Saker jag vill:

5 augusti, 2018 / LindaG / 1 kommentar

Åka på en vandringsresa

Ha/gå på kräftskiva
Skriva en bok
Prova att ha en liten gård
Bli bloggare på heltid
Gå ut med tjejkompisar och dricka bubbel
Lära mig fota på riktigt
Magiskt tappa mina sista mamma-kilon så jag kan gå och shoppa loss på kläder i min vanliga storlek och kombinera med min vanliga garderob utan att det sitter åt oskönt
Vinna pengar så man kan göra precis vad man vill eller åtminstone till att shoppa ovanstående garderob
Gå på bröllop
Hälsa på kommande bebisar
Åka på all inclusive och inte lyfta ett finger på minst en vecka
Åka ut i skogen och vandra med alla pojkarna
Fira att jag och maken varit ihop helt galet länge, 19 år nu i höst
Bli självhushållande
Träna så jag återigen känner mig pigg, frisk och stark
Se nya mission impossible på bio
Prata mer med maken

Allt rakt upp och ner från en söndagstrött hjärna, liggandes i sängen medan jag väntar på att Filip ska somna bredvid mig. Stort som smått, när man väl kommer på saker man VILL gäller det att skriva ner det. Ska försöka utveckla alla punkterna ovan för att se vad jag kan göra för att det kanske någon gång ska gå att uppfylla dem.

Några orelaterade bilder från dagens höjdpunkt, picknick i stadsparken. Typ det enda sättet för att hinna sitta och äta båda två samtidigt en kort stund och prata.

Framtidsdystopi

31 juli, 2018 / LindaG / 14 kommentarer

Vi har börjat kolla på The Handmaid’s Tale. Jag hade bara sett nån reklam och avfärdat den som ett historiskt kostymdrama eller nåt, men det var ju helt fel! Det är ju en framtidsdystopi som utspelar sig i princip i nutid och jag har aldrig sett en serie som, samtidigt som den är asbra och spännande, får mig att känna mig så illa till mods? Det känns som den snuddar vid hur lätt det kan gå fel i samhället och hur nära det är att allt vi tar för givet nu bara rycks bort.

offred-poster

Kanske reagerar jag mer nu när man ändå redan är konfunderad över vad som ska hända med världen rent klimatmässigt, jag har hört reportage där man pratar om ändringarna som kommer – inte som spekulationer längre utan som ren fakta, bara med en något oklar tidslinje, och det är banne mig läskigt.

Måhända har jag bara mycket fantasi, men allt som händer får mig ännu mer att känna att jag vill ha en gård – med eget vatten och egen elproduktion. Där man har möjlighet att odla (herregud vad jag skulle behöva lära mig mycket) så man kanske klarar åtminstone en liten del av det man behöver. Är det bara jag som får den känslan? Och kommer jag se tillbaka på det här om 40 år och skratta åt att jag trodde att det behövdes – eller kommer jag vara enormt tacksam för att vi tänkte så? Är det kanske bara naivt att tro att det ens skulle hjälpa? Det är ju lite läskigt att ens skriva om det, för på ett sätt låter det så himla fånigt, men jag tar väl klivet ändå, för nog måste väl NÅN mer fundera på det?

Nu spelar det ju inte så stor roll så länge vi inte hittar det vi vill – helst bara mark (5-6 hektar) med VA-anslutningar (för säkerhets och enkelhets skull), inte för långt från där vi bor nu, där vi kan bygga ett eget hus… Haha, typ omöjligt att hitta….

Insikter

27 juli, 201827 juli, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Sommaren är ju en sån där klassisk tid för att värdera, omvärdera och fundera över sin tillvaro. Jag tror mig minnas att skilsmässor är mer vanligt på hösten efter semestern till exempel, troligen för att man dels kanske umgåtts lite ”väl” mycket men även för att det kanske blir mer tydligt att den bild man kanske trodde var gemensam inte var det. Insåg just att det lät som vi ska skilja oss, men det menade jag inte alls, haha… Det är väl dessutom efter semestern många söker sig till nya jobb med.

Det jag var ute efter är ändå lite det här att till slut när inte vardagen springer på i riktigt samma tempo så kan man ändå utkristallisera lite vad man vill och inte vill, det trots att det inte finns många sekunder att tänka på med 3 barn. Har de senaste dagarna nästan lite förbluffat slagits av en stark vilja att dels fixa till trädgården lite mer (äntligen kom lite inspiration) och dels av en känsla att jag vill vara i naturen lite mer.

Även om typ allt är torrt och bränt i trädgården nu så ser det ut att bli en makalös äppelskörd, vilket gör mig orimligt glad!

