I ambulans genom Tyskland

11 juli, 2018 / LindaG / 5 kommentarer

I år får jag ta och börja mina semesterinlägg lite annorlunda. När jag sitter och skriver detta tittar jag ut genom ett sjukhusfönster på ett gråmulet Walsrode och i den lilla sängen bredvid mig ligger Filip och sover.

För några dagar sedan var vi fortfarande i Kroatien (alla inlägg om detta kommer framöver), badade, solade och hade det rätt bra. Filip började dock bli lite kass i magen och fick feber, men han håller även precis på att få två nya kindtänder så det kopplade jag ihop med detta – så har det varit med de andra barnen med. Ett par dagar gick och aptiten minskade lite för varje dag, men han var ändå pigg och ungefär som vanligt, så i söndags morgon åkte vi som planerat från vårt semesterhus och hemåt.

Första dagen gick ok, förutom för jävla mycket trafik runt München igen (undvik att bila i Tyskland på söndagar är min nyvunna erfarenhet). Måndagen flöt väl på rätt ok med, det blev dock mer och mer grinigt på stackars Filip som inte slutade ha diarré, och nu blev det säkert 10 blöjbyten under dagen. Han kändes ändå fortfarande acceptabelt ok, så på tisdag morgon när han dessutom visade sig vara feberfri, åkte vi ut till Heide-park som planerat. Han satt/låg i vagnen och huvudsaken är ju liksom att vi är med där han är och att han har det bra, så även om vi börjat oroa oss för honom tänkte vi att han har det ok så länge han är med oss.

Det gick rätt bra först, men nu gick det typ inte få i honom något alls att äta, och dricka fick vi först i honom när han till slut gick att lockas till att dricka lite juice. Sedan gick det rätt fort, han blev på eftermiddagen snabbt väldigt hängig och nästintill apatisk, och när vi skulle byta på honom för x:e gången så kom det lite blod samtidigt, då skrek hela min mammahjärna att nu måste vi göra nåt akut, så jag ringde 112. De pratade för övrigt ingen engelska (what?) men jag kunde göra mig hjälpligt förstådd och de meddelade att de skickar en ambulans till första-hjälpen-stationen i parken. Vi letade oss dit och fick prata med ambulanspersonal som bestämde sig för att köra mig och Filip till barnsjukhuset i Walsrode. Jag kan erkänna att min klump i magen inte blev mindre av att först lämna maken och barnen i parken och sedan åka med sirener i ilfart till sjukhuset. Har aldrig åkt ambulans innan heller, men det kändes att de var stressade för bilarna framför fick typ slänga sig ner i diket när de körde med alla sirener de hade.

Stackars Filip var ledsen och skrek, men var ändå helt orkeslös, det kändes inte alls bra. Men, när vi kom in fick han lämna blodprov och avföringsprov och sedan gjorde de ett tämligen utförligt (så vitt jag kunde avgöra) ultraljud på magen på honom. Det visade som tur var ingenting allvarligt och även om vi inte fått bekräftat på avföringsprovet än så utgår man från att han har en salmonella-infektion.

Han fick dropp som han ska ha till och med i morgon verkar det som, vilket alltså innebär att vi blev kvar här, han och jag (maken och barnen hade ju en natt kvar på hotellet vi bodde på men letar nu ny natt här i Walsrode för kommande nätter). Vi är lite halvt isolerade och får inte lämna rummet, samt att alla som kommer in måste ha skyddskläder (förutom vi två då). Dock är ju inte salmonella så jättesmittsamt om man inte hanterar mat så jag känner mig inte så orolig för min eller familjens del (just nu, ska tilläggas).

Nu har han haft dropp ett knappt dygn och har först nu på förmiddagen haft ork att ”prata” lite med mig och vara vaken mer än 5 minuter. Han orkar inte sitta upp själv och sover mest hela tiden, och det känns som man dör en bit själv av att se honom så matt. Ändå känns det ok nu, han får i sig den vätska och näring han behöver, extra övernattningar är bara en futtig bisak att ordna med i sammanhanget.

