I morgon och kommande 3 dagar ska jag som en del av Energikontoret agera utställare på Elmia Subcontractor. Det är ju en mässa som när man jobbar på Elmia är liksom finalen på en lång och arbetstung höst, alla är trötta men samtidigt så är även alla så medvetna om att det är den sista stora ansatsen för året, vilket gör inflytten och det sista arbetet innan mässan öppnar så himla kul. Man jobbar lätt 14 timmar på gående (i vissa fall springande) fot, men alla i kedjan jobbar som ett enda team och det gör att man ändå orkar – OCH har kul under tiden!
En gammal bild från Elmia garden, den absolut roligaste mässan att jobba med!
I dag var jag och en kollega uppe och satte upp det lilla materialet som vi ska ha i vår monter, och jag fick sån himla go Flashback från just de här dagarna. Sen kan jag i efterhand se att jag var en hårsmån från utbrändhet när jag slutade där, pga en massa saker som jag inte tänker gå in på, men just den där goa känslan kan jag verkligen sakna. Men jag hade nog ändå inte kunnat gissa när jag slutade att jag skulle stå som utställare 4 år senare! Tänk vad coolt livet är ändå, och vad lite man kan se och räkna ut i förväg.
Ska ni på mässan så kika ner på mässgatan (sustainability arena) och säg hej!
En jättestor skillnad i mitt liv nu för tiden mot typ alla år innan dess är att jag sedan utmattningen bestämt mig för att för första gången i mitt liv vara snäll mot mig själv. Jag försöker så gott det går låta bli att tänka nervärderande om mig själv eller banna mig själv för att jag inte kan/gör/orkar/kämpar mer – det är då verkligen inte så att jag är i mål med det men jag har kommit en bra bit på väg. Jag lyssnar också på mig själv – i går kväll var jag tex jättetrött så jag gick helt sonika och lade mig 19:37 (!!!!). På ett plan tog det emot lite, att ”missa tid att göra saker på”, men jag var ärlig mot mig själv och kände att efter en lång dag så var det precis det jag verkligen behövde.
Jag prioriterar (i den grad det nu går ihop med att ha barn) min egen tid vilket iofs just nu mest innebär att jag ger mig själv tiden att träna. Men jag är också snäll mot mig om det inte går pga föräldramöte eller andra saker som måste komma före – no hard feelings liksom. Jag lyssnar mer på mig själv med, i går var jag tex och lämnade blod efter en ganska lång och intensiv dag men kände att jag verkligen också behövde röra på mig pga stel i kroppen efter en massa bilåkande. Lösningen fick bli träning trots blodgivning, men i ett såååå lugnt tempo – en mental klapp på axeln till mig själv med motiveringen att det är ju så mycket bättre för en stel kropp att få röra sig lite än att åka hem och sätta sig i soffan och bli ännu mer stel.
För många är det här säkerligen så himla självklart, men för lika många är det kanske också främmande – att prioritera sig själv kanske man kan lära sig att göra men att faktiskt försöka tänka snällt om sig själv har för mig varit en stor omställning. Men det gör också att jag trots att jag inte alltid känner att hjärnan är så skarp som den kanske brukade vara på jobbet känner att det är ok. Jag gör verkligen mitt bästa och det är ok att det är en bit kvar. Det funkar nästan jämt.
Nu har jag skrivit om mig själv i så rediga ordalag att jag får väga upp med en knäppbild jag tog när jag stod och frös på kontoret häromdagen. Logiskt ju.
Det här blev ett tämligen navelskådande inlägg, men jag har verkligen gått och tänkt på att den här medvetna satsningen att vara snäll mot mig själv faktiskt ganska ofta funkar nu för tiden. Heja mig, jag är helt ok!
04:45 står mitt alarm på i morgon bitti. Det är lite väl orimligt känner jag egentligen, men jag och en kollega ska befinna oss på frukostseminarium (typ) i Smålandstenar kl 07:30 och berätta om energieffektivisering för företag. Just nu halvsitter jag i sängen (klockan är alltså 20:34!?!?) och väntar på att håret ska torka lite så det inte står åt alla håll när jag vaknar i morgon bitti. Det är egentligen inte för att jag ska upp så tidigt som jag lägger mig så tidigt – utan snarare en känsla att jag villhöver gå i ide ett tag.
