För vem gör jag det här?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.

Det här är det lättaste inlägget av alla att skriva och svara på, för svaret är så otroligt självklart för mig – det är enbart för MIG SJÄLV jag gör detta. Att blogga ger mig utlopp för min lust att skriva och en skön möjlighet att reda i och rensa huvudet på det som ligger och skvalpar däri just nu. Att instagramma gör jag för att jag ÄLSKAR vackra bilder, både att se på och att fota själv, där orkar jag sällan skriva så långa texter däremot.

Att få en möjlighet att dela med sig av bilder (på ren hobbynivå) är väldigt roligt bara det.

Det kunde ju ha varit ett enkelt val att ha sökt sig till en av de stora arenorna för bloggar, där du får betalt och får en betydligt större läsarskara än en privat liten blogg har – men med det kommer viss styrning av inläggen och krav på både frekvens och längd. Att skriva är en av de frizoner jag har där det bara är luststyrt, jag väljer precis själv när, hur långt och om vad, vilket är den frihet som behövs för att det fortfarande efter drygt 11 år ska vara lika roligt att blogga!

Kan du inte bara skriva för dig själv då, kanske ni undrar, varför i hela världen delar du du med dig av personliga saker ut till ”allmänheten”? Det är faktiskt lite svårare att svara på, men dels är det nog en grundläggande känsla att om jag skriver något så vill jag även att någon läser det jag skriver. Den andra stora delen är ju just det här att det är totalt frivilligt att läsa om vad jag tar mig för, jag kan alltså skriva om stort och smått utan att göra någon stor och svår avvägning huruvida det jag ska skriva om är intressant för någon annan att ta del av. För det vet ni ju vid det här laget, jag har ett rätt vanligt liv så just spänning och inspiration är kanske inget jag bjuder på särskilt ofta, men jag hoppas att jag bjuder på lite vardagsigenkänning, en och annan reflektion som kanske gör att någon känner sig mindre ensam eller bara en känsla av sällskap.

Det sista är lite intressant och en gnutta lurigt, för JAG känner mig mindre ensam när jag skriver. Jag vet ju att ni läser, och även om det sällan är gensvar på inläggen som så så får jag lite kommentarer här och där när jag träffar er som läser – alltså känns det som ni finns med mig när jag skriver. Det som är lurigt är att ibland kanske det kan vara lätt att anta att det jag skriver om är allt som händer och att det därför blir överflödigt att prata en längre stund, men jag skiljer ju på privat och personligt här så den absolut största delen av mig hamnar ju inte på bloggen, såklart.

Jag är i alla fall så väldigt glad över er som läser, från kompisar till kollegor, gamla som nya och en del som ”bara” känner mig från bloggen. Det känns som ni är med mig när det är jobbigt och jag har fått så mycket stöd när det varit tufft, och om jag får önska något så är det att kanske någon av er fått ut åtminstone något, en liten hjälp eller tanke av det jag skrivit.

Det jag kan lova framöver är att jag inte planerar att sluta blogga inom överskådlig framtid, men jag skulle nog vilja påstå att jag även kan lova att det kommer bli en hel del roliga små projekt här på gården framöver – som ni såklart får följa med på.

Hönshuset är till exempel ett projekt att ta tag i framöver, så vi kan ha höns (igen)!

TACK för att ni läser, det gör mig så glad, jag önskar att ni alla får en fantastisk helg och en skön fredag*!

*(Min kommer spenderas i stillhet med covid-hosta och snuva, men det kunde varit mycket värre)

Figuren

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag tror det var ungefär 3-4 år sedan jag började kämpa på riktigt – med att strunta i min figur. Inte som i ”let it all go”, utan att få en åtminstone neutral inställning till min egen figur. Jag växte upp i bantningens eviga tidsålder och har alltid vagt försökt ”bli smal” genom diverse underliga dieter och kompensationsträning, men jag kan nog inte ens föreställa mig hur det är att vara ung tjej i dag, med TikTok och andra sociala medier som bara sprutar ut hur man ”ska” se ut och hur man ”ska” vara.

