Jag har just vaknat till efter att ha tvärsomnat när jag skulle lägga Filip för hans middagsvila, gud så skönt det var. Känner mig som en helt annan människa än bara förra helgen, både jag och maken har känt oss helt isolerade och deprimerade av all sjuka, det har varit jättejobbigt. Nu har väl inte han hunnit komma ur det riktigt heller än, eftersom jag har nytt jobb och inskolningen blivit så försenad så har han fått ta i princip all inskolning, och det går sådär kan man väl säga. Men jag får nog återkomma om det, precis just nu vill jag bara njuta av att alla är typ friska och att åtminstone jag fått komma ut i den verkliga världen en stund igen! Hoppas att maken har det bra, som just nu är på Holmgrensgalan, det är han väl värd!

Det har ju gått en #10yearschallenge på insta ett tag nu, och oavsett om den nu är till för att samla in en massa data om åldrande i bildformat eller ej så tycker jag den är lite kul. Tänker att det ibland kan vara bra att stanna upp och fundera på vad som hänt de senaste 10 åren, de rullar ju lätt bara på annars?

Så vad hände 2009? Jo, det här året blir Oliver 3 år och när jag ser tillbaka på bilderna så känns det som vi har tonvis med tid över fortfarande. Vi åker på SPA och vi har gemensam 30-årsfest med 80-talstema. Det var superkul! På ett sätt vore det kul att göra om det nu när vi fyller 40, men barnen kommer ju vara här så det skulle inte bli ”fest” på samma sätt, det är svårt när man ska ha reda på en 2-åring samtidigt, så vi får se vad vi hittar på. Nu fyller ju maken 40 på onsdag, men jag fyller längre fram i maj så vi har sagt att vi gör något gemensamt när det är lite trevligare väder och man kanske kan vara ute lite med.

För övrigt så var vi på lite fester, våra vänner K&J gifte sig, och vi hade ganska mycket event det året tycker jag det ser ut som. Just sånt känns så himla långt borta nu och det är lite tråkigt, det är så svårt att komma ifrån och komma ut, träffa vänner och få vara ett vuxet par med, inte bara föräldrar, hur fantastiskt det nu än är OCKSÅ.

Annars ser vi rätt lyckliga ut tycker jag, om än väldigt små 😉 Nu har jag inga prick nytagna foton av oss eftersom vi bara varit sjuka, men visst syns det att vi närmar oss 40 och dessutom har tre barn… O.o

Att se tillbaka ger så himla mycket olika känslor, dels beroende på vilket humör man är på när man gör det och dels beroende på vilken del av ens liv man tittar på. Jag skulle aldrig vilja backa bandet, för på så många sätt har vi det helt fantastiskt nu, samtidigt som vissa andra saker känns jobbiga. Men så är det väl alltid?

Jag vet att åtminstone några av er är lite nyfikna på hur det gått med min jobbstart på Blue Wall – men de första kvällarna jag kommit hem har jag varit rätt slut så därför har ni fått vänta lite. Är inte helt 100 efter lunginflammationen än heller, så förutom alla nya intryck så ligger det lite och drar energi.

Men – jag har ju i alla fall kört mina första tre dagar nu. Det är ju verkligen till att bara ta ett kliv rakt ut i ett kolsvart rum känns det som, för jag vet ju inte riktigt vad jag ska göra, hur jag kommer jobba eller hur egentligen nåt kommer funka. Eller, nu har jag väl börjat få en diffus outline av min nya tjänst, det klarnar ju lite varje dag.

Först nu ska jag såklart lära mig att använda de program mm som jag behöver kunna, men sen har jag även blivit tilldelad ett ”eget” bygge, det är Concept som ska bygga ut sin lagerlokal på Torsvik. Förarbetet är redan påbörjat och det är nu en entreprenadchef (=min chef) och en annan platschef som delat på ansvaret och som kommer fortsätta ha koll, så det är inte så att jag behöver ta över allt rakt av. Projektet ska vara ganska enkelt och ska om jag förstår rätt vara klart till sommaren, så nu försöker jag haka på min entreprenadchef och börja se lite vad han gör, och vad jag alltså kommer behöva göra framöver.

Samtidigt som det känns SÅ ogreppbart så känns varje enskild uppgift inte så komplicerad, så det känns inte hopplöst även om man känner sig lite lagom bortkommen sådär. Det svåraste är språket – alltså allt branschspråk och alla förkortningar, visst att FG är då ”färdigt golv” men det är INTE helt självklart när man kommer utifrån…

Utrustad med varma kläder och skor funkar det rätt ok, men det var ändå kallt i dag!

Ett tag till sitter jag här på huvudkontoret och jobbar, men om ett par veckor är tanken att jag ska flytta ut till bygget där jag fått ett eget kontor med. Just precis nu känns det extremt avlägset för jag skulle inte ha en aning om vad jag ska göra, men det hinner kanske ge sig…

Så, det var en kort uppdatering, hoppas att ni har det fint!

