Förutom när vi veckohandlade i går och när vi var på en hundkurs i grannskapet i dag så har vi inte lämnat gården på hela helgen. Hade det här varit i vårt hus så hade jag nog varit rastlös, speciellt den här årstiden när det inte finns så mycket att göra i en vanlig villaträdgård. Men här hemma har vi röjt och eldat, jag har byggt ett litet bord som man kan ställa saker på vid vår grillplats utan att Nala når dem (utan ansträngning) och Tobbe har byggt en sågbock.
Här käkade vi lunch idag, grillade gnocchi och stekfläsk och åt med lingonsylt, i en liten murrikka.Vi slåss om att såga med motorsågen typ, så jäkla roligt!Vi fjuttade eld på en massa döda, torra enebuskar, en hög med eld och sen tre lika stora högar precis intill som vi i tur och ordning matade på elden med. Varmt och gott blir det!Är man liten kan man klättra och ramla i de andra högarna med ris, till sin egen stora förtjusning.
Filip är så jäkla skön och rolig att ha att göra med (nästan jämt) här på gården. Som jag skrev i går så står han i med sitt så det står härliga till, och idag hjälpte han till att elda ris, bära ved och köra den stora tunga skottkärran med ved in i stallet. Jag FATTAR inte hur stark han är för att vara så liten, eller hur mycket han faktiskt orkar med, för vi blev absolut trötta innan han blev det och då var han mer aktiv än oss! Han har verkligen flaggan i topp här på gården, den här lille pojken!
Den här skottkärran kör han sedan in i stallet med själv och lastar av – typ hur många gånger som helst!
Så himla skön helg det har varit, även om jag är fysiskt trött så laddar det här på mina batterier hur mycket som helst – mycket för att det var så underbart väder med.
Det blir inte så mycket skrivet om de stora grabbarna, men dels är det för att de inte är med OSS lika mycket men sen naturligtvis för att de har sin egen integritet med. Men de har också varit duktiga i helgen, hjälpt till att elda och kånka ris, hugga späntved och lite annat smått.
Inte förrän solen precis nu gick ner så gick vi in. Tänk vad jag hade skrattat gott åt mig själv om jag hade vetat det i 20-årsåldern (eller 30-årsåldern för den delen)!
Förlåt för att jag inte är en bättre förälder, för att jag inte alltid orkar göra det ni vill, för att jag inte alltid finns där, för att jag blir arg, för att jag missar saker i ert liv, för att jag inte frågar rätt saker, för att jag lägger mig i för mycket och för att jag inte lägger mig i tillräckligt.
Förlåt för att jag inte är en bättre maka, för att jag är så otålig ibland, för att jag har svårt att bara slappa, för att jag kör med dig och sätter dig i arbete ibland, för att jag blir sur på dig, för att jag inte alltid är så rolig att ha att göra med och för att jag inte är mer än den jag är.
Förlåt för att jag inte är en bättre syster, för att jag inte hjälpt dig mer, för att jag inte hjälper dig mer nu, för att jag inte haft tillräckligt med tid för dig.
Förlåt för att jag inte är en bättre kompis, för att jag inte alltid funnits där när du haft det svårt, för att jag inte sett att du haft det så svårt alltid och att jag inte hunnit lägga mer tid på att hjälpa dig. Förlåt att jag inte spenderat mer tid med dig över lag!
Förlåt för att jag inte är en bättre dotter, för att jag inte blev som ni tänkt, för att jag inte är en bättre mamma till era barnbarn.
Förlåt för att jag inte är en bättre kollega, för att det blir fel, för att jag virrar till det och för allt jag inte kan.
Tusen och tusen förlåt, och jag menar dem alla – men jag har också förlåtit mig själv för nästan alla. För jag VET att jag gjort så gott jag kunnat i varje situation, men ibland har inte orken räckt till, ibland inte tiden och ibland har jag inte sett. Så även om jag verkligen menar alla ovanstående förlåt, så vet jag samtidigt att jag inte är mer än människa och förstår att allt det jag velat göra inte är rimligt för en människa att hinna eller orka med. Jag tror att människor kan förändras och försöker alltid bli en lite bättre version av mig själv – även om den versionen inte är bättre för ALLA, och jag förstår att även om jag kan förändras så är det som det är med, och det enda jag kan vara verkligt säker på är att det kommer komma nya saker att be om förlåtelse för.
