dagis och flickan passade inte riktigt in. Hon blev retad, det var nog inte så farligt egentligen, men eftersom ingen varit dum mot henne innan visste hon inte vad hon skulle göra av allt. Hon kände sig utanför nästan jämt. När hon gick i mellanstadiet skickade hon en lapp till en pojke hon tyckte om och frågade chansen – för hon har ändå oftast varit ganska modig – och då fick hon tillbaka ”Du är snäll och bra att vara vän med, men inte söt för ärret du har”. Det skulle hon minnas i resten av sitt liv, faktiskt, fast pojken inte menat illa, han var en av de snällare ändå.
Sen började hon högstadiet och letade som alla tonåringar efter sig själv, men hittade väl inte så mycket. Gymnasiet fortsatte ungefär likadant, flickan försökte passa in så gott det gick men hade alltid den där känslan att hon inte direkt gjorde det – hon stack till och med ut eftersom hon var minst ett huvud längre än alla andra. Hon försökte göra sitt bästa, för det var ju viktigt, så hon gick ut både högstadie och gymnasiet med toppbetyg – men med känslan att hon var ensam och inte hörde hemma här heller. Hennes snälla sida putsade hon bort, att bli beskriven som SNÄLL kändes plötsligt som det värsta tänkbara, men det gick inte så bra för hon VAR ju snäll.
Sen kom högskolan, och ÄNTLIGEN kände sig flickan glad och fri, hon träffade vänner, festade och var precis som alla andra. Hon hade så otroligt roligt att själva skolan kom i skymundan, och det var väl lite på tiden. Efter ett tekniskt basår så började utbildningen och flickan träffade Pojken. Eller, pojken jagade efter flickan ett bra tag innan flickan förstod att pojken faktiskt ville vara tillsammans med just henne. De övade på att ha ett förhållande, och det gick väl både upp och ner, men mest uppåt ändå och de fortsatte hänga ihop.
Efter högskolan fanns det inga jobb inom inriktningen de valt, och flickan började jobba med att sälja sängar. Det funkade bra med, det var roliga kollegor och hon kände att hon fick höra ihop. Flickan började längta efter något mer, en egen familj, och pojken och flickan gifte sig och bestämde sig för att de ville ha en bebis. Det blev ingen bebis, varje månad blev flickan mer och mer ledsen, men sen tillslut efter ungefär två år och lite hjälp så blev det tillslut en bebis, en pojke. Bebispojken växte och flickan försökte göra ALLT för sitt barn, så som hennes egna föräldrar gjort. Men det kändes liksom aldrig nog, och hon kände alltid sig dålig när hon stod vid sina egna föräldrar.
Några år senare började samma visa om, ett syskon till bebispojken ville de ju ha, men även den här gången tog det ungefär två år innan det blev ett syskon. Flickan kämpade på och tappade bort sig själv och tog kontrollen över det ända hon kände att hon hade kontrollen över, sin egen kropp. Så hon tränade och tränade och mätte protein, makron och kolhydrater, tills hon faktiskt var superstark och hade precis den där kroppen hon inte trodde man kunde få. Men inte hittade hon sig själv på vägen, tvärtom, ännu mer vilsen kände hon sig.
De två bebispojkarna började bli stora nu, hon kände att ingen behövde henne längre och ingen hade tid att gosa med henne, så hon och Pojken kämpade på i ytterligare två år tills den tredje (och sista) bebispojken föddes, mer än 10 år efter den första. Nu kändes familjen komplett och det kändes så bra! Flickan kämpade för att känna att hon var tillräcklig för alla, men lyckades inte jämför med sina föräldrar och de kom och sa saker till henne som gjorde henne mer ledsen än något annat någonsin gjort. Hon bestämde sig för att inte ha de här föräldrarna längre, så nu var hon föräldralös, fast de fortfarande fanns där borta. Det gick ett par år, och flickan vande sig. Ett tag därefter hittade hon delvis tillbaka till mamman, men det var inte samma sak längre, allt var skört och ömtåligt.
En dag kände sig flickan oövervinnerlig och sökte sig ett helt nytt jobb, där hon inte kunde något och inte hade någon erfarenhet av. Det gick ok, hon fick inte riktigt det stödet hon blivit lovad men det funkade ändå och hon kämpade hur mycket som helst för att lära sig allt och bli så bra hon bara kunde. Men så en dag så hade hon kämpat och kämpat och bänt och böjt och vridit sig för att hinna göra allt som skulle göras, så då gick hon sönder – inuti. Flickan hade tur, hon bodde i Sverige och fick möjligheten att vara sjukskriven och först var hon alldeles totalt vilsen. Vem var hon om hon inte presterade? Fanns det något värde i henne då? Skulle hon aldrig mer orka?
Men hon fick bra hjälp, och hon gav sig själv bra hjälp genom att läsa på och att faktiskt ge sig själv en RIKTIG chans att verkligen starta om. Sakta men säkert så hittade hon konturerna av sig själv, de hon inte sett på så många år och absolut inte de senaste åren. Långsamt fylldes konturerna i, skiftande och ibland starkt och ibland svagt, men hon kände att hon var på rätt väg. Efter ungefär ett halvår mådde hon riktigt bra, hon kände sig här och nu och på rätt väg, även om det tog henne längre tid att återhämta sig än hon kunde föreställa sig.
Flickan är snäll och en obotlig optimist och oftast glad, så hon tänker oftast att det nog alltid blir bättre, det mesta. Oftast tycker hon att hon har rätt med, att hennes liv är så himla mycket bättre nu än hon vågade hoppas när hon var yngre. Nu har hon och alla pojkarna köpt en gård och flickan känner att en helt ny framtid finns framför henne, hon är så väldigt glad för att ha alla möjligheter som kom med gården. Flickan finns ju fortfarande, och hon blir lika förvånad varje dag hon ser sig i spegeln och ser en vuxen kvinna med skrattrynkor och gråa hår titta tillbaka i spegeln. Hon undrar lite ibland vem det är, men är glad för att den här vuxna kvinnan verkar ta hand om henne, till slut. Att hon får vara den hon är och även om hon fortfarande inte har hittat HELA sig så känner hon sig ganska hemma där hon är.
Den flickan, hon har funnits där från början, och hon kommer finnas med till slutet, när hon tittar ut genom matta ögon med starr och ser ett rynkigt ansikte med vitt hår. Hon är fortfarande snäll, och hon känner fortfarande ofta att hon inte passar in, men på det stora hela så tycker hon att hennes liv har varit rätt fantastiskt ändå. Kvinnan ska göra sig bästa för att ta hand om henne nu, mellan alla andra måsten, och vi önskar att ni alla tar hand om era flickor och pojkar med!
godatankar.com 