Det finns ju alltid spam-konton som följer öppna profiler som tex Instagram, men även ens profil på Bloglovin. Ni vet, där sexygirl_753 följer bara för att sälja in sig själv?
Nu har det hänt en lite rolig grej, eller vad man nu ska säga, och det är att en av dessa konton faktiskt verkar läsa mina inlägg sedan ett par veckor tillbaka. Ser framför mig någon tjej som av okänd anledning sitter på sitt rum och försöker sälja in (och sälja?) sig själv, och samtidigt sitter och läser om en ganska trist trebarnsmamma i en medelstor svensk stad som har vardagsångest och funderar på viken typ av potatis hon ska sätta.
På nåt sätt tycker jag att det är rätt roligt att fnula över vad i all världen denna okända människa tänker när hon läser min blogg?
Tycker hon mina bekymmer är fjuttiga, skrattar hon åt mitt liv eller avundas hon det? Varför tycker hon det är kul (?) att läsa om mig? Frågorna är många och svaren är noll och intet…
Sitter på Stuk och väntar på en avokadosallad till lunch, var inne och hämtade linser i stan så då passar jag på att äta nåt här med.
Jag äter ensam, som oftast de senaste åren. På mitt nuvarande jobb är jag ju just nu på ett så litet bygge att jag är själv ganska ofta men på mitt tidigare jobb var det också ganska svårt att få ihop luncher med nån. Inte för att jag är så spännande att luncha med kanske, men ändå.
Känner mig rätt ensam, och det är sjukt svårt att skriva om? Tycker jag skrivit om det mesta vid det här laget, men det här har jag funderat länge på nu utan att våga skriva om det. För om det är nåt som är fult i dagens samhälle så är det att vara ensam, för då är det nåt fel på en…? Jag har rätt hög tolerans när det gäller att vara själv och har absolut ett behov av det, men nu börjar det kännas jobbigt.
Det är jobbigt att skriva om, för jag vill inte att nån ska ”tycka synd” om mig, jag vill bara skriva av mig och lufta tankarna lite, bara det gör att man känner sig mindre ensam.
Men vad gör man då, när det är svårt att boka in saker mellan allas aktiviteter, för att inte tala om sjuka barn. Det är väl bara att stå ut då.
Tur att lunchen är helt fantastiskt god i alla fall, och att jag har bloggen där jag kan ventilera mina tankar lite.
En liten passus, som alltid när jag känner mig nere fryser jag? Är jag glad fryser jag sällan, men är man nere fryser man liksom inifrån, eller är det bara jag?
(Skulle jag tonsätta de här inlägget så skulle det vara med ”ingen vill veta var du köpt din tröja” tror jag, men det är nog bara för jag känner mig melodramatisk)
Oj, det blev visst en tyst vecka här! Har varit lite upp&ner i veckan och det kombinerat med att bara få ihop vardagspusslet när alla är friska och jobbar/går i skolan/dagis en hel vecka har gjort att jag mer eller mindre däckat efter Filip kommit i säng.
I vilket fall, fick ett ryck i morse och torkade rent hela köket sådär ordentligt, makalöst hur många små klibbiga handavtryck det kan bli i knähöjd… O.o Rensade ur lite porslin jag aldrig använde med, så jäkla skönt det är när man får tummen ur! Nu är hela huset rent och förhållandevis lugnt, maken och de stora grabbarna är och ser Draktränaren 3 och jag är kvar med Filip och ska fixa lite middag – det blir hemgjorda hamburgare på önskemål från Lukas.
I går kväll fick jag hälften av en planerad tjejkväll, K blev sjuk så jag och T flyttade lite snabbt om planerna och tog en bit mat och lite vin på Stuk. Alltså jag har ett sånt grymt uppdämt behov av att bara skitsnacka lite känner jag?!? Det har varit så lite av den varan sen i julas, med en massa sjuka och det ena med det tredje, skulle kunna prata oavbrutet i en vecka känns det som!