För att inte ljuga så ska jag säga att det är en bra dag jag resonerar som så att det är ok att göra fel och inte räcka till – en dålig dag gör jag som folk gör mest och mår skit över allt jag gjort fel eller där jag inte räcker till.
Och förresten – förlåt till mig själv. Förlåt att jag ställer så orimliga krav på mig, för att jag inte orkar mer, för att jag inte alltid kan acceptera mina brister och för att jag körde mig in i utmattning.
Från början fanns där en liten flickebebis. Hon föddes med läpp- och käkspalt, så hon hade svårt att få i sig mat först och hennes mamma trodde att hon skulle dö. Men så blev hon opererad och det blev lättare att äta, så hon blev en liten, ganska försynt och väldigt snäll flicka. Hennes mamma och pappa gjorde ALLT för henne, de stuvade om sina jobb så hon inte behövde gå på dagis. Den lilla flickan levde alldeles skyddad.
Den lilla flickan blev 7 år och flyttade in till Jönköping och började skolan. Där kände alla redan varandra från dagis och flickan passade inte riktigt in. Hon blev retad, det var nog inte så farligt egentligen, men eftersom ingen varit dum mot henne innan visste hon inte vad hon skulle göra av allt. Hon kände sig utanför nästan jämt. När hon gick i mellanstadiet skickade hon en lapp till en pojke hon tyckte om och frågade chansen – för hon har ändå oftast varit ganska modig – och då fick hon tillbaka ”Du är snäll och bra att vara vän med, men inte söt för ärret du har”. Det skulle hon minnas i resten av sitt liv, faktiskt, fast pojken inte menat illa, han var en av de snällare ändå.
Sen började hon högstadiet och letade som alla tonåringar efter sig själv, men hittade väl inte så mycket. Gymnasiet fortsatte ungefär likadant, flickan försökte passa in så gott det gick men hade alltid den där känslan att hon inte direkt gjorde det – hon stack till och med ut eftersom hon var minst ett huvud längre än alla andra. Hon försökte göra sitt bästa, för det var ju viktigt, så hon gick ut både högstadie och gymnasiet med toppbetyg – men med känslan att hon var ensam och inte hörde hemma här heller. Hennes snälla sida putsade hon bort, att bli beskriven som SNÄLL kändes plötsligt som det värsta tänkbara, men det gick inte så bra för hon VAR ju snäll.
Sen kom högskolan, och ÄNTLIGEN kände sig flickan glad och fri, hon träffade vänner, festade och var precis som alla andra. Hon hade så otroligt roligt att själva skolan kom i skymundan, och det var väl lite på tiden. Efter ett tekniskt basår så började utbildningen och flickan träffade Pojken. Eller, pojken jagade efter flickan ett bra tag innan flickan förstod att pojken faktiskt ville vara tillsammans med just henne. De övade på att ha ett förhållande, och det gick väl både upp och ner, men mest uppåt ändå och de fortsatte hänga ihop.
Efter högskolan fanns det inga jobb inom inriktningen de valt, och flickan började jobba med att sälja sängar. Det funkade bra med, det var roliga kollegor och hon kände att hon fick höra ihop. Flickan började längta efter något mer, en egen familj, och pojken och flickan gifte sig och bestämde sig för att de ville ha en bebis. Det blev ingen bebis, varje månad blev flickan mer och mer ledsen, men sen tillslut efter ungefär två år och lite hjälp så blev det tillslut en bebis, en pojke. Bebispojken växte och flickan försökte göra ALLT för sitt barn, så som hennes egna föräldrar gjort. Men det kändes liksom aldrig nog, och hon kände alltid sig dålig när hon stod vid sina egna föräldrar.
Några år senare började samma visa om, ett syskon till bebispojken ville de ju ha, men även den här gången tog det ungefär två år innan det blev ett syskon. Flickan kämpade på och tappade bort sig själv och tog kontrollen över det ända hon kände att hon hade kontrollen över, sin egen kropp. Så hon tränade och tränade och mätte protein, makron och kolhydrater, tills hon faktiskt var superstark och hade precis den där kroppen hon inte trodde man kunde få. Men inte hittade hon sig själv på vägen, tvärtom, ännu mer vilsen kände hon sig.