Kommer det bara snö sen så blir det ju ljusare, och i december kommer all julbelysning upp som oxå hjälper. Nu är det ska värst…
Som jag skrev häromdagen så har jag verkligen svårt för mörkret, speciellt så här i början, och kombinera det med första månaden heltidsjobb där hjärnan (försöker) går på helvarv för att ta in och processa allt nytt så blir man ju såklart astrött. Det är inte direkt stressigt men dagarna ÄR fullspäckad med möten och jobb så det blir ändå mastigt på nåt sätt. I en drömvärld borde ju ingen jobba mer än 6 timmar om dagen kan jag tycka… Har som lite topping oxå den mesta träningsvärk jag någonsin haft i hela överkroppen tack vare ett riktigt jobbigt pass i måndags, så jag har svårt att öppna dörrar och diskmaskin och till och med för att dra upp jeansen när man varit på toa typ, helt galet.
De stora pojkarna är lediga denna veckan, men har mestadels fått sköta sig själva, och Filip har gått på dagis. I morgon har jag lyckats ta ledigt efter lunch, då ska jag ta alla tre och gå på stan och fika och kanske kolla efter lite julklappar med. Det är ju inte så intressant att hänga med morsan längre, så vi får väl se hur lång stund jag får behålla dem med mig, innan de ska till mormor för att stanna till fredag. Det dåliga mamma-samvetet säger att nog ALLA andra är lediga med barnen hela veckan och åker på diverse aktiviteter om inte en hel resa, fast jag vet att det inte stämmer.
Fy skrutt vilken skithelg det var, den som gick. Grått och regnigt inne och i humöret, och lagom fyllt med konflikter. Hatar när det ligger som ett täcke över himlen, det är som att jag inte kan tänka och det finns lika lite hopp som blå himmel i horisonten. Jag får liksom ingen riktig ork att ta tag i något heller vilket såklart också gör att humöret dalar. Bästa aktiviteten var nog ändå att jag köpte ett WASGIJ-pussel och körde igång med – det brukar annars vara tradition på jullovet men nu kände jag att det var en perfekt aktivitet. Den är sådär lågmäld och lågintensiv men ändå trevlig. Tycker dessvärre mig se att det är ungefär samma grå täcke i väderappen under överskådlig framtid, fasen vad surt. (ÄR jag världens mest väderpåverkade människa? Ja, troligen…)
Det känns för övrigt som det är så många parallella världar som existerar samtidigt nu, hos olika människor. Eftersom jag jobbar med hållbarhetsfrågor och energikrisen blir det såklart enormt mycket information och fokus på den, men även miljöfrågorna är högt på nyhetsbevakningen och likaså kriget (eftersom det påverkar energiläget i synnerhet och infrastruktur mm i allmänhet) – jag matas alltså dagligen med uppgifter som mer eller mindre ger mig känslan av att det samhälle vi levt i fram till nu (om jag ser till min egen livstid) står med en halv tå till godo och balanserar utför ett stup, och andelen sätt det kan gå åt helvete på är många (och kan säkert kombineras i oändliga nya varianter).
Och så träffar jag folk med vanliga jobb och ”vanliga” problem, eller så går man bara genom stan på vägen till bilen och allt ser ut och känns som vanligt och jag håller på att bli galen av den här splittrade känslan av olika ben i tidens långkalsonger* (*seriöst – världens bonuspoäng till den som förstod den referensen!) Såklart kan man inte gå runt och tänka att samhället kollapsar i morgon hela tiden, men de splittrade tankarna tar också en del energi.
Jag har skrivit om det här innan, jag vet det, och som vanligt är det svårt. Svårt att ha en mental och fysisk förberedelse på att det snabbt kan gå väldigt fel samtidigt som man ska upprätthålla ett ”vanligt” liv där kanske min största fundering en dag kan vara hur jag ska klippa mig. JA, vi kan ha två saker i huvudet samtidigt, men när det blir så här stort gap mellan de ”alternativa världarna” så känner åtminstone jag att det skaver en hel del. Jag skulle så gärna vilja veta hur ni som läser känner? Om ni kanske ratar alla katastrofindikationer pga orkar inte ta in (vilket jag HELT ärligt kan säga att jag respekterar fullt ut, för är man själv helt slut så får man rädda sitt eget psyke i första hand) eller har ni världens preppingförråd i källaren?