Det sistnämnda är däremot inte heeelt okomplicerat, dels känner jag att det precis som med vissa andra saker byggs upp ett motstånd när man inte gjort det på länge (det känns krångligt och ”jobbigt”) dels så är det ju i alla fall just NU för varmt helt enkelt.

Eftersom jag ändå kände att jag blev lite sporrad av de här två tankarna så gjorde jag två snabba och just nu görbara åtgärder – jag började planera i trädgården och gjorde en intresseanmälan till scouterna för barnen (haha, hej projicering!). Såklart efter att ha pratat med dem…

Annars tycker jag ofta det är lättare att fundera ut hur man INTE vill ha det snarare än hur man VILL ha det, så jag suger glatt åt mig de tankar jag nu får!

Har du kommit till någon slags insikt under sommaren?

Din inre kritiker och vän

22 juli, 201822 juli, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag är en av mängder med folk som följer yogagirl (Rachel Brathen). Jag började nog mest för att hon var gravid ungefär samtidigt som mig och då var det lite extra kul att följa henne, men sedan dess har jag stannar kvar. Min upplevelse av henne är att hon känns lite som en lillasyster, hon är typ 9 år yngre än mig och mycket av det hon skriver är kanske lite naivt, men på ett väldigt skönt sätt. Hon delar med sig massor av sig själv, sina känslor, sina problem och sina humörsvängningar och det känns lite som en nära vän eller syster som man pratar med (även om nu kommunikationen är från enbart hennes sida).

I vilket fall, hon har även en podd (tror hennes Instagram är störst annars), som jag visserligen ytterst sällan har tid att lyssna på men jag brukar skumma igenom dem skrivna versionen på hennes blogg när den kommer.*

I veckan här handlade det i alla fall om de två olika röster man har inom sig – sin inre kritiker och sin inre bästa vän. Kritiken är den som talar om för dig att du inte duger, att du inte kan, att du inte är värd och att du borde vara bättre, medan vännen är just den röst som säger det en vän hade sagt om kritikern fått prata högt – att du VISST kan, att du gör ditt bästa och att du duger. Inga nyheter direkt men oftast kanske inget jag reflekterar aktivt över. Naturligtvis går det där lite i perioder, ibland får kritikern mycket utrymme och ibland nästan inget, beroende på humör, stress, trötthet och yttre kritik.

Inte lika dramatiska fighter mellan de två just nu kanske…

Min kritiker har numer lagt ner sitt snack om hur jag borde se ut (hurra, 39 år senare) och förekommer nu ganska sällan, men när hon dyker upp så är det för att sätta ett vasst finger på mitt föräldraskap oftast, även om andra områden oxå kan få sig en känga.

Min inre vän har en tjurigt envis röst vid de tillfällena, när hon lite trumpet muttrar att jag visst är en bra förälder, eller i alla fall gör så gott jag kan, annars är hon nog inte lika tydlig i sin röst.

Jag tänker lite att det här ändras med åren, att man liksom rensar bort lite av sin kritiker på samma sätt som man till slut bryter med en kompis som bara tar energi? Har inte riktigt någon tanke gällande sin inre vän här, behövs hon bara inte mer eller kommer hon fram mer med åren?

Lite svammel från mig så här en söndagsmorgon bara, men vad säger din inte kritiker/vän till dig, och har det ändrats med åren?

* Om du ska lyssna på ETT avsnitt så lyssna på det när de ska flyga med dottern och allt blir katastrof. Har aldrig skrattat så mycket åt en podd!

Tjurskalle

20 juli, 201820 juli, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Grinig är nog det ord som beskriver mig bäst just i dag. Lite för att jag är trött, men även för att det är varmt och klibbigt, ungarna vill inte ens åka och bada, ingen orkar ta tag i nåt, inte ens jag själv och då är det ändå jag som är uttråkad. Dessutom är vår semester snart slut och jag känner hur den liksom glider iväg mellan fingrarna.

Det känns så meckigt med Filip just nu, han ska hela tiden vallas runt eftersom han vägrar släppa handen eller så sitter han nånstans och stoppar ALLT i munnen. Eftersom jag är grinig p.g.a. ovanstående anledningar så har jag ingen lust att roa honom hur länge som helst heller.

De stora ungarna leker sporadiskt med kompisar, men jag har en känsla av att vi ändå vill/borde göra NÅT mer av den sista veckan, samtidigt som jag inte orkar/förmår komma på nåt riktigt bra som ändå funkar med Filip. Skulle även kunna tänka mig att greja lite i trädgården men dels är det ju så himla torrt och dels är det för varmt för att sitta och rensa i gassande sol.