I vilket fall, nu skiter jag i vilket, så länge mina kläder sitter skönt och min kropp är stark nog att göra de saker jag vill! När jag tänkte på det här inlägget så funderade jag över min inställning nu – och den är just att det är ganska ointressant hur jag ser ut. Eller ja, det är väl en sanning med modifikation, jag vill gärna ha lite smink och fixa till håret när jag ska någonstans så att jag KÄNNER mig fin, men jag försöker inte passa in i en omöjlig mall längre. Faktum är att jag bara tittar mig i spegeln på morgonen när jag gör mig i ordning nu för tiden? Jag sneglar inte kritiskt på min figur när jag går förbi hallspegeln och drar inte in magen när jag kollar i spegeln på toaletten. Det känns som en seger i sig, resultatet av både ett aktivt arbete i mitt huvud och att jag blivit äldre och kanske lite klokare.

Det är ungefär så här min figur oftast är klädd, varmt och bekvämt. Så jäkla skönt det är att vara vettigt och oömt klädd när man är ute.
Det här är nog ett av väldigt få foton på typ hela min figur, från förra sommaren tror jag.

Men, skit i det nu, nu vet jag visserligen att de flesta av er redan sett det här men en sån där sak som jag vill kunna ha en stark kropp för är som sagt för att kunna göra de saker jag vill här på gården. Som att fälla ett körsbärsträd med yxa (bara för att jag aldrig fällt ett träd med yxa innan) och sedan klyva ner det med motorsåg. Det är en sån självförtroendeboost att ge sig på något man inte gjort innan, och himla kompetent kände jag mig med 😄 Vet att det här inte är något så avancerat för många som är uppvuxna på gård eller med skog, men för mig var det ändå en helt ny grej.

Älskar att man kan göra så mycket här, tidigare i veckan byggde jag en liten hinderbana till barn och hund av lite spillvirke jag hittade bakom garaget, i går spenderade jag en lång stund ute med att klippa ner gamla grenar på vinbärsbuskar och hallonbuskar. Säkert inte optimalt mitt i vintern, men det går nog det med (#radgard , tack Brita Z för att du bara ger dig på saker utan att det måste vara så himla perfekt).

Nu har jag glidit från ämnet märker jag, men det säger väl något det med – att det inte är ett ämne som betyder så mycket för mig längre. För vem sjutton bryr sig om hur jag ser ut?

Familjehistoria

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det har av lite olika anledningar blivit ganska komplicerat det där med familj, eller kanske framförallt med föräldragenerationen till mig och maken. Nu för tiden är det främst min mamma (barnens mormor) vi har kontakt med, och jag är ibland lite kluven till det där med inställningen till familj – i bemärkelsen släkt kanske främst. Dels är det ju fantastiskt med familj, men samtidigt MÅSTE man inte umgås med sin familj om det inte funkar enligt mig. Vi har mer kontakt med våra mer jämgamla släktingar, alltså syskon till oss vuxna och föräldrarna till barnens kusiner.

Men om vi lämnar det och går på det JAG tänker på när jag hör ordet familj, och det är ju vi 5 här:

Detta är ju VÅR familj, och den jag jobbar allra mest för (och med). Jag vill skapa en egen familjehistoria, ge ungarna många minnen och tvingar dem rätt ofta lägga ner skärmar och spel just för att skapa VERKLIGA upplevelser. För när jag pratar med dem och frågar, då är det ju sånt vi gjort tillsammans som de minns – även om det inte alltid är de saker man själv tror att de ska minnas 😂 Ofta är det minnen från okomplicerade saker – utflykter, kanotpaddling, grillning i skogen och sånt, men såklart även från semestrar.

Familjen ÄR viktigast här hemma, och efter att ha stirrat på ett par snabbtester mot covid här i veckan så fick jag ändå en Flashback till alla de gånger jag försökt frammana två rosa streck med vilje på ett graviditetstest – sammanlagt med våra tre barn så har vi försökt få barn i 6 år ungefär, så det är absolut inget vi tar för givet. Det är ju en av anledningarna till att det är långt mellan barnen, de är ju nu (nästan) 5, 11 och 15.