De två bebispojkarna började bli stora nu, hon kände att ingen behövde henne längre och ingen hade tid att gosa med henne, så hon och Pojken kämpade på i ytterligare två år tills den tredje (och sista) bebispojken föddes, mer än 10 år efter den första. Nu kändes familjen komplett och det kändes så bra! Flickan kämpade för att känna att hon var tillräcklig för alla, men lyckades inte jämför med sina föräldrar och de kom och sa saker till henne som gjorde henne mer ledsen än något annat någonsin gjort. Hon bestämde sig för att inte ha de här föräldrarna längre, så nu var hon föräldralös, fast de fortfarande fanns där borta. Det gick ett par år, och flickan vande sig. Ett tag därefter hittade hon delvis tillbaka till mamman, men det var inte samma sak längre, allt var skört och ömtåligt.
En dag kände sig flickan oövervinnerlig och sökte sig ett helt nytt jobb, där hon inte kunde något och inte hade någon erfarenhet av. Det gick ok, hon fick inte riktigt det stödet hon blivit lovad men det funkade ändå och hon kämpade hur mycket som helst för att lära sig allt och bli så bra hon bara kunde. Men så en dag så hade hon kämpat och kämpat och bänt och böjt och vridit sig för att hinna göra allt som skulle göras, så då gick hon sönder – inuti. Flickan hade tur, hon bodde i Sverige och fick möjligheten att vara sjukskriven och först var hon alldeles totalt vilsen. Vem var hon om hon inte presterade? Fanns det något värde i henne då? Skulle hon aldrig mer orka?
Men hon fick bra hjälp, och hon gav sig själv bra hjälp genom att läsa på och att faktiskt ge sig själv en RIKTIG chans att verkligen starta om. Sakta men säkert så hittade hon konturerna av sig själv, de hon inte sett på så många år och absolut inte de senaste åren. Långsamt fylldes konturerna i, skiftande och ibland starkt och ibland svagt, men hon kände att hon var på rätt väg. Efter ungefär ett halvår mådde hon riktigt bra, hon kände sig här och nu och på rätt väg, även om det tog henne längre tid att återhämta sig än hon kunde föreställa sig.
Flickan är snäll och en obotlig optimist och oftast glad, så hon tänker oftast att det nog alltid blir bättre, det mesta. Oftast tycker hon att hon har rätt med, att hennes liv är så himla mycket bättre nu än hon vågade hoppas när hon var yngre. Nu har hon och alla pojkarna köpt en gård och flickan känner att en helt ny framtid finns framför henne, hon är så väldigt glad för att ha alla möjligheter som kom med gården. Flickan finns ju fortfarande, och hon blir lika förvånad varje dag hon ser sig i spegeln och ser en vuxen kvinna med skrattrynkor och gråa hår titta tillbaka i spegeln. Hon undrar lite ibland vem det är, men är glad för att den här vuxna kvinnan verkar ta hand om henne, till slut. Att hon får vara den hon är och även om hon fortfarande inte har hittat HELA sig så känner hon sig ganska hemma där hon är.
Den flickan, hon har funnits där från början, och hon kommer finnas med till slutet, när hon tittar ut genom matta ögon med starr och ser ett rynkigt ansikte med vitt hår. Hon är fortfarande snäll, och hon känner fortfarande ofta att hon inte passar in, men på det stora hela så tycker hon att hennes liv har varit rätt fantastiskt ändå. Kvinnan ska göra sig bästa för att ta hand om henne nu, mellan alla andra måsten, och vi önskar att ni alla tar hand om era flickor och pojkar med!
En kollega sa en dag till mig när vi satt och åt något fika på jobbet (vilket inte händer så jätteofta) – ”Du är en sån där som vill fika varje helg va?”. Han hade så himla rätt och så himla fel, för jag vill inte fika varje helg – jag vill fika varje DAG. Finns det tid och möjlighet så vill jag absolut fika, helst runt 11, varendaste dag. Det behöver inte vara mycket fika, men det behöver vara något litet sött till kaffet och så behöver det vara en stund när man sitter ner i lugn och ro och har det trevligt och pratar – det går inte ta bort någon av punkterna för då är det inte FIKA.
Ett av de bästa tillfällena att fika är ju med kompisar, jag kommer ihåg frihetskänslan när man började gymnasiet och fick rå både över tid och pengar lite mer själv, då satt jag med kompisar på Johans Café och drack te i stora skålar – hur mycket påfyllning som helst för man ville sitta där länge men pengarna var ju inte eviga. Idag kanske det oftare händer att jag går ut och tar ett glas vin och en bit mat med kompisar, men mentalt fyller det exakt samma rum i mig som det gör att fika – vi äter något gott, umgås, pratar stort och smått och blir inte avbrutna hela tiden.