Två bilder från den korta stund han var så pigg att han kunde hålla upp huvudet.

Just precis nu känner man sig som världens hemskaste som inte förstod innan, men samtidigt vet jag rent logiskt att jag inte hade kunnat gissa mig till salmonella innan heller.

Förhoppningsvis får vi åka hem på fredag, den ”enda” förutsättningen är att han kan äta och dricka så pass bra själv att han inte behöver dropp. Just nu känns det långt borta, men jag vet också att det kan bli bättre ganska snabbt nu när han får näring.

Framöver kommer det även ”vanliga” uppdateringar om semestern, men just precis nu är vi bara här och nu.

Att fly verkligheten en stund

5 juli, 201830 juni, 2018 / LindaG / 2 kommentarer

Jag älskar att läsa och har egentligen alltid gjort det, som barn slukade jag bok på bok och när bokbussen kom en gång i veckan var kassen alltid så tung att jag nätt och jämt orkade bära den. Därav läser jag också väldigt snabbt, vilket har underlättat enormt för mig i all form av utbildning, jag hinner både läsa och reflektera över saker i lugn och ro (även om det kan ha hänt att jag läst så fort att jag missat smådetaljer). Jag läser liksom inte varje ord, utan jag läser liksom på diagonalen på sidorna? Tror det finns nån term för det, men jag minns inte (minnet är däremot inget vidare, haha).

I vilket fall, min boksmak är ungefär som min filmsmak, vilket innebär att jag oftast vill läsa eller se något som skiljer sig markant från den vardag jag lever i – alltså går både svenska filmer och böcker bort, men även ”vardagsdrama”. Det finns såklart undantag, men när jag läser eller se film så vill jag ju få en paus från den ”vanliga” verkligheten och hellre sugas in i en thriller eller kanske en bra fantasy eller post-apokalyps bok.

Eftersom minnet är kasst när det gäller namn så minns jag inte alla böcker jag gillar, men en favorit när det gäller thriller är nog böckerna om Jack Reacher av Lee Child. Gäller det fantasy finns det inget som slår den sjuka och grymt underfundiga Terry Pratchett och att han inte lever längre är så otroligt synd! Vill man ha lite mer lättsamt så är ju Janet Evanovich’s böcker om Stephanie Plum toppen, har skrattat högt åt dem mången gång.

Trots att jag läser så mycket så är jag faktiskt ganska kräsen, inte i form av att det ska vara någon form av litterär kvalitet i sig på böckerna, men jag vet vad jag gillar och det jag inte gillar hamnar ganska fort på hyllan efter några kapitel.

Nu i sommar testar jag bookbeat, dvs att lyssna på ljudböcker, vilket har fördelen att man har händerna fria. Däremot märker jag att jag ganska lätt glider iväg i tankarna och då missar jag en del av handlingen. Det är i alla fall ett HELT felsäkert sätt att somna på på kvällen, tur det finns nattfunktion som stängs av efter valfri tid! Bästa insomningen någonsin…

Vilken tid?

27 juni, 201819 juni, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Om jag ska kunna skriva det här så måste jag väl börja med att fastställa en sak – det är fantastiskt att ha 3 barn, jag skulle aldrig ha gjort något annorlunda och jag älskar mina barn!

Men egentligen handlar det här inte om barnen, det handlar om min. tid.

Den finns inte.

Eller ja, vi har ju pusslat ihop det så både jag och maken ska kunna komma iväg och träna åtminstone 2 ggr i veckan och det är ju egentid, men för övrigt så är den största skillnaden med barn nr 3 att det finns NOLL tid över?

Filip kräver alltid en massa tid på det sättet bara en 1-åring (till 4-åring?) kan göra, de få saker man kan få uträttat gör man oftast samtidigt som man går runt med honom i andra handen.