Det här blir inte ett så sammanhängande inlägg känner jag, för oavsett ovanstående så är påtvingad familjetid i form av familjekarantän inte något som passar någon av oss – förutom möjligen Filip. Därmed är det just nu i skrivande stund ett smärre kaos här med åsikter om skärmtid som skiljer sig, en 4-åring som ALDRIG slutar prata och en väldigt trött och ganska förkyld mamma. Ja pappan och 11-åringen är också involverade i nämnda delar såklart. I vilket fall är resultatet att min hjärna nu är ganska trött på ljud och hela jag längtar efter egentid. Med 4 dagar kvar av veckan…. Wish me luck!

Från morgonen

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.

Eftersom vi befinner oss i familjekarantän är det här mer som en helgmorgon än en vardagsmorgon, vilket innebär att jag är först upp. Tiden kan variera lite, men mellan sju och åtta på morgonen brukar jag försiktigt fösa en liten barnkropp från min egen för att kliva upp och få åtminstone några minuter för mig själv, med en kaffe.

Jag går ut i köket där mysbelysningen tänds automatiskt, tänder ljus och spolar kallt vatten från vår brunn i kranen. Häller det i kaffebryggaren, tar kaffe malet från kvällen innan (så inte hela familjen vaknar) och plockar fram min standardfrukost – två rutknäcke med lite mögelost. Det är så jäkla gott till kaffet, och precis lagom att smyga igång dagen med, lite senare blir det oftast kompletterat med en skål fil och müsli.

Det är helt tyst när jag sätter mig vid bordet och tänder ett par ljus, några tulpaner från mataffären i helgen hänger i och bidrar till lite hopp om vår. Ute har det tydligen snöat i natt, och jag fastnar i att bara titta ut över ängar och åkrar en stund. Det här är en av de bästa stunderna på dagen, jag är visserligen alltid optimist men på morgonen känns det som allt kan hända och som att jag har så många möjligheter för dagen. Den som inte är morgonmänniska tycker nog det låter helt galet, men jag är likadan varje morgon, speciellt när jag är ledig.

Näst upp efter mig är antingen 11-åringen eller 4-åringen, idag blir det de båda tätt följt av varandra. Ingen av dem är något fan av att ligga kvar i sängen när man vaknat direkt, så minsta ljud och så har jag famnen full med barn. Inte dumt det heller, men minstingens lekinvit får vänta till efter kaffet.

Hade den varit en vardag med jobb så hade klockan ringt 05:35 och jag hade gått upp efter att ha snoozat en gång. In i badrummet där jag har lagt fram dagens kläder för att inte väcka alla andra på morgonen, på med smink, fixa håret och sen åka till jobbet för att ta dagens första kaffe där. Ofta åker tonåringen med mig, då väcker jag honom precis innan vi åker så tar han likt en zombi på sig kläder och borstar tänderna – han får en drickyoghurt i bilen för frukost har han väldigt svårt för. När jag svänger av till mitt jobb släpper jag honom vid busshållplatsen så tar han bussen in till skolan, och jag börjar min jobbdag.

Inte det bästa humöret

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag ska vara ärlig (som alltid) med er – humöret är inte på topp här. Inte hos någon, förutom möjligen Filip som absolut inte är sjuk utan snarare väldigt, väldigt pigg och frisk och med en stor önskan om aktivitet. O och L har Covid, jag är tveksam till mig själv (har för lite symptom för att testa mig tycker jag och det kan lika gärna vara så att jag är jäkligt trött) men maken är frisk och har jobbat hemifrån. Det har jag med, det mest akuta någon timme här och där, men inte hela dagen.