En av sakerna vi pratade om lite i går var semester – eller rättare sagt så pratade jag om min totala oförmåga att planera semestern i år?! Det tog lite musten ur oss med avslutet på sjukhus förra semestern så jag kan inte förmå mig att sätta mig ner och spika något… Det vi har planerat (om inte ändrats, har inte diskuterat det här på ett tag) är att åka ner och hälsa på L i Tyskland en sväng, men nu när vi är fem i familjen är det ju rätt bra om man bokar gasthaus och sånt på vägen så att det finns rum, min semester kommer troligen bli mitt i industrisemestern med så det kan bli svårt att få tag i rum annars. Men jag vet inte exakt när vi kan/vill åka, hur länge vi stannar och om vi vill åka direkt hem eller åka runt lite när vi ändå är en bit ner?! Kan ingen bara lösa det åt mig….. I vanliga fall känner jag exakt vad jag vill göra och har bokat sedan länge vid den här tiden på året.
Från Kroatien 2016.
Det är ju fantastiskt att vara på semester, men ibland med Filip känns det som vi har tagit oss vatten över huvudet, det går åt massor med energi till att se till att alla har det bra, får det de vill och behöver och då blir det nästan lite mycket när han som är så liten givetvis tar en massa mer tid och passning. Samtidigt känns det nästan som vi är lite rädda att dra med honom runt på en massa efter det som hände i somras, kanske helt i onödan. Måste nog fundera lite över det här.
Ge mig lite inspiration, vad ska du/ni göra på semestern?!
Vad köpte du senast? Två minisemlor och ett gäng frallor på Wallentins. Filip var grymt gnällig och vi skulle till Hälsan för att kolla om han behövde nytt penicillin, så vi åkte förbi där på vägen.
Det här är inte dagens mini, dock!
Hur lång är du? 178 cm ska jag vara, man ska väl krympa med åren men sist jag mätte mig på BVC var jag t.o.m. 179 cm? Bra när man ska se i en folksamling, dåligt när man känner sig som en lyftkran ovanför kompisar eller när man ska köpa vissa sorters kläder (tex vanliga byxor som inte har längd/bredd storlekar).
Vad stod det i ditt senaste SMS? Använder ju typ alla möjliga former av kommunikation, signal, messenger, whatsapp och gud-vet-vad, men just mitt senaste SMS var till Oliver och löd ”Ta en skön promenad i solen nu, det är verkligen vår ute idag”.
Vad gillar du bäst med dig själv? Alltså just nu sitter jag och känner mig febrig och hängig samt deppig från beskedet i går, så det är lite svårt att säga utifrån dagsläget. Men i vanliga fall gillar jag att jag är stark och självständig och att jag är bra på att klura ut lösningar på problem.
Vad gillar du minst med dig själv? Att jag analyserar allt så mycket hela tiden, inte minst sånt jag själv gör. Och att jag ibland glömmer bort att det liksom går bra att bara vara glad? Att jag hela tiden tar ansvar för en massa saker helt i onödan med barnen, det går liksom av bara farten och gör att jag lägger mig i en massa saker som de kan ta ansvar för själva…
Har du söndagsångest? Nej inte sedan jag bytte jobb! Så skönt!
Skulle möjligen kunna få söndagsångest om vädret ska bjuda på 2-3 grader och ösregn, men vem kan få ångest av möjligheten att vara ute när det är vår i luften?
Vilka städer har du bott i? Det har bara blivit Jönköping, det kanske är lite inskränkt men den här staden är lagom stor för mig och har vuxit och förändrats ungefär i samma takt som jag gjort det (även på bredden, haha).
Lyssnar du på poddar? Vilka? Min favorit är en Underbar Podd med underbara Clara, men den är ju på paus nu. Annars har jag lyssnat på Mammasanningar-podden, också rolig, eller så lyssnar jag på P3 spel ibland. Emellanåt lyssnar jag på Foodpharmacy’s podd, men det är sällan jag får lyssna i fred och då kan den vara lite lätt att tappa bort sig i.