En bild från när vi byggde vårt skafferi, ett av de bästa små rummen på gården, speciellt om man ska ha plats med extra mat!
Själv landar jag oftast i att vi är ”normalt” förberedda, dvs just nu skulle vi nog klara ungefär 2 veckor på den mat vi har hemma gissar jag. Men i vissa diskussioner jag hör viskas i korridorerna är det långt ifrån tillräckligt med… Jag lever mitt liv som vanligt, fast lite mer sparsamt, och kan absolut fundera på småskit som att jag vill ha en ny jacka eller måla om hemma, skillnaden är en molande oroskänsla i kroppen som jag inte helt kan bli av med. Jag är orolig för vilken värld mina barn kommer leva upp i, vilka val vi kan tvingas göra och hur trygg deras framtid blir. Om de kommer få oroa sig för triviala men akut viktiga tonårssaker som de SKA göra eller om de behöver anpassa sig till en helt annan verklighet.
Det blev visst en väldigt svart ton i det här inlägget, det var inte helt planerat men som vanligt så skriver fingrarna ut det som hjärnan sorterar fram. Kram på er, oavsett var på skalan ni befinner er!
Nu har jag jobbat 100% i två veckor. Eller ja, det har ju varit lite VAB och så så det är nog ändå inte mer än 80% på jobbet, men jag är absolut tröttare nu – även om jag tror att det kommer ge med sig. Värst är sena eftermiddagen när hjärnan känns som gröt, fast det kunde den ju i ärlighetens namn även göra innan utmattningen, hahaha!
Den ökade tröttheten skapar en liten konflikt i mig känner jag. Jag skrev förra veckan om att jag ÄNTLIGEN känner mig så pass återställd att jag för första gången på säkert 10 år har börjat få ett sug efter att göra något kreativt – bara för den kreativa känslan i sig själv och inte nödvändigtvis för att något kreativt ”ska göras”. Men där blir det ju lite dumt då, när jag samtidigt dels är för trött efter jobbet för att orka starta något och dels så finns det så lite ”dag” kvar när man kommer hem runt halv fem. En halvlösning har varit att sätta mig och läsa i en bok i stället för att skrolla på mobilen, och det är banne mig lite av en övningssak för om jag förr kunde läsa och vara helt omedveten om min omgivning vad som än hände så är jag nu väldigt mycket mer lättdistraherad, vilket gör att läsningen blir mer upphackad såklart.
Att fixa med växter och att fota är ju oxå kreativt, men blir ju liksom bäst med dagsljus och helst höstsol…
Kanske är det även så att projekten på gården tillfälligt nu är ganska få – höstens intågande har inledningsvis inneburit en hel del förberedelser för vintern, men när det mest akuta är gjort så finns det inte SÅ mycket mer att göra ute förrän till våren. Eller ja, det finns en del lite större projekt som ska göras i vinter någon gång, men de kräver ett par heldagar gissar jag så det måste bli när vi har en hel helg ledig och lite vettigt väder. (Det största projektet som ska göras i höst/vinter är att stängsla in den lilla kullen bakom huset som ska bli fårbetesmark, behöver ju inte vara klart förrän i vår men vore skönt och roligt att jobba med även under hösten)
Vet inte vad dessa söta blommor heter men de har precis nu börjat blomma?! (fotobomb av… spindel? Flygfä?)
Kanske blir detta förresten julen då det känns lite roligt med jul igen, efter många jular utan nån vidare glädje över julen? Jag kanske får ta ut min kreativitet på att göra julpyssel och julbaka?!? Fast det är ju det där med att det inte är så kul om ingen annan uppskattar det heller, faktiskt. Nåja, vi får väl se, det är ju en lång höst och en lång vinter som kommer…. (*suck*)
Svårt att inte älska höstfärgerna i all sin prakt ändå!