Vi HAR däremot försökt sysselsätta oss genom att bla bygga på en hinderbana för barn/hund av de brädor som ligger bakom garaget (alltså rätt kul att bara kunna gå och plocka till sådana här spontanprojekt där resultatet bara ska hålla ett tag), åkt fyrhjuling, pusslat, spelat, läst och leeeeeeekt. Det sistnämnda är SÅ tråkigt, att bara sitta och köra runt med en bil eller gå med en liten figur, förlåt men jag tycker det är fruktansvärt… Nån som är som en pest just nu är för övrigt Nala som får såna jäkla spattryck på kvällarna, hon känns vansinnigt frustrerad och överenergisk, trots rätt mycket ordentliga promenader. Det hör väl till unghundsåldern, men är i vilket fall oerhört irriterande – speciellt kvällstid när hon är som värst och vi är som tröttast.

Något som däremot INTE är trist är att i morgon börjar Underbara Claras #fångafebruari – en fotoutmaning med vidhängande inlägg. Man kan såklart välja om man bara vill lägga upp ett foto eller om man vill skriva lite till, och om man vill köra bara på instagram, blogg eller tex Facebook. Jag kommer variera mellan instagram och bloggen, mestadels beroende på hur mycket jag har att skriva om på ämnet – hur som helst är det väldigt tacksamt med olika tema för varje dag för inspirationen är verkligen inte på topp just nu.

Bild från underbaraclaras.se

Har börjat spåna på några av ämnena där jag spontant fick en känsla för vad jag ville skriva – vill helst skriva innan jag läser någon annans inlägg för annars är det så lätt att man tar samma vinkel och det ska ju helst vara MIN första tanke om ämnet. Älskar att nästan alla ämnen kan tolkas på minst fem olika sätt dessutom, det kommer bli kanon att följa! Förhoppningsvis blir humöret lite bättre av ett roligt projekt, annars lär den här veckan kännas som den ALDRIG tar slut!

Tämligen meningslöst

/ LindaG / Lämna en kommentar

Alltså den här helgen… Den har varit rätt ”meh” eller rentav ”bläh” sina stunder. Bäst i helgen var att vi hann åka och kolla på och få en offert på badrumsmöbler (inte allt, men kommod och spegelskåp) som vi ska beställa, och så har vi valt kakel. Känns väldigt skönt, för nu går det liksom ändå framåt. Kvar att välja och beställa är duschblandare och duschväggar, det ska jag plocka in en offert på.

För övrigt så blev L sjuk i går kväll och fick feber, ont i huvudet och ont i halsen. I morse var det ännu mer, feber uppåt 39,5, så vi åkte och köpte några snabbtest – och japp, det är Covid. Han har varit ganska spak i dag måste jag säga, högst förståeligt, även om det såklart blivit tillfälligt bättre med alvedon. Övriga familjen är, åtminstone än så länge, friska, men nu blir det familjekarantän. En av oss vuxna kan jobba, men båda lär inte kunna det i och med att Filip är hemma, möjligen blir det korta stunder här och där.

Stormen Malik har passerat förbi utan några större besvär just för oss, vi har ström och det har som värst blåst ner ett par större grenar, men det har ju såklart varit ett rätt skruttigt väder att vara ute i. Men men, det har blivit lite promenader ändå såklart – Nala behöver ju komma ut i vilket fall – men de flesta har maken utfört. Så omtänksamt för övrigt, han vet hur frusen jag är och att jag hatar när det regnar, och då tar han de promenader som han kan. Sen är det ju ändå skönt att komma ut, även om det som idag innebär att man nästan blåser bort.

Hade så mycket hellre haft lite snö nu, då hade vi kunnat åka pulka, skidor eller 4-hjuling (kör vi den senare nu så blir det en enda lervälling av hagen)

Nä, jag vet inte, egentligen är ju det enda dåliga som hänt att L fått covid (vilket såklart inte är en höjdare men ändå), det har bara varit en sån där halvdan helg. Jag är på mitt sämsta humör – kombon trött och lite uttråkad, samtidigt som alla är hemma och det ska lekas med 4-åring, spelas spel med 11-åring och hänga med 15-åring, förutom att det gärna ska ätas någon gång under dagen med. Jag känner för att ha ett litet projekt, men just nu går det inte riktigt – badrummet är vi inte så klara med beställningar (och elektriker mm) att vi kan påbörja, ute är det för kallt för att göra något vettigt och några andra projekt finns inte i planen just nu. Men det jag KÄNNER för är att typ måla om ett rum eller nåt – vilket är helt onödigt för det är inget vi behöver måla om. Ni vet, lite moment 22.