De stora barnen får (suck, föräldrasamvetet som ökar exponentiellt med varje barn) inte riktigt heller den tid de behöver, samtidigt är ju deras behov annorlunda. Åtminstone Lukas leker ju gärna och länge med kompisar, så där pendlar samvetet mellan att vara fruktansvärt dåligt till att ändå kännas rätt ok. Oliver har med kommit in i nån form av segt drällande och kan gå runt som katten runt het gröt och högljutt stöna att han har tråååkigt (=när får jag spela?). Så fort vi hinner mellan Filip och allmänt dagligt underhåll (ni vet, disk, tvätt och att akut dammsuga upp det värsta på golvet) så försöker vi sätta oss med dem och spela lite brädspel eller TV-spel, men det är ju svårt att tajma in det liksom.

Den av oss som jobbar är ju sällan hemma före 18, sen kommer man mest hem och tar över Filip från den andra trötta föräldern, men då ska ju lite annat fixas med som man inte hunnit eller kunnat göra med en hand på dagen. När alla barn är i säng är klockan ungefär 21:30 vilket innebär att man som mest har en timme på sig för att man ska hinna få någon sammanhängande sömn, den timmen spenderas oftast i soffan i någon slags koma-läge framför en serie eller en halv film.

Ja ni ser, precis som de flesta andra familjer troligen.

Ändå känns det vissa dagar liiite jobbigt, innan Filip kom var vi på vippen att få mer egentid eftersom Lukas och Oliver börjar bli så stora och nu blir det ju (såklart och medräknat) lite som att börja om – men jag upplever det lite jobbare nu än med dem? Kanske för att man är äldre och lite mer, jag vet inte, i behov av mer egentid?

Och då har jag inte ens börjat skriva om partid…

Nåväl, tiden med en liten går fort och rätt som det är kommer han börja skolan, det vet jag, och jag vill inte missa den här tiden heller för den är mestadels fantastisk. Dessutom hoppas jag att när Filip är lite större så kan Oliver och Lukas vara barnvakter åt honom i fall jag och maken vill tex. gå ut och äta eller så, så det är förhoppningsvis inte evighetslångt bort ändå! Tills dess blir restaurangbesök och liknande aktiviteter mest som de blir med barnfamiljer, stressiga och lätt kaotiska men samtidigt himla mysiga!

Med andan i halsen

14 juni, 201814 juni, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Det här har varit en himla påfrestande vecka rent psykiskt känner jag, med en massa stress över ett projekt på jobbet och lite annat runtomkring. Känner mig helt mentalt slut nu, så det känns himla skönt att vara föräldraledig idag och i morgon.

I dag var vi faktiskt för första gången (hahaha, hej tredje barn) på öppna förskolan, mycket uppskattat av Filip som iofs mestadels fokuserade på alla nya leksaker. Men skönt ändå att komma ut en sväng och bra för honom att se att det finns andra barn som är lika små som han runtomkring!

I morgon är det ju skolavslutning, jag får hänga med ner till stadsparken med Filip och sen får jag ta alla 3 pojkarna och försöka hitta på nåt kul. Hade först någon slags ambition att baka jordgubbstårta, men tror inte att jag orkar riktigt, så antagligen åker vi hem en sväng för Filips middagslur först och sen kanske ut till nåt mysigt fik – har bara inte riktigt bestämt vilket så jag tar gärna emot tips till den här tomma hjärnan!

Därefter börjar ju sommarlovet – inte på topp när man själv är slutkörd och dessutom lyckades landa i en sån där period när det känns som man är en kass förälder kombinerat med två barn som är inne i en egen period där precis allt ska tjafsas med varandra om. Hoppas bara att båda de stora har kompisar som är hemma som de kan leka med, för när de måste vara med varandra för mycket så blir det inget bra till slut.

Fy vilket gnälligt inlägg, ledsen för det, men det var dagens, näe förlåt, snarare veckans, känsla.