I dag är jag riktigt mör i huvudet efter två ganska intensiva möten som tagit upp större delen av dagen, där man verkligen vill känna att man är 100% med och delaktig, speciellt i det ena där jag höll i själva mötet. Och det märks, efter dessa så var det ekande tomt i skallen och det enda som funkar är att göra rutinuppgifter. Ibland kan jag tycka lite synd om min nya arbetsgivare som fick den här varianten av mig, utan korttidsminne och som blir så mentalt trött av krävande dagar, men förhoppningsvis blir det bättre med tiden (och jag tror inte det upplevs som att jag sköter mitt jobb illa på något sätt heller), men vad ska man göra?
Det var i vilket fall fruktansvärt skönt att ägna kvällen åt något som inte alls hade med ansvar och komplicerade tankegångar att göra utan istället använde i princip bara den kreativa delen av hjärnan. En del som jag för övrigt inte har märkt någon skillnad på alls efter utmattningen, nu när jag tänker på det? Ja såvida jag inte är väldigt trött då, då blir man ju inte så kreativ, men det gällde ju innan med. Det var nämligen så att jag och en kollega anmält oss till att testa på att dreja på Annas krukmakeri i Smedbyn, via personalklubben på jobbet. Har drejat någon gång under skoltiden (för 100 år sedan) men inget sedan dess, minns däremot att jag verkligen tyckte det var galet roligt. Och vet ni, det var det nu med!
Vi fick två ”lerklumpar” på sammanlagt ett kilo att jobba med, och en av sakerna vi gjorde kommer bli bränd och glaserad och klar ”på riktigt”, den andra fick vi ta hem och lufttorka om vi ville. Däremot fick vi ju göra om klumparna så många gånger vi ville, och det var ju som sagt hur kul som helst att dreja så jag tror jag hann göra 5-6 varianter på skålar under tiden vi var där. SÅ skönt att sitta och bara meditativt göra något med händerna, låta dem göra hela jobbet och bara vila den tänkande delen av hjärnan. Hade det inte varit typ svindyrt så hade jag gärna haft grejor hemma för att dreja lite, men ärligt talat är det liksom inte motiverat att skaffa alla prylar och så som behövs för att det ska bli nåt. Nåväl, kul att prova på i alla fall, jag blev dessutom nöjd över mitt resultat och har likt ett stolt barn visat upp det för alla som vill (och inte vill) se!
Om det är något jag kan känna att jag saknar i mitt liv lite så är det någon form av kreativt skapande. Det blir ju lite när man fixar och donar här hemma och så skriver jag ju på bloggen, men jag hade väldigt gärna haft mer kreativ tid i mitt liv. Att skriva på en bok, måla eller rita, dreja eller forma med lera, det är ju sånt som är så himla tillfredsställande att göra – OM man har förutsättningar för det. Och med förutsättningar menar jag inte de fysiska prylarna utan att man är i ett tillräckligt lugnt och avslappnat tillstånd för att kunna komma åt kreativiteten som annars gömmer sig långt inne i hjärnan någonstans. Faktiskt är det ju en väldigt konkret mätare på hur jag mår, när jag tänker efter, hur kreativ jag har lust och orkar att vara! Så att jag har längtat efter att fixa på Filips rum är ju tex en kanonbra indikation på att jag mår bra och har tid att fundera på såna ”oväsentliga” saker.
I vilket fall, nu är det ändå dags att sova för klockan är mer än halv tio och jag är TRÖTT men GLAD. Önskar att ni var och en hittar era saker ni ”unnar er” att göra när ni mår bra och att ni får möjlighet att utöva dem!
Oj jösses, nu är jag trött! I tisdags höll jag och min kollega i en stor workshop för att bilda ett nätverk i bygg- och fastighetsbranschen som ska jobba mot en klimatneutral bransch till 2045. Jätteroligt, spännande och väldigt givande, men absolut också något som krävde mycket av oss båda.
Onsdag till idag så var vi dessutom på konferens med jobbet i Toftaholm (ca 1 timme resväg söderut). Det har varit två väldigt roliga och givande dagar med både bra konferens-/utbildningsdelar och jätteroliga aktiviteter med femkamp, musikquiz och hur mycket skratt som helst, men också något man blir väldigt trött av.