Det bästa att fika på däremot – det är ju SEMLOR! Allra helst hembakade, på andra plats kommer centralkonditoriets och på tredje Rosettens semlor. Bullen ska vara tung och lite kompakt, och helst utan kardemumma om jag får välja. Mandelmassan ska vara krämig och ABSOLUT INTE gjord med persikokärnor eller ens färdig mandelmassa, grädden ska vara lätt sötad och riktig vispgrädde. Ni ser, jag är rätt bestämd med min semla.
ALLA älskar ju semlor!
Näst efter semla kommer Malmborgs mandelpastej, en helt ljuvlig och lagom söt kaka med krämig fyllning, tätt följt av arrakskakor, dubbla mandelkakor, tuppakaka, rulltårta, jordgubbstårta… Alltså ni fattar, det är mycket fika jag gillar! Men, faktiskt rätt mycket jag INTE gillar med, typ Budapestrulle *ryyyys*, biskvier (alldeles för sött) och en hel del annat. Får jag välja så tar jag helst inte heller chokladbaserade bakverk faktiskt.
Kom förresten på en kandidat och till platsen som Bästa Fikat, och det kan vara krabbelurer som äts med blåbär eller kanelsocker, utomhus vid en eld och med kokkaffe till!
Fika är en ganska stor grej för mig – HELA grejen alltså, inte bara bakverket. Det är den stunden man samlas och det blir lite extra lyx, en guldkant på vilken dag som helst. Och eftersom jag ändå *ÄR* en livsnjutare så är ju det något som är viktigt!
PS – ni vet väl att ni hittar alla mina egna recept på bakverk här i bloggen va? Antingen via menyn under ”recept” eller så kan du bara klicka HÄR.
Om vi säger så här, när jag i skrivande stund sitter i köket med rödsnuten näsa, genomskinlig hy, stripigt hår och hostar och blir flåsig bara av att skriva det här – då känns dagens tema rätt långt borta, minst sagt. Men men, sjuk är man ju inte för evigt, så om vi kliver vidare framåt lite då?
Den fest jag ser mest fram emot i år är helt klart min kompis M’s bröllop! Av alla fester så är nog ändå bröllopsfester de roligaste, dels för att alla är glada för brudparet, men sen är alla uppklädda och fina och har ”investerat” lite av sig själva i festen – vilket brukar innebära att man även är mer mån om att bidra till att det verkligen BLIR en bra fest. Samma sak med maskeradfester, har man engagerat sig i en klädsel brukar engagemanget i festen bli högra med, är min erfarenhet.
Från det senaste bröllopet vi var på, makens systers bröllop – hösten innan pandemin om jag inte minns fel.
Men nu tappade jag spåret. Det här bröllopet längtar jag verkligen efter, det är i slutet av maj och tills dess ska jag väl vara frisk 😉. De två mindre barnen får vara hos mormor och äldsta får vara hemma och passa Nala – så otroligt mycket enklare sånt här blir när man har en tonåring hemma som kan hjälpa till de få gånger det är aktuellt.
Tror detta är klänningen jag får som brudtärna förresten! Fantastisk fin, hoppas den ser ok ut på mig med 🙈
En helt annan typ av fest hoppas jag verkligen att vi ska få till någon gång framöver, nämligen en riktig sommarfest här på gården. Ni vet en sån där som börjar vid lunch med barn och lek, där alla får komma och gå lite som de vill, kanske med lite grillning på kvällen. Insåg inte förrän jag skrev det att det typ är midsommar jag beskriver? Men då har de flesta av våra kompisar andra traditioner, så vi får nog ta en annan helg. Det hänger ju lite på att det är fint väder med, så ungarna kan springa runt ute och vi kan sitta i solen och dricka rosé…. En riktig gårdsfest helt enkelt, vad tror ni om det?!?
Vi har ju bara själva sett gården i sommarskrud på visningen, och då var det lite mycket intryck så att säga. (Bild från mäklaren)
Det här är det lättaste inlägget av alla att skriva och svara på, för svaret är så otroligt självklart för mig – det är enbart för MIG SJÄLV jag gör detta. Att blogga ger mig utlopp för min lust att skriva och en skön möjlighet att reda i och rensa huvudet på det som ligger och skvalpar däri just nu. Att instagramma gör jag för att jag ÄLSKAR vackra bilder, både att se på och att fota själv, där orkar jag sällan skriva så långa texter däremot.