Vi SKULLE kunna fixa till lite i hönshuset, men det är jag inte sugen på och då är det bara motigt – alltså inte värt att lägga energi på just nu.

Så, just nu känns det som det kommer bli en lååååång vecka. Som tur var veckohandlade vi i lördags åtminstone, och jag har en ny bok och ett pussel – men det svåra kommer bli att få lite lugn egentid när alla är hemma, samtidigt som gärna alla ska få åtminstone en del av sina behov och önskemål tillfredsställda.

Det blev inte så mycket innehåll i dagens inlägg, fast det blev så långt. Kanske får jag spattryck i veckan och behöver skriva av mig varje dag, eller så kommer det inte finnas nåt att skriva om alls. I vilket fall så börjar Underbara Clara sin fotoutmaning för februari på tisdag – och den brukar vara väldigt rolig att haka på! Hoppas ni haft en bättre helg, kram på er!

Badrumsplaner

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nu har vi faktiskt påbörjat planering och börjat kolla på inköp inför badrumsrenoveringen (vi tog höjd för detta när vi köpte huset). För att vi ska kunna sätta in en dusch i ”vårt” badrum så måste vi göra en renovering, det är ett klumpigt hörnbadkar där nu och tätskiktet skulle inte klara en dusch istället. Annars är det inte superakut, rent utseendemässigt är det ändå så neutralt att det inte är HELT gräsligt, även om badrumsmöblerna är både spruckna och slitna. Här är en bild från mäklaren på hur det såg ut då (stylat såklart):

Detta är som sagt var stylat till visningen med, såhär ser det inte ut nu till vardags direkt…

Det saknas en del funktionella saker med, det finns bara ett enda eluttag tex, och handduktstorken sitter knepigt så den skymmer fönstret ELLER är i vägen för när man öppnar spegelskåpet. Alla krokar till handdukar sitter dessutom väldigt konstigt, så man antingen inte når (om man är tex 4 år) eller måste böja sig ner bakom vid sidan av kommoden. Kan också säga att det är OTROLIGT opraktiskt med vitt klinkers på golvet, både för mig som (åtminstone delvis fortfarande) har mörkbrunt hår och när man har en svarthårig hund…

Jag tycker det har varit jättesvårt att få en bild i mitt huvud på hur jag vill att badrummet ska se ut, jag vill inte att det ska vara för modernt, men inte heller alltför gammaldags. Jag vill ha det personligt men inte exklusivt, och jag vill framförallt ha det praktiskt! Tvättställ som står liksom ovanpå en kommod är jättesnyggt men känns inte alls praktiskt, tex. Men, nu har vi kollat runt en hel del och jag har några favoritbilder som inspiration (bilder från Vedum):

Ok, inga sådana handfat, men väldigt snyggt med beige kommod? Älskar också bröstningen, och på något sätt (fast det inte stämmer) tycker jag att de små svarta detaljerna gör att det ändå känns lite… gammaldags typ?
Återigen, bröstning verkar vara det jag faller för, här kombinerat med målat (och målat tak, så läckert!), blir väldigt sugen på att gå åt det här hållet! Även här är detaljerna svarta.
Ett mycket mer lantligt/gammaldags badrum, tycker det känns lite FÖR lantligt för att passa in med övriga huset.

