En tanke har sakta vuxit fram i mitt huvud, en tes som jag har svårt att avgöra om den skulle kunna stämma eller ej, men det är i alla fall en teori värd att fundera på.
Jag har ju skrivit att jag för typ första gången i mitt liv inte vet riktigt vad jag vill göra i sommar, att jag inte känt att jag orkat ta tag i och planera semestern. Jag har tänk att det enbart berott på att jag är trött pga nytt jobb och pga all sjuka vi haft i vinter, men kanske finns det även ett annat element med i bilden? Kan det vara så att jag för första gången typ någonsin känner mig nöjd, på det stora hela? Alltså, klart det finns saker som inte är bra, som att jag känner mig ensam och tid för tex träning är obefintlig, men jag har inte längre ett jobb som gör mig deprimerad (även om naturligtvis inte ALLT är bra på nya jobbet). Men kanske är en del av att jag inte känner mitt vanliga driv på fritiden lite vilande för att jag känner att jag får utmaningar och nya kunskaper på jobbet, så det känns inte längre viktigt att fylla fritiden med…? Eller är det kanske bara så att jag accepterat att jag gör det bästa jag kan av mitt liv just nu, att jag kanske lärt mig att vara lite snällare mot mig själv och låter saker ha sin tid?
För ett par år sedan hade jag DÖTT av att inte ha semestern planerad eller av att inte göra nåt särskilt en helg, men nu känns det helt ok.
En helg med en sväng ut i skogen med familjen känns helt ljuvlig, eller som i helgen när vi bara var ute och grejade i trädgården i godan ro, utan stress.
Jag måste nog fundera vidare på det här, men kanske ändå att det är en del av sanningen. Lite knäppt dessutom att känslan av att vara tillfreds tydligen är så sällsynt att det tagit mig typ flera månader att identifiera!?
Nåväl, det här var veckans fundering. Vad är din tanke om att vara nöjd???
två klänningar i helgen ?! En med baktanke på ett kommande bröllop och en bara för att jag inte kunnat släppa den sedan jag provade den för ett par veckor sedan, då brukar det vara ett bra köp 😊 Båda på MQ.
godatankar.com 