Att få en möjlighet att dela med sig av bilder (på ren hobbynivå) är väldigt roligt bara det.
Det kunde ju ha varit ett enkelt val att ha sökt sig till en av de stora arenorna för bloggar, där du får betalt och får en betydligt större läsarskara än en privat liten blogg har – men med det kommer viss styrning av inläggen och krav på både frekvens och längd. Att skriva är en av de frizoner jag har där det bara är luststyrt, jag väljer precis själv när, hur långt och om vad, vilket är den frihet som behövs för att det fortfarande efter drygt 11 år ska vara lika roligt att blogga!
Kan du inte bara skriva för dig själv då, kanske ni undrar, varför i hela världen delar du du med dig av personliga saker ut till ”allmänheten”? Det är faktiskt lite svårare att svara på, men dels är det nog en grundläggande känsla att om jag skriver något så vill jag även att någon läser det jag skriver. Den andra stora delen är ju just det här att det är totalt frivilligt att läsa om vad jag tar mig för, jag kan alltså skriva om stort och smått utan att göra någon stor och svår avvägning huruvida det jag ska skriva om är intressant för någon annan att ta del av. För det vet ni ju vid det här laget, jag har ett rätt vanligt liv så just spänning och inspiration är kanske inget jag bjuder på särskilt ofta, men jag hoppas att jag bjuder på lite vardagsigenkänning, en och annan reflektion som kanske gör att någon känner sig mindre ensam eller bara en känsla av sällskap.
Det sista är lite intressant och en gnutta lurigt, för JAG känner mig mindre ensam när jag skriver. Jag vet ju att ni läser, och även om det sällan är gensvar på inläggen som så så får jag lite kommentarer här och där när jag träffar er som läser – alltså känns det som ni finns med mig när jag skriver. Det som är lurigt är att ibland kanske det kan vara lätt att anta att det jag skriver om är allt som händer och att det därför blir överflödigt att prata en längre stund, men jag skiljer ju på privat och personligt här så den absolut största delen av mig hamnar ju inte på bloggen, såklart.
Jag är i alla fall så väldigt glad över er som läser, från kompisar till kollegor, gamla som nya och en del som ”bara” känner mig från bloggen. Det känns som ni är med mig när det är jobbigt och jag har fått så mycket stöd när det varit tufft, och om jag får önska något så är det att kanske någon av er fått ut åtminstone något, en liten hjälp eller tanke av det jag skrivit.
Det jag kan lova framöver är att jag inte planerar att sluta blogga inom överskådlig framtid, men jag skulle nog vilja påstå att jag även kan lova att det kommer bli en hel del roliga små projekt här på gården framöver – som ni såklart får följa med på.
Hönshuset är till exempel ett projekt att ta tag i framöver, så vi kan ha höns (igen)!
TACK för att ni läser, det gör mig så glad, jag önskar att ni alla får en fantastisk helg och en skön fredag*!
*(Min kommer spenderas i stillhet med covid-hosta och snuva, men det kunde varit mycket värre)
Jag tror det var ungefär 3-4 år sedan jag började kämpa på riktigt – med att strunta i min figur. Inte som i ”let it all go”, utan att få en åtminstone neutral inställning till min egen figur. Jag växte upp i bantningens eviga tidsålder och har alltid vagt försökt ”bli smal” genom diverse underliga dieter och kompensationsträning, men jag kan nog inte ens föreställa mig hur det är att vara ung tjej i dag, med TikTok och andra sociala medier som bara sprutar ut hur man ”ska” se ut och hur man ”ska” vara.
I vilket fall, nu skiter jag i vilket, så länge mina kläder sitter skönt och min kropp är stark nog att göra de saker jag vill! När jag tänkte på det här inlägget så funderade jag över min inställning nu – och den är just att det är ganska ointressant hur jag ser ut. Eller ja, det är väl en sanning med modifikation, jag vill gärna ha lite smink och fixa till håret när jag ska någonstans så att jag KÄNNER mig fin, men jag försöker inte passa in i en omöjlig mall längre. Faktum är att jag bara tittar mig i spegeln på morgonen när jag gör mig i ordning nu för tiden? Jag sneglar inte kritiskt på min figur när jag går förbi hallspegeln och drar inte in magen när jag kollar i spegeln på toaletten. Det känns som en seger i sig, resultatet av både ett aktivt arbete i mitt huvud och att jag blivit äldre och kanske lite klokare.