Låt på huvudet just nu? Öh, Babblarnas godnattvisa… I say no more.
Är du en ringare eller sms’are? Haha, lätt en sms’are! Men på jobbet blir det mycket ringa…
När går du och lägger dig? Uhm, runt 21:30 brukar det bli, och inte blev jag mer kvällspigg nu när jag börjar jobba 06:45 *gäsp*
Vad är det modigaste du gjort? Kanske man kunde tro att det var att byta jobb, men jag var aldrig orolig för det egentligen. Faktiskt tror jag det modigaste jag gjort har varit att skaffa barn, med förlossningar och allt vad det innebär, det har inte blivit ett lättare beslut för varje barn direkt.
De är mina BÄSTA beslut, men inte de enklaste.
Har du någon gång åkt ambulans? Jupp, i somras med Filip. Och så har vi ringt efter en hemma med, när han fick krupp första gången, men då behövde vi inte åka in.
Har du fått urinvägsinfektion någon gång? Skojjar du eller, skiter björnen i skogen? Ett tag var det så frekvent att jag hade stående recept på antibiotika… Men nu var det länge sen, tack och lov!
Hur många kuddar sover du med? 2, en vanlig och en latexkudde, fast bara en i taget under huvudet då. Den andra hamnar i famnen, mellan knäna eller på golvet.
Äter du några vitaminer/kosttillskott Japp, alltid D-vitamin, nu även Silicaplus för att få tillbaka lite hår… Och från och med i går började min pollen-säsong som håller på till oktober, så nu äter jag även allergimedicin. Joråsåatte.
Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du? Jag gick humanist och läste därmed Tyska (typ 6 år?), Franska 3 år och Latin samt lite grekiska – de två senare har jag glömt helt och franskan består numer av korta turist-fraser. Tyskan klarar jag mig ok på, jag kan åtminstone göra mig förstådd!
Kan också beställa en öl utan problem 😉
Go-to mat? Öh… typ pannkakor?
Hur ofta tvättar du håret? Två-tre gånger i veckan beroende på hur och när jag tränar.
Hur uppvaktar man dig? Genom något som visar att man lyssnat och tänkt till, så att man får känna att man är det viktigaste för någon annan en kort stund. Det är så lätt att man bara blir bortprioriterad och tagen för given i vardagen (säger inte att jag inte gör det med).
Ni trodde vi hade lagt det på hyllan va? Våra lantdrömmar? Faktum är att vi inte har det, fast vi har justerat dem så de passar vårt liv nu, vilket i princip innebär att vi skulle bara vilja bygga ett hus lite mer på landet – fast utan djur och sånt (förutom höns) i nuläget. Vi är helt enkelt väldigt sugna på att bygga nytt, lite mer enskilt men inte så långt avsides från där vi bor – och vi har hittat en perfekt plats… Det är ca 4 km från vår nuvarande bostad, vilket innebär att barnen fortfarande skulle gå i samma dagis/fritids/skola och det känns som en enorm vinst.
Alla bilder i detta inlägg är från när vi byggde huset vi bor i nu, 2006. Mer finns på villagladh!
Sen är ju vårt första och kanske största problem att få köpa loss mark (nu någon form av gammal betesmark) av bonden som äger den. Är han helt ovillig så står vi återigen helt och hållet på noll, för läget är ju det enda som inte går att ändra i efterhand.
Ändå har jag inte kunnat hålla mig, jag har kollat planlösningar, drömt, klurat och funderat på hur jag skulle vilja bygga vårt nya hus. Vi är så himla nöjda med det vi har, så egentligen är det bara tre saker vi vill ändra i ett eventuellt nytt hus:
Ett dubbelgarage
Fönster ut i köket (ok, det här är bara min punkt, men jag drömmer om att kunna stå och kolla ut över trädgården samtidigt som man står och lagar mat, inte oviktigt!