Till råga på allt är det fan flugor och getingar överallt som liksom bara stör en. Ja ni hör ju, jag är nog en underbar person att umgås med just idag…

Försökte få lite sol på mig för att inte den sista solbrännan skulle försvinna helt, men det GÅR inte vara i solen om man inte har ett bad bredvid sig.

Har också ett kluvet samvete för egentligen älskar jag att det är en sån varm och skön sommar, så jag känner att jag inte ”får” gnälla på värmen och samtidigt är det ju rent ut sagt läskigt hur vädret håller på att slå ut böndernas skördar och djur. Vad sägs om att det kan regna rikligt på nätterna och vara varmt och soligt på dagarna?

I ambulans genom Tyskland

11 juli, 2018 / LindaG / 5 kommentarer

I år får jag ta och börja mina semesterinlägg lite annorlunda. När jag sitter och skriver detta tittar jag ut genom ett sjukhusfönster på ett gråmulet Walsrode och i den lilla sängen bredvid mig ligger Filip och sover.

För några dagar sedan var vi fortfarande i Kroatien (alla inlägg om detta kommer framöver), badade, solade och hade det rätt bra. Filip började dock bli lite kass i magen och fick feber, men han håller även precis på att få två nya kindtänder så det kopplade jag ihop med detta – så har det varit med de andra barnen med. Ett par dagar gick och aptiten minskade lite för varje dag, men han var ändå pigg och ungefär som vanligt, så i söndags morgon åkte vi som planerat från vårt semesterhus och hemåt.

Första dagen gick ok, förutom för jävla mycket trafik runt München igen (undvik att bila i Tyskland på söndagar är min nyvunna erfarenhet). Måndagen flöt väl på rätt ok med, det blev dock mer och mer grinigt på stackars Filip som inte slutade ha diarré, och nu blev det säkert 10 blöjbyten under dagen. Han kändes ändå fortfarande acceptabelt ok, så på tisdag morgon när han dessutom visade sig vara feberfri, åkte vi ut till Heide-park som planerat. Han satt/låg i vagnen och huvudsaken är ju liksom att vi är med där han är och att han har det bra, så även om vi börjat oroa oss för honom tänkte vi att han har det ok så länge han är med oss.

Det gick rätt bra först, men nu gick det typ inte få i honom något alls att äta, och dricka fick vi först i honom när han till slut gick att lockas till att dricka lite juice. Sedan gick det rätt fort, han blev på eftermiddagen snabbt väldigt hängig och nästintill apatisk, och när vi skulle byta på honom för x:e gången så kom det lite blod samtidigt, då skrek hela min mammahjärna att nu måste vi göra nåt akut, så jag ringde 112. De pratade för övrigt ingen engelska (what?) men jag kunde göra mig hjälpligt förstådd och de meddelade att de skickar en ambulans till första-hjälpen-stationen i parken. Vi letade oss dit och fick prata med ambulanspersonal som bestämde sig för att köra mig och Filip till barnsjukhuset i Walsrode. Jag kan erkänna att min klump i magen inte blev mindre av att först lämna maken och barnen i parken och sedan åka med sirener i ilfart till sjukhuset. Har aldrig åkt ambulans innan heller, men det kändes att de var stressade för bilarna framför fick typ slänga sig ner i diket när de körde med alla sirener de hade.

Stackars Filip var ledsen och skrek, men var ändå helt orkeslös, det kändes inte alls bra. Men, när vi kom in fick han lämna blodprov och avföringsprov och sedan gjorde de ett tämligen utförligt (så vitt jag kunde avgöra) ultraljud på magen på honom. Det visade som tur var ingenting allvarligt och även om vi inte fått bekräftat på avföringsprovet än så utgår man från att han har en salmonella-infektion.

Han fick dropp som han ska ha till och med i morgon verkar det som, vilket alltså innebär att vi blev kvar här, han och jag (maken och barnen hade ju en natt kvar på hotellet vi bodde på men letar nu ny natt här i Walsrode för kommande nätter). Vi är lite halvt isolerade och får inte lämna rummet, samt att alla som kommer in måste ha skyddskläder (förutom vi två då). Dock är ju inte salmonella så jättesmittsamt om man inte hanterar mat så jag känner mig inte så orolig för min eller familjens del (just nu, ska tilläggas).

Nu har han haft dropp ett knappt dygn och har först nu på förmiddagen haft ork att ”prata” lite med mig och vara vaken mer än 5 minuter. Han orkar inte sitta upp själv och sover mest hela tiden, och det känns som man dör en bit själv av att se honom så matt. Ändå känns det ok nu, han får i sig den vätska och näring han behöver, extra övernattningar är bara en futtig bisak att ordna med i sammanhanget.