Usch, nu är jag ledsen. Till slut fick jag inse att jag inte kommer orka börja jobba nu på måndag, jag orkar inte hålla mig på benen mer än en timme åt gången så det är bara att bita i de sura äpplet och avvakta ett par dagar. Jag som inte har mer än en handfull sjukdagar i mitt liv, det känns så pinsamt med att börja ett jobb och vara sjuk.

Så här busig kunde man ju se ut när man var frisk… ❤

Men det som gör mig ännu mer ledsen är att inte Filip verkar bli bättre av sin penicillin, vänder det inte i natt så måste vi nog in och byta till en annan sort, för han måste verkligen få bli frisk snart! Det är en sån liten person som är så mycket sjuk just nu och det gör mig så ont. Han har inte kunnat börja skolas in heller, naturligtvis, så det känns som vi lever i någon slags limbo just, dagarna flyter ihop till ett enda snorigt, febrig slem. Var nere och hämtade mat häromdagen och såg finklädda människor som var ute och åt och drack, inte förrän då insåg jag att det var lördag. Det känns så extremt långt bort just nu…

Ta hand om er

Det känns som om vi varit sjuka i månader, som det enda den här vintern bestått av har varit snor, hosta och ont. Varje dag är evighetslång, det har bara blivit värre i slutet av veckan för Filip har bara blivit sämre och fått högre feber för varje dag. Man kunde tro att man skulle bli mindre orolig för varje barn man får, men jag upplever det precis som tvärtom. Både jag och maken mår himla dåligt när våra barn är ordentligt sjuka, jag får en orosklump i magen som bara växer tills barnen börjar friskna till.

I dag var vi inne på hälsan med Filip och javisst, han har ju dubbelsidig öroninflammation mitt lilla hjärta 💔 Nu har han fått kåvepenin precis som jag, så jag hoppas det vänder snabbt för honom! Vi har suttit med honom i famnen de senaste tre, fyra nätterna, så alla är slitna här hemma nu. Oliver är i alla fall nästan frisk, och Lukas har varit i skolan hela veckan, så det vänder kanske för oss nu.

Själv mår jag bättre, men är lite tagen på sängen hur extremt matt och orkeslös jag är. Hade väl tänkt att jag skulle hämtat mig rätt snabbt med penicillin, lunginflammation eller ej, men jag får nog justera min tanke där. Hoppas ändå kunna börja mitt nya jobb på måndag, men jag får väl liksom bara ta det som det kommer. Just nu skulle inget göra mig gladare än att Filip blev fort frisk!

Det är så fint ute nu när det kommit snö.

Det är inte så fint i mina lungor som har bestämt sig för att ha lunginflammation.

Det är medelfint i Olivers bihålor som inte riktigt var inflammerade, men han ligger på nästan 40 graders feber.

Det är oklart vad som är fint och ej med Filip som fortsätter sin feber. Detta bekymrar mig mest, är alltid orolig när barnen är sjuka när de är så små, orolig för att vi missar något eller inte förstår om något känns dåligt.

Det är nästan fint med maken som mest hostar och kommer sig lite småkrasslig, men han är ju å andra sidan den som får ta hand om precis allt här hemma nu.

Det blir inskolning först nästa vecka, tills dess hoppas jag att jag ska bara så frisk att jag kan börja jobba, men jag känner mig jätteledsen över att missa hans inskolning 😢.

Usch vad dumt allt blev.

Hur surt det än har varit att vara sjuka hela jullovet så har det ju ändå på ett sätt varit bra timing, hade det varit en annan period hade vi ju fått vara sjuka från både skola och jobb i tre veckor typ.

Jag har haft två verkligt gräsliga dagar som mest har spenderats i sängen, men ta i trä så tror jag det börjat vända. Jag orkar fortfarande inte stå upp mer än en kort stund, men febern har gått ner och min hjärna verkar inte längre hota med att brinna upp. Dessvärre fick jag sällskap av Oliver i går kväll, som även han verkar gå in på omgång två med hög feber och influensa… Maken är halvkrasslig med hosta och halsont, Lukas likaså men han är i skolan och Filip är heller inte helt ok än så inskolningen på dagis får vänta tills på torsdag (hoppas vi).

Utsikten blir ju inte roligare än så här nu.

Jag börjar ju mitt nya jobb på måndag och vill absolut inte börja med att vara sjuk, jag som kan räkna mina sjukdagar de senaste åren på ena handens fingrar!

*Fy vilken tråkig blogg det här har varit de sista veckorna, jag hoppas att det verkligen vänder nu så man har möjlighet att fokusera på roligare saker. Om nån av er har ett förslag på nåt roligare att skriva om så får ni gärna skriva det i en kommentar!