Så himla fina omgivningar!Vi har grym tur med vädret och var bara ute i sol ☀️Jäkla pussel i femkampen som vi inte hann få ihop 😂
Mina strategier för att orka med en så här intensiv vecka (intensiv för mig efter utmattningen alltså) är att för det första lägga nivån för ”hemmasaker” så nära noll det bara går. Lägsta nivå på allt – inget fix, enkel mat, lugna stunder i soffan och delegera allt som går till (de större) barnen. På jobbet blir det att jag väljer att jobba hemma i morgon för att ”vila” från den sociala biten och alla intryck runt omkring, och jag kommer bara välja arbetsuppgifter som inte är så krävande – eftersom jag (oftast) kan lägga upp arbetet så jag kan välja när jag gör lite mer krävande jobb som tex innebär mycket inlärning eller hög koncentration.
Alltså känner jag mig ändå hyfsat tillfreds, trött som jag är, eftersom jag har en plan för att hantera det hela. Sen inser jag ju att det kan gå helt och hållet åt skogen eftersom det ju händer saker, men en plan är ändå ett steg i rätt riktning. Har dessutom en känsla av att jag håller på att bli sjuk, men det kan vara bara trötthet med, lär väl i vilket fall märka vilket i morgon.
Nu ska jag ta och lägga mig tror jag, klockan är inte ens nio men det behövs känner jag! Kram på er, och hoppas ni hittar era egna strategier!
I dag jobbar jag hemifrån (har just nu frukostrast ifall någon tror att jag skriver på arbetstid). Är trött efter en jobbresa måndag-tisdag till Arvika och en ganska intensiv dag i går, och kände att jag helst ville få arbeta i lugn och ro själv. Så skönt när man kan välja det ibland på jobbet, om det inte är annat inbokat. Kände mig frusen med, temperaturskillnaden som kom så plötsligt innebar att jag inte hunnit vänja mig heller, hösten kom över en natt känns det som. Valde att sitta i köket och jobba en stund och tände öppna spisen för att få både mys och värme. Så otroligt avkopplande… Här skulle jag vilja sitta och skriva på en bok, i lugn och ro varje dag.
Just nu har jag världens klimatångest. Eller kanske faktiskt snarare katastrofångest eftersom det inkluderar el- och matpriser vilket inte är EXAKT en klimatfråga även om det såklart allt hänger ihop. På jobbet innebär nyhetsbevakningen att vi får en massa info om vad som händer – öppna rapporter oftast som alla kan läsa, men som inte kanske kommer upp i varje persons flöde till vardags. Vi får varningar om företag som kommer gå i konkurs inom kort om elpriserna fortsätter i samma stil, och matpriserna vet ju alla att de har ökat. På studieresan eller vad man ska kalla det så diskuterades värmepumpar och solcellsinnovationer, både positivt och negativt (tex att leveranstider på värmepumpar gått från 1 dag till ca 9 månader). Här hemma har vi bergvärme och nu är våra solceller klara sedan nån vecka men vi väntar på att bli inkopplade på nätet av Jönköpings energi. Känns lagom surt att ha missat hela sommarens solproduktion… Men vi sitter i övrigt bra här ju, jämfört med många andra – ändå känns det oroligt med det mesta just nu.
Är absolut lite bitter över att vi missat hela sommarens elproduktion…
Jag tycker annars verkligen INTE att jag är en orosdriven person, jag kan faktiskt inte minnas att jag oroat mig alls för saker innan (förutom småskit) utan jag har alltid tänkt att det ordnar sig – vilket det ju gjort med. Vet inte vad som ändrats egentligen, i mig själv. Eller så är det bara det att så många saker vi tagit för givet nu verkligen visar sig vara jättekänsliga och det känns som hela samhället balanserat på en liten ”allt är bra”-tråd och bara inte kollat ner i stupen som är överallt runtomkring. Ibland känner jag mig som vanligt och orkar inte bry mig något vidare, men ibland känns det verkligen oroväckande med allt runtomkring.