Två bilder från den korta stund han var så pigg att han kunde hålla upp huvudet.

Just precis nu känner man sig som världens hemskaste som inte förstod innan, men samtidigt vet jag rent logiskt att jag inte hade kunnat gissa mig till salmonella innan heller.

Förhoppningsvis får vi åka hem på fredag, den ”enda” förutsättningen är att han kan äta och dricka så pass bra själv att han inte behöver dropp. Just nu känns det långt borta, men jag vet också att det kan bli bättre ganska snabbt nu när han får näring.

Framöver kommer det även ”vanliga” uppdateringar om semestern, men just precis nu är vi bara här och nu.

Att fly verkligheten en stund

5 juli, 201830 juni, 2018 / LindaG / 2 kommentarer

Jag älskar att läsa och har egentligen alltid gjort det, som barn slukade jag bok på bok och när bokbussen kom en gång i veckan var kassen alltid så tung att jag nätt och jämt orkade bära den. Därav läser jag också väldigt snabbt, vilket har underlättat enormt för mig i all form av utbildning, jag hinner både läsa och reflektera över saker i lugn och ro (även om det kan ha hänt att jag läst så fort att jag missat smådetaljer). Jag läser liksom inte varje ord, utan jag läser liksom på diagonalen på sidorna? Tror det finns nån term för det, men jag minns inte (minnet är däremot inget vidare, haha).

I vilket fall, min boksmak är ungefär som min filmsmak, vilket innebär att jag oftast vill läsa eller se något som skiljer sig markant från den vardag jag lever i – alltså går både svenska filmer och böcker bort, men även ”vardagsdrama”. Det finns såklart undantag, men när jag läser eller se film så vill jag ju få en paus från den ”vanliga” verkligheten och hellre sugas in i en thriller eller kanske en bra fantasy eller post-apokalyps bok.

Eftersom minnet är kasst när det gäller namn så minns jag inte alla böcker jag gillar, men en favorit när det gäller thriller är nog böckerna om Jack Reacher av Lee Child. Gäller det fantasy finns det inget som slår den sjuka och grymt underfundiga Terry Pratchett och att han inte lever längre är så otroligt synd! Vill man ha lite mer lättsamt så är ju Janet Evanovich’s böcker om Stephanie Plum toppen, har skrattat högt åt dem mången gång.

terry-pratchett-discworld-imaginarium-deluxe

Trots att jag läser så mycket så är jag faktiskt ganska kräsen, inte i form av att det ska vara någon form av litterär kvalitet i sig på böckerna, men jag vet vad jag gillar och det jag inte gillar hamnar ganska fort på hyllan efter några kapitel.

Nu i sommar testar jag bookbeat, dvs att lyssna på ljudböcker, vilket har fördelen att man har händerna fria. Däremot märker jag att jag ganska lätt glider iväg i tankarna och då missar jag en del av handlingen. Det är i alla fall ett HELT felsäkert sätt att somna på på kvällen, tur det finns nattfunktion som stängs av efter valfri tid! Bästa insomningen någonsin…

Vilken tid?

27 juni, 201819 juni, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Om jag ska kunna skriva det här så måste jag väl börja med att fastställa en sak – det är fantastiskt att ha 3 barn, jag skulle aldrig ha gjort något annorlunda och jag älskar mina barn!

Men egentligen handlar det här inte om barnen, det handlar om min. tid.

Den finns inte.

Eller ja, vi har ju pusslat ihop det så både jag och maken ska kunna komma iväg och träna åtminstone 2 ggr i veckan och det är ju egentid, men för övrigt så är den största skillnaden med barn nr 3 att det finns NOLL tid över?

Filip kräver alltid en massa tid på det sättet bara en 1-åring (till 4-åring?) kan göra, de få saker man kan få uträttat gör man oftast samtidigt som man går runt med honom i andra handen.

De stora barnen får (suck, föräldrasamvetet som ökar exponentiellt med varje barn) inte riktigt heller den tid de behöver, samtidigt är ju deras behov annorlunda. Åtminstone Lukas leker ju gärna och länge med kompisar, så där pendlar samvetet mellan att vara fruktansvärt dåligt till att ändå kännas rätt ok. Oliver har med kommit in i nån form av segt drällande och kan gå runt som katten runt het gröt och högljutt stöna att han har tråååkigt (=när får jag spela?). Så fort vi hinner mellan Filip och allmänt dagligt underhåll (ni vet, disk, tvätt och att akut dammsuga upp det värsta på golvet) så försöker vi sätta oss med dem och spela lite brädspel eller TV-spel, men det är ju svårt att tajma in det liksom.