Det är ungefär så här min figur oftast är klädd, varmt och bekvämt. Så jäkla skönt det är att vara vettigt och oömt klädd när man är ute.Det här är nog ett av väldigt få foton på typ hela min figur, från förra sommaren tror jag.
Men, skit i det nu, nu vet jag visserligen att de flesta av er redan sett det här men en sån där sak som jag vill kunna ha en stark kropp för är som sagt för att kunna göra de saker jag vill här på gården. Som att fälla ett körsbärsträd med yxa (bara för att jag aldrig fällt ett träd med yxa innan) och sedan klyva ner det med motorsåg. Det är en sån självförtroendeboost att ge sig på något man inte gjort innan, och himla kompetent kände jag mig med 😄 Vet att det här inte är något så avancerat för många som är uppvuxna på gård eller med skog, men för mig var det ändå en helt ny grej.
Älskar att man kan göra så mycket här, tidigare i veckan byggde jag en liten hinderbana till barn och hund av lite spillvirke jag hittade bakom garaget, i går spenderade jag en lång stund ute med att klippa ner gamla grenar på vinbärsbuskar och hallonbuskar. Säkert inte optimalt mitt i vintern, men det går nog det med (#radgard , tack Brita Z för att du bara ger dig på saker utan att det måste vara så himla perfekt).
Nu har jag glidit från ämnet märker jag, men det säger väl något det med – att det inte är ett ämne som betyder så mycket för mig längre. För vem sjutton bryr sig om hur jag ser ut?
Det har av lite olika anledningar blivit ganska komplicerat det där med familj, eller kanske framförallt med föräldragenerationen till mig och maken. Nu för tiden är det främst min mamma (barnens mormor) vi har kontakt med, och jag är ibland lite kluven till det där med inställningen till familj – i bemärkelsen släkt kanske främst. Dels är det ju fantastiskt med familj, men samtidigt MÅSTE man inte umgås med sin familj om det inte funkar enligt mig. Vi har mer kontakt med våra mer jämgamla släktingar, alltså syskon till oss vuxna och föräldrarna till barnens kusiner.
Men om vi lämnar det och går på det JAG tänker på när jag hör ordet familj, och det är ju vi 5 här:
Detta är ju VÅR familj, och den jag jobbar allra mest för (och med). Jag vill skapa en egen familjehistoria, ge ungarna många minnen och tvingar dem rätt ofta lägga ner skärmar och spel just för att skapa VERKLIGA upplevelser. För när jag pratar med dem och frågar, då är det ju sånt vi gjort tillsammans som de minns – även om det inte alltid är de saker man själv tror att de ska minnas 😂 Ofta är det minnen från okomplicerade saker – utflykter, kanotpaddling, grillning i skogen och sånt, men såklart även från semestrar.
Familjen ÄR viktigast här hemma, och efter att ha stirrat på ett par snabbtester mot covid här i veckan så fick jag ändå en Flashback till alla de gånger jag försökt frammana två rosa streck med vilje på ett graviditetstest – sammanlagt med våra tre barn så har vi försökt få barn i 6 år ungefär, så det är absolut inget vi tar för givet. Det är ju en av anledningarna till att det är långt mellan barnen, de är ju nu (nästan) 5, 11 och 15.
Det här blir inte ett så sammanhängande inlägg känner jag, för oavsett ovanstående så är påtvingad familjetid i form av familjekarantän inte något som passar någon av oss – förutom möjligen Filip. Därmed är det just nu i skrivande stund ett smärre kaos här med åsikter om skärmtid som skiljer sig, en 4-åring som ALDRIG slutar prata och en väldigt trött och ganska förkyld mamma. Ja pappan och 11-åringen är också involverade i nämnda delar såklart. I vilket fall är resultatet att min hjärna nu är ganska trött på ljud och hela jag längtar efter egentid. Med 4 dagar kvar av veckan…. Wish me luck!
Eftersom vi befinner oss i familjekarantän är det här mer som en helgmorgon än en vardagsmorgon, vilket innebär att jag är först upp. Tiden kan variera lite, men mellan sju och åtta på morgonen brukar jag försiktigt fösa en liten barnkropp från min egen för att kliva upp och få åtminstone några minuter för mig själv, med en kaffe.