En ganska mycket större tvättstuga och eventuellt en egen groventré utöver det.
Har dock insett efter att ha ritat ca 8 planlösningar att det är himla svårt att få ihop allt utan att huset blir GIGANTISKT. Nåväl.
Vår tanke är att i veckan försöka ringa och prata med den som äger marken, jag har sjukt ont i magen av bara tanken, för det skulle vara så himla tråkigt om de bara sa nej rakt upp och ner! Har faktiskt ändå förhoppningar om att det kan gå vägen pga det ser ut som en gammal oanvänd beteshage modell mindre som troligen inte används i dagsläget… Men ändå. Usch vad jobbigt! Snälla, håll tummarna för oss…
Sen är ligger det ju typ 2 år fram i tiden innan vi kommer stå klara med ”allt”, även om vi skulle få ett ja, så det lär jag hinna skriva om måååånga gånger… Ett krav är för övrigt att se till att någon tar så mycket totalentreprenad som möjligt, även om man kan hålla i saker själv så vet jag hur galet mycket tid sånt tar och jag vill gärna att vi fortfarande är en hyfsat lycklig familj den dag vi flyttar in! (Ni ser, nu sprang jag i väg i tankarna igen.)
Jag vill inte skriva ut exakt vart det är vi vill bosätta oss än så länge, men skulle det vara så att ni som läser känner eller känner någon som känner någon som har gård omkring 4 km härifrån så får ni gärna höra av er – en god referens är ju ett stort plus!
Den här gången tänker vi i alla fall INTE tajma byggnation med en ny bebis!!!
Åh förresten, jag bara måste skriva – intill ”hustomten” var det en liten kulle där det skulle vara HELT fantastiskt att bygga ett litet vindskydd och en grillplats med utsikt över solnedgången över intilliggande åkermark….
Nu kommer ett inlägg som måhända är ganska ytligt, men kanske är det inte BARA det.
Jag har gått och fnulat lite på hur jag ska skriva det här, OM jag ens ska skriva det, för det känns lite… privat? Oftast kan jag vara personlig men inte privat här, och det här är nog ett gränsfall, därav mina funderingar. Det gäller något så fånigt och ytligt som ålderstecken.
I maj fyller jag 40 år och det ligger liksom inte naturligt på tungan än, lika lite som det gör det när jag säger att jag är 39 nu. Men det är en egen sak, själva åldern bryr jag mig inte om, det spelar liksom ingen roll (ja ok, jag kan känna mig lite gammal på jobbet när de flesta knappt ens är 30, haha) förutom då att det känns lite konstigt att säga att man blir 40 när man inte KÄNNER sig som 40.
Men jag tänkte på något ytligare än så, jag känner nämligen att jag väldigt fort, typ i samband med att jag fick Filip, började se ”gammal” ut? Och med ”gammal” menar jag här att jag inte riktigt känner igen mig när jag kollar mig i spegeln längre, det är ingen värdering i det. Jag vet inte om det delvis är för att det kändes att det slet ganska hårt på kroppen med en tredje och ganska sen graviditet, eller om det hade kommit lika hastigt på ändå, men jag upplever det lite som att det ”kom med Filip” (inte första morsan som får gråa hår över barnen).
Det här när man sminkar sig på morgonen och det liksom är en massa små fina rynkor överallt? Grå hår kan man ju färga över och en lite äldre kropp märks inte under kläder, men ansiktet syns ju i princip jämt. Och missförstå mig rätt, jag tycker inte att rynkor på något sätt är fult (helt ärligt), men jag känner mig inte riktigt bekväm i dem? Som när man är på en fest och känner sig över- respektive underklädd, eller har på sig kläder som man inte är 100% bekväm i. Det kan vara snyggt på andra men jag är inte helt med på dem när det gäller mig själv?? Lite snöpligt känns det allt, när jag nu äntligen blivit så bekväm i mig själv att jag inte längre har nån direkt kroppsnoja.