Nu ska jag ta kaffe och en STOR bit choklad, så kanske allt ljusnar sen?

Ensam är inte stark

10 juni, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag har totalt bristande intresse för träning som det är nu, men jag försöker ändå hålla i. Det blir en omgång yoga, ett kort löppass (eller så långt som kroppen orkar för dagen) och så ett (någon enstaka gång två) kort gympass varje vecka. Men det är så knäppt, för efter varje träning blir jag så himla deppig en stund – trots att just träning är superbra mot depressioner (vilket jag nu i och för sig inte har). På nåt sätt känner jag mig liksom lite ensam och mentalt trött, känslan är att det är tungt att allt (som vanligt) bara hänger på mig själv. Jag måste själv motivera mig, se till att det finns tid, se till att jag får den träning jag behöver osv. Självklart kan ingen liksom ta över det här, men det är den känslan jag får. Vad skönt det vore om man hade nån som bokade, planerade, peppade och sällskapade när det känns trögt. Sen är det inte mer peppande att känna hur svag man är jämfört med hur det har varit heller….

Det var dagens korta fundering, vi sitter just nu och väntar på att Filip ska vakna från sin middagslur så vi kan åka ner till Vätterstranden en sväng hela familjen.

Hur blev det med håret då?

9 juni, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Inlägget innehåller adlinks.

Vet inte om ni minns, men jag tappade ju så makalöst mycket hår efter den här graviditeten att jag fick lite panik. Började äta Priorin (svindyrt), men eftersom det gav NOLL inverkan på att jag tappade hår så bytte jag till betydligt billigare Silica Plus efter första paketet. Liknande ingredienser och gav heller ingen effekt när det kom till att tappa hår, däremot har det och Priorin möjligen gjort att håret som växer ut har lite bättre kvalitet igen.

Hos min frisör blev jag tipsad om en spray som heter Kevin Murphy Plumping Body Mass (adlink), och antingen är det en slump att jag tappar mer normala mängder hår sen jag började med den, eller så har den faktiskt haft effekt.

I vilket fall, nu fäller jag lite mer ”som vanligt” och mitt hår känns som det brukar om än glesare efter allt jag tappat, men jag känner att nya strån är på väg ut så det finns kanske hopp om att få tillbaka mitt vanliga hår.

Det var min uppdatering och upplevelse, har du några tips i övrigt?

Fartlek på mitt vis

29 maj, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag försöker, väldigt opretentiöst, att springa (nä alltså, jogga) någon gång i veckan. Dels för att jag tänker att det är bra för min kropp med lite hög puls men även för att jag fått lite feeling – vilket då gäller TANKEN på att springa snarare än själva aktiviteten.

Jag har förstått att det är trendigt att ägna sig åt fartlek när man springer, och vet ni, det är faktiskt exakt det jag gör! Det går till så att min hjärna leker att den och min kropp kan springa i någon form av fart och sen leker min kropp att den håller på att dö. Då går man en stund och sen börjar allt om igen… Men visst, när jag bara springer när jag känner för det och så långt som jag känner för just den stunden, då är det faktiskt rätt trevligt och jag kan förstå folk som springer (det är alltså inte samma sak som att jag springer ibland för jag är inte en sån som springer). Nu vill jag bara att min kropp ska lära sig att klara påfrestningen med, den har tagit en hel del stryk efter min sista graviditet känner jag, så jag smyger varsamt fram.

Med det här ville jag typ ingenting, men så kan det ju vara ibland, puss på er!

Vad tänker du på?

18 maj, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

När jag läste Angelicas inlägg om ensamhet häromdagen så kände jag lite igen mig, inte nu längre så mycket, men de senaste åren har jag ändå gått igenom någon slags…fas? Inlägget fick mig sen att reflektera över om ”alla” är likadana, dvs går runt och tänker en massa på hur saker känns och ens existens, eller är ”vi som bloggar” lite mer fundersamma av oss och gillar därmed att blogga? Lite hönan eller ägget, om ni förstår hur jag menar… Själv tycker jag att det hjälper mig att få ordning på tankar och känslor att formulera mig på bloggen.