Man kan väl säga att det lutar åt något i stil med det i mitten ovan, fast kanske med någon beige kommod, med stora plattor som ger praktiskt få och små skarvar. Vad tror ni om det, ni som antingen varit här eller som sett bilder på huset? Har ni några andra tips/saker att tänka på/inspiration eller idéer, så snälla sitt inte och håll inne med det 😀 Tycker helt klart att badrum är mycket svårare att ”känna” hur jag vill ha, kanske för att det är en så otroligt mycket större investering än att måla om ett rum…

Kanske en liten, liten muskel eller så

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det har hänt något väldigt roligt den senaste veckan eller så – äntligen, äntligen känner jag att kroppen sakta börjar svara på träningen! Precis innan jag gick in i väggen så startade jag ju upp min träning som blivit helt bortprioriterad året dessförinnan. Tyvärr var det ju lite av ”fel” anledning, alltså att orka jobba mer och bli mer stresstålig, fast det visade sig ju sedan att det var ju jobba MINDRE och INTE stå ut med stress som var nyckeln, men det där vet ni ju redan. Sen ÄR ju träning ett kanonbra sätt att förebygga stress, men det ska ju inte vara något man lägger till för att orka lägga på ÄNNU mer. Ni fattar.

I vilket fall, det blev crossfit för att den träningen har varit så rolig med jobb-gänget som jag kör med på fredagar. Min motivation till att träna själv på gym som jag gjorde för några år sedan är NOLL och jag har heller vare sig lust eller ork till att tänka ut bra träningsprogram och än mindre ta mig i kragen och utföra dem. Crossfit är rolig, alltid olika och sen har vi riktigt bra coacher/tränare. Jag gillar de funktionella passen bäst, dels för att crossfit-passen är både ganska svåra, tunga och framförallt högintensiva, och framförallt det sistnämnda funkar fortfarande inte. Det blir mycket flås och helkropp ändå, men det är nog ett tag kvar tills jag faktiskt kan pressa mig själv lite – något som är lite av en förutsättning för just den där högintensiva konditionsdelen. Sen är det inga problem att anpassa, är det något ”hetsigt” så minskar jag antalet repetitioner eller liknande och försöker ignorera tider och press så mycket det går.

Hela hösten har det varit så TRÖGT att träna, det har varit så deppigt att känna att jag inte har kvar en muskel och absolut inget flås, och det har liksom inte gett någon bestående effekt rent fysiskt att träna – det har däremot gjort att jag inte direkt fått ont någonstans eller så till vardags. Jag har känt mig rätt kass, helt ärligt, ingen inspirerande känsla. Men nu, nu börjar det ändå släppa lite? Jag börjar känna att det finns liksom lite ”styrsel” i kroppen igen, att något där innanför det mjuka faktiskt kan ta i och jobba. Jag kan till och med känna att jag börjar bli starkare (lite, lite pratar vi om nu) i kroppen – vilket såklart ger en otroligt mycket trevligare känsla än höstens depp!

Nu fortsätter vi bara på inslagen väg – gärna två men kanon om det blir tre pass i veckan när det går, men ingen ångest eller stress om det någon gång inte funkar. För nu börjar det ju bli roligt igen!

Lite hundpromenader blir det ju med, fast lite färre på sistone pga himla oinspirerande väder…

Pst, för ni som hängde här även för ett gäng år sedan, det kommer INTE handla om träning här framöver direkt, utan det blir bara ett kort sidospår vid enstaka tillfällen. Fatta för övrigt hur stor skillnad det är för mig som är ”uppfödd i bantningens tidsålder” att inte ens ÄGA en våg, inte mäta vare sig träning, rörelse eller kroppsmått eller fundera något på mat i form av ”kost”? Det är något jag önskar er alla!