Jag går ut i köket där mysbelysningen tänds automatiskt, tänder ljus och spolar kallt vatten från vår brunn i kranen. Häller det i kaffebryggaren, tar kaffe malet från kvällen innan (så inte hela familjen vaknar) och plockar fram min standardfrukost – två rutknäcke med lite mögelost. Det är så jäkla gott till kaffet, och precis lagom att smyga igång dagen med, lite senare blir det oftast kompletterat med en skål fil och müsli.
Det är helt tyst när jag sätter mig vid bordet och tänder ett par ljus, några tulpaner från mataffären i helgen hänger i och bidrar till lite hopp om vår. Ute har det tydligen snöat i natt, och jag fastnar i att bara titta ut över ängar och åkrar en stund. Det här är en av de bästa stunderna på dagen, jag är visserligen alltid optimist men på morgonen känns det som allt kan hända och som att jag har så många möjligheter för dagen. Den som inte är morgonmänniska tycker nog det låter helt galet, men jag är likadan varje morgon, speciellt när jag är ledig.
Näst upp efter mig är antingen 11-åringen eller 4-åringen, idag blir det de båda tätt följt av varandra. Ingen av dem är något fan av att ligga kvar i sängen när man vaknat direkt, så minsta ljud och så har jag famnen full med barn. Inte dumt det heller, men minstingens lekinvit får vänta till efter kaffet.
Hade den varit en vardag med jobb så hade klockan ringt 05:35 och jag hade gått upp efter att ha snoozat en gång. In i badrummet där jag har lagt fram dagens kläder för att inte väcka alla andra på morgonen, på med smink, fixa håret och sen åka till jobbet för att ta dagens första kaffe där. Ofta åker tonåringen med mig, då väcker jag honom precis innan vi åker så tar han likt en zombi på sig kläder och borstar tänderna – han får en drickyoghurt i bilen för frukost har han väldigt svårt för. När jag svänger av till mitt jobb släpper jag honom vid busshållplatsen så tar han bussen in till skolan, och jag börjar min jobbdag.
Jag ska vara ärlig (som alltid) med er – humöret är inte på topp här. Inte hos någon, förutom möjligen Filip som absolut inte är sjuk utan snarare väldigt, väldigt pigg och frisk och med en stor önskan om aktivitet. O och L har Covid, jag är tveksam till mig själv (har för lite symptom för att testa mig tycker jag och det kan lika gärna vara så att jag är jäkligt trött) men maken är frisk och har jobbat hemifrån. Det har jag med, det mest akuta någon timme här och där, men inte hela dagen.
Vi HAR däremot försökt sysselsätta oss genom att bla bygga på en hinderbana för barn/hund av de brädor som ligger bakom garaget (alltså rätt kul att bara kunna gå och plocka till sådana här spontanprojekt där resultatet bara ska hålla ett tag), åkt fyrhjuling, pusslat, spelat, läst och leeeeeeekt. Det sistnämnda är SÅ tråkigt, att bara sitta och köra runt med en bil eller gå med en liten figur, förlåt men jag tycker det är fruktansvärt… Nån som är som en pest just nu är för övrigt Nala som får såna jäkla spattryck på kvällarna, hon känns vansinnigt frustrerad och överenergisk, trots rätt mycket ordentliga promenader. Det hör väl till unghundsåldern, men är i vilket fall oerhört irriterande – speciellt kvällstid när hon är som värst och vi är som tröttast.
Något som däremot INTE är trist är att i morgon börjar Underbara Claras #fångafebruari – en fotoutmaning med vidhängande inlägg. Man kan såklart välja om man bara vill lägga upp ett foto eller om man vill skriva lite till, och om man vill köra bara på instagram, blogg eller tex Facebook. Jag kommer variera mellan instagram och bloggen, mestadels beroende på hur mycket jag har att skriva om på ämnet – hur som helst är det väldigt tacksamt med olika tema för varje dag för inspirationen är verkligen inte på topp just nu.
Har börjat spåna på några av ämnena där jag spontant fick en känsla för vad jag ville skriva – vill helst skriva innan jag läser någon annans inlägg för annars är det så lätt att man tar samma vinkel och det ska ju helst vara MIN första tanke om ämnet. Älskar att nästan alla ämnen kan tolkas på minst fem olika sätt dessutom, det kommer bli kanon att följa! Förhoppningsvis blir humöret lite bättre av ett roligt projekt, annars lär den här veckan kännas som den ALDRIG tar slut!
godatankar.com 