Nu är det väl inget jag går och tänker på hela tiden kan jag inte påstå, utan mest när man sminkar sig eller när jag ser nytagna kort på mig själv, då hajar jag liksom till lite grann. Kanske kommer det gå över så jag blir mer bekväm med det, eller så lär jag mig väl bara att leva med det?
Så, nu har jag varit självutlämnande nog för en stund. Vi får väl se om någon känner igen sig kanske…
Pst, jag inser ju att begreppet ”gammal” är ett ord som betyder olika för olika människor, jag använder det här i meningen att jag upplever att jag ser äldre ut än jag känner mig, jag menar inte att någon är gammal för att man är 40 eller mer.
Den här rubriken syftar faktiskt till två saker*, men framförallt känner jag att jag är utsvulten på kontakt med mina kompisar! Först var vi ju sjuka heeeeela långa julen och mer där till, sen har det varit inskolning och nytt jobb, för att inte tala om att hitta rutiner för alla vardagsbestyr och aktiviteter… Jag har inte träffat mina vänner på evigheter nu! Dessutom har ju inga av dem den goda smaken att blogga om sitt liv så man hänger med i vad som händer dem 😉 Så dålig stil, hur ska jag då bli uppdaterad?!?! 😉
I morgon drar jag ju dessutom till Branäs med grabbarna, så även den här helgen försvinner möjligheten att tjöta i fatt sig, sen är det ju helt klart svårare att hitta lediga tider när vi båda ska jobba heltid.
Kyligt värre var det att jobba i dag! -18 sa min bil, det var inga långa stunder man kunde vara ute i taget… Verkar bli rätt kallt i Branäs med ☃️
*Som en passus så är jag även bokstavligt talat utsvulten, när jag hade lunginflammation tappade jag helt aptiten i nästan två veckor och kunde knappt äta, men nu jäklar… Vet inte om det dels är för det går åt energi till att hålla kroppen varm när man är ute mer och ska lära sig en massa nytt eller om den bara vill äta ”tillbaka” sig (det kan vi väl hoppa över i så fall).
I dag fyller han 40 år, Mannen i mitt liv. Under nästan halva den tiden har vi varit ihop, från den stunden han kämpade sig fram med en ros på en Halloweenfest och fram till den dag vi dör – må det dröja länge, länge än.
Bästa pappan ❤
Han hatar att bli firad och uppmärksammad, men ibland är det banne mig mitt jobb som hans fru att trotsa det och lik förbaskat ägna ett inlägg här åt honom.
Han kommer inte bli så värst firad i dag dessvärre, en vanlig onsdag innebär jobb, inskolning och aktiviteter, så vi kommer knappt träffas alls – alltså flyttar vi vårt lilla firande i familjen till på lördag när vi har hela dagen tillsammans. Eftersom jag också fyller 40 i år har vi tänkt ha något gemensamt lite längre fram, när vädret är roligare och när vi framförallt kanske vet vad vi vill göra.
Min man är knäpp, rolig, ödmjuk, mån om andra, snäll, hjälpsam, händig, omtänksam och min allra bästa vän – den enda jag kan dela precis allt med. Jag skulle inte klara en dag utan honom, men framförallt skulle jag inte vilja det, för att dela livet med honom betyder allt.
Först och främst så hoppas jag att ni känner mig tillräckligt väl för att jag inte ska behöva kommentera mitt inlägg i går med att jag älskar mina barn över allt annat, det är ju självklart.
Tänkte ändå kanske fördjupa mig i året med barnen lite – eftersom Filip är vårt sista barn (och ja, det är säkert, min kropp skulle aldrig klara av en graviditet och än mindre en förlossning till) så har vi ju valt att dra ut på föräldraledigheten lite extra länge. Vi har ju precis som med de andra två barnen delat på veckorna från det att barnen varit ca 6 månader, vilket är HELT suveränt.