Den av oss som jobbar är ju sällan hemma före 18, sen kommer man mest hem och tar över Filip från den andra trötta föräldern, men då ska ju lite annat fixas med som man inte hunnit eller kunnat göra med en hand på dagen. När alla barn är i säng är klockan ungefär 21:30 vilket innebär att man som mest har en timme på sig för att man ska hinna få någon sammanhängande sömn, den timmen spenderas oftast i soffan i någon slags koma-läge framför en serie eller en halv film.

Ja ni ser, precis som de flesta andra familjer troligen.

Ändå känns det vissa dagar liiite jobbigt, innan Filip kom var vi på vippen att få mer egentid eftersom Lukas och Oliver börjar bli så stora och nu blir det ju (såklart och medräknat) lite som att börja om – men jag upplever det lite jobbare nu än med dem? Kanske för att man är äldre och lite mer, jag vet inte, i behov av mer egentid?

Och då har jag inte ens börjat skriva om partid…

Nåväl, tiden med en liten går fort och rätt som det är kommer han börja skolan, det vet jag, och jag vill inte missa den här tiden heller för den är mestadels fantastisk. Dessutom hoppas jag att när Filip är lite större så kan Oliver och Lukas vara barnvakter åt honom i fall jag och maken vill tex. gå ut och äta eller så, så det är förhoppningsvis inte evighetslångt bort ändå! Tills dess blir restaurangbesök och liknande aktiviteter mest som de blir med barnfamiljer, stressiga och lätt kaotiska men samtidigt himla mysiga!

Med andan i halsen

14 juni, 201814 juni, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Det här har varit en himla påfrestande vecka rent psykiskt känner jag, med en massa stress över ett projekt på jobbet och lite annat runtomkring. Känner mig helt mentalt slut nu, så det känns himla skönt att vara föräldraledig idag och i morgon.

I dag var vi faktiskt för första gången (hahaha, hej tredje barn) på öppna förskolan, mycket uppskattat av Filip som iofs mestadels fokuserade på alla nya leksaker. Men skönt ändå att komma ut en sväng och bra för honom att se att det finns andra barn som är lika små som han runtomkring!

I morgon är det ju skolavslutning, jag får hänga med ner till stadsparken med Filip och sen får jag ta alla 3 pojkarna och försöka hitta på nåt kul. Hade först någon slags ambition att baka jordgubbstårta, men tror inte att jag orkar riktigt, så antagligen åker vi hem en sväng för Filips middagslur först och sen kanske ut till nåt mysigt fik – har bara inte riktigt bestämt vilket så jag tar gärna emot tips till den här tomma hjärnan!

Därefter börjar ju sommarlovet – inte på topp när man själv är slutkörd och dessutom lyckades landa i en sån där period när det känns som man är en kass förälder kombinerat med två barn som är inne i en egen period där precis allt ska tjafsas med varandra om. Hoppas bara att båda de stora har kompisar som är hemma som de kan leka med, för när de måste vara med varandra för mycket så blir det inget bra till slut.

Fy vilket gnälligt inlägg, ledsen för det, men det var dagens, näe förlåt, snarare veckans, känsla.

Nu ska jag ta kaffe och en STOR bit choklad, så kanske allt ljusnar sen?

Ensam är inte stark

10 juni, 2018 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag har totalt bristande intresse för träning som det är nu, men jag försöker ändå hålla i. Det blir en omgång yoga, ett kort löppass (eller så långt som kroppen orkar för dagen) och så ett (någon enstaka gång två) kort gympass varje vecka. Men det är så knäppt, för efter varje träning blir jag så himla deppig en stund – trots att just träning är superbra mot depressioner (vilket jag nu i och för sig inte har). På nåt sätt känner jag mig liksom lite ensam och mentalt trött, känslan är att det är tungt att allt (som vanligt) bara hänger på mig själv. Jag måste själv motivera mig, se till att det finns tid, se till att jag får den träning jag behöver osv. Självklart kan ingen liksom ta över det här, men det är den känslan jag får. Vad skönt det vore om man hade nån som bokade, planerade, peppade och sällskapade när det känns trögt. Sen är det inte mer peppande att känna hur svag man är jämfört med hur det har varit heller….

Det var dagens korta fundering, vi sitter just nu och väntar på att Filip ska vakna från sin middagslur så vi kan åka ner till Vätterstranden en sväng hela familjen.