Fattar ju också att vi inte skulle klara oss själva här ute på långa vägar, om verkligen ALLT skulle gå åt skogen. Teoretiskt sett skulle vi väl kunna försörja oss själva till en viss del, men det skulle ju kräva en arbetsinsats som inte finns nu när vi är två vuxna som jobbar heltid/nästan heltid. Då skulle vi behövt odla något hela tiden, vi hade behövt en jordkällare för att kunna förvara allt om elen ryker och vi hade behövt mer djurhållning för kött – men samtidigt i så liten skala att vi inte behöver köpa in dyrt foder. Självhushållning på riktigt är inte en verklighetsbaserad tanke helt enkelt. Det enda vi är själv hushållande med nu och kanske ända fram till jul med lite tur – det är potatis och möjligen tomater (förutsatt att vi kan frysa in tomater). Ja och så ägg då, just nu får vi sjuka mängder ägg, men de går ju inte förvara hur länge som helst dessvärre, och till vintern kommer hönorna lägga mindre eller inga alls. Ur självhushållningsperspektiv verkar just en mindre ras på hushållsko vara en variant, men som sagt så är det liksom inte kombinerbart med två heltidsjobb och den verklighet som vi ändå har runt oss just nu.
Vill någon köpa ägg så säljer vi 10 för 40kr, eller 5kr/st.
Hur tänker ni? Gör ni något annorlunda nu än innan? Och vad skulle ni vilja/kunna göra annorlunda framöver? Tänker ni att samhället och politikerna kommer ordna upp det hela, eller tror ni det kommer hänga på var och en? Är ni som jag och oroar er, eller orkar ni inte och sticker huvudet i sanden (INGET jag dömer någon för!), eller tror ni bara inte på några ”krisscenarion” som kan inträffa?
Hade jag inte fått komma hem hit till vårt drömställe varje dag vet jag inte hur jag hade orkat.
Nej hörni, det har då inte gått direkt framåt på växthusbygget under helgen, det var på tok för varmt att sitta mitt i gassande sol och skruva och greja. Dessutom var maken på lite egna äventyr, så jag och barnen har mest spenderat helgen vid badplatsen vid Ramsjön (inte den i Tenhult). Även om vattnet är i mitt tycke ett par grader för kallt för att det ska vara skönt att bada så har jag faktiskt doppat mig, det blev liksom för varmt annars. Badade ju i Bunn med i fredags, så tre dopp på en helg är ju ändå inte illa? Filip springer glatt rakt ut oavsett temperatur (och badar gärna vidare trots att han skakar som jag vet inte vad) och likaså L, men jag tror minsann att O börjar bli lite av en badkruka likt sin mor…
Chips är ett måste på badstranden!
Jag har ju jobbat ett par veckor nu med, lite drygt två för att vara exakt. Det har varit en lugn start, dels för att jag är ny på jobbet och därmed inte har alla uppgifter som ligger och väntar som någon som arbetat längre, men även för att många inte verkar vara tillbaka förrän 22 augusti. Får verkligen inte ihop hur folk får till så långa ledigheter och därtill lov och jullov utöver det? Hade absolut kunnat tänka mig att vara ledig hela sommaren annars, om det hade gått ihop sig. Nu har man ändå en lite osäker känsla i kroppen inför ekonomin framöver, och då har vi ändå två hyfsade jobb, men inte känns det helt kanon med elpriser, bensinpriser och matpriser som väntas öka ytterligare. Är ju lite huslån man sitter på med, som också bidrar till den lite olustiga känslan. Nåväl, det ger sig säkert.
Lika bra att dra sig tillbaka och bli självförsörjande?! Skämt åsido såskulle det vara typ omöjligt, men ändå. Mer tid här skulle jag ju kunna tänka mig i vilket fall.
Eller ja, för varje grej och rapport jag läser i mitt nya jobb blir man ju mer och mer mörkrädd inför framtiden. Såg filmen ”Don’t look up” häromdagen och den känns mer som en framtidsförutsägelse ju mer jag läser. Samtidigt ser ju allt ”ut som vanligt” i samhället runtomkring, tycker det är rätt jobbigt att kastas fram och tillbaka så rent mentalt. Släpper den diskussionen för nu, eftersom jag gissar att ni liksom jag inte riktigt alltid orkar ta till sig allt.
Ja i solen, men ändå.