Det får bli bilder från i somras till det här tror jag, för den här årstiden kan man behöva påminnas om hur fantastiskt det kan vara då.
Filip kommer ju vara nästan 22 månader när han börjar på dagis, vilket verkligen känns jättebra. Vi har ju gått på öppna förskolan hela hösten och det har han gillat, han är ju på det stora hela väldigt självständig så jag är i princip inte orolig alls för förskolestarten, han känns redo för lite mer utmaningar än vad vi erbjuder här hemma och för att ha egna relationer till små dagiskompisar.
Det har varit otroligt lyxigt att få vara hemma så mycket med alla barnen, den enda som lidit av det är Lukas som inte har fått gå på sitt älskade fritids där hans kompisar gått – han fullkomligt JUBLAR nu när han ska få börja igen!
Längtar efter sina kompisar nu, och jag längtar efter sommaren när jag ser den här bilden.
Det känns verkligen som vi går in i en ny fas av våra liv nu, dels ska både jag och maken börja jobba heltid (eftersom jag jobbar 7-16 och maken 8-17 så blir det inte superlånga dagar för Filip som ändå sover 2 h mitt på dagen, han kommer ju gå ungefär 8-16), dels byter jag jobb och dels så skolar vi in vårt sista barn i förskolan.
Det har stundtals varit jobbigt att ”gå tillbaka” till småbarnsåren, samtidigt har vi båda verkligen förundrats över att bara iaktta den här lilla människan som växer så fort. Det har varit jobbigt att inte kunna ge de stora grabbarna all den tid de förtjänar – samtidigt som jag ser att även de har älskat att ha Filip och vuxit med det. Det har varit jobbigt att känna sig så låst som man blir med tre barn där den minsta är så liten, men samtidigt så glömmer man det i samma sekund som han kryper upp i ens knä. Som med allt så är det både för- och nackdelar, men jag får väl avsluta med det självklaraste av allt – det har varit fantastiskt förmånligt, härligt och privilegierat att få bli föräldrar en tredje gång!
Herregud vad han har vuxit bara sedan i somras…
Nu ser vi fram emot att hitta rätt i vardagskaoset som det kommer innebära när vi ska jobba heltid, alla ska gå på sina aktiviteter, VAB-dagar och föräldramöten. Vi måste hitta en lösning på att se till att vi har mat klart till barnen de dagar de har aktiviteter, vi behöver lägga upp ett körschema för alla hämtningar och lämningar och alla andra tusen saker som ska fungera, men vi är så redo som vi kan bli tror jag. Dessutom går tiden fort, Oliver är redan 12 och kommer till hösten börja högstadiet (hur sjukt?!), Lukas börjar bli mer självständig med och innan vi vet ordet av börjar väl Filip skolan med. Nu kommer den tiden då vi verkligen får öva på att ta tillvara på varje dag så gott det går!
Avslutar med en bild där vardagskänslan är hög, nån kryper iväg, nån spiller, nån tjötar och nån är troligtvis lite sur. Bara så vi inte får hybris, hahaha!
… Nämligen om det jag skrev om i går, att jag faktiskt känner mig hyfsat nöjd med min insats för familjen nu, om ni minns.
Kanske är det för att jag anstränger mig så hårt mot min bristningsgräns att det inte går mer.
Kanske är det så.
Det finns nog i alla fall inte så mycket mer av mig att dela upp.
En bild från dagens insats för barn nr ett, på Eventlan. Om han tyckte det var nog? Gissa. Om barn nr två tyckte jag ägnade tillräckligt med tid åt honom? Det svarar jag inte ens på. Barn nr tre säger inte så mycket men mår troligen dåligt och kräver ALLT. Maken? Minns inte när jag orkade och hann prata med honom ordentligt.
Så känns det just nu, men i morgon känns det säkert bättre igen.
godatankar.com 