Det finaste förtroendet

/ LindaG / 2 kommentarer

I dag har jag fått göra något av det absolut roligaste man kan göra, och absolut det roligaste jag gjort det senaste året – jag har fått följa med min kompis M och hjälpa henne välja bröllopsklänning! Så fruktansvärt kul att se alla vackra klänningar, spets och tyll, det är verkligen så långt ifrån vardag man kan komma. Det är nästan så jag skulle kunna tänka mig att gifta om mig bara för att få möjligheten att prova ut en bröllopsklänning igen…. 😉

Hon hittade en helt fantastisk klänning – perfekt och som gjord för henne! Kommer såklart inte visa några bilder på den, men ni kan få några små närbilder på lite detaljer – kanske från den hon valde, kanske från en av de andra hon provade…

Och vet ni, jag tror jag nämnt det när jag fick reda på det (bröllopet blev ju skjutet på pga den där lilla pandemin som kom mellan), men jag ska ju få vara brudtärna! DET känns verkligen som ett fantastiskt förtroende och detta bröllop är utan tvekan det roligaste som jag kan tänka mig kan hända i år. Längtar jättemycket! Har inte varit på sådär jättemånga bröllop, och framförallt var det längesedan sist, så det känns väldigt efterlängtat.

Tack M! ♥️

För en gångs skull – stackars vita, medelålders män!

/ LindaG / Lämna en kommentar

Att utmattning är ett samhällsproblem är inget nytt, men kanske jag kan känna att byggbranschen (ihop med bla vården såklart, speciellt i det här läget) tyvärr är lite överrepresenterad här. Och, till skillnad från tex i vården, så är det ju en mansdominerad bransch där jag upplever att kanske män lite stereotypt tycker det är väldigt svårt att prata om. Jag är väldigt öppen med att jag varit och fortfarande rehabiliteras från utmattning, och det jag möter varenda dag är män som ser så ledsna ut med ett ENORMT behov av att få prata om det här med någon. Att ”machokulturen” fortfarande lever i byggbranschen är ett faktum som tex Sveriges Byggindustrier jobbar med i detta nu, och kanske är man rädd att ses som svag om man på något sätt drabbas av utmattning bland manliga kollegor?

Jag överdriver inte när jag säger att jag möter dem varje dag, sedan jullovet tog slut och jag började jobba den 10 januari så har jag mött : en hantverkare, arbetsledare, en undertaksentreprenör, två elektriker och en golvläggare och en låssmed. Och då räknar jag bara upp de som har haft en faktisk sjukskrivning som utmattad, mörkertalet är som jag uppfattar det helt enormt då många istället för att sjukskriva sig verkar byta jobb eller bransch istället. När jag berättar om MIN utmattning så forsar det ur dem om deras egen, man känner rent fysiskt vilket behov det finns att få prata av sig en stund.

Det är nog första gången i mitt liv jag tyckt synd om så många medelålders, vita män, en grupp som liksom inte har så många sociala motgångar mot sig annars. Men gemensamt för de JAG pratat med är att de är snälla, vill väl och kämpar (nästan ihjäl sig) för att få ihop vardagen så inte någon annan ska bli lidande – kanske blir det som för mig att familjen får lida för all energi tar slut på jobbet. De pratar lågt och sneglar sig gärna omkring så ingen annan hör, ingen manlig kollega som kan tolka det som en svaghet. Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå att det inte ÄR en svaghet, det är inte ens deras fel utan systemfel och orimliga krav som inte ger den som är snäll och vill göra sitt bästa för alla andras skull en chans att säga nej och stopp.

Byggbranschen ligger på så många sätt efter många andra delar av samhället, både med normer, teknik och ledning. Min personliga tro är att om man ska hålla som människa i ett byggföretag så kommer det krävas att man tar ett gemensamt omtag på hur många tjänstemän som ska finnas, hur många ansvarsområden en och samma person kan ha och en annan grundinställning till hur mycket som ska hinna presteras på en arbetsdag. Min känsla är att åtminstone en del andra branscher kommit längre här, vi kämpar fortfarande med machokultur, ojämställdhet och rasism, utmattning känns långt bort då.

Det är sällan jag skriver något sånt här, mycket för att jag tycker det är svårt att få med alla aspekter på liknande områden, det är lätt att man blir ignorant, missar något eller bara bli ensidig. Men nu kunde jag inte låta bli, det jag vill säga till er mest är att ni är inte svaga, ni är ABSOLUT inte ensamma och att det blir lättare om man pratar om det. JAG ser er, och ni är alltid välkomna att prata med mig!