Nu är i alla fall L på sitt efterlängtade sommarläger på Vidablick, tror att det han längtat mest efter är att gå och välja sina tre saker från ”kiosken” varje dag! Nästa vecka börjar han årskurs 6?! För att inte tala om att O börjar gymnasiet! Hjälp vad ovant det känns! Men är så himla glad för deras skull, L kommer ha det kanon på sitt läger och trivs bra i sin nya skola även om han saknar sina gamla kompisar, och O känns ändå taggad om än liiiite nervös att börja helt nya skola och klass (inga kompisar som valde samma). Jag hoppas att de kommer få ett fantastiskt skolår!
Stort att börja sexan ändå!
Själv har jag (i vanlig ordning i slutet av sommaren kanske) lagt lite rolig men onödig tankekraft på att göra någon form av garderobsuppdatering, efter nästan 4 år i jobbkläder och dessutom över 40 (och med lite extra här och var pga orkar verkligen inte bry mig) så känner jag att jag tappat bort mig lite. Men nu är jag något på spåren tror jag ändå (herregud, jag är verkligen ingen trendmänniska eller något, men jag vill ju gärna KÄNNA mig välklädd enligt mitt eget tycke). Kan återkomma om det, tycker själv det är lite kul att se vanligt folk klä sig – och inte ett överflöd av trådsmala influensers som lanserar sin egen kollektion av det ena eller det andra. Har ett par bra instagramtips där med, förresten!
Det var dagens (eller den senaste veckans) svammel, kram på er i värmen!
I dag har jag jobbat kortdag, välbehövligt efter kassa nätter i värmen. Min kropp hänger inte riktigt med i svängarna – men inte så konstigt när det var 12 grader och kall vind förra helgen, 33 grader och sol denna och idag 15 grader och regn? Högsommarvärmen gav en sån skön semesterkänsla (och klimatångest men låt oss ignorera det lite) och även om regnet var extremt efterlängtat nu så tar jag gärna en semester med mer värme och sol sedan tack.
På tal om semester, det här är min sista jobbvecka och det känns skönt – även om det mest varit introduktion på nya jobbet så ligger ändå ett år bakom mig med jobb och utmattning. Vi har extremt få planer för den här sommaren, jag har inte orkat och vågat boka så mycket eftersom vi inte visste hur sommaren skulle bli och vad vi skulle orka med och vi vill heller inte direkt åka härifrån vår första sommar på gården? Lite smått kommer det bli ändå, vi har tex en övernattning med 2 dagar på Kolmården på schemat, men det mesta kommer bli spontana saker. Det vi har som BEHÖVER göras här på gården är målning av två sidor på huset samt alla fönster – sen finns en lång lista på saker som inte nödvändigtvis är akut men som ändå skulle må bra av att göras – som att måla garaget och lite sånt. Men förutom just huset så får allt annat bli på ork och lust, och just precis nu är det lågt på båda, så då sköts bara ”markservicen” med lite vattning och att hålla efter ogräs just i sådderna.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här semestern – jag vet ju att jag inte tycker om när dagarna bara försvinner utan att man gör NÅT litet, då blir jag bara stressad och känner inte att jag tar tillvara på semestern. Samtidigt så är ”nåt litet” i mina ögon inte nödvändigtvis större än att bjuda hem nån, åka till nåt gårdscafé eller spendera några timmar vid en sjö, så det är inga stora saker som ska ske – likväl ska ju någon ändå se till att det händer.
Att vi är så trötta just nu beror ju på många saker (dålig sömn, nytt jobb, förkylningar och feber i familjen, värme osv) men en sak som bidrar är helt klart allt gräspollen. De stora killarna är ordentligt allergiska nu som alltid i början av säsongen, och jag känner av det rätt mycket med även om det blivit SÅ mycket bättre med åren. Inte så konstigt att man är allergisk förresten, en kort hundpromenad och jag samlade ihop den här vackra (men såklart allergiframkallande) lilla ”buketten” av gräs. Det är inte värre här än i vårt förra hus, men det är klart att det är mer pollen här än tex mitt i stan.
Det är ganska roligt att gå och leta upp de olika sorterna gräs! Finns hur många som helst.
godatankar.com 