Alltså, så fort jag är själv och typ inte har tusen akuta saker i huvudet (t.ex. vad ska vi handla/äta, vem fixar det ena med det andra, hur blev det med mötet på jobbet, har barnen gjort sina läxor mm) så funderar jag hela tiden på … jag vet inte, men typ vad jag vill/vad jag känner/hur jag mår osv. Haha, det ska tilläggas att det väldigt ofta uppkommer blogginlägg när jag står och funderar i duschen tex, en av de få stunder man har i lugn och ro där man inte gör så mycket mer än just reflekterar. Men det här är inget jag någonsin direkt diskuterat med vänner faktiskt, så jag vet inte – är vi alla likadana? Eller vad fyller DITT huvud när du får tid att filosofera fritt? Är det otroligt knäppt/förmätet av mig att inte ha känslan av att alla funderar kring saker lika mycket som jag gör? Jag lägger absolut ingen värdering i det och det hade nog varit skönare att INTE tänka så mycket alla gånger. Men nyfiken är jag nu, vad tänker du på?

Psst, jag hämtar såna här bilder gratis från Pexels! Perfekt till inlägg där inte vanliga foton passar.

Det där med vaccin

6 maj, 2018 / LindaG / 4 kommentarer

Fan vad jag hatar när det finns vaccin men som inte ingår i allmänna vaccinationsprogrammet. Dels blir det dyrt men dessutom måste man själv försöka fatta ett aktivt beslut om huruvida man ska ta (och ge sina barn) vaccinet. Det jag pratar om nu är såklart fästingvaccin (TBE), precis som alla överallt pratar om känns det som?

Vi försöker ju ta oss ut i skogen så ofta vi nu kommer åt, hela familjen, och jag siktar väl inte direkt på mindre sådan tid för oss (vi ska ju ut i dag tex). Samtidigt har vi inte direkt haft några (en hjortlusfluga och ett fästing) fästingbett tidigare, men å andra sidan var det ju bara för ett par år sedan vi började vara i skogen. Så, nu har vi väl fattat beslutet att vi SKA vaccinera oss hela familjen, har tid i morgon, men jag känner ändå inte att det är HELT självklart att det är rätt val? Hur resonerar ni? Kan inte bara nån riktigt insatt säga med 100% säkerhet vad som är rätt val?

En födelsedag

1 maj, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Så blev man ett år äldre då… Men jag tänker att det ska bli ett bra år, det som kommer nu. Det är inte långt kvar till sommar och semester t.ex. och dessutom är vi ju 50% föräldralediga året ut!

Min present var ju min shoppingdag i lördags så i dag fick jag ”bara” barnens paket. Lukas hade köpt choklad till mig och Oliver en sån där platta man kan ladda telefonen på. Önskade även lite foton på mig och familjen så det fick det bli, man har ungefär två minuter på sig om alla pojkarna ska vara samlade…

Kolla vilka fina grabbar vi har!

Till frukost åt vi amerikanska pannkakor och nu i kväll blev det ganska spontant ett besök på Rosegarden till barnens stora förtjusning! Till min och makens stora glädje var det riktigt roligt att ha med Filip, han satt snällt i sin stol och åt hur mycket mat som helst, speciellt i förhållande till sin storlek, sen avslutade han med tre skivor vattenmelon 😂 Barnmat går nästan inte ge honom längre, han vill ha riktig mat som smakar något och ingen är gladare än jag för det! Vet inte varför men det gör mig genuint lycklig att se honom njuta av mat. Som vanligt åt alla lite för mycket och vill nu bara jäsa i soffan…

Är glad för att det ser ut att bli bättre väder till helgen, för på lördag ska barnen tävla utomhus på junespelen på Råslätt. Brukar faktisk alltid vara kanonväder så vi håller tummarna!