I år får jag ta och börja mina semesterinlägg lite annorlunda. När jag sitter och skriver detta tittar jag ut genom ett sjukhusfönster på ett gråmulet Walsrode och i den lilla sängen bredvid mig ligger Filip och sover.

För några dagar sedan var vi fortfarande i Kroatien (alla inlägg om detta kommer framöver), badade, solade och hade det rätt bra. Filip började dock bli lite kass i magen och fick feber, men han håller även precis på att få två nya kindtänder så det kopplade jag ihop med detta – så har det varit med de andra barnen med. Ett par dagar gick och aptiten minskade lite för varje dag, men han var ändå pigg och ungefär som vanligt, så i söndags morgon åkte vi som planerat från vårt semesterhus och hemåt.

Första dagen gick ok, förutom för jävla mycket trafik runt München igen (undvik att bila i Tyskland på söndagar är min nyvunna erfarenhet). Måndagen flöt väl på rätt ok med, det blev dock mer och mer grinigt på stackars Filip som inte slutade ha diarré, och nu blev det säkert 10 blöjbyten under dagen. Han kändes ändå fortfarande acceptabelt ok, så på tisdag morgon när han dessutom visade sig vara feberfri, åkte vi ut till Heide-park som planerat. Han satt/låg i vagnen och huvudsaken är ju liksom att vi är med där han är och att han har det bra, så även om vi börjat oroa oss för honom tänkte vi att han har det ok så länge han är med oss.

Det gick rätt bra först, men nu gick det typ inte få i honom något alls att äta, och dricka fick vi först i honom när han till slut gick att lockas till att dricka lite juice. Sedan gick det rätt fort, han blev på eftermiddagen snabbt väldigt hängig och nästintill apatisk, och när vi skulle byta på honom för x:e gången så kom det lite blod samtidigt, då skrek hela min mammahjärna att nu måste vi göra nåt akut, så jag ringde 112. De pratade för övrigt ingen engelska (what?) men jag kunde göra mig hjälpligt förstådd och de meddelade att de skickar en ambulans till första-hjälpen-stationen i parken. Vi letade oss dit och fick prata med ambulanspersonal som bestämde sig för att köra mig och Filip till barnsjukhuset i Walsrode. Jag kan erkänna att min klump i magen inte blev mindre av att först lämna maken och barnen i parken och sedan åka med sirener i ilfart till sjukhuset. Har aldrig åkt ambulans innan heller, men det kändes att de var stressade för bilarna framför fick typ slänga sig ner i diket när de körde med alla sirener de hade.

Stackars Filip var ledsen och skrek, men var ändå helt orkeslös, det kändes inte alls bra. Men, när vi kom in fick han lämna blodprov och avföringsprov och sedan gjorde de ett tämligen utförligt (så vitt jag kunde avgöra) ultraljud på magen på honom. Det visade som tur var ingenting allvarligt och även om vi inte fått bekräftat på avföringsprovet än så utgår man från att han har en salmonella-infektion.

Han fick dropp som han ska ha till och med i morgon verkar det som, vilket alltså innebär att vi blev kvar här, han och jag (maken och barnen hade ju en natt kvar på hotellet vi bodde på men letar nu ny natt här i Walsrode för kommande nätter). Vi är lite halvt isolerade och får inte lämna rummet, samt att alla som kommer in måste ha skyddskläder (förutom vi två då). Dock är ju inte salmonella så jättesmittsamt om man inte hanterar mat så jag känner mig inte så orolig för min eller familjens del (just nu, ska tilläggas).

Nu har han haft dropp ett knappt dygn och har först nu på förmiddagen haft ork att ”prata” lite med mig och vara vaken mer än 5 minuter. Han orkar inte sitta upp själv och sover mest hela tiden, och det känns som man dör en bit själv av att se honom så matt. Ändå känns det ok nu, han får i sig den vätska och näring han behöver, extra övernattningar är bara en futtig bisak att ordna med i sammanhanget.

Två bilder från den korta stund han var så pigg att han kunde hålla upp huvudet. 

Just precis nu känner man sig som världens hemskaste som inte förstod innan, men samtidigt vet jag rent logiskt att jag inte hade kunnat gissa mig till salmonella innan heller.

Förhoppningsvis får vi åka hem på fredag, den ”enda” förutsättningen är att han kan äta och dricka så pass bra själv att han inte behöver dropp. Just nu känns det långt borta, men jag vet också att det kan bli bättre ganska snabbt nu när han får näring.

Framöver kommer det även ”vanliga” uppdateringar om semestern, men just precis nu är vi bara här och nu.